Totally Killer

Titel: Totally Killer
Genre: Komedi/Skräck
Land: USA
År: 2023
Regi: Nahnatchka Khan
I rollerna: Kiernan Shipka, Olivia Holt, Lochlyn Munro, Liana Liberato

Handling: När den ökända “Sweet sixteen-mördaren” återvänder 35 år efter den första mordorgien, för att ta ännu ett offer, råkar 17-åriga Jamie av misstag resa tillbaka i tiden till 1987, fast besluten att stoppa mördaren innan morden börjar.

Omdöme: År 1987 runt Halloween skedde tre brutala knivmord på tre 16-åriga tjejer i det lilla samhället Vernon. 35 år senare verkar den maskerade mördaren ha återvänt då han attackerar ett nytt offer. Jamie (Kiernan Shipka) är en tonårstjej vars vän håller på att ta fram en tidsmaskin för sitt skolprojekt. När Jamie gömmer sig från mördaren i tidsmaskinen, råkar den aktiveras och skickar tillbaka henne till år 1987 strax innan morden började ske.


©Amazon MGM Studios

Jamie måste nu försöka varna offren som visar sig ha varit skolkamrater och vänner till hennes mamma som är en av personerna Jamie nu träffar. Det blir en kamp mot klockan då Jamie inte bara måste finna ett sätt att stoppa morden från att ske och hitta mördaren, hon måste även återvända innan hennes mobilbatteri dör, annars har hon ingen möjlighet att återvända till nutiden.


©Amazon MGM Studios

En tonårsskräckkomedi som blandat Back to the Future (1985) med Scream (1996). Resultatet blir inte helt lyckat får sägas. Tanken är ju inte så tokig och det blir genast roligare när handlingen förflyttas till år 1987 och Jamie måste försöka ta sig igenom 80-tals djungeln. Tyvärr är det inte mycket som skulle göra det här till något minnesvärt. En del bra 80-tals låtar är trevligt, men inte ens de lyckas skapa någon vidare stämning.


©Amazon MGM Studios

Ett av de största problemen är att filmen är alldeles för politiskt korrekt där huvudkaraktären Jamie hela tiden måste kommentera det ena och det andra som liksom förlöjligar 80-talet. Det fördummar även tittaren som förvisso vänder sig till lättpåverkade fjortisar. Dessutom är den liberala drogpropagandan skamlös och ett desto allvarligare problem. Hyckleri helt enkelt som lämnar en sur eftersmak som blir extra störande med tanke på den politiskt korrekta tonen filmen har.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.6

Storytelling

Titel: Storytelling
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2001
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Selma Blair, Paul Giamatti, Mark Webber, John Goodman

Handling: Storytelling är uppdelad i två separata berättelser: Fiktion och Verklighet. I den förstnämnda delen, som utspelar sig på college, möter vi en ung student och hennes relation till sin CP-skadade pojkvän och översittande lärare. I den andra delen, som utspelar sig på high school, möter vi Toby Oxman; en man med många drömmar och karriärer - alla ofullbordade. Efter att ha bläddrat igenom sin årsbok från high school och ringt upp en före detta klasskamrat i hopp om en date bestämmer han sig för att göra en dokumentärfilm om livet i high school.

Omdöme: Om man sett ett par filmer av Todd Solondz är man mer förberedd på vad som väntar. Hans mest lyckade film Happiness (1998) har mycket som funkar och gör den så pass träffsäker och underhållande som den är. Detta skulle kunna ses som en lillebror till den. Det är något liknande men inte riktigt lika fullbordat som sin storebror.


©New Line Cinema

När man läser om filmen framgår det att det skulle ha varit tre delar, men den ena delen klipptes bort. Nu består filmen av två delar där den första delen, fiktion, handlar om Vi (Selma Blair) som går på college. Hon är ihop med Marcus (Leo Fitzpatrick) som också går på college och är CP-skadad. Han misstänker att Vi endast varit med honom för att hans handikapp gjort henne upphetsad, men att hon tröttnat då upphetsningen avtagit. Istället misstänker han att hon nu har siktet inställt på litteraturläraren Mr. Scott (Robert Wisdom) som är en äldre svart man hon kan uppfylla nya fantasier med.


