Dusk for a Hitman

Titel: Crépuscule pour un tueur / Dusk for a Hitman
Genre: Kriminalare
Land: Kanada
År: 2023
Regi: Raymond St-Jean
I rollerna: Éric Bruneau, Benoît Gouin, Rose-Marie Perreault, Sylvain Marcel

Handling: I slutet av 1970-talet finner sig den mest fruktade torpeden i Montreals undre värld, Donald Lavoie, jagad av sina tidigare medbrottslingar och av en ihärdig polis.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade kanadensiska film följer Donald Lavoie (Éric Bruneau), en torped som jobbar åt Claude Dubois (Benoît Gouin). Dubois styr en kriminell verksamhet som pressar folk på pengar, inklusive restaurangägare och liknande. Donald är en del av verksamheten då han kallas in när man behöver ta i med hårdhandskarna och när det behöver rensas upp.


©Saban Films

Donald är lojal gentemot sin arbetsgivare och tas om hand av Dubois i det mesta. Pengar är oftast inget problem och om Donald skulle hamna i trubbel med rättvisan, kan Dubois advokat fixa det mesta. I slutet av 1979 och början av 1980 börjar Donald och Dubois få det hett om öronen. Donald får polisen Roger Burns (Sylvain Marcel) efter sig som vill att Donald ska prata med honom om Dubois, något som får Dubois att börja tvivla på sin tidigare så lojale torped.


©Saban Films

Det är lite kul med kanadensiska filmer då fransk-kanadensiskan skiljer sig en del från den rena franskan. De slänger in engelska ord och språket är lite fulare än den finare franskan från Europa. De kanadensiska filmerna kan även skilja sig en del från de franska när det kommer till den här typen av film. Oftast, men inte alltid, kan de kanadensiska filmerna kännas lite lättsammare och inte ha samma tyngd som sina franska motsvarigheter. Denna film är dock mer lik en fransk produktion sett till hur det hela presenteras.


©Saban Films

Donald visar sig vara en hitman, en torped som är relativt iskall och agerar oftast instinktivt. Det innebär att han får jobbet gjort, även om det ibland krävs improvisation och att någon han känner eller jobbar med behöver röjas ur vägen. Han har även en fru och liten dotter som han bryr sig om. När verkligheten börjar hinna ikapp honom, inser han att deras säkerhet är det viktigaste för honom.


©Saban Films

Filmen har väl inget som gör att den direkt sticker ut och skulle bli riktigt minnesvärd. Men den är rejäl när det behövs och är lite över medel när det kommer till en sån här historia. Det blir trots allt snäppet vassare när det är verklighetsbaserat. Så även om det inte blir någon wow-upplevelse går den gott att se på. Även om Donald är en mördare så dödar han för att han blir tillsagd och får betalt för det, och är uppenbarligen bra på det.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

Leo

Titel: Leo
Genre: Animerat
Land: USA/Australien
År: 2023
Regi: Robert Marianetti, Robert Smigel, David Wachtenheim
Röster: Adam Sandler, Bill Burr, Cecily Strong, Jason Alexander

Handling: En 74-årig ödla vid namn Leo bestämmer sig för att fly från terrariet i ett klassrum i Florida där han bott i decennier.

Omdöme: Leo (Adam Sandler) är en ödla och Squirtle (Bill Burr) är en sköldpadda som delar terrarium och är bästa vänner. De befinner sig i ett klassrum någonstans i Florida och från sitt terrarium följer de en ny grupp femteklassare. När 74-årige Leo får reda på att hans livslängd är 75 år, inser han att han inte gjort något med sitt liv. Det är dags att ge sig ut i världen och leva lite innan det är för sent.


©Netflix

Eftersom klassens lärarinna är gravid och ska vara mammaledig, får klassen en vikarie. Hon visar sig vara Ms. Malkin (Cecily Strong), en gammal, bitter och gammalmodig tant. För att barnen ska lära sig att ta ansvar ska en frivillig ta med sig ett av husdjuren hem över helgen. Det blir chansen för Leo att rymma. Men istället sker något oväntat som kommer förändra allt.


©Netflix

Detta verkade kunna bli en ganska rolig animerad film. Det intrycket visar sig inte direkt stämma inledningsvis när vi följer en rad ungar som ska börja en ny termin i skolan. På det ett par sångnummer som kommer från ingenstans. Är det en musikal som väntar? Det verkar nästan så och det är tyvärr något som sällan går hem.


