Borgo

Titel: Borgo
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 2023
Regi: Stéphane Demoustier
I rollerna: Hafsia Herzi, Moussa Mansaly, Louis Memmi, Michel Fau

Handling: Melissa är en erfaren och exemplarisk fängelsevakt. Men en farlig spiral sätts i rörelse när hon flyttar från fastlandet och börjar jobba på ett korsikanskt fängelse, där hon tar emot hjälp och beskydd från fången Saveriu. När han friges kontaktar han Melissa för att be henne om en tjänst.

Omdöme: Melissa (Hafsia Herzi) har flyttat från Paris på fastlandet till Korsika med sina två barn och sin make Djibril (Moussa Mansaly). Medan Djibril ska utbilda sig till snickare har Melissa fått en tjänst på Borgo-anstalten som fängelsevakt. Hon hade samma tjänst i Paris och får nu jobba på en avdelning bestående av endast korsikanska fångar.


© Le Pacte

Klivet från livet i storstan är stort men det är vad de varit ute efter. Omställningen blir dock inte så smidig då korsikanerna inte är särskilt välkomnande vad gäller de från fastlandet och dessutom får de problem med en granne. Men efter att Melissa talat om detta för en av de intagna, Saveriu (Louis Memmi) som hon känner sedan tiden på Paris-anstalten, får hon och maken Djibril en hjälpande hand.


© Le Pacte

Melissa, som alltid försöker ge en hjälpande hand till de intagna, blir omtyckt på anstalten. Hon vill inte ha något för det, det är bara så hon är. Men när Saveriu blir utsläppt söker han upp Melissa och ber henne om en tjänst. Hon blir nu indragen i potentiellt farliga saker men istället för att välja att inte ge informationen som efterfrågas, går hon med på att ta reda på informationen...


© Le Pacte

Filmen, som är inspirerad av verkliga händelser, inleder med att ett dubbelmord skett på flygplatsen. Samtidigt som vi följer Melissa i hennes vardag på anstalten och i privatlivet får vi se polisens arbete med att utreda dubbelmordet. Till en början lunkar det hela på men temperaturen höjs sakteliga då man förstår att informationen Melissa ombetts att tillhandahålla kan ha att göra med händelserna på flygplatsen.


© Le Pacte

Något av en slow burner men även en känsla av festivalfilm där vi följer en hårt arbetande tvåbarnsmamma som har ett tufft yrke som fängelsevakt. Men hon gillar sitt yrke och att vara där för de intagna. Problemet är ju bara om hon kliver över gränsen och börjar göra tjänster utanför jobbet. För om dessa individer gör dig en tjänst, kommer de kräva en gentjänst eller två som kommer sätta dig i en svår situation. Det är precis vad som sker med Melissa.


© Le Pacte

Filmen hade kunnat vrida upp nerven och spänningen lite mer för att få ut det mesta från potentialen. Men det är inte alls tokigt och lite intressant att se en film utspela sig på Korsika och ta del av korsikanerna som känns som något av franska motsvarigheten till sicilianare. Det kan både vara fint och hjärtligt men samtidigt ogästvänligt och fientligt, något Melissa och hennes familj blir varse om. Hennes val och gärningar är inte alltid helt enkla att förstå då man inte riktigt vet vad hennes motiv är. Gör hon det för spänningens skull? En sak är säker och det är att det leder henne in på en osäker och farlig väg.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

Fast X

Titel: Fast X
Genre: Action
Land: USA/Kina/Japan
År: 2023
Regi: Louis Leterrier
I rollerna: Vin Diesel, Jason Momoa, Michelle Rodriguez, Tyrese Gibson, Ludacris, John Cena, Jordana Brewster, Sung Kang, Charlize Theron, Brie Larson, Scott Eastwood, Jason Statham, Helen Mirren, Gal Gadot, Dwayne Johnson

Handling: Dominic Toretto har lagt livet som kriminell och spion på hyllan för att fostra upp sin son. Dante är dock mannen som vill förgöra det som Dominic älskar mest - sin familj. Med kopplingar till Dominics tidigare äventyr har Dante en stark vilja och hämndlysten beslutsamhet som få kan komma undan. Gänget återförenas och med livet som insats börjar det sista kapitlet om Dominic Toretto.

