City of Hope

Titel: City of Hope
Genre: Drama
Land: USA
År: 1991
Regi: John Sayles
I rollerna: Vincent Spano, Joe Morton, Tony Lo Bianco, Angela Bassett, John Sayles, Gina Gershon, Chris Cooper, David Strathairn, Lawrence Tierney

Handling: Många öden från samhällets olika sociala skikt vävs samman i Hudson City, New Jersey. Nick försöker ta sig ur det korrupta systemet. Han slutar sitt jobb men flyr undan ledan med sprit, knark och småbrott. Samtidigt strävar den svarte politikern Wynn att till vilket pris som helst värva röster och ta över makten.

Omdöme: En ambitiös film av John Sayles som regisserat, skrivit och klippt filmen som följer en rad människor vars historier och liv korsar varandra. Vi följer politiker, poliser, byggherrar och helt vanliga människor från olika bakgrunder och samhällsklasser.


©MGM

En av människorna vi följer är Nick Rinaldi (Vincent Spano) som känner sig vilsen här i världen. Hans far, Joe (Tony Lo Bianco), är en byggherre och har det gott ställt. Nick jobbar hos honom, men känner sig uttråkad och vill vara mer självständig vilket leder till att han säger upp sig.


©MGM

Medan Nick blir inblandad i ett brott, träffar han Angela (Barbara Williams) som han känner är den rätta. Samtidigt får pappa Joe problem med påtryckningar från politiker som pressar honom då de vill göra om fastigheter i slummen till en shoppinggalleria. Kommunpolitikern Wynn (Joe Morton) kämpar för de svarta i samhället och måste medla mellan sina egna och politikerna som styr staden.


©MGM

En hel del på gång och många karaktärer som kommer och går redan under de första 15-20 minuterna. Det känns som filmen till en början är mer angelägen att få med alla karaktärer än att berätta sin historia. Det blir att hoppa från karaktär till karaktär. Man får helt enkelt se inledningen som en introduktionsfas innan man kan gå vidare och berätta historien.


©MGM

Tjugo minuter in börjar en handling träda fram som visar sig sammanflätas med de olika karaktärerna. Lite av en Grand Canyon (1991) eller Short Cuts (1993) typ av film. Det känns också som en typ av historia som skulle göra sig bra som TV-serie eller åtminstone miniserie med tanke på att man har så pass många karaktärer och saker på gång.


©MGM

Efter inledningen får filmen till det ganska bra och intrigerna tätnar allt eftersom, precis som det ska vara. Tycker väl att det saknas en del för att få en att känna ordentligt och bry sig om karaktärerna och hur det ska gå. Det är inte så gripande eller mysigt som önskat och en del kan förklaras med miljöerna som är ganska intetsägande. Med detta sagt har fotot av flerfaldigt Oscarsnominerade och vinnande Robert Richardson ett slags varmt skimmer, många gånger med starkt ljus som nästan ger ett smått drömlikt foto på sina håll.


©MGM

En film som inte har de största stjärnorna och stora namnen vilket nog kan ha varit en bidragande orsak till varför den kan ha fallit lite mellan stolarna. Det är trots allt en John Sayles-film och han har sin skara fans som nog uppskattar filmen. Den har också rakt igenom stabila prestationer och även ett par relativt tidiga roller av bl.a. Angela Bassett, Gina Gershon, Chris Cooper och David Strathairn i framstående biroller.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

Backdraft

Titel: Backdraft / Eldstorm
Genre: Action/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1991
Regi: Ron Howard
I rollerna: Kurt Russell, William Baldwin, Robert De Niro, Donald Sutherland, Jennifer Jason Leigh, Scott Glenn, Rebecca De Mornay, J.T. Walsh

Handling: En livsfarlig pyroman går lös i Chicago samtidigt som en nybliven brandman gör sitt bästa för att förtjäna sin äldre brors och de andra brandmännens respekt.

Omdöme: 20 år efter att deras far dog i en brand, har bröderna Stephen (Kurt Russell) och Brian McCaffrey (William Baldwin) gått i sin fars fotspår och blivit brandmän. Stephen är den äldre och är inte bara etablerad utan även en respekterad och hjältemodig brandman som leder männen i släckningsarbetet. Brian har precis blivit brandman och Stephen har sett till att han hamnat på hans brandstation, ansedd som den bästa men även den tuffaste i Chicago.


