Prince of the City

Titel: Prince of the City
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1981
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Treat Williams, Jerry Orbach, Lindsay Crouse, Richard Foronjy, Bob Balaban, James Tolkan, Lane Smith, Lance Henriksen, Cynthia Nixon

Handling: Danny Ciello, narkotikaspanare vid New York-polisens specialavdelning, inkallas som vittne. En stor undersökning har startats om den påstådda korruptionen inom poliskåren. Han går med på att samarbeta men vill inte vittna mot sina kollegor.

Omdöme: En sammansvetsad specialenhet av narkotikaspanare inom New York-polisen gör lite som de vill, eftersom de levererar resultat. Specialenheten består av Danny Ciello (Treat Williams), som är ledaren för specialenheten, Gus Levy (Jerry Orbach), Joe Marinaro (Richard Foronjy), Bill Mayo (Don Billett) samt Dom Bando (Kenny Marino). De fem är inte bara partners utan också bästa vänner som umgås privat.


© Warner Bros. / Orion Pictures

När internutredare och federala åklagare kontaktar Danny för att bistå i deras utredning av poliskorruption, är han till en början ovillig att hjälpa till. Men hans samvete och moralkompass får honom att vilja göra rätt för sig. Han går med på att samarbeta med biträdande åklagaren Rick Cappalino (Norman Parker) och hans kollega - på det viktiga villkoret att han inte kommer dela information om sina fyra kollegor eller vittna mot dem.


© Warner Bros. / Orion Pictures

En fascinerande titt på hur en polis med goda avsikter försöker göra det rätta, bara för att bli utnyttjad. Han inser inte vad han gett sig in på förrän det är för sent, och det finns inte längre någon återvändo. Han är inte korkad, men han tror att samarbetet endast handlar om att sätta dit större och värre fiskar inom poliskåren, bland advokater och andra högt uppsatta. Till en början verkar det bli så när han samlar in material åt åklagarna, men när det är dags att väcka åtal vänds plötsligt strålkastarna mot honom och hans kollegor.


© Warner Bros. / Orion Pictures

Det är en lång film som Sidney Lumet bjuder på, men en speltid på knappt tre timmar är befogad. Det är en historia och ett manus som kräver att vi tar oss igenom det hela metodiskt för att förstå hur allt går till, vilka som är inblandade och vad det till slut leder till. Danny Ciello gör vad han känner är rätt, men de psykiska ansträngningar han ställs inför, tillsammans med lojaliteten mot sina kollegor, blir en tung börda att bära.


© Warner Bros. / Orion Pictures

Treat Williams gör förmodligen sitt livs roll som Danny Ciello. Lumet hade kunnat välja en mer känd skådespelare, men valde istället ett mer okänt namn eftersom han inte ville att stjärnglansen skulle överskugga filmens historia och budskap. Det märks även i birollerna, där det inte är de kända namnen utan istället rätt skådespelare i rollerna. Det bidrar i hög grad till den realism som filmen förlitar sig på - och lyckas riktigt bra med.


© Warner Bros. / Orion Pictures

Filmen är mycket bra på att skildra realismen och dilemmat som uppstår i situationen. Det är kanske inte något som alla uppskattar och det kräver tålamod från tittaren. Man ska inte heller förvänta sig en typisk polisfilm med polisjakter och en massa pang-pang. Istället är det en dialogdriven film som metodiskt följer hur Danny Ciello samarbetar, bara för att pressas in i ett hörn och riskera att förlora allt.