©Netflix

Efter att ödlan Leo och sköldpaddan Squirtle blivit lite varma i kläderna och börjar planera sin flykt, blir filmen bättre när en av eleverna tar hem Leo över helgen. Det fortsätter bli en del sångnummer som framförs, men dessa växer på en under filmens gång. Alla är inte bra men till stor del funkar de och en del är både trevliga och charmiga. Det hjälper att sångerna och inte minst Leo påminner en del om Kermit från "Mupparna" där det också fanns liknande sångnummer.


©Netflix

Det är en animerad film som funkar för alla åldrar och inte bara vänder sig till de yngsta. En del av humorn står utan tvekan Adam Sandler för som både varit med och producerat och skrivit manuset. En del av skämten vänder sig mer till vuxna och ibland skrattar man gott när inte minst Leo hamnar i roliga situationer. På sätt och vis kommer man att tänka på Toy Story-filmerna som har en liknande stil och humor.


©Netflix

Filmen visar sig ha en ganska bra story då Leo lyssnar på barnen och ger dem ett par goda råd. Han har trots allt lång livserfarenhet och har sett och hört en hel del genom åren i klassrummet. Alltid uppskattat när en komedi har hjärtat på rätt ställe och får med lite djup och inte bara blir ytlig. Bara man ger det hela en chans efter den något trevande inledningen så blir det en trevlig filmtitt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Perfect Days

Titel: Perfect Days
Genre: Drama
Land: Japan/Tyskland
År: 2023
Regi: Wim Wenders
I rollerna: Kôji Yakusho, Tokio Emoto, Arisa Nakano, Aoi Yamada

Handling: Hirayama kör runt i Tokyo, städar toaletter och lyssnar på musik. Mellan arbetspassen fotograferar han träd, läser böcker och äter mat.

Omdöme: Tyske regissören Wim Wenders hade tidigare gjort fina filmer som Der amerikanische Freund (1977) och Paris, Texas (1984), men det var runt 40 år tidigare. Därför var det lite osäkert vad man skulle kunna förvänta sig av denna film som var Japans Oscarsbidrag 2024 för bästa internationella film.


©Neon

Vi möter Hirayama (Kôji Yakusho) som bor ensam i Tokyo och går upp väldigt tidigt på morgonen. Han förbereder sig för sitt arbetspass som går ut på att underhålla ett antal offentliga toaletter runt om i Tokyo. Oftast har han sällskap av någon yngre förmåga men de är sällan lika hängivna som han är. Det finns en stolthet i Hirayama och han är helt enkelt rätt person att ta hand om dessa offentliga toaletter. Han är lite som toaletternas beskyddare som ser till att de alltid tas hand om och är i presentabelt skick.


©Neon

Vardagen ser oftast likadan ut för Hirayama. Han har sina dagliga rutiner vare sig han är ute och jobbar eller hemma där han tar hand om plantorna, läser en god bok eller lyssnar på musik. Musiken är en stor del av hans liv då han älskar sin 60- och 70-tals musik från sin uppväxt och ungdom. Han har en stor samling kassettband som han lyssnar på i bilen, något som nästan blir som en ritual där han hamnar i rätt sinnestillstånd.


©Neon

Han lever ett ganska ensamt liv, men det verkar han ha valt själv. Har något möjligen hänt i det förflutna? Han är en tystlåten och fåordig man, men man märker att han är lite av en livsnjutare och tänkare. Han njuter av de små sakerna här i livet och tar tid att stanna upp och fånga de dyrbara ögonblicken under sin lunchpaus i parken eller när han under sin ledighet cyklar genom staden.


©Neon

Ibland pratar man om filmer som är bra för själen. Man hittar dem inte så ofta, men detta är definitivt en sådan. En feel good-film som inte behöver ta ut svängarna för att kännas rätt. Intressant nog ger den lite samma upplevelse som Paris, Texas (1984), kanske för att de har en lite liknande mysig känsla som man inte ser varje dag. Det är inget högt tempo men man känner sig väldigt trygg i regissörens händer.


