Clue

Titel: Clue / Clue - Mordet är fritt
Genre: Komedi/Mysterium/Kriminalare
Land: USA
År: 1985
Regi: Jonathan Lynn
I rollerna: Eileen Brennan, Tim Curry, Madeline Kahn, Christopher Lloyd, Michael McKean, Martin Mull, Lesley Ann Warren, Colleen Camp

Handling: Sex personer bjuds in till en skum herrgård. Där blir de sedan både misstänkta och detektiver i en mordgåta med fler och fler offer.

Omdöme: Sex personer har bjudits in till en avlägsen herrgård på middag under en regnig kväll. Betjänten Wadsworth (Tim Curry) och hembiträdet Yvette (Colleen Camp) tar emot gästerna som består av Mrs. Peacock (Eileen Brennan), Mrs. White (Madeline Kahn), Professor Plum (Christopher Lloyd), Mr. Green (Michael McKean), Colonel Mustard (Martin Mull) samt Miss Scarlet (Lesley Ann Warren).


© Paramount Pictures

Under middagen undrar gästerna vem som bjudit dit dem, vad de har gemensamt och vad orsaken är. Det visar sig att samtliga utpressas av en okänd man. Den bisarra kvällen tar en mörkare vändning när det första mordet begås. Samtliga är misstänkta och alla har motiv. Ingen kan känna sig säker och mordgåtan kompliceras ytterligare när fler faller offer för mördaren - eller mördarna...


© Paramount Pictures

Filmen bygger på sällskapsspelet Clue/Cluedo och manuset är skrivet av John Landis tillsammans med regissören Jonathan Lynn. Det hela är snarare en fars än en mer seriös Agatha Christie-deckare, men det klassiska upplägget med flera misstänkta som samlas på en och samma plats återfinns här.


© Paramount Pictures

Om man ser till skådespelarna är det inte de mest kända eller tyngsta namnen i rollistan. De flesta känns igen från olika biroller snarare än som stjärnor. Ett intressant grepp som dock inte visade sig gå hem hos biobesökarna, eftersom filmen knappt spelade in sin budget. Däremot har den genom åren blivit något av en kultfilm och uppskattas sannolikt mer idag än när den släpptes.


© Paramount Pictures

Även om det till stor del är en fars försöker filmen balansera humorn med mordmysteriet utan att gå för långt. Med andra ord blir det aldrig ren buskishumor, även om det på sina håll ligger nära. I ärlighetens namn är det sällan riktigt roligt. Det finns ett eller två tillfällen där filmen får en att skratta lite lätt. Däremot har man lite småtrevligt när alla ränner runt som kacklande höns. Frågan är dock hur filmen hade sett ut om John Landis, som först var tänkt som regissör, fått göra den. Inte minst hade humorn förmodligen varit mer lyckad - och troligen filmen likaså.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

Project Hail Mary

Titel: Project Hail Mary
Genre: Sci-Fi/Äventyr
Land: USA
År: 2026
Regi: Phil Lord, Christopher Miller
I rollerna: Ryan Gosling, Sandra Hüller, James Ortiz (röst), Lionel Boyce

Handling: Ryland Grace vaknar upp på ett rymdskepp flera ljusår hemifrån utan något minne av vem han är eller hur han hamnade där. När minnet långsamt återvänder börjar han förstå sitt uppdrag: att lösa gåtan kring det mystiska ämne som får solen att dö. Han måste använda sina vetenskapliga kunskaper och okonventionella idéer för att rädda allt liv på Jorden från utplåning.

Omdöme: Tre personer skickades ut i rymden på uppdraget känt som "Project Hail Mary" - endast en av dem har överlevt. Ryland Grace (Ryan Gosling) vaknar upp från sin djupa dvala och finner sina två kollegor döda. Det tar ett tag för honom att inse var han befinner sig, vem han är och vad hans uppdrag går ut på.