© Warner Bros. / Orion Pictures

Något som blir viktigt och intressant är hur utredarna och åklagarna först är eld och lågor över vad Ciello förser dem med, för att sedan vända sig mot honom som gamar. Därför blir det till stor del en moralisk fråga, och inte bara vad som är rätt och fel enligt lagen. Det leder till något som nästan fungerar som en jury som avgör Ciellos öde, likt det man hade i Sidney Lumets klassiker 12 Angry Men (1957). Istället för att moralpredika låter filmen dessutom tittaren själv dra slutsatsen - något som ger den extra udd och tyngd.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.4

The Rip

Titel: The Rip
Genre: Action/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 2026
Regi: Joe Carnahan
I rollerna: Matt Damon, Ben Affleck, Steven Yeun, Catalina Sandino Moreno, Scott Adkins, Kyle Chandler

Handling: En grupp poliser i Miami gör ett ordentligt fynd när de upptäcker flera miljoner dollar i kontanter, vilket blir inledningen på en spiral av misstro och förräderi.

Omdöme: När kapten Jackie Velez (Lina Esco) vid Miamis polisavdelning mördas, faller misstankarna på de övriga medlemmarna i hennes specialenhet, TNT (taktiska narkotikateamet). En månad senare utreder FBI fortfarande dådet. Dane Dumars (Matt Damon) har tagit över ansvaret för specialenheten och får in ett tips om att en drogkartell använder en villa som gömställe för en stor summa pengar.


© Netflix

Dane samlar teamet, med JD Byrne (Ben Affleck) som sin högra hand. Den till synes sammansvetsade TNT-enheten består även av Mike Ro (Steven Yeun), Lolo Salazar (Catalina Sandino Moreno) samt Numa Baptiste (Teyana Taylor). Tillsammans beger sig de fem till ett villaområde och tar sig in i en villa där endast en ung kvinna vid namn Desi Molina (Sasha Calle) befinner sig. Snart hittar de var pengarna är gömda. Det blir början på en mardrömskväll, där spänningen ligger i luften och misstron inom gruppen snabbt växer.


© Netflix

Filmen har Matt Damon och Ben Affleck i huvudrollerna - två skådespelare som inte lockar nämnvärt, men viss nyfikenhet fanns trots allt. Efter inledningen, där deras enhetschef mördas av maskerade män, slår TNT-enheten till mot villan. Det råder dock oklarhet kring hur tipset kom in, samtidigt som procedurerna inte följs som de borde.


© Netflix

När det handlar om poliser och filmer inspirerade av verkliga händelser, förväntar man sig en realism i hur de agerar - åtminstone hoppas man på det. Här känner man att det endast uppnås till viss del. Vissa händelser känns något tillrättalagda, och det gör att man aldrig riktigt kommer in i filmen som önskat.


© Netflix

Vad som visar sig funka ganska bra är katt och råtta-leken inom gruppen. Det är svårt att veta hur saker ligger till - är det en fälla, eller är de bara extra nervösa och på sin vakt? Det är trots allt en drogkartell som gömt undan miljontals dollar i huset. Om de dyker upp finns inga gränser för hur långt de är beredda att gå.


© Netflix

Det intressanta är att när filmen övergår till att bli mer actionbetonad tappar den en del. Actionscenerna blir ofta röriga och tillför egentligen inte mycket. Istället för att öka spänningen har det nästan omvänd effekt. När handlingen förflyttas från huset och mysteriet börjar få sin förklaring, blir det bättre. Ett par twists längs vägen gör att man känner att filmen faktiskt har mer att erbjuda än vad den verkade ha. Tyvärr förstörs det sedan av ännu mer rörig action, vilket överlag snarare sänker filmen än höjer den.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.9

Rental Family

Titel: Rental Family
Genre: Drama/Komedi
Land: Japan/USA
År: 2025
Regi: Hikari
I rollerna: Brendan Fraser, Takehiro Hira, Mari Yamamoto, Akira Emoto

Handling: En amerikansk skådespelare i Tokyo kämpar för att hitta ett syfte tills han får ett ovanligt jobb: en tjänst hos en japansk "hyrfamiljsagentur", där han ska spela stand-in för främlingar. När han dyker in i sina klienters världar börjar han bilda äkta band som suddar ut gränserna mellan skådespel och verklighet. Han ställs inför de moraliska förvecklingar som jobbet medför och upptäcker samtidigt mening, tillhörighet och den tysta skönheten i mänskliga relationer.