©Neon

På många sätt kan jag förstå Hirayama och varför han mestadels känner sig nöjd med livet. Visst saknar han ibland någon och lite sällskap gör honom gott. Under resan man gör med honom påverkar han folk runt sig utan att han direkt är medveten om det. Han är lite som deras klippa, någon som finns där när de behöver en stund att återhämta sig innan de kan gå vidare igen. Kanske har han själv varit med om något liknande och för nu detta vidare. I vilket fall som helst behöver han inte säga mycket för att förmedla känslor, något Kôji Yakusho lyckas väldigt bra med i huvudrollen.


©Neon

Gillade filmen under filmens gång och frågan är om den inte växer ytterligare lite när man smält den. Japan och Tokyo som skådeplats är i sig trevligt och ger nästan per automatik pluspoäng, men det är ingen självklarhet att det ska bli en så pass trevlig film av det hela. Men det är precis vad man får. En ytterst harmonisk film med en huvudkaraktär som är svår att inte gilla och där musiken är en stor del i både hans vardag och för filmens skull.


©Neon

Budskapet är ganska tydligt att man ska försöka njuta av livet, av nuet istället för att stressa igenom livet med det ytliga och materialistiska. Hirayama uppskattar och värdesätter sin egentid, njuta en stund i naturen och inte stressa sig igenom vardagen. Det är viktigare för honom än att göra karriär och ha en fin titel. För vad är det värt om han är stressad, trött och inte kan njuta av dagarna?

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

Vermines / Infested

Titel: Vermines / Infested / Vermin
Genre: Skräck
Land: Frankrike/USA
År: 2023
Regi: Sébastien Vaniček
I rollerna: Théo Christine, Sofia Lesaffre, Jérôme Niel, Lisa Nyarko, Finnegan Oldfield

Handling: Kaleb har aldrig känt sig mer ensam. Han bråkar med sin syster om ett arv och har klippt banden med sin bästa vän. Fascinerad av exotiska djur hittar han en giftig spindel på en basar och tar med den till sin lägenhet. Det tar inte lång tid för den att fly och den förökar sig snabbt. Snart är hela hyreshuset fyllt av spindelväv och livsfarliga spindlar. Samtidigt spärrar polisen av byggnaden och stänger de boende inne. Nu börjar en kamp på liv och död för att hitta en väg ut, och för att överleva.

Omdöme: Kaleb (Théo Christine) lever på att sälja (stulna?) skor till vänner och bekanta i hyreskomplexet där han bor. Efter att hans mamma dött är han bedrövad över det mesta. Han bor ihop med systern Manon (Lisa Nyarko) som han inte kommer överens med då hon försöker gå vidare med livet och renovera lägenheten medan han lever kvar i det förflutna.


©Shudder

Nu har Kaleb införskaffat en ovanlig spindel från den svarta marknaden till sin samling. En spindel som härstammar från öknen och inte hör hemma i Europa. Mycket riktigt blir det stora problem när spindeln flyr från skokartongen och snabbt förökar sig. Inom kort kryllar hyreshuset av giftiga spindlar som skördar sitt första offer. Myndigheterna sätter byggnaden i karantän vilket innebär att de boende får försöka hålla sig levande och kämpa för sina liv mot den dödliga fienden.


©Shudder

Även om filmen vill visa upp ett invandrartätt lägenhetskomplex som hamnar i ett skräckscenario och får klara sig bäst de vill, kan man även tyda filmen på ett annat sätt. Spindlarna har kommit från varmare breddgrader och kommit till Europa där de skapar problem. Det behövs inte mycket för att göra kopplingen mellan spindlarna och invandringen till Europa och problemen som följer med. Fast det är en helt annan (politisk) diskussion som inte hör hemma i filmens värld.


©Shudder

Något filmen lyckas bra med är effekterna med spindlarna som mestadels ser äkta ut vilket givetvis ökar äcklighetsfaktorn. Självklart lever filmen mycket på om man kan sätta sig in i situationen med en massa giftiga spindlar och du inte har någonstans att ta vägen. Detta lyckas filmen oftast bra med då hyreshuset verkligen kryllar av de giftiga krypen.