© Amazon MGM Studios

Grace är inte en astronaut utan en molekylärbiolog som behöver använda all sin kunskap och uppfinningsrikedom för att rädda mänskligheten. Tillsammans med en rad andra forskare har han studerat ett ämne som kallas för astrophage. Detta ämne har spridit sig från solen till Venus och kan komma att innebära en katastrof för Jorden.


© Amazon MGM Studios

"Project Hail Mary" är ett självmordsuppdrag som skulle genomföras av tre personer, som var fullt medvetna om att de inte skulle ha någon chans att återvända. Grace tvingas hantera situationen ensam och försöka samla in fynd som kan skickas tillbaka till Jorden för att ge de svar som krävs. Till sin förvåning upptäcker han en utomjordisk farkost och en utomjording som försöker lösa samma problem för sin egen planet - en varelse som påminner om en stenformation och som Grace kommer att kalla Rocky (James Ortiz).


© Amazon MGM Studios

Ryan Gosling får dra ett tungt lass och gör det bra. Enmannauppdraget blir dock inte så enformigt eller ensamt som det hade kunnat bli. Dels får vi gott om tillbakablickar till vad som ledde till att han hamnade i projektet och dels får han sällskap av Rocky. I tillbakablickarna möter han Eva Stratt (Sandra Hüller), som är projektansvarig och rekryterar Grace för att undersöka astrophage. Hon är en av få som tror på honom, inte minst eftersom han tänker annorlunda och inte följer strömmen.


© Amazon MGM Studios

Filmen väljer att inleda relativt lättsamt, vilket till viss del får en att tänka på Mickey 17 (2025). Det var en till stor del misslyckad film på grund av att den gjordes som en satir där humorn dominerade filmen, utan att det riktigt fungerade. I det här fallet är det inte en satir, och tack och lov blir det inte samma misslyckande. Dock är man något frågande till tonläget och valet att åtminstone inledningsvis låta filmen luta mer åt humor än allvar.


© Amazon MGM Studios

Allt eftersom hittar filmen mer rätt, både när det gäller humorn och att kännas tillräckligt seriös. En stor del i varför filmen fungerar så pass bra är introduktionen av Rocky. Interaktionen mellan Grace och Rocky är en av filmens stora behållningar, och deras samarbete leder både till vänskap och ökade chanser att lösa de problem de ställs inför. De har bara varandra att kommunicera med och lita på i försöken att rädda sina respektive planeter.


© Amazon MGM Studios

Det visar sig vara en välgjord rymdfilm vars specialeffekter och foto håller en hög nivå. Framförallt är det snyggt och ofta häftigt när det utspelar sig i rymden, utan att det överväldigar. Det hålls med andra ord på en lagom nivå, vilket är mer effektivt än om man hade överdrivit det visuella med för mycket CGI-effekter.


© Amazon MGM Studios

Sammantaget får filmen sägas vara en succé. Ryan Gosling gör en klart bra prestation, något som inte bör underskattas. Hade en svagare skådespelare axlat rollen hade det med stor sannolikhet inte blivit lika lyckat. Filmen kunde möjligtvis ha valt en mörkare ton från början för att få en att känna allvaret i situationen direkt. Men eftersom det till stor del blir en buddyfilm mellan Grace och Rocky visar det sig vara där hjärtat och själen ligger. Det må inte vara en ny Interstellar (2014), men det är nog bara bra att den går sin egen väg och bjuder på något lite annorlunda.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

The Verdict

Titel: The Verdict / Domslutet
Genre: Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Paul Newman, James Mason, Jack Warden, Charlotte Rampling, Milo O'Shea, Lindsay Crouse, Tobin Bell, Bruce Willis

Handling: Frank Galvin är en försupen advokat vars karriär är på väg utför. Han åtar sig ett fall där han ser en möjlighet att återupprätta sitt anseende.

Omdöme: Frank Galvin (Paul Newman) har sett bättre dagar. En gång i tiden var han en respekterad och lovande advokat, men omständigheter gjorde att han tog till flaskan. Numera är han en så kallad "ambulansjägare" - en nedgången och cynisk advokat som jagar skadeståndsmål bland olycksoffer. Han har dock inte särskilt mycket framgång med det och tillbringar istället större delen av sin tid på den lokala baren, där han drar gamla fyllehistorier.


