Movies-Noir Oscars - 1955

1955 har inte en helt given bästa film då det finns ett par starka och i princip likvärdiga filmer bland utmanarna. Två filmer gör upp om bästa internationella film. Många slåss om priset för bästa manliga huvudroll, inte lika många utmanare bland de övriga men värdiga.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
House of Bamboo
Kiss Me Deadly
Les diaboliques
The Man from Laramie
Rififi
The Seven Year Itch




BÄSTA FILM:
The Desperate Hours







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Rififi (Frankrike)



UTMANARNA:
Les diaboliques (Frankrike)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Robert Mitchum (The Night of the Hunter)



UTMANARNA:
Spencer Tracy (Bad Day at Black Rock)
Humphrey Bogart (The Desperate Hours)
James Dean (East of Eden)
Edward G. Robinson (Illegal)
James Stewart (The Man from Laramie)
Frank Sinatra (The Man with the Golden Arm)
Ernest Borgnine (Marty)
Richard Conte (New York Confidential)
Broderick Crawford (New York Confidential)
James Dean (Rebel Without a Cause)
Tom Ewell (The Seven Year Itch)
Audie Murphy (To Hell and Back)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Marilyn Monroe (The Seven Year Itch)



UTMANARNA:
Jane Wyman (All That Heaven Allows)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
James Cagney (Mister Roberts)



UTMANARNA:
Fredric March (The Desperate Hours)
Arthur Kennedy (The Man from Laramie)
Jack Lemmon (Mister Roberts)
William Powell (Mister Roberts)
Lee Marvin (Violent Saturday)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Anne Bancroft (New York Confidential)



UTMANARNA:
-

The Program

Titel: The Program
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1993
Regi: David S. Ward
I rollerna: Craig Sheffer, James Caan, Omar Epps, Halle Berry, Kristy Swanson

Handling: En handfull ungdomar med olika bakgrund tacklar pressen av att tillhöra ett collegelag i amerikansk fotboll på sina sinsemellan olika sätt. Någon tar till flaskan, andra droger och andra... pluggar.

Omdöme: Sam Winters (James Caan) är tränare för ett collegelag i amerikansk fotboll. Efter att den senaste säsongen slutat i besvikelse är Sam pressad att åtminstone ta laget till slutspel den kommande säsongen. Ett par nya spelare rekryteras till programmet, däribland lovande Darnell Jefferson (Omar Epps). Men för att få spela och plugga på skolan måste han uppfylla vissa akademiska krav. Därför får han en handledare i form av den duktiga studenten Autumn (Halle Berry) som ska hjälpa honom med studierna. Darnell får nu inte bara fullt upp med idrotten utan måste även höja sin studienivå samtidigt som han konkurrerar med en lagkamrat om att vinna Autumns hjärta.


©Touchstone Pictures

Lagets största stjärna är quarterbacken Joe Kane (Craig Sheffer) som ska leda laget på fältet. Han visar intresse för tennisspelade studenten Camille (Kristy Swanson) som till en början ger honom kalla handen då hon inte vill dejta en amerikansk fotbollsspelare. Men efter att ha gett Joe en chans förstår hon att han kanske inte är precis som hon fått för sig att alla spelare är. Hon upptäcker även att han har en sak som håller honom tillbaka och hotar både förhållandet och hans potentiellt lysande karriär - alkoholen.


©Touchstone Pictures

En film som togs an utan några direkta förväntningar men där James Caan som tränare för det amerikanska fotbollslaget gjorde att man kunde känna sig trygg. Nu visar det sig dock att Caan mestadels får kliva åt sidan och låta ungdomarna få stå i rampljuset stora delar av speltiden. Inte minst blir det förhållandet mellan Darnell och Autumn respektive Joe och Camille som utgör majoriteten av dramat i historien.


©Touchstone Pictures

Filmen ger lite blandat intryck. Å ena sidan tar den upp en del ganska starka ämnen som överraskar något med tanke på hur dessa behandlas. Tänker inte minst på en av spelarnas steroidanvändning och hur det kringgås att det hela upptäcks. Å andra sidan är de två förhållandena man följer inte på någon vidare nivå. Kemin finns liksom inte riktigt där och speciellt Omar Epps är svag. Då skapar problemen som tränare Sam Winters står inför och måste försöka lösa desto intressantare intriger att följa.