Omdöme: Phillip (Brendan Fraser) är en amerikansk skådespelare som bott i Japan i sju års tid. Han får ibland uppdrag i diverse reklamfilmer, men väntar på sitt stora genombrott i film eller TV-serie. Sakta men säkert har han blivit en del av det japanska samhället, även om han alltid kommer att förbli en "gaijin" - någon som aldrig riktigt hör hemma. Han har ingen familj och till synes få vänner. Istället träffar han ibland en japansk kvinna som han betalar för sällskap under en timme.


© Searchlight Pictures

En dag när Phillip skickas på ett uppdrag där han ska agera som ledsen utlänning under en begravningsceremoni, möter han Shinji (Takehiro Hira). Shinji visar sig driva en "hyrfamiljsagentur", där människor betalar för att hyra familjemedlemmar och närstående. Phillip erbjuds arbete på agenturen, och hans skådespelarbakgrund blir plötsligt en tillgång i roller som suddar ut gränsen mellan skådespeleri och verklighet.


© Searchlight Pictures

När man först tar sig an filmen är det svårt att inte tänka på Lost in Translation (2003), eftersom vi i båda fallen följer en amerikansk skådespelare i Tokyo. Filmen har också en del gemensamt med Perfect Days (2023), där en man städar offentliga toaletter. Båda filmerna regisseras av utländska regissörer. Här är det istället japanskan Hikari som regisserar, vilket ger filmen en mer lokal prägel som passar bra.


© Searchlight Pictures

Vad man bör ha klart för sig är att s.k. hyrfamiljsagenturer faktiskt existerar och har funnits länge i Japan. Det är alltså inte bara något man hittat på som en kul filmidé. Om filmen varit en renodlad Hollywood-produktion hade det troligen blivit en utpräglad komedi - vilket det inte är. Det inleder visserligen något lättsamt när Phillip deltar i fejkbegravning och fejkbröllop, men det finns fortfarande en poäng och ett budskap med det hela.


© Searchlight Pictures

Efter ett tag, när Phillip kommit in i sin roll på hyrfamiljsagenturen, känner han att han kan göra mer för klienterna än vad som först var tänkt. Detta strider dock mot agenturens regler, och han är farligt nära att kliva över gränsen för vad som är tillåtet. Ska han följa agenturens policy, vilket riskerar att såra uppdragsgivaren, eller ska han gå efter sitt hjärta och göra mer än vad som förväntas av honom?


© Searchlight Pictures

Brendan Fraser är rätt för rollen, inte för att han skulle vara den bästa skådespelaren, utan för att han besitter en sårbarhet som passar rollen. Man känner hur Phillip bär på sorg men också empati för människorna han träffar. Detta förmedlar Fraser på ett övertygande sätt, vilket gör att han känns mer mänsklig än många andra skådespelare.


© Searchlight Pictures

Ju längre in man kommer, desto mer faller allt på plats. Filmen blir bättre, mycket tack vare hur huvudpersonen påverkar alla han träffar - och de påverkar honom. Han växer med uppgiften och spelar inte längre bara rollerna - han spelar sig själv. Eftersom han blir så emotionellt involverad riskerar han mycket, men samtidigt är det enda sättet för honom, inte som skådespelare utan som en person som visar medmänsklighet. I utbyte skapar han starka band med främlingarna som blir en central del av hans liv. En fin påminnelse om hur viktig personlig kontakt och omtanke kan vara.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8

The Abyss

Titel: The Abyss / Avgrunden
Genre: Äventyr/Action/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: James Cameron
I rollerna: Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio, Michael Biehn, Todd Graff

Handling: Ett civilt dykarteam anlitas för att söka efter en försvunnen atomubåt och står inför fara när de stöter på en främmande vattenlevande art.

