Cohen and Tate

Titel: Cohen and Tate / Cohen & Tate - yrkesmördarna / Dödligt spel
Genre: Kriminalare/Thriller/Action
Land: USA
År: 1988
Regi: Eric Red
I rollerna: Roy Scheider, Adam Baldwin, Harley Cross, Cooper Huckabee

Handling: Två lejda mördare får i uppdrag att hämta ett vittne som kan fälla en gangster. Vittnet är en pojke. De kidnappar pojken och ger sig iväg i en bil. Pojkens framtid är osäker, kommer de att döda honom med detsamma? Han gör allt för att överleva.

Omdöme: 9-årige pojken Travis (Harley Cross) har bevittnat ett maffiamord och är i vittnesskyddsprogrammet tillsammans med sina föräldrar. De lejda mördarna Cohen (Roy Scheider) och Tate (Adam Baldwin) hittar platsen där familjen hålls gömd, skjuter föräldrarna och två FBI-agenter innan de kidnappar Travis. Därefter ska de föra pojken till Houston, där uppdragsgivarna vill ta reda på hur mycket vittnet vet.


© MGM

Färden mot Houston kommer att ta hela natten, vilket ger de tre gott om tid att bekanta sig under den långa bilturen. Det står tidigt klart att Cohen och Tate inte gillar varandra - framförallt har Cohen svårt för Tate. Cohen är en professionell och metodisk veteran som är van vid att arbeta ensam. Tate är hans raka motsats: ung, oerfaren och hetsig.


© MGM

Det är en road movie som präglas av ständiga konflikter mellan de tre huvudkaraktärerna, främst mellan Cohen och Tate som hamnar i luven på varandra hela tiden. Däremellan varvas det med både action- och thrillerscener när de stöter på situationer som måste hanteras. Jakten är igång och det hela blir alltmer oberäkneligt när pojken utnyttjar det faktum att Cohen starkt ogillar Tate.


© MGM

Roy Scheider är utan tvekan stjärnan i en roll som han känns född att spela. Trots det spelade han sällan skurkroller, vilket är synd med tanke på hur lyckad han är här. Man märker klasskillnaden mellan honom och Adam Baldwin, som är desto mer ojämn i rollen som Tate. Däremot funkar han relativt bra eftersom karaktären ska gå Cohen på nerverna, vilket han lyckas med. Det skapar flera spända och även humoristiska ögonblick mellan Cohen och Tate.


© MGM

Filmen kom i kölvattnet av The Hitcher (1986) och skulle kunna ses som en avlägsen släkting till den. Även om den inte är i samma klass finns det en del likheter i typ av film. Båda är road movies som utspelar sig på vägarna, där täta och explosiva ögonblick avlöser varandra. Det psykologiska spelet bör inte heller glömmas bort, något som bidrar till en underhållande film som känns lite bortglömd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3

Presumed Innocent

Titel: Presumed Innocent / Misstänkt för mord
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Harrison Ford, Brian Dennehy, Raul Julia, Bonnie Bedelia, Paul Winfield, Greta Scacchi, John Spencer

Handling: Åklagaren Rusty Sabich utnämns till att leda utredningen av mordet på en kvinna han hade en affär med. När han gräver för djupt finner han plötsligt sig själv åtalad för mordet.

Omdöme: Rusty Sabich (Harrison Ford) är assisterande distriktsåklagare åt Raymond Horgan (Brian Dennehy). De chockas av beskedet att deras unga kollega Carolyn Polhemus (Greta Scacchi) hittats brutalt mördad i sitt hem. Hon visar sig emellertid inte bara ha varit en kollega, utan också älskarinna åt båda männen - en omständighet som komplicerar fallet.


© Warner Bros.

Rusty sätts personligen på utredningen av Raymond, som kräver snabba resultat i jakten på gärningsmannen som våldtagit och mördat Carolyn. Fallet är inte bara personligt utan även prestigefullt, eftersom Raymond är mitt uppe i en valkampanj för att försöka bli omvald som distriktsåklagare.


© Warner Bros.

Även om han får stöd från sin fru Barbara (Bonnie Bedelia), som kände till affären, tvingas Rusty dölja sin relation till offret. Det gör han bland annat genom att be sin polisvän Lipranzer (John Spencer) att undanhålla vissa bevis som annars hade avslöjat romansen. Det stoppar honom dock inte från att bli huvudmisstänkt för mordet på Carolyn, vilket tvingar honom att anlita försvarsadvokaten Sandy Stern (Raul Julia).