©Touchstone Pictures

Det blir en blandning av en ungdomsfilm och ett sportdrama som blandar och ger lite för mycket. Ibland får den till det relativt bra på sina håll men överlag saknas det en gnista när de två förhållandena följs, vilket utgör en stor del av historien. Filmen är tillräckligt bra för att funka att titta på, men man får en känsla av att den inte fått ut tillräckligt av potentialen som fanns där. Det blir lite av ett mellanting där man inte går in fullt ut med det filmen gör bra och inte får till det den lägger ner mest tid på tillräckligt bra.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.5

Girl You Know It's True

Titel: Girl You Know It's True
Genre: Drama/Musik
Land: Tyskland
År: 2023
Regi: Simon Verhoeven
I rollerna: Tijan Njie, Elan Ben Ali, Matthias Schweighöfer, Bella Dayne

Handling: I slutet av 1980-talet blev dansarna Robert Pilatus och Fabrice Morvan stjärnor och världsberömda med #1 hits. Duon sjöng aldrig ett ord i sina låtar och sanningen avslöjades som en av de största skandalerna i musikhistorien.

Omdöme: Vi som upplevde Milli Vanilli-hysterin vet hur stora de var i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Detta är den fascinerande historien om hur dansarna Robert "Rob" Pilatus (Tijan Njie) och Fabrice "Fab" Morvan (Elan Ben Ali) kom att bli en världssensation tack vare sin unika stil och tyske demonproducenten Frank Farian (Matthias Schweighöfer) och hans flickvän/partner Ingrid "Millie" Segieth (Bella Dayne).


©Voltage Pictures

Rob och Fab träffas i München, Tyskland då de på 80-talet anlitas som bakgrundsdansare till en musikvideo. Rob är uppväxt i Tyskland medan Fab kommer till Tyskland från Frankrike. Tillsammans utgör de en exotisk dansduo som försöker bli upptäckta, inte bara som dansare utan även sångare. Millie upptäcker dem när de uppträder som dansare på en nattklubb och introducerar dem till Frank Farian. Resten är som man säger historia.


©Voltage Pictures

Frank Farian gjorde bl.a. enorm succé med gruppen Boney M, men de slog aldrig igenom i USA. Nu har Frank och Millie siktet inställt på en internationell framgång, inklusive USA. Med Rob och Fab som ansiktet utåt med sin look och sin dans och Frank Farians sinne för att skapa hitlåtar, har de potentialen till något stort. Det enda är att Rob och Fab inte kommer sjunga då Frank har sina sångare och musiker som spelar in låtarna i studion. Sedan är det playback som gäller, vilket inte är några problem när man spelar in musikvideos.


©Voltage Pictures

Rob och Fab blir goda vänner och lever i en dröm när deras första singel "Girl You Know It's True" blir en stor hit. Även i USA blir de uppmärksammade och snart tas de över till Los Angeles av det amerikanska skivbolaget som sköter affärerna från den sidan av Atlanten. Rob och Fab blir stjärnor över en natt och med det kommer festandet, drogerna och pressen från alla håll och kanter.


©Voltage Pictures

Ja, det är en klassisk uppgång och fall-historia, men det är bättre än väntat. På något sätt känns det väldigt äkta vilket är lite komiskt då det trots allt handlar om den kanske största skandalen i musikhistorien. Grejen är trots allt den att Frank Farian mycket skickligt gett fansen exakt vad de vill ha. För precis som han säger hade Milli Vanilli aldrig haft en chans att bli något om de riktiga sångarna hade uppträtt med låtarna. Mycket handlar om vad folk ser och Rob och Fab tillsammans med musiken var en perfekt kombination.


©Voltage Pictures

Filmen vinner mycket på att den är seriöst gjord och inte förlöjligar eller överdriver karaktärerna och händelserna. Det gör helt klart att man bryr sig mer om de inblandade, inte minst Rob och Fab som både får leva sin dröm samtidigt som de får bära skulden när ryktena och sanningen kommer fram.


©Voltage Pictures

Det är svårt att förstå under hur kort tid det hela pågick. Av någon anledning hade jag gissat att de höll på i flera år. Men eftersom de blev så enormt stora och kom med flera hitlåtar på kort tid, var det väl en illusion precis som Milli Vanilli var. Det hela pågick egentligen mellan 1989 till 1990, men på den korta tiden var de på allas läppar och tog MTV-världen med storm. Smått makalöst får man säga och filmen gör ett klart bra jobb med att berätta denna historia.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

Konvoi / The Arctic Convoy

Titel: Konvoi / The Arctic Convoy / Konvojen
Genre: Action/Drama/Krig/Thriller
Land: Norge
År: 2023
Regi: Henrik Martin Dahlsbakken
I rollerna: Tobias Santelmann, Anders Baasmo, Adam Lundgren, Fredrik Stenberg Ditlev-Simonsen

Handling: Året är 1942. Hitlers krigsmaskin verkar vara ostoppbar. Tyskarna invaderar Sovjetunionen och allt hopp tycks vara ute. De allierade tvingas ingå förbund med Sovjetunionen och stödja dem med vapen. En konvoj med 35 fraktskepp fyllda med krigsmateriel inleder en farlig resa från Norge mot Sovjetunionen med brittiskt flygunderstöd. De möter starkt motstånd såväl från ovan, på ytan och även underifrån. Just som det ser som värst ut för konvojens besättning meddelas att deras flygunderstöd kommer att dras tillbaka...