©Universal Pictures

Medan bröderna försöker samarbeta och lägga sina privata åsikter och skiljaktigheter åt sidan, hamnar de mitt i en farlig pyromans väg. En serie mystiska och mycket dödliga eldsvådor skördar flera offer. Medan Stephen och Brian bekämpar diverse bränder, utreder brandinspektören Donald Rimgale (Robert De Niro) platserna för att försöka ta reda på orsaken och om de är anlagda.


©Universal Pictures

Rimgale pressas av den lokale Chicago-politikern Martin Swayzak (J.T. Walsh) och hans assistent Jennifer Vaitkus (Jennifer Jason Leigh) som kräver snabba resultat. Rimgale och Brian, som hjälper Rimdale med utredningen, vänder sig till ökände pyromanen Ronald Bartel (Donald Sutherland) i hopp om att få tips och hjälp för att finna gärningsmannen.


©Universal Pictures

Ron Howard regisserar och sparar inte på krutet med denna sommarblockbuster om brandmän. Det är den mest framgångsrika filmen genom tiderna om brandmän då den spelade in över $150m och inspirerat många att bli brandmän. Till sin hjälp har han bl.a. Hans Zimmer vars toner oftast passar bra även om de i vissa fall är på gränsen att bli för hjälteaktiga.


©Universal Pictures

Något som gör att filmen funkar är den höga standarden eldsvådorna och fotot håller rakt igenom filmen. Det är inga datagenererade eldsvådor utan det är äkta eld som kameran fångar. Det blir effektfullt att skåda, inte minst backdraft-effekten när elden liksom slukas och drar sig tillbaka innan den exploderar och skapar dödlig förödelse.


©Universal Pictures

Även om filmen setts ett par gånger tidigare är det förvånansvärt lite som minns och känns igen, vilket bara är bra. Tidigt 90-tal, god underhållning och en del spännande action gör att man har lätt att se varför filmen gick så bra på bio när den kom. Det är långt ifrån en renodlad actionfilm då den lägger en hel del energi på att bygga upp relationen mellan bröderna Stephen och Brian. På det ett mysterium med pyromanen som härjar.


©Universal Pictures

Det kanske spenderas lite väl mycket tid på bröderna McCaffrey emellanåt, speciellt då jakten på pyromanen och mysteriet kring de anlagda bränderna/explosionerna visar sig bli då filmen funkar som bäst. För när utredningen får med Robert De Niro och Donald Sutherland höjs kvalitén ett snäpp. Speciellt Sutherland är minnesvärd och borde varit med mer.


©Universal Pictures

Sista 15-20 minuterna tappar filmen en aning då man sträcker speltiden till 2.17 vilket är lite långt. Trots det är det en rakt igenom välgjord film vilket den vinner mycket på. Visst är en del kanske med för effektens skull men det är underhållande och ganska spännande vilket är vad som gör att filmen blev så omtyckt. Dramat och intrigerna hade man kanske kunnat få ut mer av men till slut får man en effektiv film om brandmännens hjältemod och en pyroman som försvårar deras redan så farliga arbete.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Soapdish

Titel: Soapdish / Älsklingsfiende
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1991
Regi: Michael Hoffman
I rollerna: Sally Field, Kevin Kline, Elisabeth Shue, Robert Downey Jr, Cathy Moriarty, Whoopi Goldberg, Teri Hatcher, Carrie Fisher

Handling: Celeste Talbert har varit såpadrottning i över 20 år. Montana Moorehead vill få henne ur vägen för att själv kunna träda fram och påbörjar sin plan för att få bort henne. Hon ser till så en gammal pojkvän kommer tillbaka...

Omdöme: TV-såporna lever på sina intriger som håller tittarna bänkade och överraskar med de mest sanslösa vändningarna. En sådan TV-såpa är "The Sun Also Sets" som hållit på i över 20 år. Dess stjärna är Celeste Talbert (Sally Field) och såpans producent/manusförfattare är David (Robert Downey Jr).


