Nobody 2

Titel: Nobody 2
Genre: Action/Komedi
Land: USA/Kanada
År: 2025
Regi: Timo Tjahjanto
I rollerna: Bob Odenkirk, Connie Nielsen, John Ortiz, Colin Hanks, Sharon Stone, Christopher Lloyd

Handling: Hutch Mansell och hans familj åker på semester. Efter att deras hem blev attackerat börjar Hutchs frus förflutna dyka upp i semesterparadiset. Hutch tvingas försvara sin familj och sina värdefulla semesterdagar.

Omdöme: Hutch Mansell (Bob Odenkirk) har fullt upp med att ta sig an diverse uppdrag som låter honom betala av en stor skuld, sakta men säkert. Han har dock allt svårare att balansera det med sitt familjeliv då han är en frånvarande make och far. Han märker att hans fru Becca (Connie Nielsen) och deras två barn börjar få nog av att han missar middagar, skolevenemang och annat viktigt för familjen.


© Universal Pictures

Hutch får idén att ta familjen på en familjesemester. Att komma iväg från allt, spendera tid med familjen och lägga sitt vardagliga liv som Nobody åt sidan ett tag. Givetvis blir det inte så enkelt, i synnerhet då platsen han valt som hans far David (Christopher Lloyd) tog honom till när han var liten, visar sig ha blivit mer fientlig.


© Universal Pictures

När det går så långt att de lokala vill ha bort Hutch och ger sig på familjen, hamnar Hutch i diverse bråk och konfrontationer vilket var exakt det han ville undvika när han åkte på semester. Men det är något han måste vänja sig vid då hans liv som Nobody följer efter honom vart han än går.


© Universal Pictures

Lite kul att det enda som mindes från den första filmen var att Nobody klår upp en massa ryssar ombord en buss. Minns det som en helt ok film, en underhållande actionkomedi om en tillsynes vanlig familjefar vars förflutna hinner ikapp honom. Här blir det mer av samma vara.


© Universal Pictures

Något som är ganska kul, och passande då han trots allt är Nobody, är att Hutch Mansell är en alldaglig man som sitter på dolda talanger. Han känns lite trött och sliten mest hela tiden, vilket inte är så konstigt med tanke på alla fysiska konfrontationer han råkar ut för dagligen. Då är det tur att han har en så förstående fru i Becca, men även en far som själv varit med i matchen och kan stötta när det behövs.


© Universal Pictures

Det blir lite kul att se Sharon Stone dyka upp i rollen som huvudskurken Lendina som styr och ställer på semesterorten där familjen Mansell befinner sig. Till en början känner jag inte igen henne då hon inte setts på ett tag, men visst är det hon. Funkar någorlunda bra till en början men längre in övergår hennes karaktär och prestation till att bli desto mer överdriven.


© Universal Pictures

Intressant nog kan det omvända sägas om filmen som börjar lite svagare men tar sig allt eftersom. Känner till en början att det inte kommer bli något godkänt betyg till filmen, men den blir bättre när den blivit varm i kläderna. För övrigt regi av indonesiske regissören Timo Tjahjanto vars tidigare film The Night Comes for Us (2018) är en underhållande och trevlig actionrökare.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

The Naked Gun

Titel: The Naked Gun
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA/Kanada
År: 2025
Regi: Akiva Schaffer
I rollerna: Liam Neeson, Pamela Anderson, Paul Walter Hauser, Danny Huston

Handling: I sin klumpiga fars fotspår måste polisdetektiv Frank Drebin Jr. lösa ett mordfall för att förhindra att polisavdelningen stängs ner.

Omdöme: Ett bankrån äger rum och polisen har omringat byggnaden. Så kommer en liten flicka i skoluniform glatt skuttandes och traskar rakt in i i det pågående bankrånet. Skolflickan tar av sig sin mask och visar sig vara en fullvuxen man - polisdetektiv Frank Drebin Jr. (Liam Neeson). Han lyckas på egen hand konfundera och oskadliggöra bankrånarna. Men huvudskurken har lyckats stjäla och komma undan med en manick som befann sig i ett av bankfacken.


