Say Anything...

Titel: Say Anything... / Snacka går ju...
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1989
Regi: Cameron Crowe
I rollerna: John Cusack, Ione Skye, John Mahoney, Lili Taylor, Joan Cusack, Philip Baker Hall, Lois Chiles, Jeremy Piven, Bebe Neuwirth, Eric Stolz

Handling: 19-årige Lloyd vill inget hellre än att bli tillsammans med den vackra och intelligenta Diane. Lloyd gör allt för att försöka vinna hennes hjärta. Diane får ett stipendium att studera vidare i England och ställs därmed inför ett svårt val.

Omdöme: Lloyd Dobler (John Cusack), som bor med sin storasyster Constance (Joan Cusack) och hennes unge son, är kär i Diane Court (Ione Skye), skolans smartaste tjej. Efter att de båda tagit studenten är det dags att gå vidare, och Lloyd tar äntligen chansen att bjuda ut Diane.


© 20th Century Fox

Diane, som bor med sin far Jim (John Mahoney), har fått ett prestigefullt stipendium och ska studera vidare i England. Lloyd, som älskar kickboxning, har inga större planer för framtiden - förutom att spendera så mycket tid som möjligt med Diane innan hon flyger till England.


© 20th Century Fox

Ingen kan förstå hur en kille som Lloyd kan ha en chans med en tjej som Diane. Hon kan ju få någon bättre, tänker de. Men Lloyd får henne att skratta och känna sig bekväm med honom. Det är bara hans bästa vänner, tjejkompisarna Corey (Lili Taylor) och D.C. (Amy Brooks), som redan vet vilken bra kille han är och vilken potential han har - något som Diane själv snart upptäcker.


© 20th Century Fox

Cameron Crowe gjorde sin regidebut med denna ungdomsfilm som inte bara är en film i mängden. Många ungdomsfilmer från 80-talet var mer renodlade komedier, men vissa hade gott om hjärta och kunde även vara seriösa. Denna tillhör den senare kategorin då den känns jordnära och inte handlar om ett gäng festande ungdomar som bara ska ha kul hela tiden. Den vågar tona ner humorn och istället lyfta fram romantiken. På många sätt påminner tonen om Some Kind of Wonderful (1987) - en annan finstämd ungdomsfilm där romantiken får ta större plats än humorn.


© 20th Century Fox

Lloyd kommer från en militärfamilj, vilket har gett honom disciplin, men samtidigt känns han inte alltför strikt eller inrutad. Han gör saker lite annorlunda, något hans tjejkompisar uppskattar och som Diane kommer att falla för. Hon har i sin tur en väldigt nära och öppen relation till sin far, något som gör att de berättar allt för varandra. På så vis har hon inte skuldkänslor och behöver inte dölja något för honom. Men vad händer när hon börjar falla för Lloyd, en kille som hennes pappa inte tycker är rätt för henne?


© 20th Century Fox

En av filmens största styrkor är att den får en att känna. Den försöker inte vara sockersöt eller skapa de perfekta romantiska ögonblicken, utan låter relationen utvecklas naturligt och trovärdigt. Samtidigt försvåras relationen av Dianes stundande studier utomlands och en situation som uppstår kring hennes far. Värdet i filmen ligger helt klart i att man bryr sig om både Diane och Lloyd, och att de genuint verkar bry sig om varandra. Det hjälper även att John Cusack och Ione Skye har fin kemi tillsammans.


© 20th Century Fox

Om det är en sak som filmen saknar för att nå en ännu högre nivå så är det de där magiska scenerna. Det betyder inte att filmen inte lyckas skapa god stämning eller bjuda på bra scener, för det finns det gott om. Men det känns som en film som förlitar sig på ett bra manus och att låta en känna med karaktärerna, istället för att försöka övertyga en med ytligheter. Det är helt enkelt en finstämd romantisk ungdomsfilm som mer är ett romantiskt drama än en komedi, även om humorn absolut har en plats i filmen.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

Romancing the Stone

Titel: Romancing the Stone / Den vilda jakten på stenen
Genre: Komedi/Action/Äventyr/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: Robert Zemeckis
I rollerna: Kathleen Turner, Michael Douglas, Danny DeVito, Zack Norman, Manuel Ojeda, Alfonso Arau

Handling: När Joan Wilders syster blir kidnappad av banditer som söker efter en ovärderlig juvel i den colombianska djungeln, blir hennes liv snart fyllt med äventyr och oväntade faror. På egen hand ger hon sig ut för att rädda sin syster, men stöter snart på den stilige äventyraren Jack Colton. Jack övertalar Joan att även leta reda på juvelen, innan banditerna lägger vantarna på den.