© 20th Century Fox

Som en tjänst, och för att hjälpa sin gamle vän och före detta partner, ger Mickey Morrissey (Jack Warden) Frank ett fall. Det handlar om Deborah Ann Kaye, en kvinna som legat i koma i flera år efter att något gått snett under en förlossning. Hennes syster och svåger nöjer sig om de får en summa pengar, vilket skulle göra det möjligt för dem att börja ett nytt liv. Frank skulle få en tredjedel av förlikningspengarna, något han verkligen behöver för att komma på fötterna.


© 20th Century Fox

Cynisk som han är vill Frank nå en snabb förlikning med sjukhuset, som är villiga att betala en nätt liten summa. Men efter att ha träffat offret som ligger i koma känner han att det är en chans för både honom och henne att få upprättelse. Han bestämmer sig för att ta fallet till domstol och har goda grunder för det. Men där väntar "mörkrets härskare" som han kallas - försvarsadvokaten Ed Concannon (James Mason). Han är känd för att vara villig att gå över lik för att vinna sina mål.


© 20th Century Fox

Den smått underskattade Sidney Lumet har regisserat och filmen blev femfaldigt Oscarsnominerad för bästa film, manus, regi, manlig huvudroll och manlig biroll. Från början var dock andra regissörer involverade och Robert Redford skulle axla huvudrollen. Men han var inte villig att ta sig an en roll som alkoholist och ville att David Mamets manus skulle skrivas om. Till slut valde man att behålla originalmanuset och Paul Newman fick rollen när det stod klart att Sidney Lumet skulle regissera.


© 20th Century Fox

Det första man märker med filmen, förutom Paul Newmans skådespeleri, är den nedstämda tonen. Filmen känns väldigt brun, vilket är ett högst medvetet val. Sidney Lumet ville använda höstfärger och skapa en känsla av ålder. Färgglada toner valdes bort och brunt, mörkorange, vinrött och andra mörkare färger prioriterades. På sätt och vis skulle det kunna bli deprimerande, men istället bidrar det till en atmosfär som speglar vad Frank Galvin går igenom och hans mentala tillstånd.


© 20th Century Fox

Även om filmen är ett rättegångsdrama är det först och främst en skildring av en mans inre kamp. Han dränker sina dagar i alkohol för att klara ännu en dag. Livsgnistan finns inte längre där efter att hans potential gått förlorad. Kanske vänder det när han dels får det lukrativa fallet och dels träffar Laura (Charlotte Rampling) - två händelser som kan få honom att finna ett värde i livet och göra det moraliskt rätta.


© 20th Century Fox

Det är en typ av film som tål att plockas fram när man känner för en gammal hederlig klassiker. Även om det inte är en spännande rättegångsfilm med thrillerinslag och en massa överraskningar längs vägen, är det ett trovärdigt rättegångsdrama. Robust regi och genomgående starka prestationer från huvudroll till minsta biroll är en bidragande orsak till att filmen levererar. En avslutande rolig notering är att två kända ansikten ses i okrediterade roller innan de slog igenom, båda sittande bakom Newman i rättssalen: Tobin Bell och Bruce Willis.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

The Parent Trap

Titel: The Parent Trap / Föräldrafällan
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA/Storbritannien
År: 1998
Regi: Nancy Meyers
I rollerna: Lindsay Lohan, Dennis Quaid, Natasha Richardson, Elaine Hendrix, Lisa Ann Walter, Simon Kunz

Handling: Annie bor i London med sin mamma och Hallie bor i Kalifornien med sin pappa. De elvaåriga flickorna känner inte varandra, men är tvillingar. När de träffas på ett sommarläger bestämmer de sig för att försöka återförena sina föräldrar.