Omdöme: Efter att en amerikansk atomubåt stött på något oförklarligt under havsytan, har ubåten gått på grund djupt ner i avgrunden. Militären sköter operationen med att lokalisera var ubåten befinner sig, men de har varken utrustningen eller manskapet för att arbeta på sådant djup. Därför anlitas ett civilt djuphavsteam, som normalt sett borrar efter olja, för att assistera en grupp Navy SEALs.


© 20th Century Fox

Virgil "Bud" Brigman (Ed Harris) är ansvarig arbetsledare på undervattensoljeplattformen Deep Core. Till sin förskräckelse anländer hans separerade fru Lindsey (Mary Elizabeth Mastrantonio) med Navy SEALs teamet. Detta eftersom hon insisterar på att följa med då hon designade Deep Core. Ledare för Navy SEALs är Coffey (Michael Biehn). Hans uppdrag är, tillsammans med sitt team, att ta sig till ubåten, leta efter överlevare och ta reda på vad som hänt och vem som orsakat incidenten (ryssarna?).


© 20th Century Fox

James Cameron hade gjort The Terminator (1984) och Aliens (1986), två av 80-talets mest ikoniska actionfilmer. Men detta projekt var det största och mest påfrestande han någonsin gett sig på. I efterhand har han sagt att det var den tekniskt svåraste och mest ansträngande produktionen han varit med om, något som flera involverade bekräftade. Efter inspelningen var Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio både mentalt och fysiskt utmattade och undvek att tala om den ytterst krävande upplevelsen.


© 20th Century Fox

Till stor del känner man igen sig när djuphavsteamet och Navy SEAL-teamet ska samarbeta djupt nere under havsytan. Den har i synnerhet en del likheter med föregående filmen Aliens (1986) - bland annat uppvisar teamets sammansättning en liknande dynamik. Sedan är Camerons regi nog som vassast när det är mer actionbaserat i kombination med uppbyggnaden och spänningsmomenten.


© 20th Century Fox

Det finns en hel del att berömma sett till det tekniska och med undervattensscenerna. Det känns äkta och skapar en smått klaustrofobisk upplevelse där under havsytan, både inne på oljeplattformen Deep Core och när de beger sig ut i det iskalla vattnet i mörkret. En del effekter håller kanske inte riktigt med dagens mått mätt, men det är egentligen småsaker med tanke på hur mycket som faktiskt funkar.


© 20th Century Fox

Detta är bioversionen på 140 minuter, men det finns även en Director's Cut-version på 170 minuter, alltså 30 minuter längre än bioversionen. Från början var filmen tänkt att ha den längre speltiden, men effekterna i en del scener var inte fulländade och man valde att klippa ner den till 140 minuter. I efterhand jobbade Cameron med att förbättra effekterna och kunde till slut släppa Director's Cut-versionen, en version som mer spelar på det filosofiska och är temposvagare än denna originalversion.


© 20th Century Fox

Vad som blir tydligt, och som nog alltid varit känslan med filmen, är att den under sisådär två tredjedelar är en typisk Cameron-film. Inte riktigt i nivå med hans två föregående klassiker, men ändå på väg mot något liknande. Under filmens sista fas, och även ett par gånger under filmens gång, övergår den istället till att bli Spielbergsk. Känslan blir snarare som något från Close Encounters of the Third Kind (1977) än den täta undervattensfilm den varit under stora delar av speltiden. För egen del skär det sig en aning och gör att filmupplevelsen inte blir vad den kunde varit.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Klute

Titel: Klute / Klute - En smart snut
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Jane Fonda, Donald Sutherland, Charles Cioffi, Roy Scheider

Handling: En familjefar försvinner plötsligt. Privatdetektiven Klute får hand om fallet sedan polisen lagt ner undersökningen.