Omdöme: Den etablerade romanförfattaren Joan Wilder (Kathleen Turner) skriver om äventyr och romantik - raka motsatsen till hennes tillbakadragna vardag i New York. Men när hon får ett samtal från sin syster Elaine (Mary Ellen Trainor) förändras allt. Elaine har nämligen blivit kidnappad i Colombia, där hon numera bor. Kidnapparna kräver innehållet i ett brev som Elaines make skickade till Joan innan han plötsligt dog. Brevet innehåller en karta som ska leda till en ovärderlig skatt. Om Joan vill återse sin syster levande måste hon ta sig ner till Colombia och överlämna kartan till kidnapparna.


© 20th Century Fox

Joan ger sig iväg från den inrutade vardagen och ut på den sortens äventyr som hon själv skriver om i sina romantiska äventyrsromaner. När hon anländer till Colombia visar sig en man vid namn Zolo (Manuel Ojeda) ha följt efter henne från New York. En av kidnapparna, amerikanen Ralph (Danny DeVito), spanar dessutom efter henne. När hon till slut hamnar i en farlig situation dyker äventyraren Jack Colton (Michael Douglas) upp och räddar henne. Han går med på att hjälpa henne - givetvis mot betalning - och äventyret kan komma igång på allvar.


© 20th Century Fox

Det är aldrig fel att plocka fram en sådan här film när man känner för lite äventyr, humor, en del romantik och gott om 80-talskänsla. Filmen producerades av Michael Douglas, som från början inte var tänkt att spela i filmen. Men efter att de skådespelare som erbjöds rollen som Jack Colton tackade nej av olika anledningar, främst eftersom de inte ville spela andrafiol till Joan Wilder, valde Douglas att själv axla rollen. Filmen blev synnerligen framgångsrik då den spelade in över tio gånger sin budget och fick en uppföljare, som dock inte blev en lika stor succé. Det ledde till att en tredje påtänkt film aldrig blev av.


© 20th Century Fox

Det är en rolig idé att låta en författare av romantiska äventyrsromaner själv bli inslängd i den värld hon alltid fantiserat om men aldrig vågat utforska i verkligheten. Hennes idealisering av den manliga hjälten blir komisk eftersom Jack Colton förvisso räddar henne, men han är självupptagen och bryr sig mest bara om sig själv. Istället för att erbjuda sin hjälp som en gentleman måste hon betala honom innan han ens förmår sig att hjälpa henne. Det gör genast situationen komisk, men även ansträngd mellan dem.


© 20th Century Fox

Visst följer filmen lite i fotspåren av en film som Raiders of the Lost Ark (1981), men det är inte riktigt samma typ av äventyr som Indiana Jones-filmerna. Jack Colton är förvisso något av en äventyrare, men han är inte den typiska hjälten. Joan Wilder är egentligen den intressantaste karaktären eftersom hon slängs in i en värld hon inte är van vid, men som hon tror sig känna till mycket väl. Hon tas bokstavligt talat från storstaden till djungeln, där hon lär sig att allt inte är som i hennes böcker.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

Cutter's Way

Titel: Cutter's Way / Cutter and Bond / Cutters väg
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1981
Regi: Ivan Passer
I rollerna: Jeff Bridges, John Heard, Lisa Eichhorn, Stephen Elliott, Nina Van Pallandt

Handling: Alex Cutter har återvänt från Vietnam en arm, ett ben och ett öga fattigare. Han dricker för mycket och misshandlar sin fru. En sen kväll ser hans vän Richard Bone en kropp dumpas. När Cutter får reda på det ger han sig ut på ett korståg för att finna den skyldige.