Omdöme: Hallie (Lindsay Lohan), som bor i Kalifornien med sin pappa Nick (Dennis Quaid), anländer till ett sommarläger. Till sin stora förvåning träffar hon sin exakta kopia när Annie (Lindsay Lohan), som bor i London med sin mamma Elizabeth (Natasha Richardson), dyker upp. Snart upptäcker de att de är tvillingar som separerades vid födseln.


© Buena Vista Pictures

Tvillingarna får den briljanta idén att byta plats med varandra. På så vis får de båda en chans att träffa sin pappa respektive mamma som de aldrig fått träffa. När de upptäcker att pappa Nick planerar att gifta sig med Meredith Blake (Elaine Hendrix), som främst är ute efter hans pengar, måste de hitta ett sätt att återförena sina föräldrar för att undvika en stundande katastrof.


© Buena Vista Pictures

Lindsay Lohan spelar i sin filmdebut en dubbelroll som tvillingarna Hallie och Annie, vilket hon gör bra. Tack vare hennes prestation och tekniken som använts funkar det smärtfritt, och det känns verkligen som att rollerna spelas av två elvaåriga flickor och inte bara en.


© Buena Vista Pictures

När filmen drar igång på sommarlägret verkar det bli en renodlad barnfilm. Det är trots allt en Disney-produktion och en familjefilm förväntas. Skönt nog blir det inte så larvigt och klämkäckt som befarat. När tvillingarna lämnar lägret kan filmen börja på allvar - de byter plats med varandra och får uppleva London respektive Kalifornien, samtidigt som de äntligen träffar den förälder de saknat hela sina liv.


© Buena Vista Pictures

Till stor del blir filmen bättre när den blivit varm i kläderna, inte minst när Nick och Elizabeth ska återförenas och är omedvetna om vad som håller på att hända. Även hushållerskan Chessy (Lisa Ann Walter) och butlern Martin (Simon Kunz) är en bidragande orsak till att det blir småroligt. De är båda som familjemedlemmar och lägger ibland näsan i blöt, vilket leder till en del roliga situationer. Allt som allt blir det en småmysig filmtitt efter en något trevande inledning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

Forget Paris

Titel: Forget Paris / Glöm Paris
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1995
Regi: Billy Crystal
I rollerna: Billy Crystal, Debra Winger, Joe Mantegna, Cynthia Stevenson, Richard Masur, Julie Kavner, John Spencer, Cathy Moriarty, William Hickey

Handling: Mickey Gordon är en basketdomare som reser till Frankrike för att begrava sin far. Flygbolaget slarvar dock bort kistan och han får hjälp av Ellen Andrews, en amerikanska i Paris som jobbar för flygbolaget, att få tillbaka den.

Omdöme: Mickey Gordon (Billy Crystal) är en professionell basketdomare i NBA. Han bor i Los Angeles, men under basketsäsongen är han ständigt på resande fot - något han trivs med eftersom han älskar vad han gör. När han ska begrava sin far, som han aldrig stod nära, reser han till Frankrike med kistan för att uppfylla faderns önskan om att bli begravd där. Kistan slarvas dock bort på flygplatsen i Paris. Det är då han träffar amerikanskan Ellen Andrews (Debra Winger), som arbetar för flygbolaget.


© Columbia Pictures

Mickey och Ellen finner varandra tidigt och han bestämmer sig för att stanna ett par dagar extra. De tillbringar en oförglömlig vecka tillsammans i Paris, men när basketsäsongen ska dra igång måste han återvända. Romansen får pausas på obestämd tid och framtiden för paret är oviss.


© Columbia Pictures

Historien om Mickey och Ellen berättas på en restaurang i New York, där Mickeys bäste vän, sportjournalisten Andy (Joe Mantegna), och hans blivande fru Liz (Cynthia Stevenson), ska fira med vänner över en middag. Andy börjar berätta historien för Liz innan de får sällskap av paret Craig (Richard Masur) och Lucy (Julie Kavner), samt Jack (John Spencer) och Lois (Cathy Moriarty).