©New Line Cinema

Den andra delen handlar om verkligheten. I den träffar vi Toby Oxman (Paul Giamatti) som bestämmer sig för att göra en dokumentär om high school-elever och om saker förändrats sen han själv var i den åldern. Snart har han fått upp ögonen för tonåringen Scooby (Mark Webber) som inte vet vad han vill men drömmer att bli känd på TV. För att få tillåtelse att filma honom och hans familj måste Toby få godkännande av föräldrarna, inte minst av Scoobys far Marty (John Goodman) som styr familjen med järnhand.


©New Line Cinema

Fiktion-delen, som är på knappt en halvtimme, är lite småintressant men känns lite konstig, vilket också är varför det är fiktion. Den handlar om en ung tjejs fantasier och tabun. Hur hon använder handikapp och ras för sin egen njutning men även inser att det hon gör inte är helt ok. Som sagt, lite konstigt och eftersom man inte återvänder till denna historia känns den alldeles för fristående från huvuddelen av filmen som är den andra delen verkligheten.


©New Line Cinema

Verkligheten-delen utgör resterande timme av filmen och här blir filmen bekvämare och skapar något vassare. Själva dokumentären som Toby börjar filma och jobba på blir sekundär till familjen han följer. Scooby är äldsta sonen i familjen och mest förvirrad. Hans yngre bror, mellanbrodern Brady (Noah Fleiss), är en idrottskille och misstänker att storebror Scooby kan vara homosexuell, något pappa Marty inte ens vill höra talas om. Yngste sonen Mikey (Jonathan Osser) visar sig vara den bästa karaktären med de bästa replikerna. Han är smartast av bröderna och säger precis vad han tycker och tänker.


©New Line Cinema

Filmen har definitivt något, även om den alltså inte når upp i klass med Happiness (1998). Den svarta humorn känns dock igen och även om det aldrig direkt blir jätteroligt finns det en del underfundig humor som funkar. Den tar upp en del problem, inte minst bland ungdomen som gör att den både blir smårolig och samhällskritisk på ett sätt som inte bör underskattas. Det är däri värdet ligger med filmen och Todd Solondz vågar ta upp ämnen som inte alltid är så enkla.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8

When Strangers Appear

Titel: When Strangers Appear
Genre: Thriller/Mysterium
Land: Australien/Nya Zeeland/USA
År: 2001
Regi: Scott Reynolds
I rollerna: Radha Mitchell, Josh Lucas, Barry Watson, Kevin Anderson

Handling: Beth är en ung kvinna som driver en restaurang i anslutning till en nedstängd motorväg. En dag dyker Jack upp. Han är skadad och hungrig. Beth tar hand om och hjälper honom. En stund senare dyker en grupp män upp på restaurangen. Jack påstår att de är ute efter honom. Ledaren för gruppen berättar dock en annan version av sanningen för Beth.

Omdöme: Beth (Radha Mitchell) jobbar ensam och driver en vägrestaurang som numera inte får många besökare då en ny motorväg byggts längre bort. Dock är det ibland någon surfare som har vägarna förbi på väg till den närliggande kusten. En dag vid öppningstid dyker en ung man upp vid namn Jack (Barry Watson). Med tanke på att han är smutsig och skadad är Beth på sin vakt då hon misstänker att han jagas av polisen, även om han själv säger att så inte är fallet.


©Beyond Films/Midnight Film Productions

När ytterligare tre unga män dyker upp på vägrestaurangen, ledda av Peter (Josh Lucas), berättar Jack att de är ute efter honom och är de som skadat honom. Beth gör sitt bästa att hjälpa Jack, vilket inkluderar att senare gömma honom på det närliggande motellet hon driver. Men när Jack behöver läkarvård dras hon alltmer in i faran och får svårt att veta vem av Jack och de tre männen som faktiskt talar sanningen.


©Beyond Films/Midnight Film Productions

Inledningsvis på vägrestaurangen med Beth som servitrisen och Jack som främligen som behöver hjälp, är det svårt att inte se likheterna med The Hitcher (1986) där Jennifer Jason Leigh spelade servitrisen som blir indragen i en farlig situation när främligen spelad av C. Thomas Howell kliver in på vägrestaurangen. Vart denna film ska leda efter det är oklart, men att det är något av en blek kopia av nämnda film står klart, även om den tar sig längre in.


©Beyond Films/Midnight Film Productions

Det tar nästan halva filmen innan filmen börjar hamna rätt. Den är indelad i tydliga 20 minuters partier där de första 40 minuterna är lite svåra att få grepp om. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är som saknas men kanske är det att vi har en regissör som inte riktigt vetat hur han ska få ut det mesta.


