After Hours

Titel: After Hours / En natt i New York
Genre: Komedi/Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1985
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Griffin Dunne, Rosanna Arquette, Linda Fiorentino, John Heard, Teri Garr, Verna Bloom, Will Patton, Bronson Pinchot

Handling: Paul är en ordbehandlare som vill ha mer mänskliga kontakter, vilket han får med besked under en mardrömslik natt i New York. Det börjar bra med en träff med Marcy på ett café, men slutar med att Paul jagas av ett medborgargarde genom gatorna i New York. Frågan är om Paul någonsin kommer hem igen?

Omdöme: Paul Hackett (Griffin Dunne) är fast på sitt jobb som ordbehandlare i New York. En kväll efter jobbet sitter han på ett fik och läser en bok. Då får han kontakt med en ung kvinna vid namn Marcy (Rosanna Arquette). Hon fångar hans intresse och efter ett kort samtal tipsar hon honom om en konstnärinna han kan kontakta om han vill köpa pappersvikter. Paul bestämmer sig för att ringa så fort han kommer hem. Det visar sig att Marcy övernattar där och bjuder över Paul mitt i natten.


©Warner Bros.

Stackars Paul. Han ser fram emot en chans att träffa Marcy igen men har ingen aning om vad som väntar. Konstnärinnan tillika väninnan Kiki (Linda Fiorentino) släpper in Paul som får vänta på Marcy som behövde gå till det nattöppna apoteket. Det ger Paul en chans att lära känna den frigjorda Kiki en stund innan Marcy dyker upp.


©Warner Bros.

Saker och ting går inte riktigt som Paul förväntat sig och hoppats på. Det får honom att ge sig ut i New York-natten där han kommer att träffa en rad udda personer och hamna i skruvade situationer. Det enda han vill är att ta sig hem så att han kan få lite sömn. Men varje gång han tror att han kommer närmare sin högsta önskan för stunden, är det något som liksom drar honom tillbaka så att han är fast på andra sidan stan.


©Warner Bros.

Denna Martin Scorsese-film hade setts en gång i tiden, men när den nu sågs var det förvånansvärt lite som kändes igen. Förfriskande när man vet ungefär vad man kommer få men ändå är det relativt nytt. Det är en film med svart humor och ibland blir det nästan bisarrt med tanke på vad Paul går igenom denna galna natt. Inte till den grad att det skulle flippa ur helt men ändå med vissa händelser och karaktärer som nästan får en att skaka på huvudet. Ibland kan man inte låta bli att skratta gott.


©Warner Bros.

Lite kul att jag mindes Griffin Dunne som något svag och intetsägande i huvudrollen. Nu gillar jag honom desto mer. Han känns klart passande för rollen och är lite som en "average Joe" som man kanske inte skulle lägga märke till normalt sett. Han påminner också en hel del om en viss Dudley Moore på sina håll, något jag inte tänkt på tidigare. Kanske också för att Paul hamnar i komiska situationer som gör att han blir alltmer frustrerad, något Dudley Moore ofta spelade bra, inte minst i Blake Edwards-komedin 10 (1979).


©Warner Bros.

Filmen har helt klart en mestadels lyckad look och stämning där i New York-natten. Det blir en ganska rolig och småspännande resa man gör med Paul som hamnar i trubbel som han har svårt att ta sig ur. Lite som en Kafka-historia på sina håll skulle man kunna säga, men även en lättsammare Alfred Hitchcock-film, något som också lär ha varit tanken. Även om filmen inte får till det fullt ut sker många oväntade saker och den är tillräckligt skruvad utan att gå för långt för att man ska få trevligt under en New York-natt Paul sent kommer glömma.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Risky Business

Titel: Risky Business / Föräldrafritt
Genre: Drama/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1983
Regi: Paul Brickman
I rollerna: Tom Cruise, Rebecca De Mornay, Joe Pantoliano, Curtis Armstrong, Bronson Pinchot, Richard Masur

Handling: 17-årige studenten Joel blir lämnad ensam hemma när föräldrarna reser bort. Hans vanligtvis så skötsamma liv förändras drastiskt när han träffar den sexiga Lana.