© Paramount Pictures

Frank och hans kollega Ed (Paul Walter Hauser) blir omplacerade efter debaclet på banken. Istället får de utreda en bilolycka där en dataingenjör omkommit. Mannens syster, Beth Davenport (Pamela Anderson), är övertygad om att hennes bror inte skulle begå självmord och att han blev mördad. Frank är genast såld, inte minst då han för första gången sedan hans fru dog känner sig hoppfull om att han kan ha funnit kärleken på nytt.


© Paramount Pictures

Öppningssekvensen med skolflickan som visar sig vara Frank sätter utan tvekan en låg nivå som filmen sedan ska försöka hålla sig över. Det är en sak med crazy-humor som går över gränsen och inte funkar, det är en annan när det hela är overkligt. Inte det minsta roligt och snarare pinsamt än något annat.


© Paramount Pictures

Tack och lov blir filmen inte på samma låga nivå som öppningsscenen var på. Dock finns det en scen längre in i filmen med en uggla som också är på en liknande låg nivå. Där emellan ett mellanparti med en snögubbe som är overklig, men den funkar desto bättre då det är mer som en drömsekvens och ett montage till Starship-låten "Nothing's Gonna Stop Us Now".


© Paramount Pictures

Liam Neeson brukar kunna uppskattas men han är inte i närheten av Leslie Nielsen som passade så bra som glatt ovetandes klumpig polis. Likväl är hans sidekick spelad av Paul Walter Hauser inte på samma nivå som George Kennedy i rollen som Ed. Pamela Anderson som kärleksintresset? Nja, då funkade Priscilla Presley bättre även om ingen av dem är direkt A-skådisar. Och så har vi huvudskurken där Danny Huston känns som en generisk skurk, ganska intetsägande. Ricardo Montalban hade ju viss klass och passade klart bra som överlägsen skurk.


© Paramount Pictures

Det är givetvis smått omöjligt att överträffa originalfilmen The Naked Gun (1988). Mycket har att göra med skådespelarna, känslan och humorn. För även om det må ha varit överdriven crazy-humor så höll man det relativt jordnära och oftast träffsäkert. Allt som allt har den här filmen en del saker som funkar, men det är förvånansvärt sällan det faktiskt blir roligt.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.9

28 Years Later

Titel: 28 Years Later
Genre: Skräck/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Kanada
År: 2025
Regi: Danny Boyle
I rollerna: Alfie Williams, Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Ralph Fiennes, Jack O'Connell

Handling: 28 år har gått sedan rage-viruset förvandlade människor till skrämmande zombies. En pojke och hans sjuka mamma ger sig ut på en farofylld resa genom norra England i jakt på hjälp.

Omdöme: Det har gått 28 år sedan viruset drog in över Storbritannien. Nu är de brittiska öarna under strikt karantän. Endast en ö i de nordöstra delarna av landet har lyckats hålla sig isolerade från viruset. 12-årige pojken Spike (Alfie Williams) tas för första gången med till fastlandet av sin far Jamie (Aaron Taylor-Johnson). Detta då de ska jaga infekterade så att Spike ska lära sig av sin far och kunna skydda sig.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Efter att Spike och Jamie återvänt från sin expedition, bestämmer sig Spike för att ta med sig sin sjuka mamma Isla (Jodie Comer) till fastlandet. Detta för att söka upp Dr. Kelson (Ralph Fiennes) med förhoppning om att kunna hjälpa Isla. Vägen dit är dock förrädisk och Spike får snabbt lära sig att växa upp.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Första filmen 28 Days Later (2002) av Danny Boyle kom med något lite nytt och var en ganska lyckad zombiefilm. Uppföljaren 28 Weeks Later (2007) var inte lika lyckad och det skulle alltså ta nästan 20 år för nästa installation att se dagsljus. Fast det hade en hel del att göra med rättigheterna som till slut löstes och detta blev den första filmen i en ny trilogi.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Zombiefilmer är ingen favoritgenre så förväntningarna var inte speciellt höga. Dock kändes det kunna vara värt en titt med tanke på att Danny Boyle var tillbaka som regissör och manuset är skrivet av Alex Garland. Filmen visar sig också hålla det hela på en nivå där man inte drar på för fullt med en massa zombies som ska slaktas filmen igenom. Det finns en historia att berätta med unge Spike i centrum.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Vad som förklaras lite dåligt är om invånarna på den isolerade ön klarar sig på egen hand utan hjälp från utsidan eller om de måste ta sig till fastlandet ibland. Som det verkar klarar de sig och har ingen anledning att ta sig till fastlandet för föda och liknande, speciellt då det endast är infekterade där som de riskerar att stöta på.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Med tanke på att det inte finns någon anledning att ta sig till fastlandet känns det korkat att pappa Jamie tar med sonen Spike på sin första jakt. Visst förstår man att han vill lära honom hur man jagar och överlever, men då de inte jagar föda blir det bara att döda zombies för skojs skull. Det fyller liksom ingen funktion vilket gör att manuset inte känns så genomarbetat då det på så vis inte finns en anledning att bege sig till fastlandet.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Eftersom Spike vill göra allt han kan med att försöka föra sin mamma till hjälp, finns det en anledning för honom att ge sig ut till fastlandet på nytt. Omständigheterna stärker deras band och Spike får lära sig genom livets hårda skola. Han är en stark pojke mentalt för att orka med allt, och hans kärlek för sin mamma är givetvis den drivande faktorn.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Allt som allt är det en ok film, varken mer eller mindre. När man når slutet och det så uppenbart är upplagt för en fortsättning känns det inte helt ok. Man vill att en film ska funka på egen hand och kännas avslutad, inte att den utelämnar en del för att användas i en trilogi. Det är åtminstone känslan man får när eftertexterna börjar rulla. Istället blir det mest positiva att ta med sig från filmen fotot av Anthony Dod Mantle som sticker ut mest. Annars är det inget speciellt med filmen, åtminstone inte för någon som varken är ett jättefan av genren eller filmerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