©Beyond Films/Midnight Film Productions

Runt halvvägs in blir det bättre då Beth börjar inse att den unga mannen hon hjälpt kan ha manipulerat henne och att de tre andra männen faktiskt menar väl, trots att det pekat på att det bör vara tvärtom. Och även om man vet ungefär hur det ligger till kan man inte vara helt säker, precis som Beth. Det gör att det blir en ganska trevlig titt när filmen blivit varm i kläderna och tar oss mot upplösningen. På vägen blir det även en del överraskningar som gör att det kan sluta lite hur som helst.


©Beyond Films/Midnight Film Productions

Egentligen inget speciellt men ändå lite småkul med en sån här mindre känd film som försöker göra något minnesvärt av det hela. Den har trots allt tillräckligt på gång för att kunna bli något bättre än vad det blir. Men eftersom den ändå tar sig under andra halvan kan man inte direkt bli besviken. Trots allt ett försök till något i stil med en gammal goding som nämnda The Hitcher (1986) och det har ändå sitt värde om man gillar den typen av film. Man ska dock inte förvänta sig samma goda stämning, nerv eller elaking.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.3

Eurocrime! The Italian Cop and Gangster Films That Ruled the '70s

Titel: Eurocrime! The Italian Cop and Gangster Films That Ruled the '70s
Genre: Dokumentär
Land: USA/Italien/Frankrike
År: 2012
Regi: Mike Malloy

Omdöme: En dokumentär om den våldsamma italienska poliziotteschi-filmrörelsen från 1970-talet, som vid första anblicken verkar vara rip-offs av amerikanska kriminalfilmer som Dirty Harry eller Gudfadern, men som egentligen behandlar italienska frågor som den sicilianska maffian och röd terrorism.

Handling: För en som älskar film är det svårt att missa tre italienska "specialgenrer": spaghettivästern, giallo och eurocrime. Eurocrime hade sin storhetsperiod under 70-talet och bestod främst av s.k. poliziotteschi, polisfilmer. Dokumentären tar via en rad kapitel med oss på en resa för att försöka förstå varifrån genren kom och dess historia.


©Subgenre Entertainment

Till stor del influerad av den amerikanska polisfilmen, inte minst Dirty Harry (1971), exploderade genren och överflödade de italienska biograferna. Det spottades verkligen ut filmer i genren och gav publiken vad de ville se. Situationen i landet speglade bra vad man fick ta del av i filmerna. Våld, korruption och gangstermetoder gjorde att folk gärna ville se en hjälte rensa upp och kämpa för rättvisa.


©Subgenre Entertainment

Dokumentären är rik på intervjuer med flera av de framstående ikonerna i genren, inte minst Franco Nero, Henry Silva, John Saxon och Enzo G. Castellari. Det är svårt att klaga på materialet man får ta del av via dessa herrar som delar med sig av diverse historier som ger oss en bra inblick och bättre förståelse för filmerna och tidsperioden.


©Subgenre Entertainment

Kapitlen bjuder bl.a. på en titt på de framstående skådespelarna och regissörerna, det politiska läget i landet, filmerna som influerade italienarna, varför så pass många amerikanska skådespelare hade framgång i genren, hur det kom sig att de kunde spela in så många filmer, varför de dubbades och mer därtill. Helt enkelt en trevlig historielektion.


©Subgenre Entertainment

Man känner att det är en dokumentär gjord av nördar som kan sin sak. Dock lämnar väl dokumentären i sig en del att önska då presentationen inte är så bra eller proffsig som den skulle kunna vara. Informativ är den dock tack vare alla intervjuer man samlat. Hade ändå önskat att man gått igenom filmtitlarna lite bättre för att få med sig lite tips. Sen är bildkvalitén väldigt ojämn eftersom många av filmerna inte fanns utgivna på Blu-ray eller ens DVD. Men det är inte dokumentärens fel och lite sunkighetskänsla skadar inte denna genre nämnvärt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

The Seduction of Joe Tynan

Titel: The Seduction of Joe Tynan / Maktspelet / Maktspelet - Washington
Genre: Drama
Land: USA
År: 1979
Regi: Jerry Schatzberg
I rollerna: Alan Alda, Barbara Harris, Meryl Streep, Melvyn Douglas

Handling: Den respekterade senatorn Joe Tynan får ett uppdrag som gör att han kan förlora en god vän och sätta ytterligare press på sitt redan ansträngda familjeliv.