Omdöme: Joel (Tom Cruise) är en 17-årig high school-elev som vill komma in på college. Det gäller för honom att plugga hårt och klara de sista proven för att ha en chans att komma in på prestigefulla Princeton. När föräldrarna reser bort lämnas Joel hemma ensam. Då han är en skötsam kille är föräldrarna inte oroliga över att han skulle hitta på något dumt där hemma. Till en början har de rätt, även om pappas Porsche plockas ut ur garaget trots att Joel inte har tillåtelse.


©Warner Bros.

En dag låter sig Joel övertalas av vännen Miles (Curtis Armstrong) som försöker få Joel att våga och leva lite. På college gillar trots allt tjejerna om killarna har erfarenhet, det är åtminstone vad Joel och hans vänner intalat sig själva. Rätt vad det är har Joel fått hembesök av den något äldre Lana (Rebecca De Mornay) som jobbar som call girl.


©Warner Bros.

Till en början blir Joels äventyr med Lana en engångsföreteelse som kostar honom en bra peng. Vad han inte räknat med är att det blir starten på en förändring i hans liv. Lana påverkar honom mer än han kunnat ana och drar in honom i sin värld. Joel får se upp med Lanas "manager" Guido (Joe Pantoliano) samtidigt som Lana öppnar ögonen och dörrarna för en affärsverksamhet där det krävs att Joel är villig att ta en chans men resultatet kan visa sig vara en jackpot.


©Warner Bros.

Tror att om filmen hade kommit ett eller två år senare hade filmen mycket troligt blivit en annan film. Det är trots allt en ganska seriös ton på filmen för att vara en ungdomsfilm. En slags coming of age-historia mer än bara en ungdomskomedi. Paul Brickman som skrev och regisserade ville ge filmen en mörkare ton och sedan lägga på humor. Just att den har en lite mörkare grundton gör att det blir lite mer på allvar än om det bara vore en simpel ungdomskomedi, något den vinner på.


©Warner Bros.

En annan sak filmen vinner mycket på är att ta hjälp av Tangerine Dream som står för musiken. Deras musik sätter definitivt tonen som regissören var ute efter. Det är inget snack om att filmen inte varit vad den är utan deras musik. Det är ännu ett prov på hur viktig bra och rätt musik kan vara för en film. Även en del andra låtval är bra bör tilläggas, men Tangerine Dreams musik är filmens själ.


©Warner Bros.

Tom Cruise skulle bli en världsstjärna i och med filmen och Rebecca De Mornay blev något av en sexsymbol. Givetvis är det en kombination av saker som gjorde att filmen blev en succé och funkar än idag. Men filmens ton och musiken av Tangerine Dream är utan tvekan filmens starkaste egenskaper som gör att det är en trevlig film att återbesöka ibland när man känner sig sugen på den där härliga 80-tals känslan som smittar av sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Beverly Hills Cop: Axel F

Titel: Beverly Hills Cop: Axel F / Beverly Hills Cop 4 / Snuten i Hollywood: Axel F / Snuten i Hollywood 4
Genre: Action/Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 2024
Regi: Mark Molloy
I rollerna: Eddie Murphy, Joseph Gordon-Levitt, Taylour Paige, Kevin Bacon, John Ashton, Judge Reinhold, Paul Reiser, Bronson Pinchot, Luis Guzmán, Christopher McDonald

Handling: 40 år sedan första gången, Axel Foley är tillbaka i Beverly Hills. Dottern är i fara då hon försöker sätta dit en korrupt polis och Axel försöker samtidigt lappa ihop deras trasiga förhållande.

Omdöme: Originalet Beverly Hills Cop (1984) av Martin Brest tillhör en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier. Även uppföljaren Beverly Hills Cop II (1987) av Tony Scott är klart bra och en värdig uppföljare. Den tredje filmen från 1994 vill man helst glömma och det finns ingen lust att återbesöka den. Farhågorna kring denna fjärde film som kom 40 år efter originalet var att den skulle kunna vara en kalkon.