©Sony Pictures/Columbia Pictures

Dangerous Animals

Titel: Dangerous Animals
Genre: Thriller/Skräck
Land: Australien/USA/Kanada
År: 2025
Regi: Sean Byrne
I rollerna: Hassie Harrison, Jai Courtney, Josh Heuston, Ella Newton

Handling: När Zephyr, en kunnig och frisinnad surfare, blir bortförd av en hajbesatt seriemördare och hålls fången på hans båt, måste hon ta reda på hur hon ska fly innan han utför en ritual för att mata henne till hajarna nedanför ytan.

Omdöme: En man, Tucker (Jai Courtney), anordnar äventyr ute till havs åt turister som vill simma med hajar. Ett par, en kanadensare och en brittiska, beger sig ut på sitt livs äventyr och får en upplevelse de sent kommer glömma. Inte bara ett möte med hajarna under vattenytan utan även det faktum att Tucker visar sig vara en seriemördare.


©Independent Film Company/Shudder

Amerikanskan Zephyr (Hassie Harrison) har kommit till Gold Coast, Queensland på Australiens östkust för att komma iväg från från allt, bara vara och surfa. Hon träffar på Moses (Josh Heuston) som är en lokal fastighetsmäklare och de två spenderar natten tillsammans.


©Independent Film Company/Shudder

Zephyr, som vill surfa så tidigt som möjligt på morgonen, ger sig iväg ensam till stranden. Det är där Tucker kidnappar henne vilket blir början på hennes mardröm. Ingen saknar henne, ingen som letar efter henne. Hon är helt ensam med att försöka kämpa emot och klara sig från den galne seriemördarens klor. Eller är hon det?


©Independent Film Company/Shudder

Så fort karaktären Zephyr etableras ogillar man henne. Hon ska visas upp som en stark och självständig ung kvinna med huvudet på skaft. Men hon känns bara som egoistisk, osympatisk och manshatande. Visst kan man förstå om hon är en ensamvarg och vill bli lämnad i fred, men hela hennes attityd får en att störa sig på henne med en gång. Inget bra tecken för vad som komma skall då hon uppenbarligen ska vara hjältinnan i historien.


©Independent Film Company/Shudder

Seriemördaren Tucker har en skruv lös som den sadistiske hajfanatikern. Inte direkt ett charmtroll på långa vägar, men med tanke på att Zephyr inte vinner många poäng, är det svårt att inte vilja se mördaren lyckas tysta henne. Givetvis kan man inte förvänta sig det men man hoppas att det kan vara en film som vågar bryta mönstret och inte bara går efter den vanliga mallen där man vet hur det ska gå.


