The Palace

Titel: The Palace
Genre: Komedi/Drama
Land: Italien/Schweiz/Polen/Frankrike
År: 2023
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Oliver Masucci, Mickey Rourke, John Cleese, Joaquim de Almeida

Handling: Ett antal gästers och arbetares liv på ett lyxhotell i Schweiz korsar varandra under nyårsafton 1999.

Omdöme: Det är dags att fira nyår på ett lyxhotell i schweiziska alperna. Inte bara att det är nyårsfirande, det är ett nytt millennium som ska välkomnas då det är nyårsafton år 1999. Hotellpersonalen förbereder det sista och hotellmanagern Hansueli Kopf (Oliver Masucci) måste se till att hotellgästerna är glada och får den service de kräver.


©Rai Cinema/01 Distribution

Hotellgästerna består av av en rad lyxlirare. Det är flera udda karaktärer som samlats, många av dem rika, övervintrade och plastikopererade i kombination med ett par nyrika ryssar som grisar och har sig. En av de plastikopererade lyxlirarna är Bill Crush (Mickey Rourke) som försöker ro i hamn en skum affär innan millenniumskiftet. En annan är den excentriske och stenrike gubben Arthur William Dallas III (John Cleese) som firar sin bröllopsdag med sin unga fru.


©Rai Cinema/01 Distribution

En satirisk film med gott om svart humor som synar de rikas eskapader under timmarna som leder fram till nyårsfirandet. Roman Polanski har regisserat och det kan nog per automatik dela folk. När det dessutom handlar om svart humor så är det högst personligt om det uppskattas eller inte. För egen del går det oftast hem. Det hålls på en nivå där det inte går överstyr och där det inte känns så krystat och korrekt som det många gånger kan vara i sådana här filmer.


©Rai Cinema/01 Distribution

På sätt och vis går tankarna till The Grand Budapest Hotel (2014) även om likheterna mest stannar vid att båda filmerna utspelar sig på ett hotell och följer gästerna och personalen. Den filmen är mer quirky än rolig vilket denna i mitt tycke gör ett bättre jobb med. Nu ska de båda filmerna inte jämföras men det är väl det första jag skulle nämna som skillnad, plus att denna mer visar hur det faktiskt ser ut och inte en fantasivärld som det smått blir i nämnda film.


©Rai Cinema/01 Distribution

Favoriterna i filmen är Mickey Rourke som Bill Crush som bjuder på sig själv och inte ser klok ut samt Oliver Masucci som hotellmanagern som måste ta itu med allt möjligt. Men det kommer och går en rad udda och extravaganta individer som gör det till en rolig filmupplevelse. Tänker inte minst på den ryske ambassadörens fru som inte säger ett ord men som minst sagt utmärker sig på annat sätt under den korta tiden hon är med.


©Rai Cinema/01 Distribution

Filmen har en story som funkar och är lite mer genomtänkt än vad det kanske kan verka på ytan. För på ytan kan det kännas som en film om ett gäng plastikopererade patetiska föredettingar. Men just att det utspelar sig runt millenniumskiftet gör att man får med en del smarta referenser. Och det känns som filmen gestaltar dessa karaktärer på ett oftast slående sätt. Det hjälper även att man kan skratta gott åt dem och deras divafasoner. Det är givetvis en smaksak men filmen är definitivt bättre än dess svaga kritik. En film som får en att skratta gott växer inte på träd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.4

Next

Titel: Next
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2007
Regi: Lee Tamahori
I rollerna: Nicolas Cage, Julianne Moore, Jessica Biel, Thomas Kretschmann, Peter Falk

Handling: Cris Johnson har en hemlighet som plågar honom: han kan se några minuter in i framtiden. Under hela sin uppväxt tvingades han att genomgå olika medicinska undersökningar. För att slippa undan fler experiment lever han nu ett undanskymt liv som magiker i Las Vegas. Men när en terroristgrupp hotar att detonera kärnvapen i Los Angeles blir han uppsökt av FBI-agenten Callie Ferris, som ber om hjälp för att undvika katastrofen.

Omdöme: Har lite blandade erfarenheter med regissören Lee Tamahori. Hans två tidiga filmer Once Were Warriors (1994) och Mulholland Falls (1996) uppskattades medan Along Came a Spider (2001) och Die Another Day (2002) var klart mycket sämre. Intressant nog hade de båda svagare filmerna ett gemensamt problem och det var undermåliga dataeffekter. Även denna film är på sina håll effektbaserad så frågan var hur den skulle stå sig.