Omdöme: En familjefar, med chefsposition på ett företag i Pennsylvania, försvinner plötsligt. Hans fru Holly (Betty Murray) vänder sig till polisen, som förhör henne, familjevännen John Klute (Donald Sutherland) och chefen Peter Cable (Charles Cioffi). De tre har ingen anledning att misstänka något eller att han skulle ha försvunnit självmant. Polisen har inte mycket att gå på, men de har funnit ett brev i hans skrivbord på kontoret. Ett vulgärt brev adresserat till en call girl i New York som polisen säger skrivits av en sjuk individ.


© Warner Bros.

Sex månader går, och polisen har inget nytt i ärendet. Det leder till att Peter Cable, tillsammans med den försvunnes fru, anlitar Klute som privatdetektiv på fallet. Eftersom det enda de har att gå på är brevet och eskortflickan i New York, beger han sig dit. Bree Daniels (Jane Fonda) är eskortflickan och Klute börjar bevaka henne och avlyssna hennes telefon. Sedan är det dags att konfrontera henne för att försöka ta reda på om den försvunne mannen var den som skrev det obscena brevet och vad som kan ha hänt honom.


© Warner Bros.

Filmen kan nog vara mest känd för att den gav Jane Fonda hennes första Oscarsvinst. Men det är en film som har mycket mer än så. Den har regi av Alan J. Pakula som gjorde ett par vassa filmer, däribland den inofficiella paranoia-trilogin där denna var den första, följd av The Parallax View (1974) och All the President's Men (1976). Denna är den svagaste av de tre, men långt ifrån dålig eller utan intresse.


© Warner Bros.

Jane Fonda är bra i rollen som Bree Daniels och får variera sin prestation tillräckligt mycket för att visa upp sin bredd. Detta då hon inte bara spelar call girl - hon är också en aspirerande skådespelerska som går på auditions. Hon går även i terapi för att försöka gå till botten med sitt begär att fortsätta som eskortflicka. Där emellan försöker hon linda Klute runt sitt lillfinger, precis som hon gör med sina klienter. Men med Klute är det inte lika enkelt, eftersom han inte är där för hennes tjänster - utan för att få de svar han söker.


© Warner Bros.

Donald Sutherland uppskattas alltid, och han är nog som allra bäst när han får lite friare tyglar. Här känns det som om tyglarna stramats åt, eftersom han hela tiden är gravallvarlig - professionell, skulle man kunna säga. Han är fortfarande bra, men man hade kunnat få ut ännu mer av honom och samspelet med Fonda om han inte behövt vara så återhållsam. Han lär ha sagt att det var en film där regissören hade en tydlig idé, men som Sutherland varken riktigt förstod eller kände något större intresse för.


© Warner Bros.

Nu till vad som gör att filmen funkar och vad som håller den tillbaka från att vara bättre. Om man inleder med vad som kunde gjorts bättre så börjar och slutar det i princip med storyn. För även om det är ett bra upplägg med en man som plötsligt försvunnit och där en privatdetektiv kopplas in för att utreda, saknas något som skulle lyfta det hela. Med gott om tid kvar förstår man ungefär hur det ligger till och det blir inte mycket som ändrar på det längs vägen. Dessutom finns det scener som blir lite långsamma och utdragna temposänkare. Ibland saknas helt enkelt drivet, och filmen hade gott kunnat trimmas från att leta sig upp emot tvåtimmarsstrecket.


© Warner Bros.

Vad som funkar bra och gör filmen klart sevärd, även vid en omtitt, är flera ingredienser. Musiken av Michael Small är en starkt bidragande orsak. Hans minimalistiska musik är smått perfekt för att bygga upp och bibehålla stämningen. Det är verkligen en atmosfärisk stämning varje gång musiken spelas. Tillsammans med Gordon Willis mörka foto blir det en lyckad kombination som ständigt skapar en krypande känsla av obehag och ett dolt hot. Faktiskt likt en skräckfilmsstämning av hög klass. Det gör att filmen blir psykologiskt tätare än vad man ofta ser med den här typen av detektivhistoria. Stämningen, tack vare musiken och fotot, gör oerhört mycket för att lyfta filmen. Skulle utan tvekan säga att stämningen bidrar mer till filmen än prestationerna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