©Paramount Pictures

Nu börjar en av Celestes rivaler på såpan att få nog. Montana Moorehead (Cathy Moriarty) känner att det är dags att göra sig av med Celeste och låta henne ta över som stjärna. Eftersom hon vet att David är het på henne, övertygar hon honom att få bort Celeste.


©Paramount Pictures

Celestes systerdotter Lori Craven (Elisabeth Shue) dyker upp och vill bli skådespelerska. Dessutom plockas Jeffrey Anderson (Kevin Kline) och hans karaktär tillbaka på såpan eftersom Montana och David vet att Celeste avskyr honom då hon fick honom avskedad från såpan för en massa år sedan.


©Paramount Pictures

Intrigerna hopar sig och det blir en livs levande såpa som karaktärerna finner sig i. Verkligheten trumpar TV-såpan men verkligheten blir TV-såpa eftersom allt fångas på kamera. David och cheferna inser att de har bättre material än vad de själva hade kunnat komma på.


©Paramount Pictures

Tyvärr blir det väldigt teatraliskt när vi tar del av en TV-såpa. Det är inte bara under själva inspelningen utan även under prisceremonin för att hedra årets TV-såpor och i deras privatliv. Visst är tanken att det ska spegla TV-såpa stilen men det blir ganska undermåligt på alla håll och kanter.


©Paramount Pictures

Det hela tar sig en aning när TV-såpan urartar och verkligheten hinner ikapp skådespelarna med deras privatliv som hamnar i strålkastarljuset. Nu blir det lite småroligt med förvecklingarna där inte minst trion Sally Field, Kevin Kline och Elisabeth Shue får mer att jobba med. Men det är inte tillräckligt för att höja filmen nämnvärt. Den hamnar snett redan tidigt med tonen och har sedan svårt att bli något. Visst är det ett försök till parodi på TV-såporna och på sina håll funkar det men särskilt roligt blir det inte som en bra komedi ska vara.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.6

Once Around

Titel: Once Around / Once Around - Mannen som inte passade in
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Lasse Hallström
I rollerna: Holly Hunter, Richard Dreyfuss, Danny Aiello, Gena Rowlands, Laura San Giacomo, Griffin Dunne

Handling: Renata tycker att hon misslyckats i livet. Så gifter hon sig med Sam - en rik fastighetsförsäljare. Men hennes stora italienska familj skakas om - det blir en kulturkrock som hotar att spränga familjens samhörighet.

Omdöme: Familjen Bella består av Joe (Danny Aiello), Marilyn (Gena Rowlands) och deras barn Renata (Holly Hunter), Jan (Laura San Giacomo) samt Tony (Danton Stone). Efter att Jan gift sig är det bara Renata kvar som ogift. Alla förväntar sig att hon står på tur med sin pojkvän Rob (Griffin Dunne). Men efter att han gjort det klart att han inte tänker gifta sig med henne, tar relationen slut.


©Universal Pictures

Renata är bekymrad över sin framtid. Ingen man, hon jobbar som servitris och flyttar tillbaka in hos föräldrarna. Hon tar chansen att starta en karriär som fastighetsmäklare nere i Karibien och där får hon syn på Sam Sharpe (Richard Dreyfuss). Hon känner genast att han är mannen för henne. Han visar sig vara en framgångsrik fastighetsförsäljare som talar inför de nya rekryterna.


©Universal Pictures

Efter att Renata och Sam inlett ett förhållande tar hon med honom att träffa hennes familj. Till en början är Sam lite av en frisk fläkt då han säger vad han tycker och tänker, oftast med goda avsikter. Han har dock en förmåga att gå folk på nerverna eftersom han säger och gör saker som uppfattas som nedvärderande och arrogant, även om han menar väl. Noterbart att Richard Dreyfuss och hans Sam påminner en del om Jon Skolmen och hans Ole Bramserud i Sällskapsresan (1980), både till utseendet och den oftast positiva attityden han besitter.


©Universal Pictures

Lasse Hallström kom här att göra sin första amerikanska film och man har samlat en bra grupp skådespelare. Kvartetten Holly Hunter, Richard Dreyfuss, Danny Aiello och Gena Rowlands övertygar och samtliga var eller kom att bli Oscarsvinnare (Hunter och Dreyfuss) och Oscarsnominerade (Aiello och Rowlands). Även om de inte blev nominerade för denna film sköter de sig alla bra och känns som en stor familj.