Omdöme: Filmen inleder med att backa bandet tio år till händelserna som skedde i Rio de Janeiro i Fast Five (2011). Med tanke på att det var den bästa installationen i filmserien bådade det gott att återvända till det som funkade bäst. Man har dock en twist på det hela och det är att introducera Dante (Jason Momoa), son till Rios mäktigaste man Hernan Reyes (Joaquim de Almeida). Han är nu ute efter att hämnas sin far och familj. Men han vill inte bara se Dom (Vin Diesel) och de övriga döda, han vill få dem och hela världen att lida innan döden.


© Universal Pictures

De kriminella äventyrarna och agenterna har kommit till slutet. Men det betyder inte att det är dags att varva ner och reflektera över vad som funkat och vad som inte funkat. Man tycker att de efter den misslyckade föregående filmen F9 (2021) borde lärt sig att less is more, att tona ner det hela och se sig själva i spegeln. För det funkade inget vidare med att dra på för fulla muggar och försöka överträffa de tidigare filmerna. Så vad gör man? Man fortsätter på den inslagna vägen och spänner musklerna i hopp om att det ska klicka denna gång.


© Universal Pictures

Att försöka koppla historien till den femte filmen var i sig ingen tokig tanke. Problemet är att det inte finns mycket till manus då storyn är lite överallt. Dessutom är karaktären Dante alldeles för over the top. Visst har man gett Jason Momoa fria händer att skapa en extravagant karaktär, men man har gått för långt i sitt försök att skapa en galen superskurk. Han påminner ibland om Jack Black i rollen och det hade faktiskt varit lite kul att se honom istället då det hela nog hade funkat bättre som parodi.


© Universal Pictures

Filmen visar sig jobba med ett näst intill obefintligt manus. Det är många scener som är helt onödiga och inte fyller någon funktion. Efter ett tag känns det som filmen bara trampar vatten. Det leder helt enkelt ingenstans och verkar bara vara gjort för att kunna trycka in så många meningslösa actionscener som möjligt, gärna extra överdrivna och med gott om CGI-effekter. Det gör att man snart börjar tona ut filmen, men försöker ändå intala mig själv att försöka se det för underhållningens skull.


© Universal Pictures

Man kan konstatera att denna tionde film verkligen "goes out with a bang". På sätt och vis passande men tyvärr på fel sätt. För det är inte bra. Den högsta budgeten med en budget på nästan $400m, vilket var den fjärde mest påkostade filmen någonsin, jösses. Den spelade endast in "blygsamma" $700m men eftersom man gjorde missen att försöka göra detta till en första del av två, är det inte mycket som funkar.


© Universal Pictures

Inte ens en inhopp av Jason Statham fyller någon funktion då han dyker upp runt halvvägs in i en onödig sekvens utan poäng. Men som sagt, det verkar som de försökt lägga upp det för en till film istället för att ta bort minst hälften av speltiden och försöka avsluta filmserien med något som ger det hela ett avslut. För det har blivit alldeles för urvattnat och det är endast gjort för att mjölka ut så mycket pengar det bara går.


© Universal Pictures

Det bästa med filmen? Det är faktiskt när eftertexterna drar igång. Dels för att filmen äntligen tagit slut och dels för att det är Bond-inspirerade eftertexter, sådana som Bond-filmerna brukar inleda med. Det är åtminstone något att ta med sig från en annars högst misslyckad avslutning, eller vad som borde vara avslutningen på filmserien. Just det, att de tar till tricket som man borde kalla för Bobby Ewing-drömmen för tredje gången, är smått patetiskt och komiskt. Men det är i ärlighetens namn ganska passande med tanke på hur lågt filmerna fallit.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.5
IMDb: 5.7

Le plongeur

Titel: Le plongeur / The Dishwasher
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Kanada
År: 2023
Regi: Francis Leclerc
I rollerna: Henri Richer-Picard, Charles-Aubey Houde, Joan Hart, Maxime de Cotret

Handling: Stéphane, en grafisk designstudent i Montreal med ett spelberoende, börjar arbeta som diskare på en restaurang. Samtidigt hanterar han skulder och undviker vänner han är skyldig pengar.