Omdöme: Ett skepp kommer lastat. I det här fallet en hel konvoj med fartyg som ska ta sig från Island till Murmansk i Sovjetunionen. Detta då flera ton förnödenheter och krigsmateriel ska transporteras till Sovjetunionen i kriget mot Tyskland. Konvojen ser dock att faran är överhängande från tyskarna som befinner sig i luften, på vattnet och under vattnet. Konvojen får order om att splittra upp sig för att göra det svårare för fienden att lokalisera fartygen.


©Fantefilm

Vissa fartyg väljer att vända tillbaka till Island, andra sänks under resans gång. Ett norskt fartyg under befäl av kapten Skar (Anders Baasmo) beslutar sig för att fortsätta mot Murmansk, trots att en del i besättningen inklusive näst högsta befälet Mørk (Tobias Santelmann) är starkt emot den smått dödsdömda planen. Skar är dock fast besluten i sitt befäl av fartyget och besättningen utsätts för enorma påfrestningar och faror längs rutten som går via Arktiska havet.


©Fantefilm

Norsk film har visat prov på att de kan leverera välgjorda och bra krigsfilmer, tänker i synnerhet på den verklighetsbaserade Den 12. mann / The 12th Man (2017). Denna är verklighetsinspirerad av konvojen som kallades för Konvoj PQ 17 som under juli 1942 såg 35 fartyg segla från Island och där endast 11 nådde fram.


©Fantefilm

Vi får en intensiv och tät krigsfilm som helt och hållet utspelar sig ombord det norska fartyget. De måste hålla koll på kommunikationen via morsekod från de övriga fartygen i konvojen för att hålla sig informerade om vad som händer runt dem. Samtidigt får de hålla utkik efter angrepp från luften där svensken Johan (Adam Lundgren) sköter luftvapnet för att skydda sig. Dessutom är u-båtarna och minorna en stor fara som lurar i vattnet.


©Fantefilm

Absolut en lyckad krigsfilm som är välgjord med allt vad det innebär. Det är en sak att ha välgjorda attacker och actionscener, det är en annan att lyckas med stämningen ombord fartyget och känslan av att faran är överhängande. Helt enkelt en produktion som genomgående håller hög klass. En välgjord, stämningsfull och spännande krigsfilm väl värd att se.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

The Last Stop in Yuma County

Titel: The Last Stop in Yuma County
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2023
Regi: Francis Galluppi
I rollerna: Jim Cummings, Jocelin Donahue, Richard Brake, Nicholas Logan

Handling: Medan han är strandsatt på en rastplats på landsbygden i Arizona, hamnar en resande säljare i en svår gisslansituation när två bankrånare anländer utan betänkligheter om att använda grymhet eller kallt, hårt stål för att skydda sin blodbefläckade förmögenhet.

Omdöme: Ibland kommer man över filmer man inte vet något om på förhand och som man inte har några förväntningar på, men som visar sig vara trevliga överraskningar. Detta är en sådan film som utan några kända namn gör att man inte kan vara säker på hur det ska gå. Förvisso kände man igen Jim Cummings från hans trevliga Thunder Road (2018) och Jocelin Donahue från The House of the Devil (2009) men det är inte några storskådisar att prata om.


©Well Go USA Entertainment

En resande knivförsäljare (Jim Cummings) anländer till en bensinmack där han informeras om att de har slut på bensin då leveransen inte kommit än men ska dyka upp vilken stund som helst. Under tiden väntar han på rastplatsen intill där servitrisen tillika ägarinnan Charlotte (Jocelin Donahue) välkomnar honom.


©Well Go USA Entertainment

Lite senare dyker Beau (Richard Brake) och Travis (Nicholas Logan) upp i sin bil. De, tillsammans med bilen, stämmer in på beskrivningen som gått ut via radion gällande ett bankrån som skett i närheten. Knivförsäljaren och Charlotte, vars make är polis i Yuma County, hamnar nu i en gisslansituation där fler besökare ansluter till rastplatsen i väntan på bensinleveransen.