©Netflix

Axel Foley (Eddie Murphy) är välkänd i sina hemtrakter i Detroit, kalla Detroit. Medan hans gamla kollegor och vänner sedan länge blivit befordrade och tagit kontorstjänster, ränner Axel fortfarande runt ute på gatorna och haffar brottslingar. Efter att ha avvärjt ett rån under en ishockeymatch får han samtal från gamla vännen Billy Rosewood (Judge Reinhold) att Axels dotter Jane (Taylour Paige) råkat illa ut i Beverly Hills, Los Angeles där hon bor och jobbar som försvarsadvokat.


©Netflix

Foley tar sig till Beverly Hills för att se till att dottern är ok. Det blir även en chans för honom att försöka komma närmare dottern som inte velat veta av honom då hon känner att han inte varit där för henne. Då dottern Jane hamnat i problem när maskerade män gett henne en varning efter att hon kommit med allvarliga anklagelser om poliskorruption, vänder sig Axel till gamla vännen John Taggart (John Ashton) som gått och blivit polischef. Han får även hjälp av polisdetektiven Bobby Abbott (Joseph Gordon-Levitt) som visar sig ha ett förflutet med Jane.


©Netflix

Inledningen i kylslagna Detroit är svag. Under de första 15-20 minuterna sitter man mest och undrar om filmen verkligen ska vara så här resten av speltiden. Tack och lov vet man att handlingen kommer förflyttas till Beverly Hills och mycket riktigt blir det bättre och mer familjärt när Axel Foley återbesöker sina gamla trakter.


©Netflix

Filmen gör ett försök att försöka återskapa känslan från de gamla filmerna, inte minst originalet. Man använder sig även av ett par av de sköna låtarna från originalfilmen som förvisso är trevligt, men det är långt ifrån samma känsla som i originalet. På tal om musiken består den elektroniska musiken nästan uteslutande av Harold Faltermeyers härliga toner från första och andra filmen. Musiken står dock Lorne Balfe för, men det är alltså mest Faltermeyers ikoniska musik filmen igenom. De nya låtarna som lagts in består tyvärr främst av svag musik som inte kan mäta sig med låtarna från de gamla filmerna. Här borde man kunnat göra ett bättre jobb med att försöka hitta mer passande låtar istället för att ta med modernt skräp som inte funkar.


©Netflix

Själva handlingen är vad den är. Den försöker efterlikna mycket från inte minst den första filmen och även om det inte alls går att jämföra med originalet så är det ändå inte så dåligt som det befarades på förhand. Alla har ju dock blivit äldre, 40 år äldre. Lite kul med de gamla ansiktena, men många av dem (ja samtliga) har blivit slitna. De driver också en del med detta faktum och försöker inte sticka under stolen med att de nog borde pensionera sig.


©Netflix

Bland "nykomlingarna" är det främst tre personer man bör nämna. Taylour Paige i rollen som dottern Jane är inte klockren på långa vägar, även om det kunde varit värre. Känns mest som hon är en något svagare skådespelerska och karaktären är för det mesta kall. Joseph Gordon-Levitt funkar helt ok även om hans roll känns ganska endimensionell. Kevin Bacon gör det bra, fast man kunde fått ut mer av hans karaktär som kapten Cade Grant som är ansvarig för narkotikaroteln. Sen måste man även nämna gamla "godingen" Luis Guzmán som dyker upp i en scen och är minnesvärd som drogbaron.


©Netflix

Allt som allt är det skönt nog inte en usel film eller en bortkastad titt, även om det alltså börjar svagt i Detroit. Den försöker fånga originalets känsla med musiken och flera blinkningar till scener och karaktärer i den, men det går ju inte att återskapa. Trots det får man säga att den nämnda elektroniska musiken i sig genast vinner pluspoäng. Handlingen är dock relativt svag utan att för den delen bli usel. Filmen blir också bättre längre in och går att se utan större problem.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8