Omdöme: Richard Bone (Jeff Bridges) är en kvinnokarl i Santa Barbara, Kalifornien. Sent en regnig kväll får han biltrubbel i en gränd. Plötsligt ser han en större bil stanna en bit bakom honom och en man dumpa vad som verkar vara en kropp bland sopkärlen. Dagen efter hittas en ung kvinna brutalt mördad och Bone plockas in på förhör som misstänkt.


© United Artists / MGM

Efter att hans vänner Alex Cutter (John Heard) och Cutters fru Mo (Lisa Eichhorn) hämtat honom från polisen berättar Bone allt. När han senare får syn på en man som påminner om mannen han såg den regniga kvällen blir Cutter eld och lågor. Cutter pusslar ihop ett plus ett och är snart övertygad om att den inflytelserike J.J. Cord (Stephen Elliott) är den skyldige. Nu vill han utpressa Cord med hjälp av det enda vittnet - Richard Bone.


© United Artists / MGM

Cutter och Bone är ett något omaka par. Bone har till synes allt man kan önska sig och kvinnor dras till honom utan att han behöver göra något mer än att kliva in i ett rum. Han visar dock inte mycket känslor och är relativt passiv och fåordig, vilket uppenbarligen har sin charm. Cutter å sin sida är en Vietnamveteran som inte bara lider av PTSD utan även förlorat ett öga, en arm och ett ben. Han dricker alldeles för mycket och hans fru Mo har också fått lida. Men Cutter är full av liv och kan prata omkull vem som helst. När han bestämt sig för något är det svårt att få honom på andra tankar - och nu har han bestämt sig för att sätta dit Cord.


© United Artists / MGM

Detta är en film som ofta nämns som något av en gömd neo-noir-pärla. Förväntningarna var därför lite större när den sågs första gången, men de infriades inte riktigt. Filmen bör dock inte ses som en utpräglad neo-noir, även om den har vissa sådana element. Kanske kunde en omtitt med lägre förväntningar och vetskapen om att det inte är en direkt spännande film vara till dess fördel. Ibland behöver en film ses om med lite andra ögon.


© United Artists / MGM

Man kan konstatera att filmen i första hand är en karaktärsstudie och ett triangeldrama som kretsar kring bästa vännerna Richard Bone och Alex Cutter, med Mo mellan dem. Inte minst Alex Cutter är en välskriven karaktär och John Heard spelar honom övertygande. Det är förmodligen hans främsta prestation, då han gestaltar Cutter som en ilsken, bestämd men ibland även komisk karaktär. Jeff Bridges ger istället en lågmäld prestation i rollen som Bone, som fungerar som något av en spegelbild av Cutter. Lisa Eichhorn får inte heller glömmas bort som den deprimerade Mo, som finner tröst hos vännen Bone, även om hennes lojalitet alltid legat hos sin make.


© United Artists / MGM

Det finns ett visst värde i den här filmen, främst som relationsdrama. Vad som är synd är att det blir för mycket relationsdrama istället för att låta mordmysteriet ta mer plats. Nu får mysteriet med den efterföljande utpressningen en del utrymme, men det blir oftast sekundärt. Man hade gärna kunnat ha kvar triangeldramat, men tonat ner det en aning och ökat temperaturen med mer spänning. För det fanns definitivt en möjlighet att skifta fokus från drama till thriller om man hade spelat sina kort rätt. Det är främst det som gör att filmen inte uppskattas mer än den gör nu, trots att den har ett par bra prestationer och är relativt sevärd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Terminator 2: Judgment Day

Titel: Terminator 2: Judgment Day / Terminator 2 - Domedagen
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1991
Regi: James Cameron
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Linda Hamilton, Edward Furlong, Robert Patrick, Joe Morton, Xander Berkeley

Handling: Elva år har gått sedan maskinerna som styr framtiden skickade en Terminator på uppdrag att mörda den ofödde John Connor - mänsklighetens kommande ledare. Uppdraget misslyckades och idag är John Connor tio år gammal. Hans mor Sarah sitter inspärrad på ett mentalsjukhus med sin ohyggliga information. Maskinerna skickar nu återigen tillbaka en Terminator för att ta livet av John och hans mor. Samtidigt skickar motståndsrörelsen någon för att beskydda dem - till varje pris.