Omdöme: Manus och huvudroll av Alan Alda som spelar senatorn Joe Tynan som är omtyckt och respekterad av sina kollegor och anhängarna till det demokratiska partiet. Han försöker göra vad han kan i Washington, men ju mer han klättrar i karriären, ju mer påverkas hans privatliv i negativ bemärkelse.


©Universal Pictures

Joe har ett bra äktenskap med frun Ellie (Barbara Harris) som jobbar som psykolog och tonårsbarnen bor med dem i deras villa utanför New York. Eftersom Joe är i Washington under veckodagarna, träffas hela familjen endast över helgerna. När Joe rekryteras att jobba med att motsätta sig nomineringen av en ny domare till högsta domstolen, sätts han att samarbeta med advokaten Karen Traynor (Meryl Streep). Det blir starten på en romans som både kommer skapa familjeproblem och hota hans politiska karriär.


©Universal Pictures

Politiken är smutsig, något som ofta kan skapa gott om intriger för att göra sig bra som film. Det här är inget undantag där intrigerna snart hopar sig runt Joe Tynan. Att balansera politiken med privatlivet är svårt i sig, men det verkar han ha koll på till en början. Han glider dock allt längre ifrån sin fru och sina barn när han ser sin chans att bygga något som skulle kunna leda hela vägen till Vita huset. Han börjar dock försumma sin familj och otrohetsaffären med Karen hjälper så klart inte.


©Universal Pictures

Inget fel i grunden med Alan Aldas första manus och till en början känns det som man bygger upp något. Problemet blir att även om intrigerna finns där får de aldrig någon vidare genomslagskraft. Man väntar på att historien ska bränna till, att skådespelarna ska få visa vad de går för och att det ska bli en smaskig historia där intrigerna skapar dramatik och nerv. Det infinner sig tyvärr aldrig.


©Universal Pictures

Om man väljer att se det hela lite mindre kritiskt kan man säga att filmen nog på ett bra sätt visar hur svårt det är för en politiker att behålla fötterna på jorden. Det är nog lätt att vara inställd på att göra en förändring och vara ärlig, men positionen medför nästan alltid att en politiker liksom säljer sig till djävulen. De blir förförda och lockas med både det ena och det andra för att inte bränna sina broar. Till slut är de så pass insyltade att det blir vardagsmat att göra karriär av att ljuga sig fram för sin egen vinning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

Hockeyland

Titel: Hockeyland
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2021
Regi: Tommy Haines

Handling: I Minnesotas mytomspunna hjärta av amerikansk ishockey kämpar lagen i rivaliserande städer för en sista chans att etsa in sina namn i lokal historia.

Omdöme: Minnesota är ett fäste för amerikansk ishockey, inte minst på ungdoms- och juniornivå. Vi får följa två lokala lag vars sistaårsspelare spelar tillsammans en sista säsong innan de splittras upp och går sina skilda vägar mot college, universitet och jobb. Det ena laget har en osäker framtid framför sig, kommer från en gruvstad och har inte tagit sig till slutspel på flera år. Det andra laget är ett av de bästa lagen i landet, kommer från ett finare område och vill slåss om det nationella mästerskapet.


©Northland Films

Vi följer ungdomarna i de båda lagen när de går igenom säsongen, umgås med sina familjer och drömmer om att göra karriär inom sporten. Bara ett fåtal kommer att få en chans att fortsätta professionellt, men det betyder inte att passionen för sporten inte finns där hos de mindre talangfulla. Det är en sport som de säger gett dem så mycket här i livet, både på och utanför isen. Inte minst är kamratskapen något de inte tar för givet, något även tränarna är en del av. För tränarnas del handlar det inte bara om vinster och förluster utan främst att utbilda och hjälpa de unga männen att bli bättre människor.


©Northland Films

En dokumentär som missar chansen att skapa något vassare då den varken använder berättarröst som kan ta oss igenom historien eller text som hjälper oss förstå situationen bättre, både på och utanför isen. Det känns nästan som dokumentären är gjord för de lokala som känner till lagen, spelarna och området. Som utomstående vill man gärna få en bättre förståelse för förutsättningarna, hur lagen ligger till och helt enkelt få en bättre helhetsbild. Nu saknas det rakt igenom och det gör att man får lite svårt att bli engagerad.