©Well Go USA Entertainment

Richard Brake i rollen som den ledande bankrånaren är värd att nämna lite extra. Inte bara för att han förmodligen är den bästa karaktären utan för att skådespelaren påminner om en blandning mellan David Carradine, Lee Marvin och James Coburn. En sån där ärrad veteran som passar klart bra i en sån här skurkroll.


©Well Go USA Entertainment

Långfilmsdebut av Francis Galluppi som även stått för manuset och klippningen. Handlingen är försatt till 70-talet och skönt nog kan man konstatera att filmen är lite av en frisk fläkt. Det är inte samma gamla vanliga utan det hela har något lite eget över sig. Till en början känns det som det kan bli Quentin Tarantino-inspirerat för att sedan snarare ha en smak av bröderna Coen, men utan att kännas som en kopia.


©Well Go USA Entertainment

Filmen kan sägas vara lite av en slow burner där den inte stressar med att introducera karaktärerna. Premissen fastslås tidigt men det är i ett behagligt tempo utan en massa snabba klipp eller liknande. Gisslansituationen eskalerar och när det gått en timme tänker man vad mer filmen kan bjuda på. För här känns det som filmen berättat sin historia. Den har dock mer att komma med sista halvtimmen vilket leder till en trevlig avslutning där allt är möjligt och man inte alls kan veta hur det hela ska sluta.


©Well Go USA Entertainment

Det känns väldigt förfriskande att hitta en sån här film som inte gör samma gamla misstag som majoriteten av dagens filmer gör. Istället för att ge det man förväntar sig läggs liksom alla korten på bordet och när man når slutet av filmen inser man att en liten pärla setts. En film som gör en mer än nöjd då den inte bara håller intresset uppe under filmens gång utan även avslutar minnesvärt.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.1

The Ministry of Ungentlemanly Warfare

Titel: The Ministry of Ungentlemanly Warfare
Genre: Action/Krig
Land: Storbritannien/USA
År: 2024
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Henry Cavill, Eiza González, Til Schweiger, Cary Elwes, Rory Kinnear

Handling: Den brittiska militären rekryterar en liten grupp mycket skickliga elitsoldater för att slå till mot nazistiska styrkor bakom fiendens linjer under andra världskriget.

Omdöme: Det är inte särskilt svårt att tänka på Quentin Tarantinos Inglourious Basterds (2009). I båda fallen handlar det om en grupp som skickas på ett uppdrag under andra världskriget där nazister ska röjas ur vägen. Dessutom har Guy Ritchie alltid varit något av en brittisk motsvarighet till Quentin Tarantino. Denna film är dock verklighetsbaserad, även om man tagit sig en hel del friheter med historien kring operation Postmaster.


©Lionsgate

Brittiske premiärministern Winston Churchill (Rory Kinnear) ger en hemlig order om att sabotera tyskarnas försörjningsfartyg Duchessa som befinner sig utanför Afrikas kust. Detta för att strypa åt leveransen av bränsle och förnödenheter till nazisternas u-båtar vilket skulle hjälpa de allierade i kriget ute till havs. Inte minst skulle det göra att de amerikanska styrkorna skulle kunna passera Atlanten och ansluta.


©Lionsgate

Brigadchef Gubbins även kallad för M (Cary Elwes) tillsammans med Ian Fleming (Freddie Fox) leder operationen och rekryterar Gus March-Phillips (Henry Cavill) att leda operationen på fältet. Han sätter i sin tur ihop teamet som ska följa med honom på det farliga uppdraget. Samtidigt som manskapet ger sig iväg med båt, infiltrerar Marjorie Stewart (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) på plats. Detta inkluderar att komma nära den lokale, fruktade SS befälhavaren Heinrich Luhr (Til Schweiger).


©Lionsgate

De inledande 30-40 minuterna försöker nästan vara för humorfyllda när operation Postmaster drar igång. Det gör att man inte riktigt kommer in i filmen till en början då det känns lite off. Efter drygt en halvtimme blir det bättre när det hela känns lite mer på allvar. Det är trots allt en Guy Ritchie-film där underhållningen sätts i förarsätet och trovärdigheten får se sig förpassad till baksätet.


©Lionsgate

Filmens bästa egenskap är dess musik av Christopher Benstead, inklusive en melodi av Lalo Schifrin lånad från Dirty Harry (1971) under en sekvens. Musiken gör mycket för upplevelsen och här prickar den rätt i stort sett filmen igenom. När filmen också lägger humor-biten åt sidan, åtminstone till den grad att det inte blir ett störningsmoment, kan man luta sig tillbaka och få en underhållande filmstund.