Omdöme: Året är 1995 och elva år har gått sedan händelserna i The Terminator (1984). Sarah Connor (Linda Hamilton) har blivit övertygad om att en mörk framtid väntar och har tränat sin son, John Connor (Edward Furlong), inför den stundande domedagen. Sarah sitter numera inspärrad på en mentalinstitution, medan den 10-årige John bor hos sina fosterföräldrar.


© Tri-Star Pictures

En Terminator av modellen T-800 (Arnold Schwarzenegger) har skickats från framtiden för ett nytt uppdrag - att skydda John Connor till varje pris. Samtidigt anländer även T-1000 (Robert Patrick) från framtiden - en modernare Terminator bestående av flytande metall. T-1000 är en mördarmaskin utan dess like som har kommit för att döda John Connor innan han blir mänsklighetens framtida ledare.


© Tri-Star Pictures

Ett av de bästa besluten med uppföljaren är att inte göra den till en kopia av den första filmen där Arnold Schwarzenegger spelade en ond Terminator. Även om han föredras i skurkrollen hade det blivit för repetitivt att se samma grundpremiss ännu en gång. Istället får vi två Terminators som gör upp mot varandra - den ena en beskyddare och den andra en hänsynslös mördarmaskin.


© Tri-Star Pictures

En sak som James Cameron ska ha en eloge för är hur genomarbetat både manuset och filmen är. Kopplingen till den första filmen finns där på flera håll, vilket gör att vi får en naturlig fortsättning med flera smarta blinkningar till The Terminator (1984). Ta bara en sådan detalj som leksakslastbilen som Terminatorn kör över i en tidig scen i den första filmen. I denna film dyker samma typ av semi-truck upp och körs av T-1000 under den minnesvärda biljakten som leder till översvämningskanalen.


© Tri-Star Pictures

Vad som inte åldrats särskilt bra i The Terminator (1984) är effekterna - något som inte gäller denna film. Detta är självklart en mer påkostad film, men tekniken hade också utvecklats så pass mycket att effekterna känns övertygande istället för daterade och i viss mån skrattretande som i den första filmen. Det gör självklart en oerhört stor skillnad om en film visar upp taffliga effekter eller som här banbrytande specialeffekter. Istället för att förlora fokus kan man bli helt uppslukad av det man får se här.


© Tri-Star Pictures

Tillsammans med effekterna är även fotot riktigt vasst, likaså klippningen. Man känner verkligen att det är en storfilm samtidigt som kärleken i hantverket är påtaglig. Det är en balans som inte alltid återfinns i storslagna actionfilmer, men denna har det mesta man kan önska sig av en film i genren. Den tillhör de allra främsta actionfilmerna som gjorts och frågan är om den inte skulle hamna i topp sett till actionscenerna, effekterna, stuntsen och storyn som alla håller hög klass.


© Tri-Star Pictures

The Terminator (1984) kommer alltid att uppskattas, men även om den har många utmärkta scener och en stämning som går att ta på, är den mer ojämn. Uppföljaren håller däremot en genomgående mycket hög standard på alla plan. Den är helt enkelt mer komplett som film, även om den inte är helt perfekt. Det är dock en film som har en hög underhållningsfaktor, gott om härlig action och en del humor. Den kan definitivt stå på egna ben, men tillsammans med den första filmen blir den ännu starkare.

4 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 8.6

The Terminator

Titel: The Terminator / Dödsängeln
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: James Cameron
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Rick Rossovich, Bill Paxton

Handling: År 2029 har maskinerna tagit över Jorden och mänskligheten kämpar för sin överlevnad. Sarah Connor bär ovetande på det barn som en dag ska leda motståndet. För att stoppa framtiden skickas en Terminator tillbaka i tiden för att döda henne – en hänsynslös dödsmaskin som aldrig ger upp. Men från framtiden kommer också en ung soldat med ett enda uppdrag: att skydda Sarah innan det är för sent.