© Warner Bros.

Denna rättegångsthriller återbesöks gärna med jämna mellanrum, trots att man vet vem mördaren är från tidigare tittar. Behållningen ligger dock inte så mycket i slutdestinationen utan snarare i vägen dit. Direkt under förtexterna lyckas filmen skapa rätt stämning tack vare filmens huvudmelodi av John Williams. Tonerna återkommer sedan flera gånger under filmens gång, och det med all rätt då de direkt bygger upp en stark atmosfär.


© Warner Bros.

En av filmens absoluta styrkor är dess skådespelare. Det blir tydligt att varje karaktär har något av värde, från huvudroll till minsta biroll. Vi får ta del av flera karaktärsskådespelare som gör varje scen till en fröjd att se när filmen först inleder som en mordutredning för att sedan hamna i rättegångssalen. Ett exempel är obducenten Kumagi, spelad av Sab Shimono, som blir minnesvärd tack vare sitt sätt att gestalta rollen. Eller Paul Winfield i rollen som domare Larren Lyttle, som är klart underhållande med sin smått nonchalanta och överlägsna stil.


© Warner Bros.

Något som hade kunnat lyfta filmen är om den hade valt att sluta 5-10 minuter tidigare. Den har ett gyllene tillfälle att avsluta på ett sätt som skulle lämna det lite mer öppet, vilket hade varit effektivare. Istället väljer man att överförklara och lämnar inget åt fantasin. Det här är en film som hade vunnit på att göra tittaren osäker på hur det faktiskt ligger till. Men trots det blir man mer än nöjd med filmen, som levererar på flera plan.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

F/X

Titel: F/X / F/X - Dödlig effekt
Genre: Thriller/Action
Land: USA
År: 1986
Regi: Robert Mandel
I rollerna: Bryan Brown, Brian Dennehy, Jerry Orbach, Cliff De Young, Diane Venora, Tom Noonan

Handling: Rollie Tyler gör specialeffekter på film. Justitiedepartementet ber honom om hjälp med att iscensätta ett mord på ett vittne, så att vittnet får leva till rättegången. Snart inser Rollie att han själv är en måltavla...

Omdöme: Rollie Tyler (Bryan Brown) är en mästare på praktiska specialeffekter och anlitas för diverse filmproduktioner. En dag kontaktas han av en man som är imponerad av hans arbete och utger sig för att vara filmproducent. Mannen visar sig dock vara Martin Lipton (Cliff De Young) från justitiedepartementet. De har nämligen gangstern Nicholas DeFranco (Jerry Orbach) i vittnesskyddsprogrammet och behöver iscensätta hans död genom en avrättning inför vittnen. Det är här Rollies expertis behövs.


© Orion Pictures

Rollie går motvilligt med på att genomföra uppdraget eftersom det både är en utmaning och bra betalt. Men han räknar inte med att få sitt livs adrenalinkick när han själv blir en jagad måltavla. Snart vet han inte längre vad som är sant och vem han kan lita på. Det är här New York-polisen Leo McCarthy (Brian Dennehy) kommer in i bilden, då han börjar gräva i fallet eftersom det var han som grep DeFranco.


© Orion Pictures

Detta är lite av en videoklassiker som setts ett antal gånger genom åren. Inte för att det skulle vara en favoritfilm eller det bästa man sett, men den bjuder på lättsmält underhållning för stunden. Frågan är dock om den med åren tappat lite i jämförelse med andra "gamla godingar" som man sett flera gånger.


© Orion Pictures

Upplägget är inte så tokigt med en specialeffektsman som rekryteras för att iscensätta ett fejkat mord. Istället dras han in i en värld av illusioner där allt står på spel. När han själv blir ditsatt för mord tvingas han använda sina färdigheter för att slå tillbaka och rentvå sig. Det leder in i en förrädisk värld där Rollie bara har sig själv att lita på.


© Orion Pictures

Filmen har initialt lite TV-filmkänsla över sig, något som kan hänga ihop med upplägget kring specialeffekter och att man får se hur det går till bakom kulisserna. Bryan Brown är också något svag i huvudrollen, vilket inte direkt lyfter helhetsintrycket. Det blir dock bättre längre in i filmen, och en stor anledning till det är Brian Dennehy. Han är en riktig klasskådespelare som ger filmen mer trovärdighet med sin närvaro. Det är lite som att proffset kliver in och styr upp det hela - och det gör han till stor del. Han dyker inte upp förrän efter ungefär halva filmen, men blir en viktig kugge som filmen kan luta sig mot.