©Independent Film Company/Shudder

Filmen har en del helt ok scener och det blir inte minst trevligt att skåda Gold Coast, även om man gärna hade velat se mer av platsen. Nu blir det mest att spendera majoriteten av tiden ombord Tuckers båt, antingen under däck eller uppe på däck ute i ingenstans. Till slut blir filmen ungefär som väntat och eftersom man alltså stör sig på Zephyr redan från början blir det svårt att sympatisera och känna med henne.


©Independent Film Company/Shudder

Hassie Harrison som spelar Zephyr sköter sig helt ok i tuffa situationer men ger annars inte den mest övertygande prestationen. Då funkar Jai Courtney bättre i den tacksamma rollen som den psykstörde seriemördaren. Sen kan man ha vissa reservationer med vad han håller på med. Dels hans påhittade "sport" som han blivit besatt av och dels att han skulle kunna komma undan med det och hålla på utan att någon skulle fatta misstanke. Filmen faller trots allt under skräckfilmer med inte så genomtänkta eller smarta manus.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

The Age of Adaline

Titel: The Age of Adaline
Genre: Drama/Fantasy/Romantik
Land: USA/Kanada
År: 2015
Regi: Lee Toland Krieger
I rollerna: Blake Lively, Michiel Huisman, Ellen Burstyn, Harrison Ford, Kathy Baker

Handling: När Adaline Bowman på 1930-talet är med om en bilolycka slutar hon att åldras, 29 år gammal. I decennier lever hon en ensam tillvaro, där bara hennes dotter vet om hennes hemlighet. Hon flyttar ständigt till nya platser och tar nya identiteter, och varje ansats till meningsfull relation tycks således vara dömd att misslyckas. När hon många år senare träffar den karismatiske filantropen Ellis Jones återfinner hon emellertid livsgnistan och tvingas omvärdera vissa av sina livsval.

Omdöme: Är generellt sett inte så förtjust i fantasy, föredrar oftast sci-fi. Men om det är gjort på ett lite mer nedtonat vis så kan det funka bra, speciellt för att berätta en romantisk historia spetsad med lite fantasyinslag. Det är vad man får här eftersom vi har en händelse, en olycka som sker där omständigheterna gör att vår huvudperson får en slags gåva. En gåva som visar sig vara en välsignelse och en förbannelse.


©Lionsgate

Adaline Bowman (Blake Lively) har spenderat stora delar av sitt vuxna liv på flykt. Hon byter identitet och flyttar med jämna mellanrum, allt för att inte dra åt sig uppmärksamhet. Den enda som känner till hennes hemlighet är hennes dotter Flemming (Ellen Burstyn). Adaline har efter en bilolycka på 1930-talet hamnat i ett tillstånd där hon inte åldras. Hon är hela tiden 29 år, men i själva verket har hon levt i 107 år.


©Lionsgate

Adaline, för tillfället under namnet Jenny, arbetar på ett bibliotek i San Francisco. Hon får en beundrare i form av Ellis Jones (Michiel Huisman) som visar sig vara en filantrop som gör allt för att få en chans med henne. Motvilligt inleder hon en romans med Ellis, trots att hon vet att det bara kommer leda till krossade hjärtan vilket hon inte vill gå igenom igen.


©Lionsgate

Hon tar dock chansen och risken att leva, att inte ständigt vara på flykt även om det är svårt. Det mesta förändras då hon följer med Ellis till hans föräldrar William (Harrison Ford) och Kathy (Kathy Baker) som ska fira sin 40-åriga bröllopsdag. Hennes förflutna hinner ikapp henne och hon måste en gång för alla ta itu med vem hon är och sluta fly för att inte vara rädd längre och kunna leva lyckligt.


©Lionsgate

Det finns en del romantiska historier som tagit hjälp av liknande fantasy eller sci-fi inslag som funkat. Det är dock viktigt att storyn i övrigt funkar och det tycker jag att det gör här. Givetvis måste man köpa grundkonceptet med att Adaline inte åldras. Sen kan man försöka sätta sig in i hennes skor och allt hon måste gå igenom. Att se sina vänner och inte minst sitt barn åldras och bli mycket äldre än vad hon själv är måste vara väldigt svårt. Hon har ett starkt band till dottern som med åren skulle kunna vara hennes mormor.