The China Syndrome

Titel: The China Syndrome / Kina-syndromet
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1979
Regi: James Bridges
I rollerna: Jane Fonda, Jack Lemmon, Michael Douglas, Wilford Brimley, Scott Brady, Peter Donat, James Karen

Handling: Medan hon gör en serie reportage om alternativa energikällor i Kalifornien, bevittnar den opportunistiska TV-reportern Kimberly Wells en olycka vid ett kärnkraftverk. Tillsammans med kameramannen Richard Adams är de fast beslutna att publicera händelsen, men blir snart indragna i en ondskefull konspiration för att mörklägga och hålla händelsens fulla konsekvenser hemliga.

Omdöme: Ett nyhetsteam ska göra ett reportage på ett kärnkraftverk i Kalifornien. TV-reportern Kimberly Wells (Jane Fonda), som känner sig redo att ta steget att göra viktiga reportage, och hennes kameraman Richard Adams (Michael Douglas) bevittnar något som verkar vara mycket allvarligt. Mitt under deras guidade tur av kärnkraftverket, när de befinner sig i observatorierummet, ser de hur skiftledaren Jack Godell (Jack Lemmon) försöker få kontroll över situationen.


© Columbia Pictures

Kimberly och Richard försäkras om att det hela gått till rutinmässigt och att det inte varit någon risk för en olycka. Men de båda känner att det finns mer med händelsen än vad kärnkraftverket och myndigheterna säger. Eftersom Richard i hemlighet filmat händelsen, dock utan ljud, är de redo att gå ut med det hela i ett nyhetsinslag. De blir dock ständigt motarbetade och inser att det hela mörkläggs.


© Columbia Pictures

När man vill se en kvalitetsfilm är det bra att kunna plocka fram en gammal goding som man vet håller måttet. Vad som visar sig vara lite överraskande, men positivt, är dels att filmen inte minns så bra som väntat och dels att den har mer spänning i form av thriller-element än väntat. Ett starkt och gripande drama förväntades, men thriller-inslagen är väldigt närvarande. Dessutom med gott om konspiratoriska inslag, något som passar en sån här film utmärkt.


© Columbia Pictures

Det finns mycket som talar för filmen. Som nämnts har den en hel del på gång och lyckas övertyga en om att det är påtaglig fara på mer än ett sätt. Originalmanuset skrevs intressant nog av en man med ingenjörsbakgrund och inspirerades av en liknande händelse på ett kärnkraftverk år 1975. Det ger filmen en påtaglig känsla av realism som är välkommen. Michael Douglas gillade verkligen manuset och valde att producera filmen som sitt nästa projekt efter One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975).


© Columbia Pictures

Filmens tre stjärnor ger filmen precis rätt mängd skådespeleri, om man säger så. De är övertygande för att de känns jordnära. Det är inga hjältar utan snarare ordinära karaktärer som sätts i en extraordinär situation. Jack Lemmon är klippan som ger karaktären den mänskliga faktorn som är så oerhört viktig. Jane Fonda är naturlig som TV-reportern som vill avancera och går efter det när hon ser chansen, men samtidigt spelar hon rollen på ett sätt som får en att sympatisera med henne. Den här typen av TV-reporter som börjar gräva i saker kan ofta kännas arrogant och självupptagen - inte här. Michael Douglas, som till en början bara skulle producera filmen, hoppade in som kameramannen Richard, en stolt, framfusig och ibland påträngande karaktär, vilket funkar bra.


© Columbia Pictures

Det är inte bara filmens tre stjärnor som passar och övertygar. Till stor del förs tankarna också till All the President's Men (1976), en annan mycket bra och snarlik film om ett journalistiskt jättescoop, där rollsättningen är lika genomgående välavvägd. Filmerna har faktiskt flera likheter med varandra och gillar man den ena är chansen stor att man även gillar den andra.