© Orion Pictures

Ett viktigt inslag som ofta både kan lyfta och sänka en film är musiken. I det här fallet är Bill Conti kompositören och han var hett eftertraktad under inte minst 80-talet. Ibland levererar han riktigt bra musik, men han kan också vara väldigt ojämn, något man även upplever här. Under de mer uppbyggande och stämningsfulla partierna är musiken bra, men när det blir mer actionbaserat brister den tyvärr desto mer. Resultatet blir av blandad kvalitet, vilket påverkar filmen som precis som musiken har sina bättre och sämre stunder. Allt som allt är det ändå en ok film, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Page Eight

Titel: Page Eight
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2011
Regi: David Hare
I rollerna: Bill Nighy, Rachel Weisz, Judy Davis, Michael Gambon, Ralph Fiennes, Felicity Jones, Ewen Bremner, Marthe Keller

Handling: Johnny Worricker är en veteran inom MI5. När hans chef och bäste vän Benedict Baron plötsligt dör, lämnar han efter sig ett oförklarligt dokument som hotar hela organisationen. Samtidigt verkar ett till synes slumpartat mötet med hans attraktiva granne, aktivisten Nancy Pierpan, lite för bra för att vara sant. Johnny Worricker tvingas t.o.m. överge sin identitet för att gå till botten med sanningen.

Omdöme: Johnny Worricker (Bill Nighy) är en veteran inom den brittiska underrättelsetjänsten MI5 där han arbetar som analytiker. Ansvarig för verksamheten är hans gode vän och mentor Benedict Baron (Michael Gambon), som har kommit över hemligstämplade dokument. Han låter Johnny och Jill Tankard (Judy Davis) ta del av materialet, och Johnny upptäcker något som pekar mot en högt uppsatt politiker.


© BBC Films

Under tiden som Johnny arbetar på fallet träffar han för första gången sin granne Nancy Pierpan (Rachel Weisz). Hon är i behov av sällskap, något som passar Johnny bra eftersom han känner likadant. Men, arbetsskadad som han är misstänker han att grannen är för bra för att vara sann. Dessutom har hon koppling till Mellanöstern, då hennes bror dödades av israeliska styrkor. Johnny ber sin kontakt, journalisten Rollo (Ewan Bremner), att göra efterforskningar för att ta reda på om det finns skäl att vara orolig.


© BBC Films

David Hare hade inte gjort film på 22 år, men när han skrev manuset fick han även en chans att regissera. Det är en TV-film producerad av BBC, men den följer i spåren av gamla hederliga brittiska spionhistorier, som till exempel miniserien "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" (1979), skriven av John le Carré.


© BBC Films

Även om det är en TV-film har man samlat en rad kända brittiska skådespelare. Vid sidan av Bill Nighy, Rachel Weisz, Judy Davis och Michael Gambon ses även bland annat Ralph Fiennes och Felicity Jones. Trots detta är det inledningsvis ett lite svajigt skådespeleri, vilket till stor del kan ha att göra med regissören David Hares långa uppehåll från registolen. När filmen har blivit varm i kläderna stabiliseras dock både prestationerna och regin.


© BBC Films

Till stor del lyckas filmen behålla intresset och det blir ett småtrevligt spionmysterium. Men särskilt mycket av ett mysterium blir det inte efter att vi fått reda på vad det hela går ut på. Istället blir rävspelet det centrala, där Johnny tvingas använda sina färdigheter för att försöka finna sanningen - och hålla sig vid liv.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

The Client

Titel: The Client / Klienten
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1994
Regi: Joel Schumacher
I rollerna: Brad Renfro, Susan Sarandon, Tommy Lee Jones, Mary-Louise Parker, Anthony LaPaglia, Anthony Edwards, Will Patton, J.T. Walsh, Anthony Heald, Kim Coates, William H. Macy

Handling: En åklagare på jakt efter en mördare. En advokat som spelar ett högt spel. En pojke som vet för mycket.

Omdöme: Elvaårige Mark Sway (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) bevittnar ett självmord. Ricky hamnar i ett katatoniskt tillstånd, medan Mark bär på viktig information. Han pratade nämligen med offret strax före självmordet. Mannen var jurist och företrädde gangstern Barry "The Blade" Muldano (Anthony LaPaglia), som i förtroende avslöjat mer än han borde om ett mord - uppgifter som Mark nu fått kännedom om.