©Lionsgate

En del lite liknande romantiska filmer dyker upp i tankarna, som Happy Accidents (2000), Never Let Me Go (2010) och About Time (2013). Vad samtliga har gemensamt, inklusive denna, är att de får en att känna och blir ganska känslomässiga. Och det uppskattas. En sådan här film ska få en att bry sig och inte bara ha romantik utan djup. Tycker denna ställer ett par intressanta frågor gällande Adalines dilemma med att inte åldras.


©Lionsgate

Tycker filmen gör ett bra jobb med att bygga upp en nyfikenhet tidigt och aldrig kännas överdriven eller för fantasybaserad. Den har även lagt ner tid på att ge det hela en ganska snygg yta vilket gör det trevligt att följa Adalines historia som ibland tar oss tillbaka till tidigare årtionden för att ta del av händelser som påverkat henne på olika sätt.


©Lionsgate

En sak som stör en del, men det är mer generellt i romantiska filmer och inte bara specifikt för den här filmen, är hur man envisas med att måla upp mannen som från en sagovärld. En ung, stenrik filantrop som sprider pengar till "behövande", det blir lite för mycket. Visst målas det upp en sådan bild som väl ska få kvinnorna knäsvaga men det är intressant att det nästan alltid är samma mall. Hade varit kul om han för en gångs skull kunde vara en jordnära, bra person som lyckas vinna hennes hjärta utan att behöva vara rik och överdrivet perfekt. Fast då hade det inte varit en romantisk sagovärld utan mer sci-fi då det inte är så varken sagovärlden eller verkligheten ser ut.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

Erased

Titel: Erased / The Expatriate
Genre: Action/Thriller
Land: USA/Kanada/Belgien/Storbritannien
År: 2012
Regi: Philipp Stölzl
I rollerna: Aaron Eckhart, Liana Liberato, Olga Kurylenko, Garrick Hagon

Handling: En före detta CIA-agent och hans dotter tvingas på flykt när de blir måltavlor i en internationell konspiration.

Omdöme: Ben Logan (Aaron Eckhart) är en amerikan som efter att ha blivit änkling valt att flytta till Bryssel, Belgien med sin tonårsdotter Amy (Liana Liberato). Där jobbar han på ett säkerhetsföretag och försöker vara en god far till sin dotter som har det tufft efter att ha mist sin mor.


©Koch Media

En dag när Ben kommer till kontoret är allt borta. Inget spår efter säkerhetsföretaget han jobbat på de senaste två månaderna. Som om det inte vore nog börjar hans medarbetare dyka upp, döda. Någon eliminerar de anställda och Ben är med på listan. Han försöker nu ta reda på vem och varför samtidigt som han måste skydda dottern. Det hjälper att han är en f.d. CIA-agent, något han hållit hemligt för dottern fram till nu.


©Koch Media

Spionthriller som utspelar sig i Europa, inte illa. Alltid trevligt med det upplägget och i det här fallet är det lite av en lightversion av Jason Bourne. Ben Logan verkar till en början bara vara en säkerhetsexpert som går till kontoret där han tillsammans med kollegorna utvecklar diverse säkerhetssystem. Men i själva verket håller han en låg profil och har tagit ett 9 till 5 jobb för att kunna vara mer med dottern.


©Koch Media

Något som är lite synd är att det nästan uteslutande utspelar sig i Bryssel. När man ändå är i Europa och har en spionthriller hade man velat se lite mer variation och besöka fler närliggande platser. Man har istället gjort det enkelt för sig vilket tyder på en mindre film, även om man hade en skaplig budget.


©Koch Media

Aaron Eckhart har alltid känts som en skådespelare som har mer att ge om han får de rätta rollerna i bra filmer. Här omgärdas han inte direkt av någon i samma klass men han sköter sig bra. Eftersom han är bättre än många andra mer actionbetonade skådespelare känns han trovärdig i rollen och klarar även av de fysiska aspekterna med rollen bra.