Omdöme: En cyborg, känd som en Terminator (Arnold Schwarzenegger), har skickats tillbaka från framtiden till Los Angeles år 1984. Terminatorn är en dödsmaskin som, för att kunna smälta in bland människorna, har ett mänskligt yttre - en extremt muskulös kropp. Den har skickats från framtiden med ett enda uppdrag: att döda Sarah Connor (Linda Hamilton). Eftersom flera kvinnor i Los Angeles delar samma namn börjar Terminatorn metodiskt att uppsöka och döda dem en efter en.


© Orion Pictures

Det är inte bara en Terminator som anländer från framtiden denna natt. Kyle Reese (Michael Biehn), en soldat inom motståndsrörelsen mot maskinerna som tagit över i framtiden, har skickats tillbaka för att skydda Sarah Connor. Hon är nyckeln till hoppet om mänsklighetens framtid. Sarah vet inte vem av de två som utgör det största hotet, men endast Reese och Sarah kan ha en chans att stoppa Terminatorn.


© Orion Pictures

Detta är en av filmerna som har en stark koppling till ens uppväxt och en film som avnjöts med jämna mellanrum. Man kan inte sticka under stolen med att det varit en personlig favorit. När förtexterna börjar rulla till den ikoniska intromusiken är det svårt att inte känna sig redo för vad som komma skall. Det sätter genast tonen inför åkturen som väntar.


© Orion Pictures

Att se Arnold Schwarzenegger som den onde Terminatorn känns som en roll han var menad att spela. Minimalt med repliker, ändrar i princip aldrig min och är bara rakt igenom ond. Hans enorma fysik hjälper givetvis till att få honom att kännas övertygande och rätt för rollen. Det finns egentligen inget att invända mot hans prestation. Även om rollen kanske inte kräver så mycket skådespeleri är det svårt att se hur någon annan hade passat bättre - han är verkligen en Terminator.


© Orion Pictures

Det finns två saker som stör i filmen och som möjligtvis blivit mer uppenbara med åren. Musiken av Brad Fiedel är mestadels riktigt bra där synthmusiken bygger upp en enorm stämning. Samtidigt finns det partier som håller en betydligt lägre nivå och låter mer som oljud, något som är väldigt synd för helheten. Det är dock svårt att klaga nämnvärt med tanke på att majoriteten av musiken är härligt passande.


© Orion Pictures

Den andra saken som tyvärr sänker helhetsupplevelsen är effekterna med Terminatorn när det inte är Arnold Schwarzenegger vi får se. Makeupen är det inget fel på, men när det är en mask och när vi får se cyborgen på slutet är det riktigt svagt. Det är något som inte alls har åldrats bra. Detta stör faktiskt så pass mycket att filmen, trots att den gör en hel del väldigt bra, lämnar en sur eftersmak. Särskilt stop-motion-scenerna under den sista uppgörelsen får det att krypa under skinnet på en. Har aldrig gillat den sortens effekter och ser inte charmen med dem, vilket gör att man nog är lite extra kritisk till detta.


© Orion Pictures

Filmen har många saker som den gör väldigt bra och visar varför James Cameron kom att bli en stor regissör. Actionscenerna håller toppklass och tempot i filmen är lagom högt utan att tappa fokus på berättelsen. Uppgörelserna mellan Terminatorn och Reese, med Sarah mellan dem, håller hög nivå. Det är inte bara välgjord action, utan framförallt skapas en enorm stämning tack vare fotot, klippningen och musiken - ja, förutom när musiken inte alls funkar.


© Orion Pictures

Trots en del svagare inslag - som är väldigt synd eftersom det sänker filmen en aning - går det inte att blunda för allt det positiva. Det är en film som har en plats i filmhistorien och till stor del skapade tech-noir-genren. Man ska dock inte bara hylla en film som en klassiker bara för att man tidigare hållit den väldigt högt. Detta är ett sådant fall där filmen inte längre känns värd det högsta betyget som den en gång gjorde. Det är fortfarande en skön film att titta på med många utmärkta scener, men dess skavanker är på sina håll för stora för att blunda för.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.1

Wait Until Dark

Titel: Wait Until Dark / Nattens ögon
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1967
Regi: Terence Young
I rollerna: Audrey Hepburn, Alan Arkin, Richard Crenna, Jack Weston, Efrem Zimbalist Jr

Handling: Susys make får av misstag med sig en docka hem från en resa. Dockan innehåller knark och en liga är ute efter att hitta den. De tror att Susy, som är blind, vet var dockan finns och pressar henne allt mer för att få reda på var den finns.