© Warner Bros.

Mark hamnar i en svår sits eftersom flera parter vill komma åt informationen han sitter på, men han kan omöjligt veta vem som vill honom väl och vem som vill honom illa. Han vänder sig till slut till advokaten Reggie Love (Susan Sarandon), som tar sig an fallet. Hon tvingas ta till alla medel för att skydda sin klient, även från den federala åklagaren Roy Foltrigg (Tommy Lee Jones), som är angelägen om att utnyttja fallet för att gynna sina politiska ambitioner.


© Warner Bros.

Förlagans författare John Grisham var klar över att han inte ville att pojken Mark Sway skulle spelas av en känd barnskådespelare med en tillgjord sydstatsaccent. Istället gav man chansen till ett nytt ansikte och hittade Brad Renfro, som blev lite av en stjärna över en natt. Framgången kom möjligtvis lite för fort och hans fortsatta liv kom att präglas av personliga problem. År 2008 avled han tragiskt i en drogöverdos, endast 25 år gammal.


© Warner Bros.

Vid sidan om Brad Renfro, som är duktig i sin filmdebut, ses Susan Sarandon och Tommy Lee Jones, som båda var i toppen av sina karriärer. Sarandon fick en Oscarsnominering för denna roll och vann året därpå för Dead Man Walking (1995). Jones å sin sida hade precis vunnit en Oscar för The Fugitive (1993). De är bekväma i sina respektive roller och trion fick välförtjänta lovord för sina insatser.


© Warner Bros.

Jämfört med flera andra John Grisham-filmatiseringar blir det påtagligt att birollerna inte är lika framträdande. En del kända namn dyker upp, men ingen sticker direkt ut eller får samma utrymme som Brad Renfro, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones. Alla fyller dock sin funktion och de flesta är bra. Undantaget skulle vara Anthony LaPaglia i rollen som Barry "The Blade" Muldano. Det blir snarare en pastisch av den klassiska maffiagangstern, vilket nästan blir skrattretande snarare än att kännas hotfullt.


© Warner Bros.

Filmen har en viss nerv, men det blir varken en tät thriller eller ett dramatiskt rättegångsdrama. Den hamnar någonstans mittemellan, vilket förvisso gör att den är sevärd, men utan att riktigt engagera. Det kan delvis bero på att det inte finns så många överraskningsmoment längs vägen. Tanken är nog att man ska känna av hotet som Mark ställs inför, men spänningen uteblir till stor del eftersom handlingen följer en ganska typisk Hollywoodmall.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

A Time to Kill

Titel: A Time to Kill / Juryn - A Time to Kill
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Joel Schumacher
I rollerna: Matthew McConaughey, Sandra Bullock, Samuel L. Jackson, Kevin Spacey, Oliver Platt, Brenda Fricker, Donald Sutherland, Kiefer Sutherland, Patrick McGoohan, Ashley Judd, Chris Cooper, M. Emmet Walsh, Anthony Heald, John Diehl, Kurtwood Smith, Octavia Spencer

Handling: En svart man tar lagen i egna händer och mördar två vita män som våldtagit hans 10-åriga dotter. En rättegång inleds, vilket intresserar medierna, Ku Klux Klan och många fler.

Omdöme: Ett brutalt överfall sker på en 10-årig flicka i Canton, Mississippi. Flickans far, Carl Lee Hailey (Samuel L. Jackson), tar saken i egna händer och dödar de båda gärningsmännen innan rättegången äger rum. Försvarsadvokaten Jack Brigance (Matthew McConaughey), som tidigare framgångsrikt försvarat Carl Lees bror, åtar sig att försvara honom.


© Warner Bros.

Eftersom brotten är rasrelaterade är stämningen i staden tryckt. De svarta vill ha rättvisa och se Carl Lee gå fri. De vita, inte minst Ku Klux Klan som engagerar sig i fallet, vill se Carl Lee få dödsstraff för den kallblodiga avrättningen av de två vita gärningsmännen. Spänningarna ökar, vilket leder till att Jack, hans familj och andra som vill få Carl Lee fri hotas och utsätts för allt grövre våldshandlingar.


© Warner Bros.

Jack kommer att ställas mot den slipade och hänsynslöse åklagaren Rufus Buckley (Kevin Spacey), samt en jury som blir svår att övertyga. Jack försöker få hjälp av sin mentor, den numera alkoholiserade Lucien Wilbanks (Donald Sutherland), men får se sig kämpa ensam i det viktiga och prestigefyllda fallet - ända tills den smarta juridikstudenten Ellen Roark (Sandra Bullock) erbjuder sin ovärderliga hjälp.