©Universal Pictures

Familjen är viktig och för familjen Bella är det en självklarhet att stötta varandra och finnas där för varandra. Det är inte det att Sam är en utomstående eftersom familjen accepterat och välkomnat sina två andra barns kärlekar i familjen med öppna armar. Sam är bara annorlunda och ställer till problem då familjen alltid blir osams och håller på att splittras när han är med.


©Universal Pictures

En film som är mer drama än komedi, speciellt längre in. Och man får säga att filmen blir känslosam på sina håll under inte minst senare delen av filmen, både med ett par fina och sorgliga ögonblick. Något som är lite synd är att James Horners musik inte får större utrymme. Det spelas mest ett par låtar under filmens gång och det är inte förrän sisådär sista halvtimmen av filmen som Horners musik kommer med. Den lyfter då filmen men det borde helt klart ha varit mer av den filmen igenom. Småtrevlig film trots allt som besitter fina och dramatiska stunder och den tidiga 90-tals känslan man är ute efter.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Necessary Roughness

Titel: Necessary Roughness / Tuffa tag grabbar
Genre: Komedi/Sport
Land: USA
År: 1991
Regi: Stan Dragoti
I rollerna: Scott Bakula, Hector Elizondo, Robert Loggia, Harley Jane Kozak, Larry Miller, Rob Schneider, Fred Dalton Thompson, Sinbad, Jason Bateman

Handling: Fotbollslaget Texas State Armadillos hamnar i blåsväder efter att en korruptionsskandal nästan sätter stopp för fotbollsprogrammet. Den numera hederliga tränaren Ed Gennero måste sätta ihop ett helt nytt lag. Som quarterback rekryteras Paul Blake, en 34-årig före detta high school-stjärna som bytt ut sina drömmar mot familjens bondgård. Blake kan fortfarande kasta, men kan han vinna med ett lag som innehåller en samuraj som linjespelare, en fumlig receiver och en samoansk kraftkarl som flirtar med kickern?

Omdöme: Texas State Armadillos är ett collegelag i amerikansk fotboll som efter att ha hamnat i blåsväder tvingas skrota hela det tidigare så framgångsrika fotbollsprogrammet. Istället plockar man in tränaren Ed Gennero (Hector Elizondo) som är en förespråkare för att allt ska skötas enligt regelboken. Det innebär inte minst att spelarna måste klara de akademiska studierna för att få vara en del av laget.


©Paramount Pictures

Gennero tar in veterantränaren och gamle vännen Wally "Rig" Riggendorf (Robert Loggia) som sin assistent och tillsammans tar de sig an den tuffa uppgiften att få ihop ett nytt lag. De motarbetas konstant av skolans rektor Elias (Larry Miller) som helst av allt skulle vilja lägga ner fotbollsprogrammet helt och hållet.


©Paramount Pictures

Eftersom laget har svårt att få ihop ett lag och på det saknar stjärnor, väljer Wally att rekrytera en f.d. quarterback som var stjärna innan han skulle börja på college. Mannen i fråga är 34-årige Paul Blake (Scott Bakula) som tvingades ge upp sin dröm om college och att bli proffs då han tog över familjefarmen som ung.


©Paramount Pictures

Filmen red uppenbarligen på vågen efter succén med baseballkomedin Major League (1989). I det fallet handlade det om ett gäng förlorare som samlas och kämpar i ett bottenlag i den professionella baseball-ligan. Här är det något liknande fast med amerikansk fotboll och alltså på college-nivå. Dessutom är filmpostern snarlik nämnda film där en utklädd baseball bytts ut mot en utklädd amerikansk fotboll.


©Paramount Pictures

Det blir en relativt ok filmtitt som funkar att se på. Dock blir det aldrig superroligt eller speciellt engagerande. Inget speciellt helt enkelt men man kan inte heller bli direkt besviken då man inte förväntar sig något av hög kvalité. Man får ungefär det man kan förvänta sig, varken mer eller mindre.