© Columbia Pictures

Billy Crystal regisserar, producerar, har varit med och skrivit manuset och spelar huvudrollen. Det bjuds på en romantisk komedi som till stor del synar en relation efter giftermålet. På sätt och vis känner man igen sig från andra romantiska komedier, lite som Woody Allen på sina håll, utan hans neurotiska karaktär.


© Columbia Pictures

Det är en typ av film som gott kan ses om, då den har tillräckligt mycket på gång för att inte bli alltför enkelspårig. Den har romantiken och humorn, men även allvaret eftersom relationen oundvikligen kommer att gå igenom toppar och dalar. Ett berättargrepp som visar sig vara lyckat är att låta vännerna som samlas på middagen berätta historien om Mickey och Ellen. De agerar som en sorts berättarröst, och Liz, som är den enda som inte känner dem sedan tidigare, blir helt uppslukad av kärlekshistorien.


© Columbia Pictures

Relationen mellan Mickey och Ellen är en stor del av filmen, men den hade inte varit lika bra utan birollskaraktärerna. Förutom de sex middagsvännerna får man inte glömma Ellens senile far Arthur (William Hickey). Han är klockren när Mickey tvingas stå ut med honom under perioden som han flyttar in hos dem. Det blir svårt att hålla sig för skratt i varje scen han är med i - det är inte bara roligt utan också lätt att sätta sig in i situationen.


© Columbia Pictures

En trea i betyg vore för snålt, medan en fyra kanske vore för generöst. Det är trots allt en film man har trevligt med, så även om den har en del klichéer och inte må vara särskilt originell, behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Filmen har tagit sådant som fungerar i en romantisk komedi och inte krånglat till det. En film som When Harry Met Sally... (1989) inspirerade nog också Billy Crystal när han gjorde denna, även om han lär ha kommit på idén när han var på restaurang med ett par vänner som delade med sig av historier från sina äktenskap.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

Father of the Bride

Titel: Father of the Bride / Brudens far
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Charles Shyer
I rollerna: Steve Martin, Diane Keaton, Kimberly Williams-Paisley, Martin Short, Kieran Culkin, Eugene Levy

Handling: George Banks får separationsångest när hans dotter Annie ska gifta sig. Han har svårt att inse att hans lilla flicka faktiskt är vuxen och hans nerver lugnas inte av de komplikationer som förberedelserna inför bröllopet innebär.

Omdöme: Livet är precis som George Banks (Steve Martin) vill ha det. Han har en underbar familj som består av hans fru Nina (Diane Keaton), 22-åriga dottern Annie (Kimberly Williams-Paisley) och unge sonen Matty (Kieran Culkin). Dessutom äger han ett företag som tillverkar sportskor och bor i sin drömvilla i ett lugnt samhälle. Han vill att allt ska förbli precis som det är och ogillar förändringar.


© Buena Visa Pictures / Touchstone Pictures

När dottern kommer hem från sina studier i Europa är George överlycklig över att ha henne hemma igen och att familjen åter är komplett. Hans lycka blir dock inte långlivad - Annie har träffat en amerikan i Rom, de har förlovat sig och ska gifta sig. Hon är pappas flicka och han kan inte förstå att hon blivit vuxen. När bröllopsplaneringen drar igång är huvudvärken ett faktum.


© Buena Visa Pictures / Touchstone Pictures

Romantiska komedier hamnar ofta i två olika kategorier. Antingen försöker de vara roliga, men saknar djup och känns ytliga. Eller så har de värme och hjärta, medan humorn blir sekundär. Båda typerna kan funka, men de som har hjärta och värme vinner oftast över de som saknar det. Denna faller till stor del i den senare kategorin, inte minst då den låter en känna med brudens far och vad han går igenom.


© Buena Visa Pictures / Touchstone Pictures

George borde glädjas med sin dotter, men han har svårt att acceptera att han håller på att förlora sin lilla flicka. Samtidigt blir det inte enklare av att träffa den excentriske bröllopsfixaren Franck (Martin Short) och få reda på vad hela kalaset kommer att kosta honom. Det leder till tuffa beslut, men med hjälp av sin kära hustru kanske han kan finna en inre ro med att han gör sin dotter lycklig - vilket trots allt är det viktigaste.