©Northland Films

På sätt och vis handlar det inte om resultaten. Precis som tränarna säger handlar det om något annat än vinster och förluster. Det är individerna, familjerna och gruppen som kämpar för varandra och är medvetna om att det för de flesta är sista säsongen tillsammans. Mot slutet funkar dokumentären bättre när mer står på spel på isen. Känns bara synd att upplägget saknar lite mer finess. Hade definitivt vunnit på att ha en berättarröst eller informativ text för att ge tittaren en bättre och klarare bild.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

1

Titel: 1 / 1: Life on the Limit
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2013
Regi: Paul Crowder

Handling: Dokumentär om Formel 1-racing, dess glamour, dess dödliga historia och den långa kampen för att göra sporten säker för förarna.

Omdöme: När jag växte upp följdes Formel 1-tävlingarna en hel del. När det var tävling satt jag klistrad vid TV:n, trots att jag egentligen aldrig varit jätteintresserad av motorsport och bilar. Det var ändå något speciellt med att följa tävlingarna och inte minst favoriten Ayrton Senna. När han förolyckades under en tävling på Imola-banan i Italien i mitten av 1990-talet, försvann glädjen och intresset. Det var liksom inte samma sak längre och man undrade hur det var möjligt, vilket nog många andra också kände. Sedan dess har intresset inte funnits där, även om jag fick chansen att besöka och vara på plats under Monacos Grand Prix runt 15 år efter Senna förolyckades.


©Spitfire Pictures (Exclusive Media)

Dokumentären tar med oss på en resa tillbaka till tiden då Formel 1-racingen handlade om att köra så fort som möjligt och säkerheten inte fanns i tankarna. Det blir främst en titt på de legendariska förarna och mästarna från 1960-talet fram till 1990-talet. Inte minst synas hur säkerhetstänket var, de många dödsolyckorna som krävde ett antal dödsoffer, både bland förarna och publiken, och arbetet med att göra racingen säkrare. Ayrton Sennas dödsolycka 1994 blev spiken i kistan. För även om en hel del framsteg hade gjorts med säkerheten innan dess, förändrades säkerhetstänket ännu mer i förebyggande syfte.


©Spitfire Pictures (Exclusive Media)

Det är en dokumentär med snabba klipp och ett ganska högt tempo, vilket passar bra med tanke på att det handlar om Formel 1 och racing. Gillar inte minst att det blir en så pass informativ historielektion som synar pionjärerna inom sporten. De som riskerade sina liv för att föra racingen framåt och de som stred för säkerheten, inklusive en del av toppförarna som Jackie Stewart och Niki Lauda.


©Spitfire Pictures (Exclusive Media)

En hel del intressant bildmaterial och en massa historier som de gamla mästarna delar med sig, inte minst runt säkerheten. För säkerheten var minst sagt bristfällig och förarna hade inte så mycket att säga till om. Och i och med att utvecklingen snabbt gick framåt fördubblades nästan hastigheterna på väldigt kort tid. Banorna var inte byggda för de farterna vilket gjorde att bilarna flög fram i luften på vissa ställen och körde du av banan var risken stor att du körde rakt in i träden vid sidan av banan.


©Spitfire Pictures (Exclusive Media)

På många sätt en fascinerande dokumentär som tar en tillbaka till en tid då världen såg annorlunda ut, inte minst Formel 1. Säkerheten var den negativa aspekten, men annars var det mer magiskt och spännande. På sätt och vis blir dokumentären en fin hyllning till alla de som förolyckades när de gjorde vad de älskade. Till stor del skulle man kunna likna dem vid stridspiloter och astronauter som är med under början då allt är nytt och spännande. Där riskerna är överväldigande stora men där de är med och förändrar framtiden, inte bara inom racingen utan även för privatbilar.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

The 24 Hour War

Titel: The 24 Hour War
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2016
Regi: Nate Adams & Adam Carolla

Handling: I början av 1960-talet, gick Henry Ford II och Enzo Ferrari till krig på slagfältet i Le Mans. Denna episka strid mellan racingstallen fick förare att förlora sina familjer och ibland också sina liv, gjorde att familjedynastier nästan kollapsade, men drev också utvecklingen framåt för nya tävlingsbilar vilket förändrade racing.

