The Spy Who Came in from the Cold

Titel: The Spy Who Came in from the Cold / Spionen som kom in från kylan
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1965
Regi: Martin Ritt
I rollerna: Richard Burton, Claire Bloom, Oskar Werner, Peter van Eyck, George Voskovec

Handling: Under det kalla kriget får den brittiske spionen Alec Leamas i uppdrag att gå över till kommunisternas sida för att läcka felaktig information. Information som skall leda till att en högt uppsatt östtysk spionchefs lojalitet betvivlas av hans egna.

Omdöme: En gammal hederlig kalla kriget spionfilm skriven av John le Carré. En film som hade setts en gång i tiden och som då lämnade en lite besviken eftersom det förväntades en lite mer fartfylld och spännande spionfilm. Istället är det ett något sävligt tempo och huvudpersonen lever ett melankoliskt liv i ett grått London. Men det finns en charm med detta, speciellt när filmen ses en regnruskig höstdag då en sådan här film passar bra.


©Paramount Pictures

Alex Leamas (Richard Burton) är en brittisk spion som de senaste åren jobbat i Tyskland, närmare bestämt Berlin där han är ansvarig för kontakten med spioner som ger dem information från öst. Efter att deras senaste kontakt blivit dödad mitt framför ögonen på Leamas, kallas han hem till London. Där ger hans chef, kallad för Control, honom ett nytt uppdrag.


©Paramount Pictures

Leamas ska stanna ute i kylan är det tänkt, ute på uppdrag som spion. Operationen går dock ut på att det ska se ut som att han slängts åt sidan av de sina egna. På så vis sätter man en fälla där Leamas är lockbetet. De vill att den andra sidan, kommunisterna, ska försöka rekrytera Leamas. Hoppet är att den kommunistiske spionchefen Mundt (Peter van Eyck) och hans högra hand Fiedler (Oskar Werner) ska gå i fällan och vilja plocka över Leamas och på så vis få information.


©Paramount Pictures

Leamas, som ska agera som nedbruten och alkoholiserad, tar anställning på ett litet bibliotek där det är tänkt att han ska ligga lågt innan han blir kontaktad och rekryterad av kommunisterna. Vad han inte räknat med är att inleda ett förhållande med en av de anställda. Nancy Perry (Claire Bloom) visar tidigt intresse för Alec som dock får reda på att hon själv är kommunist.


©Paramount Pictures

Det hela blir lite av en film med två sidor. Den första halvan är mestadels lite grå och trist. Eller inte direkt trist men den följer mest Alec Leamas då han agerar som om han förlorat allt och inte bryr sig om något här i livet. Han är otrevlig mot alla och man förstår inte riktigt varför folk vill hjälpa honom, även om de kanske tycker synd om honom och i vissa fall uppenbarligen vill ha något från honom.


©Paramount Pictures

Sakta men säkert tar sig filmen när man förstår vad tanken är och när Leamas tas från London. När handlingen förflyttas till Holland och Tyskland blir det desto intressantare. Nu kommer Mundt och Fiedler in i bilden och Leamas pressas att ge dem all information om den brittiska spionverksamheten. Vem och vad man kan lita på blir svårt att veta, inte bara för de inblandade utan även för oss tittare.


©Paramount Pictures

Det blir till slut ganska rafflande och smart berättat vilket höjer filmen under andra halvan, särskilt sista tredjedelen. Om första halvan var en stabil trea så växer filmen till en svag fyra längre in och mot slutet. Betyget hamnar därför på mellan en stark trea och svag fyra till slut, även om filmen alltså tar ett tag innan den höjer sig.


©Paramount Pictures

Richard Burton får man säga är klart bra i huvudrollen som Alex Leamas. Spionen som kommer in från kylan. Han har en självklarhet och övertygelse i det mesta han gör med karaktären. Han blev också Oscarsnominerad för rollen. Filmen skiljer sig för övrigt en hel del från en annan spionfilm från samma år som jag uppskattar ännu mer, nämligen The Ipcress File (1965) med en minnesvärd Michael Caine. Olika typer av spionfilmer och båda har sitt värde. Denna är mer jordnära och blek i sitt porträtt vilket har sin poäng och uppskattas trots allt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Stanley & Iris

Titel: Stanley & Iris
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1990
Regi: Martin Ritt
I rollerna: Jane Fonda, Robert De Niro, Swoosie Kurtz, Martha Plimpton

Handling: Iris är en fabriksarbeterska och Stanley är kock. De träffar varandra och vänskap uppstår. Efter en tid upptäcker Iris att Stanley är analfabet men hon ger sig katten på att han ska lära sig läsa och skriva.

Omdöme: Iris (Jane Fonda) är änka sedan hennes älskade make dog för ett par månader sen. Hon lever med sina två barn plus hennes syster Sharon (Swoosie Kurtz) och svåger som flyttat in och bor med dem då de har ont om pengar. Iris och Sharon jobbar på det lokala bageriet vilket egentligen är en stor fabrik. Det är tufft och alla som jobbar där känner att de är fast och aldrig kommer kunna bryta sig loss.


©MGM

En dag träffar Iris på Stanley (Robert De Niro) på väg hem från jobbet. Det visar sig att han jobbar som kock i fabrikens matsal där Iris och de övriga arbetarna äter dagligen. Snart formas en vänskap mellan de två. Iris känner att Stanley är en bra man, men upptäcker att något tynger honom. När det visar sig att han inte kan läsa och skriva, börjar de spendera kvällarna med att försöka få Stanley att lära sig att läsa och skriva.


©MGM

Intressant att en film som Norma Rae (1979) dyker upp i tankarna under filmens gång. I efterhand visar det sig att det är samma producenter och regissör som ligger bakom båda filmerna. Det är helt enkelt något liknande man tar del av med en kvinna i arbetarklassen. Nu är inte filmen samma typ av politiska drama då det handlar om en annan sorts kamp som huvudpersonerna går igenom.


©MGM

Lite av en film som skulle kunna ses som två filmer i en. För å ena sidan är det ett drama om arbetarklassen och den dagliga kampen i vardagen. Å andra sidan ett romantiskt drama om vänskapen mellan Iris och Stanley som sakta men säkert utvecklas till något mer när de försöker få Stanley att läsa och skriva.


©MGM

Filmens två huvudrollsinnehavare är Oscarsvinnare och det är ingen tvekan om att de är riktigt duktiga skådespelare. Trots att de gör ett ganska bra jobb har de inte riktigt den fina kemin man önskar sig. Under filmens gång infinner sig även känslan att det saknas lite driv i historien. Detta kom att bli veteranregissören Martin Ritts sista film och den är inte lika lyckad som hans Norma Rae (1979) och inte minst Murphy's Romance (1985).


©MGM

Hade trots allt hoppats på något mysigare. Filmen inleder ändå lite mysigt under förtexterna när kameran sakta sveper över det lilla samhället till John Williams musik. Det saknas dock något under filmens gång. Det blir aldrig riktigt gripande, fint eller romantiskt. Istället lite för medelmåttigt. Förvisso vet man inte riktigt vart det ska leda mot slutet, men till slut känns det lite tillrättalagt för att bli mer än ok.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.3