© Columbia Pictures

Finns ingen tvekan om att det är en av de bästa filmerna året har att erbjuda. Den skapar ett slags obehag då den målar upp ett scenario som känns och är väldigt troligt. Därför blir det lätt att dras in i filmens händelseutveckling och följa med på den emotionella resan karaktärerna går igenom, men även spänningen som vi som tittare känner. Smått fascinerande och det är inte många filmer som lyckas med det. En känsla av konspiration och paranoia som ofta var märkbart närvarande i just 70-tals filmer. Fyra till stark fyra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.4

Easy Living

Titel: Easy Living / Pappa har en väninna
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1937
Regi: Mitchell Leisen
I rollerna: Jean Arthur, Edward Arnold, Ray Milland, Luis Alberni

Handling: J.B. Ball tröttnar på sin familjs förmåga att spendera pengar och slänger ut sin hustrus nyköpta dyra päls genom fönstret. Den landar på den stackars hårt arbetande Mary Smith. J.B. Ball kommer snart att lära sig att det är inte så enkelt att ge bort saker av värde...

Omdöme: J.B. Ball (Edward Arnold) är den tredje rikaste bankiren i landet, men det betyder inte att han i onödan vill slänga pengarna i sjön. Det är precis vad han vill undvika när han först får reda på att sonen John (Ray Milland) köpt en ny sportbil, trots att han redan hade en sportbil. Sedan upptäcker han att frun Jenny (Mary Nash) gått och köpt en vansinnigt dyr päls, trots att hon har garderoben full av dyra pälsar.


© Paramount Pictures

För att statuera ett exempel tar han pälsen och slänger ut den på gatan nedanför. Pälsen landar på en minst sagt förvånad ung kvinna som visar sig vara Mary Smith (Jean Arthur). När hon försöker lämna tillbaka pälsen, försäkrar J.B. Ball henne om att hon får behålla den. Dessutom köper han en ny dyr hatt åt henne. Det får hattförsäljaren att genast dra slutsatsen att Mary är hans unga älskarinna, något som kommer sprida sig och leda till en rad missförstånd och förvecklingar.


© Paramount Pictures

Filmen togs an eftersom en gammal hederlig screwball-komedi sällan är fel. Det inleder också klart lovande då Edward Arnold i rollen som bankiren blir ordentligt upprörd. När sedan duktiga Jean Arthur kliver in i handlingen blir det ännu roligare. När de båda sätter sig i bilen och är på väg till hattaffären bjuds det på rapp dialog och ordväxlingar, precis som man önskar sig av en den här typen av komedi. Det är trots allt manus av Preston Sturges som kom att bli en av de mest hyllade regissörerna i genren under 40-talet.

Mary Smith: - "You know, you don't have to get mad just because you're so stupid."

© Paramount Pictures

En sån här typ av komedi ska gärna ha ett högt tempo med smart dialog och ett par bra karaktärer som håller intresset uppe. Det kräver givetvis även att skådespelarna gör sitt och det funkar ganska bra vad gäller skådespelarna. Jean Arthur är optimal för en sån här roll, däremot får hon inte riktigt en danspartner som kan matcha henne. Ray Milland är förvisso helt ok, men han var fortfarande ung här. Gillar honom mer som lite äldre och i andra typer av roller. Edward Arnold som upprörd funkar, men han används på lite fel sätt under filmens gång. Oftast sitter han på sitt kontor och gapar order över telefonen eller till sin sekreterare.


© Paramount Pictures

Överlag är det en ok film med ett par bra prestationer och en del roliga ögonblick. Dialogen är också bra på sina håll men allt kunde ha vridits upp ett snäpp. Vill ha de där härliga ordväxlingarna, förväxlingarna och tempot som skiljer de allra främsta från resten. Denna har tendenser till det, särskilt inledningsvis, men klarar inte av att vrida upp tempot som önskat. Funkar för stunden utan att bli en av de minnesvärda screwball-komedierna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5