©Paramount Pictures

Cris Johnson (Nicolas Cage) går under artistnamnet Frank Cadillac när han uppträder som magiker i Las Vegas. I själva verket kombinerar han magiska tricks med en förmåga att kunna se två minuter in i framtiden när det handlar om honom själv. Detta kommer till användning men det är även något han försöker dölja för allmänheten då han vill leva ett så anonymt liv som möjligt, vid sidan om uppträdandena vill säga.


©Paramount Pictures

FBI har blivit varse om hans förmåga att se in i framtiden och FBI-agenten Callie Ferris (Julianne Moore) har sänts för att försöka rekrytera honom. Detta då de behöver hans hjälp eftersom terrorister hotar att detonera ett kärnvapen någonstans i Kalifornien och miljontals liv står på spel. Cris är dock allt annat än samarbetsvillig och försöker hålla sig undan så gott det går.


©Paramount Pictures

På senare tid har Cris haft drömmar eller visioner om en kvinna som han kommer träffa på ett fik vid en exakt tidpunkt. Då han inte vet vilken dag, sitter han och väntar samma tid varje dag. Med FBI efter sig lyckas han en dag träffa kvinnan som visar sig vara Liz Cooper (Jessica Biel). Om det bara är ödet eller något annat som fört dem samman är oklart, men med henne förstärks hans förmåga än mer.


©Paramount Pictures

Filmen bygger på en korthistoria av Philip K. Dick och grundpremissen är inte så tokig. När man dessutom har Nicolas Cage i huvudrollen blir det givetvis lite kul och man kan inte ta det hela på alltför stort allvar, mycket tack vare Cage. Att se honom springa runt med sin sköna frisyr och inte alltid vara helt seriös är faktiskt lite småkomiskt. Det är ingen komedi men man har svårt att hålla sig för skratt när man ser honom och en del saker som hans karaktär har för sig.


©Paramount Pictures

Det blir egentligen som bäst när Nicolas Cage och Jessica Biel förs samman samtidigt som de har FBI efter sig. Bildsköna Grand Canyon i bakgrunden gör också sitt. Däremot har filmen lite av ett problem med terroristerna vilket blir något av filmens akilleshäl. De känns alldeles för bleka och man får inget vidare grepp om dem. Hade funkat bättre om man lagt ner mer tid på att bygga upp karaktärerna och haft någon bra skådespelare bland dem eller skippat dem helt och hållet och bara haft kärnvapenhotet i bakgrunden. Detta lär ha varit så som manuset till en början var tänkt innan man valde att ge terroristerna större utrymme, vilket alltså visar sig vara en miss.


©Paramount Pictures

Effekterna är som väntat mestadels inget vidare, något man tyvärr kommit att förvänta sig med effektbaserade Lee Tamahori-regisserade filmer. Tack och lov går det inte till överdrift även om filmen tappar längs vägen. Dock håller den intresset uppe tillräckligt mycket, främst tack vare scenerna med Nicolas Cage och Jessica Biel där förmågan han besitter används till att fånga hennes hjärta, något som får mig att tänka lite på Groundhog Day (1993). Ok tidsfördriv men det blir inte bättre än väntat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

The Zone of Interest

Titel: The Zone of Interest
Genre: Drama
Land: Storbritannien/USA/Polen
År: 2023
Regi: Jonathan Glazer
I rollerna: Christian Friedel, Sandra Hüller, Imogen Kogge, Max Beck

Handling: Rudolf Höss, kommendant för Auschwitz, och hans fru Hedwig strävar efter att bygga ett drömliv för sin familj i ett hus och trädgård beläget intill lägret.

Omdöme: Välkommen till familjen Höss som bor i idylliska Auschwitz. Här har familjen bosatt sig och lever livet vägg i vägg med det ökända koncentrationslägret. Rudolf Höss (Christian Friedel) är kommendant för Auschwitz och familjen, i synnerhet frun Hedwig (Sandra Hüller), tar vara på de många fördelarna det innebär. Hon har fri tillgång till det senaste modet, smyckena, kosmetika och det mesta man kan önska sig. Ibland delar hon även med sig till de lokala hjälpredorna.


©A24

Hela familjen ser det hela som helt naturligt att leva livet precis intill koncentrationslägret. De gillar att fixa till trädgården och spendera varma dagar där ute samtidigt som skriken ljuder och röken från skorstenarna gör dem påminda om vad som sker på andra sidan väggen. De är helt enkelt avtrubbade från det hela och lever glatt lite av ett drömliv.