©Paramount Pictures

Trots allt lite småtrevligt med tidigt 90-tal där det mesta tas med en klackspark. Filmen håller sig trots allt på mattan och blir inte till en crazykomedi eller liknande. Avslutningen skapar en viss mysfaktor med en feelgood-känsla även om det må bli något utdraget med den sista matchen för säsongen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

Point Break

Titel: Point Break
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1991
Regi: Kathryn Bigelow
I rollerna: Keanu Reeves, Patrick Swayze, Gary Busey, Lori Petty, John C. McGinley, Tom Sizemore

Handling: Johnny Utah, en nyutexaminerad FBI-agent, beslutar sig för att sätta dit ett gäng bankrånare som härjar i södra Kalifornien. Eftersom hans partner är övertygad om att rånarna är surfare, får Johnny infiltrera surfarnas laglösa värld. Där möter han Bodhi, en karismatisk kicksökare som gör vad som helst för lite spänning.

Omdöme: Den unge FBI-agenten Johnny Utah (Keanu Reeves) börjar jobba på bankrånardivisionen i Los Angeles som kallas för bankrånarhuvudstaden för sina många bankrån. Han paras ihop med veteranen Angelo Pappas (Gary Busey) och tillsammans utreder de ytterligare ett i raden bankrån utförda av fyra män maskerade med masker av ex-presidenterna. Ex-presidenterna som de kallas misstänks ha genomfört ett stort antal bankrån i Kalifornien under de senaste åren.


©20th Century Fox

Pappas, som är något av en lös kanon, lägger fram sin teori till Johnny om vilka de kan ha att göra med. Mycket pekar på att de fyra är surfare som är i området under sommarmånaderna innan de sticker iväg för att återvända följande år. Det gör att de endast har en månad på sig att komma dem på spåren innan de försvinner.


©20th Century Fox

Planen blir att Johnny ska lära sig surfa och på så vis komma nära surfare och kanske komma närmare de misstänkta, om de nu är surfare. FBI-chefen Ben Harp (John C. McGinley) är föga imponerad över deras tes eller arbetssätt vilket gör att de måste få fram något att gå på och det illa kvickt. Det hetaste spåret visar sig vara en surfare vid namn Bodhi (Patrick Swayze) och hans surfarvänner som söker stora adrenalinkickar.


©20th Century Fox

Kathryn Bigelow skulle senare komma att göra Oscarsfilmer men innan dess gjorde hon bl.a. denna actionfilm som är mer underhållande och stämningsfull än att vara en helt realistisk film. Dåvarande maken James Cameron var med och producerade filmen och de bidrog även båda till det slutgiltiga manuset. Filmen blev en succé och spelade in nästan fyra gånger sin budget. Samma år släppte för övrigt Cameron Terminator 2: Judgment Day (1991) som blev en ännu större kassasuccé.


©20th Century Fox

En sak som blir ganska tydlig är att Keanu Reeves inte ger den mest stabila prestationen. Han har inte minst lite svårt att övertyga när Johnny Utah blir upprörd. Trots det passar han för rollen och funkar någorlunda väl. Lori Petty som surfartjejen Tyler är också något svag. Patrick Swayze och Gary Busey är istället de två som funkar bäst och är genomgående mest stabila i sina respektive roller.


©20th Century Fox

Filmen besitter något av värde och det är stämningen som en tidig 90-tals film lyckas med. Det är fotot, färgerna av soluppgången och solnedgången i Kalifornien som fångas fint. Det är något med bandet som skapas mellan Johnny och Bodhi som gör att man förstår varför ömsesidig respekt uppstår. Det är musiken av Mark Isham som mestadels håller bra klass när den ligger i bakgrunden.


©20th Century Fox

Är det en sak som dock inte riktigt får till det så är det de sista 15-20 minuterna när musiken hamnar i en svacka då den oförklarligt ändrar lite ton och drar på mer än tidigare. Kanske försökte man vrida upp spänningen på så vis, men tyvärr sänker det känslan i filmen under filmens sista uppgörelser. Det är verkligen synd då filmen blir lidande p.g.a. detta. Det känns på så vis även som att filmen blir något utdragen när speltiden letar sig upp mot tvåtimmarsstrecket. Intressant när 80% av filmen och musiken är bra till klart bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

Only the Lonely

Titel: Only the Lonely / Mammas gosse
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Chris Columbus
I rollerna: John Candy, Ally Sheedy, Maureen O'Hara, Anthony Quinn, Jim Belushi, Kevin Dunn

Handling: Snart fyrtio, synnerligen fullvuxen och helt i händerna på mamma. Sånt är livet för Danny.