Omdöme: Stéphane (Henri Richer-Picard) har kommit till Montreal för att studera grafisk design. Han är inneboende hos en vän men hans spelberoende gör att han tvingas flytta ut utan att betala det han är skyldig för hyran. Efter att ha bett sin kusin om lite ekonomisk hjälp ser han sig om efter ett jobb vid sidan om studierna. Han får ett tips från en studievän om ett jobb som diskare på en restaurang.


©Immina Films

Diskjobbet är långt ifrån glamoröst men det kan vara exakt vad Stéphane behöver för tillfället. Det får honom att komma på andra tankar och bara jobba på istället för att hänga på diverse barer där spelmaskinerna finns. Men hans spelberoende är inget som försvinner över en natt och ibland faller han tillbaka i sitt beroende.


©Immina Films

Samtidigt som Stéphane jobbar på restaurangen och kommer nära Bébert (Charles-Aubey Houde), Bonnie (Joan Hart) och Greg (Maxime de Cotret), kan han lyssna på sin hårdrocksmusik och sköta sitt. Arbetskamraterna hänger ofta med varandra efter jobbet för att varva ner vilket innebär lite sömn. Samtidigt har Stéphane fått ett välbetalt jobb där ett rockband vill att han designar omslaget till deras första skiva. Pengar han genast spelar bort vilket försätter honom i knipa.


©Immina Films

En film som bygger på en bok som känns som den kan vara självupplevd av författaren. Handlingen utspelar sig i början av 2000-talet och studenten Stéphane visar sig göra allt annat än studera i storstaden Montreal. Efter ett tag är han villig att ta hur många pass som möjligt som diskare på restaurangen vilket leder till att han jobbar 80 timmars veckor.


©Immina Films

Det blir inte en film som direkt har en nedåtgående spiral för huvudpersonen eftersom han i princip börjar på botten med en gång. Arbetet som diskare hjälper honom till viss del, men spelberoendet finns alltid där och drar ner honom. Dessutom visar sig hans umgänge med arbetskollegorna utanför arbetstid kunna leda till trubbel, inte minst med Greg som håller på med illegal verksamhet. När Stéphane blir alltmer desperat med pengar, vänder han sig till Greg vilket han kan få ångra.


©Immina Films

Ingen tokig film som inte stressar sig igenom historien utan följer huvudpersonen i hans kamp med spelberoendet men samtidigt även visar upp vänskapen, relationen till ex-flickvännen och en del annat. Det gör att man lär sig fatta tycke för karaktärerna och situationerna som uppstår. Stéphane är en bra kille och är bara 19 år, men om han inte får hjälp med sitt spelberoende kommer det inte sluta väl.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Last Summer

Titel: L'été dernier / Last Summer / En sommar
Genre: Drama/Romantik
Land: Frankrike
År: 2023
Regi: Catherine Breillat
I rollerna: Léa Drucker, Samuel Kircher, Olivier Rabourdin, Clotilde Courau

Handling: Anne lever med sin make Pierre och deras två döttrar. Hon har en karriär som respekterad jurist i Paris, men när Pierres 17-åriga son Théo från ett tidigare äktenskap flyttar in med dem ställs allt på ända. Vad som börjar som en liten flirt mellan Anne och Théo övergår snart i en passionerad romans, och plötsligt står hela Annes anseende, karriär, och framförallt äktenskap och familj på spel.

Omdöme: Anne (Léa Drucker) och maken Pierre (Olivier Rabourdin) lever ett bra liv med sina två adopterade döttrar. Hon jobbar som jurist i Paris och representerar minderåriga tjejer i diverse svåra fall. Hon kan dock koppla bort det hela när hon är hemma med maken och döttrarna.


©Pyramide Distribution

En dag berättar Pierre att hans son Théo (Samuel Kircher) från ett tidigare äktenskap har blivit avstängd från sin skola i Genève. Théo flyttar in hos familjen som välkomnar honom med öppna armar. Han är dock en något bråkig tonåring som är van att köra sitt race. Anne är rak och ärlig med honom efter en incident som hon inte berättar om för Pierre. Efter att ha vunnit Théos förtroende kommer de två varandra närmare. Så pass att Anne börjar gilla att vara runt sin styvson till den grad att en till synes harmlös men opassande flirt övergår till gärning.