©Koch Media

Det blir inte så tokigt det här. För även om man sett det förr och det gjorts bättre på annat håll, håller det en helt ok nivå. Vare sig det är actionscenerna, spion- eller konspirationshistorien så funkar det och håller intresset uppe. Om man inte har några direkta förväntningar och känner för en spionactionthriller med europeisk smak så är den värd en titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

Prophecy

Titel: Prophecy / Inkräktarna
Genre: Skräck/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 1979
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Robert Foxworth, Talia Shire, Armand Assante, Richard Dysart

Handling: Ett skogsföretags giftiga avfall muterar naturen och skapar ett gigantiskt argsint björnmonster.

Omdöme: Dr. Robert Verne (Robert Foxworth) är trött på att se de utsatta i Washington D.C. behandlas illa av hyresvärdarna och politikerna. Så när han får chansen att bege sig till Maine för att skriva en rapport om vad som sker där mellan indianurbefolkningen och ett pappersbruk som skördar skogen, nappar han. Han tar med sig sin fru Maggie (Talia Shire) som är gravid men som inte har funnit det rätta tillfället att berätta det för sin make.


©Paramount Pictures

Väl på plats i Maine möts de upp av Bethel Isely (Richard Dysart) som driver pappersbruket. Han tar dem till sjö- och skogspartiet där de kommer bo men de konfronteras av indianbefolkningen ledda av John Hawks (Armand Assante). De ligger i en konflikt med varandra och paret Verne bevittnar en obehaglig konfrontation som gör att de genast känner sig illa till mods och osäkra på vistelsen.


©Paramount Pictures

En dag när Robert är ute och fiskar får han syn på en jättelax och kan inte tro sina ögon. När han senare tar ett snack med John Hawks som visar honom en plats där indianerna lever, får han reda på att det finns en myt om ett slags odjur som skyddar dem och även att djuren är extra stora där. Robert börjar studera djuren och försöka finna en förklaring. Vad han finner är mer skrämmande än han kunnat ana och snart kommer ingen kunna känna sig säker.


©Paramount Pictures

Vad som kanske är mest överraskande är att en så pass etablerad regissör som John Frankenheimer, som gjorde diverse klassiker under 60- och 70-talet, helt plötsligt kom att göra en sån här monsterskräckis. Finns flera exempel på storregissörer som började sina karriärer med att göra en lågbudgetskräckis innan de blev hushållsnamn. Men att gå den andra vägen är desto mer ovanligt. Iofs är detta inte så lågbudget men den faller i kategorin b-skräckis trots allt.


©Paramount Pictures

En varningsklocka kommer direkt i öppningsscenen då den överdrivet skrikiga musiken får en att rygga tillbaka. Sedan är det dags att introducera Dr. Robert Verne i ett slumområde där han är ute på ett akutbesök. Det bådar inte direkt gott, men när han och frun flygs ut till skogen i Maine (inspelat i British Columbia, Kanada) får man ändå hopp om att det kan bli lite småmysigt med tanke på skådeplatsen.


©Paramount Pictures

Det får sägas att filmen funkar någorlunda väl under sisådär en timme vilket gör att man ändå vill titta vidare. Bevisen börjar hopa sig och Robert blir alltmer frustrerad då han misstänker att pappersbruket döljer något för honom. De muterade djuren ger honom mer kött på benen samtidigt som hans fru blir alltmer oroad över sin graviditet som hon hållit hemlig. Det finns trots allt en story här och mer än om det vore en renodlad skräckfilm.


©Paramount Pictures

När man når fram till sista halvtimmen av filmen går det snabbt utför. Från att filmen ändå kändes som den kunde bli knappt godkänt faller den som en sten under sista halvtimmen. Det blir mycket att titta på klockan då det tyvärr blir ganska olidligt att ta sig igenom sista halvtimmen. Odjuret som nu terroriserar området är en slags mini-godzillabjörn som mest blir skrattretande och inte direkt övertygande. Det blir skrikigt och utdraget då man alltså sträcker det till en halvtimme när det borde tagit tio minuter.


©Paramount Pictures

Förstår inte riktigt vad en duktig regissör som John Frankenheimer gjorde här eller varför han ens tog sig an projektet etablerad som han var. Kanske blev han inspirerad av Jaws (1975) och ville göra något skrämmande. Hade han spelat sina kort rätt hade det kanske kunnat bli något mer i stil med Alien (1979), som släpptes ungefär samtidigt, fast som utspelar sig på Jorden. Det hade kunnat bli något, men inte så som det är nu.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.6