Omdöme: Vi befinner oss i Chicago där polisen Danny Muldoon (John Candy) kör fångtransporter tillsammans med kollegan och vännen Sal (Jim Belushi). Danny är snart 40 år och är en god son till sin irländska mamma Rose (Maureen O'Hara). Han har dock blivit alltför bekväm med vardagen som vid sidan om polisyrket går ut på att hänga på den lokala baren med vännerna, och mamma. Han bor med mamma och allt är frid och fröjd. Brodern Patrick (Kevin Dunn) försöker få Danny att omlokalisera ner till Florida med mamma, vilket skulle göra henne gott och kanske även honom. Men Danny är inte redo att flytta från Chicago än.


©20th Century Fox

En dag när Danny är på baren får han syn på Theresa (Ally Sheedy). Hon är dotter till en begravningsentreprenör och visar sig jobba med att applicera makeup på de döda. Danny ser något i Theresa och bestämmer sig för att ta ut henne på dejt. Den introverta Theresa och den utåtgående och pratglade Danny verkar till en början inte ha något direkt gemensamt och dejten blir krystad. Men båda känner något för varandra som är värt att utforska. Problemet är bara att mamma Rose hela tiden hamnar mellan dem, även när hon inte är i närheten.


©20th Century Fox

Chris Columbus hade året innan samarbetat med John Hughes som skrev och producerade Home Alone (1990). Denna gång var John Hughes endast med som producent då Columbus skrev och regisserade filmen på egen hand. Columbus, som bl.a. även regisserat Adventures in Babysitting (1987) och Mrs. Doubtfire (1993), håller denna film som en av hans personliga favoriter och det kan man förstå.


©20th Century Fox

Vad vi får är inte den typiska John Candy filmen eller rollen där han bara ska agera clown. Visst är det humor och flera ögonblick där man skrattar och ler när han är i farten. Men det är även en klart nyanserad roll som visar att han kunde mer än komedi. Det känns som han trodde på sin mer dramatiska talang som får komma fram här. Man kan bara fundera över vilka typer av roller han kunde ha gjort längre fram om han inte hade dött bara tre år efter att denna släpptes.


©20th Century Fox

Vid sidan om John Candy är det tveklöst Maureen O'Hara som gör bäst ifrån sig i en roll specifikt skriven av Chris Columbus med henne i åtanke. Vad han dock inte visste var att hon inte hade spelat i någon film på 20 år och hade bosatt sig på en liten ö i Karibien. Han lyckades dock få manuset till henne via hennes bror och hon gillade manuset och rollen så pass mycket att hon ville göra filmen. Villkoret var att hon träffade John Candy först och eftersom de kom bra överens skrev hon på. Det kom att bli hennes sista filmroll (förutom några TV-filmer), trots att hon alltså är klart bra och levde ända fram till 2015.


©20th Century Fox

Filmen är en komedi i grunden men övergår till att bli mer av ett romantiskt drama längre in. En film med gott om hjärta och värme, helt klart något av en feelgood film. Den lyckas även få en att känna för inte minst huvudkaraktären Danny som slits mellan kärleken och familjen. Han kan inte undvika att få skuldkänslor varje gång han ska försöka bli lycklig på egen hand. Han är godhjärtad och menar väl, men hur han än gör får han dåligt samvete.


©20th Century Fox

Skulle vilja påstå att det är en något underskattad och lite förbisedd film som nog per automatik läggs i ett fack som en renodlad komedi, vilket det alltså inte är. Filmen har även lite av den där John Hughes-känslan som flera av hans 80-talare har. Och även om filmen hade setts en gång i tiden och uppskattades, är frågan om den inte uppskattas lite mer nu. En mysig film som skapar en rad olika känslor. Det är helt enkelt en bra mix av komedi, romantik och drama. Svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.4