©A24

Regi och manus av Jonathan Glazer men bygger delvis på en bok av Martin Amis. Tittar man på Glazers tidigare verk hittar man hans klart bra regidebut Sexy Beast (2000) och den småintressanta Under the Skin (2013). Detta är dock ett försök till något helt annat.


©A24

Frågan är lite hur filmen ska ses och hur den uppfattas av folk som ser den. Tror uppfattningen kan skilja sig åt en del. Boken filmen delvis bygger på lär vara mer provokativ vilket filmen har en del av men hade möjligtvis kunnat ha mer av. Den hade kanske vunnit på att lätta upp stämningen lite grann alternativt gjort det starkare. Nu blir det till stor del varken eller och det finner jag som ett problem med filmen.


©A24

Filmen är gjord på ett sätt som låter en kännas som en åskådare snarare än att man är delaktig. Det är nästan en dokumentär känsla som infinner sig när vi följer familjen Höss i deras vardagliga, oftast tråkiga liv. Nu har det ett syfte att inte visa något från fasorna bakom väggen. De lever i sitt lilla paradis med huset, trädgården och floden som rinner en bit från huset.


©A24

Det känns inte riktigt som det finns en direkt poäng med det hela, en story som utvecklas. Ibland är det väldigt utdragna scener som inte leder någonvart och som mest känns som utfyllnad. En del saker förklaras också dåligt vilket förvirrar på sina håll. Man har ofta använt sig av flera gömda kameror som placerats i ett rum eller runt om trädgården för att fånga händelserna från olika vinklar och så klipper man mellan dem. Ok, kanske ingen dum idé men det blir mer som material från övervakningskameror som följer en familj i deras vardag som sedan satts ihop till en film. Dock alltså utan någon vidare story.


©A24

Även om idén inte är så tokig och premissen känns så pass bisarr att det hela skulle kunna bli något intressant av det hela, blir känslan något annat under filmens gång och när filmen slutar. Kanske har den trots allt lyckats provocera en del fast på ett negativt sätt. Det blir snarare så att jag stör mig på upplägget och att man inte fått ut mer. Det känns lite som en sån här film nog hade varit bäst lämpad för en tysk regissör, precis som en film som Der Untergang (2004).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.7

Impostor

Titel: Impostor / Enemy of the Earth
Genre: Sci-Fi/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2001
Regi: Gary Fleder
I rollerna: Gary Sinise, Madeleine Stowe, Vincent D'Onofrio, Mekhi Phifer

Handling: Året är 2079. Jorden har befunnit sig i våldsamt och skoningslöst krig mot onda rymdvarelser i mer än 10 år. Segern närmar sig och det finns hopp om jordens överlevnad när vetenskapsmannen Spencer Olham uppfinner ett totaldestruktivt vapen mot de främmande makterna. Men allt är inte som det verkar. Plötsligt anklagas Olham för att vara spion åt rymdvarelserna och en iskall människojakt startar. Olham måste nu bevisa sin riktiga identitet, inte bara för säkerhetspolisen, utan också för sig själv.

Omdöme: Bygger på en korthistoria av Philip K. Dick vars verk filmatiserats med filmer som Blade Runner (1982), Total Recall (1990) och Minority Report (2002). Även om denna inte är lika känd eller bra som nämnda filmer, visar det sig vara en film lite i den stilen. Så om man gillar den typen av sci-fi filmer kan denna vara värd en titt.


©Dimension Films

Det hela utspelar sig år 2079 och följer vetenskapsmannen Spencer Olham (Gary Sinise) och hans fru Dr. Maya Olham (Madeleine Stowe). Medan Maya jobbar på veteransjukhuset är Spencer ledande i utvecklingen av ett topphemligt vapen som kan användas mot en fientlig utomjordisk civilisation. Detta då Jorden attackerats gång på gång under de sista 40 åren med ödeläggande missiler.


©Dimension Films

En dag arresteras Spencer av major Hathaway (Vincent D'Onofrio) som jobbar för säkerhetspolisen. De har kommit över information som gör gällande att Spencer misstänks vara en s.k. replikant. Detta då de misstänker att utomjordingarna skickat en replikant av Spencer som har i uppdrag att komma nära rikets förbundskansler och eliminera henne med en bomb.