©Pyramide Distribution

Det är ett förbjudet begär Anne har inom sig. Hon om någon borde veta att det inte är ok att inleda en romans med sin styvson, inte ens att sända de signaler hon sänder. Hade Théo t.ex. varit son till en väninna hade det givetvis inte heller varit lämpligt, men när det trots allt handlar om hennes makes son ska hon inte låta det hela gå så långt. Å andra sidan är hon bara mänsklig och kan inte hjälpa sig själv. Frågan är om hon ens tänkt på konsekvenserna som det kan leda till.



©Pyramide Distribution

När filmen tas an och vi kommer en bra bit in i filmen känns det hela tiden som att något är lite off. Det blir inte riktigt så dramatiskt och spänt som det borde bli. Léa Drucker i huvudrollen känner man till sedan tidigare och hon är duktig, något hon inte minst visar under filmens slutfas då Anne kämpar med näbbar och klor för att inte låta sitt liv och sin karriär ruineras.


©Pyramide Distribution

Om man ser situationen från Théos sida så är han ung, i sina övre tonår och har hela livet framför sig. Något rebellisk av sig och kanske lite bad boy över honom, vilket möjligtvis tilltalar Anne med faran som lockar. Samuel Kircher i sin filmdebut passar bra och känns inte för gammal för rollen men är samtidigt tillräckligt mogen för att det hela inte ska bli för osmakligt. Intressant nog var hans bror Paul Kircher tänkt att spela rollen när filmen först skulle spelas in, men när produktionen sköts upp rekommenderade han sin lillebror som kom att få rollen.


©Pyramide Distribution

Situationen som uppstår ger en blandning av obehag och nyfikenhet. Det är fel och något förbjudet men det skapar en intrig som väcker känslor. Eftersom det är en remake på danska Dronningen / Queen of Hearts (2019) vet man vad som väntar om den setts. Originalet uppskattades en hel del får sägas och det är svårt att få samma effekt med remaken när man vet vad som väntar och ungefär hur det kommer gå. Filmerna skiljer sig dock åt en del får sägas, mestadels i favör till originalet som lyckades bättre i det mesta, inte minst spänningen som hela tiden fanns i luften som denna till viss del saknar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

White Plastic Sky

Titel: Müanyag égbolt / White Plastic Sky
Genre: Animerat/Sci-Fi
Land: Ungern/Slovakien
År: 2023
Regi: Tibor Bánóczki, Sarolta Szabó
Röster: Tamás Keresztes, Zsófia Szamosi, Géza D. Hegedüs, Judit Schell

Handling: Ett ungt par kämpar för att överleva i ett kargt, postapokalyptiskt Budapest år 2123, där det är ont om mat och lagarna för mänsklig överlevnad är grymma.

Omdöme: Denna ungerska animerade sci-fi har använt sig av samma/liknande teknik som Richard Linklaters A Scanner Darkly (2006). Det innebär att man använt skådespelare och sedan animerat dem med hjälp av rotoscoping, plus 3D animering. Resultatet ger en mer människolik animering, men trots det känns det lite kallt får sägas.


©Films Boutique

Året är 2123 och vi befinner oss i Budapest. Staden skyddas av en kupol då den postapokalyptiska världen där utanför inte är hälsosam för folk att leva i. Konstanta extrema åskoväder och andra oväder har fått folk att leva i bubblan. Men det har sitt pris. Föda och växter är ovanligt eller giftigt. Så lagen som gäller är att alla vid 50 års ålder "återvinns" för att ge föda.


©Films Boutique

Stefan (Tamás Keresztes) och Nora (Zsófia Szamosi) är ett par runt 30-års åldern som förlorat sin son. Nora har bestämt sig för att frivilligt genomgå transformationen och återvinnas i förtid. Stefan tvingas nu göra allt i sin makt för att finna Nora som tagits till transformation-faciliteten, stoppa transformationen och få hjälp med att operera på henne för att få bort implantatet som hon fått när transformationen påbörjades.


©Films Boutique

Själva idén känns som en blandning mellan Soylent Green (1973) och Logan's Run (1976). Precis som de nämnda spelfilmerna saknar denna dock något trots att man känner att den ju har en bra premiss att jobba med. När det dessutom är animerat har den möjligheter att göra något riktigt häftigt av det hela. Den faller dock på att storyn inte blir så engagerande som det nog var tänkt.