Omdöme: Denna dokumentär synar kampen om 24-timmarsloppet Le Mans som hade dominerats av Ferrari fram till att Ford gjorde allt i sin makt för att försöka putta ner kungen från tronen. Den episka striden under 1960-talet utspelade sig när racingen var livsfarlig och krävde många dödsoffer varje år, både förare och åskådare. Men det förde även med sig att utvecklingen gick framåt och säkerheten följde därefter, även om det skulle dröja då det inte var prioriterat.


©Chassy Media (Gearhead Films)

Steve McQueen-ledda Le Mans (1971) och James Mangold-regisserade Ford v Ferrari (2019) är två bra spelfilmer som behandlar temat denna dokumentär tar upp. Förstnämnda från tiden då detta var aktuellt, sistnämnda tar oss tillbaka till kampen som dokumentären tar med oss på bakom kulisserna.


©Chassy Media (Gearhead Films)

Dokumentären lägger mest krut på att berätta det hela från Fords sida. Kanske inte helt överraskande med tanke på att det är en amerikansk dokumentär, men ändå något överraskande att den inte är lite bättre balanserad mellan Ford och Ferrari, det hade den vunnit på.


©Chassy Media (Gearhead Films)

Det blir ingen direkt wow-faktor med denna dokumentär, även om storyn om rivaliteten mellan de båda racingmärkena är fascinerande. Bäst blir egentligen att se de autentiska klippen från racingen plus att man förstår hur bristfällig säkerheten var på den tiden med många otäcka olyckor inklusive eldsvådor. En dokumentär som funkar i tillräckligt stor utsträckning även om den lämnar en del att önska.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Gladbeck: The Hostage Crisis

Titel: Gladbeck: Das Geiseldrama / Gladbeck: The Hostage Crisis / Gladbeck: Ett gisslandrama
Genre: Dokumentär
Land: Tyskland
År: 2022
Regi: Volker Heise

Handling: I augusti 1988 håller två beväpnade bankrånare tysk och holländsk polis på avstånd i 54 timmar under ett gisslandrama som slutar illa.

Omdöme: Året är 1988 och de två lokala bankrånarna Hans-Jürgen Rösner och Dieter Degowski tar två bankanställda som gisslan på en bank i Gladbeck i västra delarna av dåvarande Västtyskland. Gisslansituationen har hållit på ett par timmar när media kommer dit för att följa gisslandramat. Gisslantagarna kräver en snabb bil och 300.000 tyska mark som de vill ska levereras av en polis i bara kalsonger. Dessutom vill de inte att någon polis följer efter dem när de kör därifrån.


©Film Five/Netflix

De två bankrånarna tar med sig pengarna och gisslan när de kör därifrån. Men de får syn på poliser som spanar på dem och väljer att kapa en buss i en annan stad. Nu eskalerar den bisarra gisslansituationen då polisen håller avståndet och nyhetsreportrar kan traska fram helt fritt till gisslantagarna. Hans-Jürgen Rösner, som är ledaren, har inget emot att ge intervjuer och låta media filma det hela. Det är både ett sätt att berätta sin sida av historien och se till så att polisen inte försöker döda dem, t.ex. med krypskyttar.


©Film Five/Netflix

Dokumentären väljer att endast använda sig av arkivmaterial för att berätta historien. Det gör att vi inte får några nya intervjuer eller liknande, allt är autentiskt och får en nästan att känna att man följer det hela i direktsändning. Till en början är det mest komiskt när polisen springer runt i kalsonger under inledningen vid banken. När bankrånarna sedan kapar bussen och ger intervjuer kan man bara skaka på huvudet åt det hela när inga poliser är i sikte.


©Film Five/Netflix

Ju längre in man kommer, ju större allvar blir det. Det hela kommer att hålla på i 54 timmar där bankrånarna dricker kaffe, alkohol, röker och tar ett och annat, inklusive droger för att hålla sig vakna. När röken lagt sig har det mesta som kan gå snett gått snett. Polisen gör så många misstag att det inte är konstigt att de fick ändra sina rutiner och även ändra lagarna för medias inblandning i det hela. Till slut blir det en komisk, bisarr, tragisk, stark och chockerande dokumentär väl värd att se. Ett typexempel på när verkligheten överträffar fantasin då man inte hade kunnat hitta på det hela bättre.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.5