Omdöme: När fotografen Sam Hendrix (Efrem Zimbalist Jr) återvänder från en affärsresa har han fått med sig en docka som en ung kvinna bett honom att förvara en stund. Hon har smugglat knark i dockan och blir rädd när hon får syn på Roat (Alan Arkin) på flygplatsen, en man som är ute efter drogerna.


© Warner Bros.

Dagen efter dyker de två svindlarna Mike Talman (Richard Crenna) och Carlino (Jack Weston) upp i Sams lägenhet. Där möter de Roat, som vill få tillbaka dockan och erbjuder dem en nätt summa pengar för att hitta den, eftersom den ska finnas någonstans i lägenheten. Sam har skickats iväg över dagen på ett fejkat fotouppdrag, men hans blinda fru Susy (Audrey Hepburn) anländer snart hem...


© Warner Bros.

De tre männen, ledda av Roat, lägger upp en plan för att kunna leta efter dockan även när Susy är hemma. Eftersom de snart misstänker att hon vet var dockan finns men inte vill avslöja det, måste de försöka vinna hennes förtroende och få henne att berätta. Om det inte ger resultat är Roat villig att öka insatserna och terrorisera den till synes hjälplösa blinda kvinnan.


© Warner Bros.

Filmen bygger på en pjäs av Frederick Knott, vars tidigare pjäs även filmatiserades som Dial M for Murder (1954), regisserad av Alfred Hitchcock. Den här filmatiseringen regisserades av Terence Young, som var regissören bakom tre av de fyra första James Bond-filmerna: Dr. No (1962), From Russia with Love (1963) och Thunderball (1965).


© Warner Bros.

Audrey Hepburn är utmärkt som Susy Hendrix. Hon förmedlar så mycket känslor att man som tittare dras med i hennes glädje, fruktan och allt där emellan. Susy är dessutom en välskriven karaktär som är allt annat än en hjälplös blind kvinna. Hon vill vara oberoende och självgående, men tvivlar ibland på sig själv. Det är dock hennes inre styrka som till slut kan rädda henne från en mycket utsatt och traumatisk situation.


© Warner Bros.

Roat, Mike Talman och Carlino spelas alla ypperligt av Alan Arkin, Richard Crenna respektive Jack Weston, vilket bidrar till att skapa den hotfulla stämningen. Utan deras övertygande prestationer hade mycket av spänningen försvunnit. Roat är den elakaste av dem, och Arkin har inga problem med att iklä sig rollen som listig, kontrollerande och kalkylerad. Han har också en enorm närvarokänsla och får ut mycket av en roll som hade kunnat bli betydligt mer endimensionell. Crenna får nästan en motsatt roll att spela då han ska agera som en gammal vän till Susys make som vinner hennes förtroende, något han lyckas bra med.


© Warner Bros.

Även om filmen bygger på en pjäs och till stor del utspelar sig i källarlägenheten lyckas den få en att fokusera på förvecklingarna och terroriseringen av Susy. Det blir en smått gastkramande psykologisk thriller som ibland är på gränsen till skräck. Den bygger upp spänningen ända fram till den nerviga och minnesvärda upplösningen. Ett smart och genomarbetat manus, starka karaktärer och prestationer, samt Henry Mancinis musik och Terence Youngs regi gör detta till en riktigt bra film - utan tvekan en klassiker.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.7

Cobra

Titel: Cobra
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: George P. Cosmatos
I rollerna: Sylvester Stallone, Brigitte Nielsen, Reni Santoni, Andrew Robinson, Brian Thompson, David Rasche

Handling: Polisen står handfallen inför en våg av brutala överfall och mord. En livsfarlig mördare leder en organisation som terroriserar Los Angeles. Cobra är den ende som kan stoppa den psykopatiske ledaren.