©Films Boutique

Filmen har en del snygga scener och några bra lösningar, men man skulle velat ha mer av det. Det ligger ofta i detaljerna när det handlar om animerad film och denna tycker jag känns lite platt. Främst har det att göra med att karaktärerna upplevs som känslolösa, kalla. Det kan ha att göra med animeringstekniken som används men det faller också på hela paketet. En del animerade sekvenser där fordon ses åka längs gatorna känns också mer som grafik i ett dataspel.


©Films Boutique

Bäst blir det egentligen när Stefan beger sig till faciliteten utanför Budapest för att utge sig för att vara en psykiatriker för att kunna finna sin fru Nora. Han har fått hjälp av sin bror Márk (Zsolt Nagy) som tidigare jobbat där. Väl där ska han söka upp Dr. Madu (Judit Schell) som kan hjälpa Stefan. Sekvensen här är nog då filmen funkar som mest innan det stannar upp lite för mycket efter att de begett sig därifrån.


©Films Boutique

Saknar väl mest lite mer tempo och värme. Stundtals snyggt så det är synd att klaga på animeringen, men den är också lite ojämn. När det också visar sig att filmen mer vill vara en eko sci-fi historia där det till slut blir mer fokus på eko än sci-fi, förlorar det hela charmpoäng, om man säger så. Historien känns också för begränsad då den gott kunde expanderat det hela och gärna fått med den konspiratoriska biten mer.

3 - Röster
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

Sing Sing

Titel: Sing Sing
Genre: Drama
Land: USA
År: 2023
Regi: Greg Kwedar
I rollerna: Colman Domingo, Clarence Maclin, Paul Raci, Sean San José

Handling: Divine G, fängslad på Sing Sing för ett brott han inte begått, finner syfte genom att agera i en teatergrupp tillsammans med andra fängslade män i denna berättelse om motståndskraft, mänsklighet och konstens transformativa kraft.

Omdöme: Sing Sing är ett högsäkerhetsfängelse i New York. På fängelset har kåkfararna satt upp ett teaterprogram vilket låter de fängslade få en chans att fokusera på något konstruktivt. En av de som startat teaterprogrammet är John "Divine G" Whitfield (Colman Domingo). Han har suttit fängslad för ett brott som skedde i slutet av 80-talet och kämpar vidare för att bevisa sin oskuld.


©A24

"Divine G" tillsammans med "Divine Eye" (Clarence Maclin) och de övriga fängslade som är med i teatergruppen börjar repetera inför den nya teaterpjäsen som skrivits av teaterchefen Brent (Paul Raci). Det handlar inte bara om att uppträda och få tiden att gå. Det handlar om att känna sig som människa igen, samarbeta och utvecklas individuellt och tillsammans med gruppen.


©A24

Även om det allmänt är lite svårt att se teaterrepetitioner och framträdanden på film får det sägas att filmen aldrig blir tråkig. Det blir inte heller så teatraliskt som det ofta kan bli och det blir inte heller för mycket, trots att det kretsar kring teatergruppen en hel del. Samhörigheten och vänskapen som bildas är det mest framstående som man ser och känner klart och tydligt.


©A24

Trots att filmen utspelar sig inne på fängelset känns det inte riktigt som en renodlad fängelsefilm. Visst får man ibland se Divine G inne i sin cell, i matsalen eller ute på rastgården, men det handlar mest om bubblan som skapas när männen kliver in i teatersällskapet ledda av Brent. Där kan de liksom avskärma sig från insidan av muren och låta fantasin flöda. En viss frihet, även om många av dem kanske sitter på livstid.


©A24

Colman Domingo i huvudrollen är en fröjd att se, en självklarhet som ger resten en stabilitet. För han är omgärdad av mestadels icke-skådespelare, kåkfarare som var med i teatergruppen på riktigt. De sköter sig också men han är den lysande stjärnan. Han påminner förresten en del om en yngre Danny Glover. Den andra som sticker ut värd att nämna är Paul Raci som teaterchefen Brent. Gillade honom en hel del i Sound of Metal (2019). Här kan jag inte låta bli att höra Al Pacino varje gång han pratar. Stänger man ögonen och bara lyssnar på honom är man övertygad om att det är Al Pacino.