©Lionsgate

Nej, det är inte i klass med nämnda Inglourious Basterds (2009), men det är en liknande film som underhåller. Med tanke på att det handlar om en verklighetsbaserad historia, kan man ha invändningar på att man gör en så pass fiktionaliserade version av det hela. Att slänga in ett par fiktiva (politiskt korrekta) karaktärer som har viktiga, hjältemodiga roller att spela i det hela känns tyvärr som ett Hollywood-påhitt. Trots det stör det inte lika mycket som det borde och brukar göra, kanske för att det är Guy Ritchie och filmen ses mer som underhållning för stunden än en djup "based on a true story"-film.


©Lionsgate

En intressant aspekt med filmen är ju att en viss karaktär vid namn Ian Fleming är med på ett hörn i ett nära samarbete med M. Ian Fleming skrev ju böckerna om James Bond och hans inspiration för karaktären lär ha varit Gus March-Phillips som leder gruppen som ska genomföra operation Postmaster. Med tanke på detta hade det varit väldigt intressant och passande om filmen gjorts i klassisk Bond-stil då historien hade all potential att göras på det viset. Det funkar dock så här också då den underhåller till den grad att dess brister inte stör så pass mycket som de borde göra och vanligtvis gör.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

Mars Express

Titel: Mars Express
Genre: Animerat/Action//Mysterium/Sci-fi/Thriller
Land: Frankrike
År: 2023
Regi: Jérémie Périn
Röster: Léa Drucker, Mathieu Amalric, Daniel Njo Lobé, Marthe Keller

Handling: Mars, 2200-talet. Privatdetektiven Aline Ruby och hennes androidkollega Carlos Rivera utreder ett mordfall på en student.

Omdöme: På 2200-talet har människan koloniserat Mars och tar sig dit från Jorden via Mars Express. Efter att ha gripit och levererat en efterlyst hacker, får privatdetektiven Aline Ruby (Léa Drucker) och hennes kollega, androiden Carlos Rivera (Daniel Njo Lobé) ett nytt fall att jobba på. En student har försvunnit efter att hennes rumskompis blivit mördad.


©Gebeka Films

Utredningen tar dem till Noctis, ett samhälle på Mars där människan lever tillsammans med robotar och androider i ett välfungerande samhälle. Men under ytan döljer sig hemligheter som Aline och Carlos upptäcker när de söker efter den försvunna studenten. Ett återkommande namn i utredningen blir Chris Royjacker (Mathieu Amalric), mannen bakom Royjacker Industries som är ledande inom robotteknik.


©Gebeka Films

En animerad sci-fi film som lockade på förhand. Animationen och en del av storyn påminner om japansk anime, inte minst Ghost in the Shell (1995). Den tillsammans med filmer som RoboCop (1987) och Terminator 2: Judgment Day (1991) har nämnts som inspirationer av franske regissören Jérémie Périn som här gjorde sin långfilmsdebut. Och visst kan man se inslag av dessa filmer, men alltså främst Ghost in the Shell (1995) då detta skulle kunna ses lite som en europeisk (fransk) motsvarighet till den.


©Gebeka Films

Något som blir noterbart under sisådär den inledande halvtimmen är att filmen kunde gjort ett bättre jobb med att förklara saker lite bättre. Nu blir det mycket att man får försöka lista ut saker "on the go", vilket inkluderar en del tekniska detaljer kring prylar och teknik. Alltid kul att se hur sci-fi filmer tar fram diverse prylar, vissa smartare än andra. Men man gör inte alltid ett bra jobb med att introducera dessa vilket gör att det ibland blir lite rörigt. Detsamma kan sägas om storyn som känns lite spretig till en början istället för att kännas fokuserad med en gång när den börjar berätta historien.


©Gebeka Films

Lite blandade känslor med filmen då det på ytan är en film som har en hel del av det som uppskattas. Bitvis är det också klart trevligt och en del detaljer är lyckade. Samtidigt borde det vara ännu bättre. Som tidigare nämnts har den ibland svårt med att förklara saker och ting. Storyn blir helt enkelt lite rörig och när filmen slutar har man en del frågetecken som inte fått sin förklaring.


©Gebeka Films

Även om filmen har sina brister är det trevligt med den här sortens filmer. En animerad neo-noir sci-fi film är inte varje dag man ser. Dock räcker det inte bara att ha en kul idé och ett mestadels fint yttre, man vill även att storyn ska finnas där. Hade kanske önskat mig något mer i stil med Renaissance (2006) som är en annan animerad fransk sci-fi film som uppskattas desto mer.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6