©Dimension Films

Inte så tokigt får sägas och lite överraskande går man tidigt rakt på sak. Spencer pekas ut som farlig för rikets säkerhet, men är han verkligen en replikant eller har ett fel begåtts och han i själva verket är en oskyldigt utpekad man? Lite som en blandning mellan Blade Runner (1982) möter The Fugitive (1993) där Gary Sinise är den jagade mannen som måste bevisa sin oskuld samtidigt som han kan vara en replikant. Jagad av Vincent D'Onofrio som inte tänker ge sig förrän han fått sin man... eller replikant.


©Dimension Films

Det är en fartfylld film i regi av Gary Fleder som bl.a. hade gjort sevärda thrillern Kiss the Girls (1997). Dock är det ibland nästan lite för högt tempo med snabba klipp som gör att man inte riktigt får hämta andan och bygga upp storyn och karaktärerna. Förmodligen har det att göra med att filmen från början lär ha varit tänkt som en sci-fi film uppdelad i tre delar med tre olika historier. Man expanderade sedan runt 40 minuter till 90 minuter som man får nu. Det är nog förklaringen till varför filmen går rakt på tidigt och har ett högt tempo under inte minst den första tredjedelen.


©Dimension Films

Filmen kom att bli en flopp när den gick upp på bio och även om den inte kan mäta sig med bättre och mer välgjorda sci-fi filmer som kom runt den här tiden så är den inte så tokig. Visst är effekterna med de flygande farkosterna lite B som i en TV-serie, men det blir inte så mycket av den varan. Istället blir det mest att följa Spencer Olhams jakt på sanningen och flykt undan blodhunden Hathaway.


©Dimension Films

Vad som till slut gör att det hela funkar någorlunda väl är slutet som har en bra twist på det hela. Man känner att filmen kunde blivit ännu bättre om den från början utvecklats med rätt fokus som en långfilm. För trots sina svagheter är den inte så tokig och går att se utan problem. Har sett desto sämre försök i genren genom åren. Den här är värd en titt och även om man känner att den kunde varit bättre är den nog bättre än sitt rykte.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.1

Bustin' Loose

Titel: Bustin' Loose / Rapp i käften
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1981
Regi: Oz Scott & Michael Schultz
I rollerna: Richard Pryor, Cicely Tyson, Robert Christian, George Coe

Handling: En snabbtalande f.d. fånge, Joe, kör motvilligt runt en buss med ett gäng bråkiga barn och deras fröken.

Omdöme: Tidig 80-talare med komikern Richard Pryor, inte bara i huvudrollen utan även bakom storyn och produktionen. Filmen spelades in i slutet av 1979 men samlade sedan damm fram till att Stir Crazy (1980) blev en succé. Man tog sedan in en annan regissör och spelade in fler scener som skulle ge filmen lite mer humor och tempo för att sedan släppa filmen under 1981. Den kom att bli relativt framgångsrik när den gick upp på bio, till stor del tack vare Richard Pryors popularitet.


©Universal Pictures

Joe Braxton (Richard Pryor) är en kriminell man som bryter sin villkorliga dom då han försöker lura till sig en stor mängd TV-apparater från en elektronikkedja. Istället för att skicka honom i fängelse får han en tioårig villkorlig dom och sätts i händerna på sin övervakare Donald Kinsey (Robert Christian).


©Universal Pictures

Donalds flickvän Vivian Perry (Cicely Tyson) visar sig vara i stort behov av hjälp med att köra åtta behövande barn från Philadelphia till andra sidan av landet. Någon som kan fixa en gammal skolbuss och köra dem tvärs över landet. Denna någon blir Joe som inte har något val när hans övervakare utnyttjar honom. Joe har 15 dagar på sig att köra dit och sedan återvända till Philadelphia.


©Universal Pictures

Roligheterna avlöser inte direkt varandra i den här filmen. Hade hoppats på något roligt men det blir en lite konstig blandning av barnfilm kombinerat med Richard Pryors svordomar. Det är väl i princip det enda som är lite halvroligt ibland när han använder fula ord runt barnen och är bedrövad över sin situation. Tyvärr känns filmen mestadels trött och förutom några enstaka fall där man ler en stund kan man inte annat än bli besviken.