© Buena Visa Pictures / Touchstone Pictures

Filmen har hjärtat på rätt ställe och Steve Martin spelar återhållsamt, vilket passar rollen bra. Ibland har han en tendens att vilja spela över eller åtminstone ta mycket plats. Här låter han oss känna att George är en oroad far där känslorna naturligt får överhanden i en ovan situation. Far-dotter-relationen blir fin att skåda och filmen har en mysfaktor som hade varit svår att återskapa i en modern film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

Cross My Heart

Titel: Cross My Heart / På heder och samvete
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Armyan Bernstein
I rollerna: Martin Short, Annette O'Toole, Paul Reiser, Corinne Bohrer

Handling: För att ge sken av att vara framgångsrik lånar han en ny bil och en flott lägenhet. Kathy å sin sida är livrädd att skrämma bort sin kavaljer, och vågar inte avslöja att hon är ensamstående mor...

Omdöme: David (Martin Short) och Kathy (Annette O'Toole) ska på sin tredje dejt. Båda är förhoppningsfulla och känner att det kan vara dags att gå till sängs med varandra, trots att de ännu inte ens har kyssts. När de förbereder sig inför kvällen har David sällskap av sin bäste vän Bruce (Paul Reiser), medan Kathys syster Nancy (Joanna Kems) agerar bollplank.


© Universal Pictures

David, som skulle ha fått en befordran, har istället fått sparken tidigare samma dag. Det gör honom bedrövad, men Bruce övertygar honom om att han inte ska ställa in dejten, särskilt med tanke på hur varmt han pratar om Kathy. För att hjälpa sin vän erbjuder Bruce inte bara att låna ut sin nya bil, utan även sin flotta lägenhet för kvällen - allt för att ge David en chans att imponera på sin dejt.


© Universal Pictures

Kathy oroar sig för att David fått intrycket av att hon skulle vara gullig och oskyldig, när hon i själva verket både röker och varit på många dejter. Dessutom har hon ännu inte förmått sig att berätta en liten detalj - att hon har en sjuårig dotter...


© Universal Pictures

När man tar sig an en film som fått ljummen kritik och dessutom inte är särskilt välkänd, är förväntningarna inte direkt höga. Men det är trots allt en 80-talsfilm, med Martin Short i huvudrollen och producerad av Lawrence Kasdan. Den är dock regisserad av en okänd regissör, vilket visar sig vara där skon klämmer, åtminstone delvis.


© Universal Pictures

Det är en romantisk komedi som relativt tidigt förflyttar handlingen till lägenheten David har fått låna av Bruce, men som han försöker ge sken av är hans egen. Eftersom stora delar av filmen utspelar sig i lägenheten och det bara är två skådespelare, blir det nästan som ett kammarspel. Vad som hjälper är att Martin Short och Annette O'Toole är duktiga och har bra samspel.


© Universal Pictures

Invändningen mot filmen är egentligen tvådelad. Regin lämnar en del att önska, då den inte uppvisar samma fingertoppskänsla som en skickligare regissör skulle ha. Men även musiken sitter inte riktigt som den borde. Det är 80-talstoner som hörs, men de känns smöriga och snarare som från en TV-serie. Det gör att den rätta inramningen saknas för vad som skulle kunna vara en mysig och trevlig romantisk komedi. Egentligen är det endast Simply Red-låten "Holding Back the Years" som sticker ut i positiv bemärkelse.


© Universal Pictures

Trots att det inte är någon perfekt film har den saker som uppskattas och gör den till en småtrevlig romantisk komedi. De två huvudrollsinnehavarna är en bidragande orsak till det, inte minst då deras karaktärer hamnar i flera besvärliga och pinsamma situationer. Det är där humorn kommer fram - humor som inte alltid träffar rätt, men det finns absolut ögonblick som får en att dra på smilbanden. Även det faktum att filmen har en del hjärta och värme gör att det blir en rätt trevlig filmstund.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7