©A24

På sätt och vis är det en film som trots sitt ämne (teater) funkar kanske för att det utspelar sig på ett fängelse. Eller rättare sagt, det hjälper att det utspelar sig på fängelset men om den ödslat för mycket energi och tid på teatern hade det nog fallit platt. Istället är det vänskapen och samhörigheten som skapas med en huvudperson som liksom håller ihop gänget och drar alla åt samma håll. Det hjälper också att filmen får en att känna, inte minst tack vare en duktig Colman Domingo.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8

The Rapture

Titel: Le ravissement / The Rapture
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 2023
Regi: Iris Kaltenbäck
I rollerna: Hafsia Herzi, Alexis Manenti, Nina Meurisse, Younes Boucif

Handling: Lydia, en engagerad barnmorska, är mitt uppe i ett uppbrott. Då berättar hennes bästa vän Salomé att hon är gravid. En dag stöter hon på Milos - ett one-night stand - när hon bär sin väns bebis i famnen.

Omdöme: Lydia (Hafsia Herzi) får reda på att det är slut med pojkvännen samma dag som hon ska fira sin bästa vän Salomés (Nina Meurisse) födelsedag. På födelsedagsfesten får Salomé reda på att hon är gravid när hon gör ett test med Lydia närvarande. Den enas lycka är den andras olycka, verkar det som. Lydia känner åtminstone så då hon och bästa vännen alltid verkar vara osynkade vad gäller glädje och sorg.


©Diaphana Distribution

En kväll verkar lyckan vända för Lydia då hon träffar Milos (Alexis Manenti) när hon somnar på bussen och blir väckt av honom. De umgås och spenderar natten ihop och hon säger till Salomé att de har ömsesidiga känslor för varandra. Men så visar det sig inte riktigt vara. Lydia kommer visa sig göra en del beslut som komplicerar hennes och andra liv, men kanske kan hon finna lycka trots allt.


©Diaphana Distribution

När man har att göra med personer som är psykiskt sjuka är det inte tillräckligt att vara på sin vakt. Om det dessutom inte är så tydligt eller triggas av en händelse är det extra svårt att upptäcka. Lydia är ett typexempel på det. Utåt sett verkar hon leva ett städat liv och jobbar som barnmorska i Paris. Hon är omtyckt av kollegor och mammor som hon hjälper dagligen i sitt arbete.


©Diaphana Distribution

Vad som pågår inombords och i hennes huvud är det ingen som vet. Varför gör vissa människor oförklarliga gärningar? Det är en sak om det är hämnd för något som skett, då finns ett motiv. Det är svårare när de ses som helt vanliga människor. Lydia är svårkategoriserad då man inte riktigt kan vara säker på vad hennes tanke är. Vill hon skada någon eller gör hon det endast för sin egen skull, för att känna sig lycklig? Vet hon hur långt hon är villig att ta det och förstår hon inte att det är dömt att misslyckas?


©Diaphana Distribution

En sak som blir ganska skön är att filmen inte blir nattsvart som det fanns vissa signaler på att den skulle kunna bli. Att följa Lydia blir lite fascinerande då man alltså inte kan vara säker på om något står fel till med henne eller om hon gör vissa saker avsiktligt, medvetet och planerat. Att något inte står rätt till med henne står klart, men inte till vilken grad. De flesta människorna kan ställas inför situationer som gör att de tar konstiga eller fel beslut. Det är en annan att gå för långt och vara villig att leva i en lögn, något som inte bara kan förstöra hennes liv utan även en massa andras.


©Diaphana Distribution

Filmen lyckas delvis engagera och det är mycket tack vare huvudpersonen Lydia som man liksom vill dechiffrera. Lite smått frustrerande att se henne gräva ett allt djupare hål för sig då hon nog innerst inne menar väl. Inte helt fel med ett sådant här franskt drama ibland. Tack och lov blir det alltså inte alltför mörkt och deprimerande vilket det lätt kunde ha blivit. Samtidigt hade lite mer desperation, lite mer känslor kunnat vara på sin plats för att göra filmen till mer än ok som den är nu.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0