©Universal Pictures

Kombinationen med den rappkäftade Joe Braxton och den desto mer pryda Vivian Perry blir något filmen borde gjort ett bättre jobb med. Det finns liksom där men det klickar inte som önskat. Filmen har på sina håll liknats vid The African Queen (1951) på grund av denna kombination. Något ligger helt klart i det, bara att den ena är en klassiker medan denna absolut inte behöver ses såvida man inte är ett stort fan av Richard Pryor.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 6.0

Heavenly Forest

Titel: Tada, kimi o aishiteru / Heavenly Forest
Genre: Drama/Romantik
Land: Japan
År: 2006
Regi: Takehiko Shinjo
I rollerna: Hiroshi Tamaki, Aoi Miyazaki, Meisa Kuroki, Keisuke Koide

Handling: Triangeldrama mellan hobbyfotografen Makoto, Myuki som drömmer om att gifta sig och universitetets udda och något barnsliga tjej, Shizuru. När slutet av universitetsperioden närmar sig går det inte riktigt som någon av dem hade väntat sig...

Omdöme: Makoto (Hiroshi Tamaki) går på universitetet där han studerar engelska. Vid sidan är hans stora hobby fotografering vilket han ägnar stora delar av sin lediga tid åt, speciellt i en närliggande skog som är avspärrad för allmänheten. Makoto är något blyg och håller sig gärna för sig själv, men när Shizuru (Aoi Miyazaki) börjar på universitetet kommer de båda varandra nära.


©Studio Swan

Shizuru visar sig inte vara som andra. Hon har sin stil som ses som udda och hon är mer som en flicka än en kvinna. Makoto känner sig bra med henne och hon med honom. En fin vänskap växer fram där han lär henne om fotografi och de spenderar ofta tid i skogen där de är ensamma. Samtidigt är Makoto kär i Myuki (Meisa Kuroki), den söta tjejen som får honom att smälta varje gång han ser henne. Frågan är vad det gör med hans vänskap med Shizuru som är hemligt förälskad i honom...


©Studio Swan

Det är något oskyldigt över filmen som uppskattas. Det må nästan bli som en sagoberättelse men i det här fallet funkar det. Det hjälper också att vi har karaktärer som är lätta att tycka om och med smått magiska miljöer som man sveps in i. Ibland finner man filmer som är bra för själen och detta är en sådan film. Lite samma effekt som när man känner solstrålarna välbehövligt värma en.


©Studio Swan

En film med gott om fina ögonblick som avlöser varandra. En snäll film skulle man kunna kategorisera den som. Men det betyder inte att allt är tillrättalagt och sockersött. Det finns nämligen sorgliga inslag som på sina håll gör att det blir ganska emotionellt. Svårt att säga om det verkligen är det bästa för filmens skull eller om den hade funkat ännu bättre om allt hade fortsatt som en sagoberättelse. Det har sina för- och nackdelar men så som historien är nu skapas gott om känslor.


©Studio Swan

Filmen, som bygger på en bok, är en långfilmsdebut av regissören Takehiko Shinjo som lyckats fånga en hel del vackra ögonblick filmen igenom. Inte minst är det fina bilder vi får ta del av när våra två huvudpersoner är ute och fotografer tillsammans. Men det är mer än bara en vacker yta som presenteras.


©Studio Swan

När det blir sorgligare längre in lyckas filmen balansera upp det och göra något vackert av det hela. Visst blir det lite av en snyfthistoria inbakat i det hela, något asiatiska filmer ibland har en tendens att ta för långt. Många gånger kan en sån här film förlora en längs vägen när den går till överdrift. Så känns det inte här. Man känner att det funkar så här då man får ihop helheten och där det finns ett syfte med det hela.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

Movies-Noir Oscars - 1943

1943 var ett svagt filmår. Ingen given favoritfilm och endast två utmanare. Inte heller någon kvinnlig biroll. Vad gäller bästa internationella film är det även bästa film för året.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
The More the Merrier
Shadow of a Doubt




BÄSTA FILM:
Le corbeau







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Le corbeau (Frankrike)



UTMANARNA:
-





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Humphrey Bogart (Sahara)



UTMANARNA:
Franchot Tone (Five Graves to Cairo)
Don Ameche (Heaven Can Wait)
Joseph Cotten (Shadow of a Doubt)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Jean Arthur (The More the Merrier)



UTMANARNA:
Anne Baxter (Five Graves to Cairo)
Teresa Wright (Shadow of a Doubt)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
Charles Coburn (The More the Merrier)



UTMANARNA:
Erich von Stroheim (Five Graves to Cairo)
Charles Coburn (Heaven Can Wait)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
-



UTMANARNA:
-