©Shudder

Filmen tappar dock längs vägen. Sista 20-30 minuterna har den svårt att hålla intresset uppe. När handlingen i princip endast utspelar sig på ett ställe och med en begränsad handling som man har, hade en speltid på 80-90 minuter räckt. När det dessutom snarare blir en kamp mellan kompisgänget som försöker ta sig ut och polisen som försöker se till att karantänen inte bryts, övergår det hela till något annat än vad filmen gått ut på fram till dess. Allt som allt blir det därför lite blandade känslor, men när en film tappar påverkar det oftast helhetsintrycket.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Vincent Must Die

Titel: Vincent doit mourir / Vincent Must Die
Genre: Thriller/Skräck
Land: Frankrike/Belgien
År: 2023
Regi: Stéphan Castang
I rollerna: Karim Leklou, Vimala Pons, François Chattot, Michaël Perez

Handling: Ett dåligt skämt verkar vända hela världen mot Vincent. Plötsligt börjar människor slumpmässigt gå till attack mot honom, med uppsåt att döda honom. Från att ha levt ett vanligt liv, måste nu Vincent fly från en situation som blir alltmer kaotisk.

Omdöme: Vincent (Karim Leklou) finner sitt liv vändas upp och ner. Om det bara är en slump eller inte är oklart, men efter att han skämtat lite dumt med en praktikant på jobbet, finner han sig senare bli attackerad av praktikanten. Vincent tänker inte så mycket mer på saken och fortsätter jobba vid sitt skrivbord. Men när en annan kollega som han inte har något otalt med plötsligt börjar hugga honom i handen, börjar det bli lite konstigare.


©Capricci Films

Situationen kring Vincent är minst sagt skum. Han får inte direkt någon uppbackning av sina kollegor eller chefen, även om Vincent inte vill polisanmäla och bara återgå till att leva sitt liv. Detta blir dock inte direkt möjligt när han upptäcker att folk han inte känner också går till attack mot honom. Det verkar som folk helt på måfå får för sig att gå till attack bara de får syn på honom.


©Capricci Films

Vincent måste ge sig iväg från allt, ligga lågt ett tag och försöka förstå vad det är som pågår. Ögonkontakt verkar trigga attackerna, men han vet inte så mycket mer. Han kommer i kontakt med en man som precis som Vincent går igenom samma sak och ger honom ett par tips. Men vad händer när Vincent träffar Margaux (Vimala Pons), en kvinna han fattar tyckte för och hon är en av få som inte går till attack?


©Capricci Films

En intressant liten film det här. Den inleder mer som en svart komedi med tanke på attackerna Vincent får utstå till en början. Musiken och stämningen förtäljer dock att det hela kan vara mer ondskefullt än bara en rolig grej. Vincent är inte direkt bekymrad över attackerna till en början, men hans oro ökar när faran kan komma från de mest oväntade håll och kanterna.


©Capricci Films

Första halvan är möjligtvis något bättre än andra halvan då man vill se vad som ska hända härnäst. Det stannar upp lite grann runt halvvägs in och man undrar lite vart det hela ska ta vägen. Stämningen är dock hela tiden på topp får man säga, inte minst tack vare den väldigt sköna musiken av John Kaced som hela tiden ger filmen dess härliga puls. En kompositör som gör långfilmsdebut, precis som regissören Stéphan Castang som gör regidebut efter att de båda samarbetat på en tidigare kortfilm.


©Capricci Films

Man får inte alltid så mycket svar på frågorna man har och som Vincent också gärna vill ha svar på. Även om man på sina håll skulle kunna få fler svar förblir det mystiskt så här. Man kan bara ana vad som händer och det gör det trots allt lite mer kusligt när man är ovetandes.


©Capricci Films

Gillar det här, ingen tvekan om saken. Kunde den varit bättre? Ja, den kunde nog ha kunnat vrida upp det hela lite mer och gjort det riktigt minnesvärt när allt är sagt och gjort. Däremot hade den också kunnat dribbla bort sig och förstöra mer om den gett fler svar eller försökt sig på något mer. Kanske vinner den trots allt på att lämna det lite mer öppet och liksom bara låta en följa med utan att riktigt veta varför Vincent måste dö.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.6

Saltburn

Titel: Saltburn
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2023
Regi: Emerald Fennell
I rollerna: Barry Keoghan, Jacob Elordi, Rosamund Pike, Richard E. Grant, Alison Oliver, Carey Mulligan

Handling: Oliver Quick är en Oxford-student som blir besatt av sin charmiga och aristokratiska klasskamrat Felix Catton, som bjuder in honom till sin familjs excentriska gods. Där väntar en sommar fylld av fest, intriger och mörka hemligheter.