© Warner Bros.

John Grisham-filmatiseringar tål att återbesökas eftersom historierna rymmer många karaktärer och sällan blir alltför enkelspåriga. Dock är denna film tydlig i sin uppdelning mellan vitt och svart, gott mot ont. En intressant aspekt är att den tog inspiration från en verklighetsbaserad rättegång där en 12-årig flicka vittnade om ett övergrepp hon utsattes för. Skillnaden var att hon var vit och gärningsmannen var en svart man. Här är rollerna ombytta, vilket möjligen gör historien mer laddad, men samtidigt försvinner gråzonen som hade varit fascinerande att följa.


© Warner Bros.

En sak filmen inte riktigt lyckas med är rollfördelningen bland vissa karaktärer - några känns överflödiga medan andra inte får tillräckligt med utrymme. Man hade till exempel lika gärna kunnat plocka bort karaktären Harry Rex Vonner, spelad av Oliver Platt, eftersom varken karaktären eller skådespelaren tillför särskilt mycket. Samtidigt hade Donald Sutherland, Chris Cooper, M. Emmet Walsh och Anthony Heald kunnat få mer utrymme. Inte bara för att det är duktiga skådespelare, utan även för att deras karaktärer hamnar lite för mycket i bakgrunden.


© Warner Bros.

Om man summerar filmupplevelsen lämnar den en del att önska. Historien ska vara stark och gripande, men den saknar något för att verkligen engagera och greppa tag i en. En stor del i det är det tidigare nämnda valet att inte lämna särskilt mycket utrymme för tolkning - karaktärerna är antingen genomonda eller goda. Dessutom bjuder berättelsen inte på så många överraskningar, till stor del på grund av detta. Filmen tar ställning redan från början istället för att låta tittaren dra sina egna slutsatser, något som hade kunnat vara betydligt starkare.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

Peacock

Titel: Pfau - Bin ich echt? / Peacock / Påfågeln
Genre: Komedi/Drama
Land: Österrike/Tyskland
År: 2024
Regi: Bernhard Wenger
I rollerna: Albrecht Schuch, Julia Franz Richter, Anton Noori, Theresa Frostad Eggesbø, Maria Hofstätter

Handling: Matthias arbetar på en vänagentur och specialiserar sig på att vara precis den person som hans kunder behöver. Den ena dagen är han en världsvan pojkvän, nästa dag en perfekt son och den tredje en engagerande samtalspartner. Som proffs på att vara andra är den stora utmaningen för Matthias det egna livet och att vara sig själv.

Omdöme: Matthias (Albrecht Schuch) är den perfekte vännen, pojkvännen, sonen och fadern - vad du än behöver när du kontaktar agenturen MyCompanion. Han är en av 30 specialister och anses vara den allra bästa. Privat verkar hans liv också vara i sin ordning, då han och hans sambo Sophia (Julia Franz Richter) till synes har allt de kan önska sig. Men något saknas...


© Wild Bunch

Det har blivit alltmer uppenbart för Sophia att hon inte längre vet vem Matthias är. I arbetet iklär han sig olika roller, och när han är hemma uppvisar han få känslor. Han får helt enkelt mycket stimulans i sitt arbete och stänger utan att tänka på det ute Sophia. Det tvingar honom att omvärdera sitt liv, vilket kan vara fruktbart för hans privatliv men samtidigt skadar det hans yrkesliv, eftersom han blir mer känslomässigt obalanserad.


© Wild Bunch

På förhand lät det som en europeisk motsvarighet till Rental Family (2025). Även om det finns vissa likheter mellan agenturerna och huvudkaraktärens roller skiljer sig filmerna åt en hel del. Det är med andra ord inte en föregångare till den nämnda filmen. Dock är det intressant att det i båda fallen handlar om agenturer där klienter kan hyra en vän eller familjemedlem för att få sällskap eller hjälp i olika situationer.


© Wild Bunch

Albrecht Schuch, som hade en ytterst minnesvärd biroll i Berlin Alexanderplatz (2020), visar återigen prov på sin skådespelarförmåga. Han har inga problem med att övertyga i de olika roller som karaktären Matthias ställs inför. Hans påtagliga känslolöshet i privatlivet är tydlig, och det blir tragikomiskt att följa Matthias i hans strävan efter att finna sig själv.