Omdöme: När en brottsvåg drar in över Los Angeles ger media gärningsmannen namnet "Night Slasher" (Brian Thompson). Han tros ligga bakom en rad brutala och bestialiska mord i staden under den senaste månaden. Vad ingen anar är att det egentligen är en sekt vid namn New World som ligger bakom dåden, med "Night Slasher" som ledare.


© Warner Bros.

Eftersom vanliga poliser som Monte (Andrew Robinson) och Gonzales (Reni Santoni) inte verkar komma närmare att stoppa brottsvågen, kallas Cobra in - Marion Cobretti (Sylvester Stallone). Cobra tillhör något som kallas "Zombie Squad" - en elitstyrka inom polisen som plockas in när det behöver tas i med hårdhandskarna. Hans metoder är okonventionella och inte alltid helt lagliga, vilket gör att röster inom polisen och media är skeptiska till honom, trots att de ger uppenbara resultat.


© Warner Bros.

Efter att fotomodellen Ingrid Knudsen (Brigitte Nielsen) får syn på "Night Slasher" efter hans överfall på en kvinna, blir hon själv en jagad måltavla. Hon är den enda överlevande som kan identifiera den fruktade mördaren. Det blir upp till Cobretti att skydda henne samtidigt som han kan röka ut mördaren och sätta stopp för dåden en gång för alla.

"You're a disease, and I'm the cure." - Marion "Cobra" Cobretti


© Warner Bros.

Det är kul att Sylvester Stallone var tänkt att spela Axel Foley i Beverly Hills Cop (1984). Eftersom han ville ta bort humorn helt började han skriva om manuset till en renodlad actionfilm, vilket skulle ha gjort filmen betydligt dyrare. Smart nog accepterade producenterna inte detta, och resten är historia. Stallone tog sina idéer och skrev detta manus, gav sin dåvarande fru Brigitte Nielsen rollen som kärleksintresset och valde George P. Cosmatos som regissör efter att de tidigare samarbetat på Rambo: First Blood Part II (1985).


© Warner Bros.

Filmen lär ursprungligen ha haft en speltid på närmare 130 minuter och varit så pass våldsam att den inte klarade 15-årsgränsen. Detta, tillsammans med vetskapen om att filmen kunde få fler biovisningar per dag om den kortades ner, gjorde att den till slut klipptes ner till knappt 90 minuter. Det mest brutala och grafiska våldet togs bort, liksom mycket av djupet i storyn. Resultatet blev en barskrapad actionfilm som trots svag kritik drog in bra med pengar och genom åren har blivit en kultfilm.


© Warner Bros.

Inspirationen lär ha varit Harry Callahan från Dirty Harry-filmerna. Skillnaden är att Marion "Cobra" Cobretti är mer klichéfylld och nästan lite fjantig, vilket mycket väl kan ha varit tanken. Han visas upp som en hårding körandes en cool bil, med solglasögon och tändsticka i mungipan. Men hans repliker och agerande är ibland skrattretande och ofrivilligt komiskt. Han är mån om att upprätthålla sin tuffa image, men under ytan är han en mjukis.


© Warner Bros.

Det är en film som är svår att älska fullt ut, samtidigt som den är svår att hata. Den lyckas skapa bra stämning tack vare 80-talsinramningen, inte minst med hjälp av musiken och ett par välvalda låtar som "Feel the Heat" av Jean Beauvior och "Angel of the City" av Robert Tepper. Under dessa två låtar bjuds det på lite klassiskt 80-talsmontage som egentligen inte tillför så mycket till handlingen, men ändå är underhållande och ger filmen en skön känsla.


© Warner Bros.

Vad som sänker filmen är att manuset känns tunt och handlingen blir sekundär för att ge plats åt extra action och en massa skottlossningar. Filmen har sina begränsningar, och man får helt enkelt ta den för vad den är. Den tappar dessutom ju längre in man kommer, och till slut känner man sig inte särskilt engagerad i hur det ska sluta. Det är möjligt att de extra 30-40 minuter som filmen ryktas ha haft från början hade kunnat styra upp det hela. Men troligtvis var mycket av materialet som togs bort temposänkande, vilket hade riskerat att göra en två timmar lång version plågsam att ta sig igenom. Man gör nog bäst i att nöja sig med lite underhållning för stunden, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.8