Omdöme: Eftersom regissören Emerald Fennells hyllade regidebut Promising Young Woman (2020) inte direkt uppskattades, även om den inte var dålig, var man på förhand något skeptisk till denna film. Den valdes därför till en början bort då känslan var att det skulle vara en i raden av moderna filmer som hamnar i det överdrivet politiskt korrekta facket. Tack och lov blir det inte så, även om man under filmens gång har det i bakhuvudet då man nästan förväntar sig att det förr eller senare ska komma.


©MGM

Oliver Quick (Barry Keoghan) börjar på det anrika Oxford-universitetet. Han kommer själv från nordvästra England och försöker passa in bland de rika studenterna vars föräldrar betalat studierna på skolan. Han själv är där då han fått stipendium eftersom han är en mycket duktig student. Ollie som han kallas bekantar sig snart med Felix Catton (Jacob Elordi) som är killen alla vill umgås med, tjejer som killar.


©MGM

Felix kommer från en rik familj, något som skiljer sig från Ollies bakgrund. När sommaren kommer bjuder Felix in Ollie att ansluta till familjens gods, slottet de kallar för Saltburn. Där kommer Ollie träffa och spendera tid med Felix, hans syster Venetia (Alison Oliver), mamma Elspeth (Rosamund Pike), pappa James (Richard E. Grant) samt Elspeths väninna Pamela (Carey Mulligan) och Felix amerikanska kusin Farleigh (Archie Madekwe) som även går på Oxford med Felix och Ollie.


©MGM

Det blir en oförglömlig sommar för inte minst Ollie eftersom det är som en dröm att spendera tiden på Saltburn. Han är trots allt där som vän till Felix och ses som en jordnära person som skiljer sig från de rika överklasstyperna. Familjen Catton och gästerna visar sig alla ha sina hemligheter och böjelser som gör upplevelsen extra speciell för Ollie. Trots att han är en utomstående som försöker passa in kanske han har hemligheter som gör att han inte är så olik de övriga trots allt.


©MGM

Något som blir bra är att filmen inte blir så lättsam som den verkade kunna bli. För när rika människor synas på det här sättet kan det lätt bli att de förlöjligas och det hela går till överdrift. Nu ligger det på gränsen då man känner av det extravaganta som kommer fram på sina håll, men det hålls på en nivå som ändå behåller fötterna på jorden. Kanske är det för att det trots allt är med Ollies ögon vi ser det mesta. Det är han som håller dem i styr. Eller manipulerar han dem kanske?


©MGM

Det visar sig vara en film som uppskattas mer än Promising Young Woman (2020). Visst sitter man lite på helspänn filmen igenom och hoppas på att det hela inte ska falla i fällan och ge det hela någon vändning som skulle förstöra upplevelsen. Det är trots allt ganska trevligt att följa med Ollie på hans upptäcktsresa på Saltburn. Skönt nog förstörs det inte och när eftertexterna börjar rulla kan man äntligen andas ut och konstatera att filmen varit över förväntan.


©MGM

När man blickar tillbaka på filmen har den flera saker som talar för den som den lyckats bra med. Duktige Barry Keoghan, som ofta utmärkt sig i biroller, visar att han kan axla huvudrollen utan problem. Så pass att han klarar det galant då karaktären både kräver att han är svag och stark. De övriga sköter sig också bra men han utmärker sig mest.


©MGM

Man har valt det gamla 4:3 formatet för fotot av några olika anledningar och det funkar klart bra. Visst känns det lite ovanligt för en sån här film men man har velat fånga ett nästan tavelliknande foto och känslan av att tittaren smygtittar på händelserna. Kan bara instämma med valet då det är lyckat. För fotot står för övrigt Linus Sandgren som vann en Oscar för La La Land (2016).


©MGM

Alltid trevligt när man uppskattar en film, men extra kul när man inte direkt förväntar sig det på förhand. Vissa filmer känner man direkt att man kommer gilla. Ibland blir man besviken men oftast har man en viss typ av filmer som mestadels går hem. Denna var det desto mer osäkert med och då man inte heller riktigt visste vilken ton filmen skulle ha, visar den sig funka på flera plan. Givetvis inte utan sina brister men dessa stör inte så mycket när resultatet som helhet är tillfredsställande.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0