© Wild Bunch

Filmen är inte så rolig som den hade kunnat vara, utan väljer istället att balansera det med allvaret i situationen. Mer humor hade varit välkommen, samtidigt finns det en subtil humor som på sina håll känns smart snarare än uppenbar. Till slut har filmen bjudit på en del att fundera på, men frågan är om den når upp till den nivå den hade potential för. Den hade helt enkelt kunnat ta ut svängarna lite mer för att antingen bli roligare eller djupare.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

The Pelican Brief

Titel: The Pelican Brief / Pelikanfallet
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Julia Roberts, Denzel Washington, Sam Shepard, Stanley Tucci, John Heard, John Lithgow, Robert Culp, Tony Goldwyn, James Sikking, Anthony Heald, Hume Cronyn, Cynthia Nixon

Handling: Två högt uppsatta personer vid USA:s högsta domstol mördas utan att FBI har den minsta ledtråd. En som däremot tror sig ha det är den unga juridikstuderande Darby Shaw. Hon hittar ett samband mellan morden som ingen annan gör. Problemet är bara att någon vet vem hon misstänker och därför blir detta en historia på liv och död. Även om hennes liv svävar i fara bestämmer hon sig för att lösa denna mordhistoria.

Omdöme: Två domare i högsta domstolen mördas av en lejd lönnmördare känd som Khamel (Stanley Tucci). Juridikprofessorn Thomas Callahan (Sam Shepard) och hans student tillika älskarinna Darby Shaw (Julia Roberts) börjar nysta i fallet. Darby gör omfattande efterforskningar och kommer fram till en misstänkt - en teori hon dock avfärdar då den verkar alltför långsökt. Hennes tes blir känd som "Pelikanfallet", och Thomas visar den för sin vän Gavin Verheek (John Heard), som arbetar åt FBI-direktören Voyles (James Sikking).


© Warner Bros.

Utan att veta om det har Darby kommit mycket nära sanningen, vilket bekräftas när ett attentat riktas mot henne och Thomas. Vettskrämd vänder hon sig till Washington-journalisten Gray Grantham (Denzel Washington), som redan undersöker fallet med de två mördade domarna. Tillsammans försöker Darby och Gray komma till botten med konspirationen - samtidigt som de måste hålla sig vid liv.


© Warner Bros.

Under 1990-talet filmatiserades flera av John Grishams romaner, däribland denna. Tillsammans med The Firm (1993) var den bland de första, och följdes sedan av bland annat The Client (1994), A Time to Kill (1996) och The Rainmaker (1997). Samtliga var storfilmer med flera kända namn i rollistorna och kretsade kring jurister eller rättegångar.


© Warner Bros.

Alan J. Pakula hade gjort den så kallade "Paranoia-trilogin" med Klute (1971), The Parallax View (1974) och All the President's Men (1976). Har man sett dem vet man att han var rätt regissör för en konspirationshistoria av det här slaget.


© Warner Bros.

Detta är en klassisk konspirationsthriller som tål att plockas fram med jämna mellanrum - inte för att det är den bästa filmen i genren, utan för att den har så mycket på gång att den funkar bra att se om, eftersom man ofta inte minns så mycket av den. Det ligger ett värde i det, och det är en styrka, särskilt när man är upplagd för en gammal hederlig konspirationsthriller.


© Warner Bros.

Det som uppskattas med filmen är stämningen, som i stort sett består rakt igenom. Även om det inte är en film som gör något direkt strålande, lyckas den engagera och hålla intresset uppe. Handlingen är relativt invecklad och har många karaktärer som tillför något, vilket gör att speltiden naturligt letar sig upp mot 140 minuter. Filmen uppskattas möjligen mer under de första två tredjedelarna, när faran känns mer påtaglig. Under den sista tredjedelen avtar spänningen något, istället för att vridas upp med den nerv och paranoia som hade varit önskvärd.


© Warner Bros.

Säga vad man vill, men den här typen av film görs inte längre. Och när det väl görs försök till något liknande hamnar fokus ofta fel. Det blir alltför politiskt vinklat, och den äkta filmkänslan infinner sig sällan. Det är något som uppskattas med filmer som dessa - filmkänslan och förmågan att skapa paranoian och den konspiratoriska stämning man söker. Även om det inte är den bästa konspirationsthrillern fyller den sin funktion. Den är helt enkelt tillräckligt intressant, spännande och välgjord för att funka för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6