The Life of Chuck

Titel: The Life of Chuck
Genre: Drama/Fantasy/Sci-Fi
Land: USA
År: 2024
Regi: Mike Flanagan
I rollerna: Tom Hiddleston, Chiwetel Ejiofor, Karen Gillan, Mark Hamill, Mia Sara, Jacob Tremblay, Nick Offerman (röst)

Handling: En livsbejakande, genreöverskridande berättelse i tre kapitel som handlar om en vanlig mans liv vid namn Chuck Krantz.

Omdöme: Filmen presenteras i tre kapitel och inleder med det sista kapitlet för att sedan jobba sig bakåt i tiden. I det första kapitlet träffar vi läraren Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) som precis som alla andra oroas över vart världen är på väg. Inte vad som väntar i framtiden utan vad som sker här och nu. Jordens undergång är nära och hans enda tröst är att ensam titta på gamla filmer och ta till flaskan. Han har även en vänskaplig relation till ex-frun Felicia (Karen Gillan) som han oros över när internet och telefonerna slås ut.


© Neon

Det andra kapitlet handlar om Chuck Krantz (Tom Hiddleston) som hyllas överallt med reklam på billboards, radio och tv för sina 39 år. Men vem är Chuck? Ingen verkar ha hört talas om honom. Chuck kommer visa sig ha en upplevelse han och de som bevittnar det sent kommer att glömma. Chuck är nämligen en rackare på att dansa även om han till vardags ägnat sitt liv åt siffror som revisor.


© Neon

I det tredje kapitlet backar vi bandet ytterligare för att följa Chuck som ung där han uppfostras av sin farmor Sarah (Mia Sara) och farfar Albie (Mark Hamill) efter att föräldrarna omkommit i en bilolycka. Hos dem lär sig Chuck ett och annat, inte minst kärleken för dans som han får av sin kära farmor Sarah.


© Neon

En film av Mike Flanagan som tidigare bl.a. gjort Doctor Sleep (2019) och det bygger på en korthistoria av Stephen King. En film som på sina håll hyllats som en modern It's a Wonderful Life (1946) och en feel good-historia. Riktigt så långt skulle jag inte vilja gå. Inte bara att den inte når upp i samma klass som nämnda klassiker utan även att det inte är samma varma feel good-upplevelse.


© Neon

Det är en film som har sina ljusglimtar med fina ögonblick. Flera av de fina stunderna kretsar kring Chucks förkärlek för dans. Även berättarrösten av Nick Offerman funkar bra när den är med och berättar Chucks livshistoria. Visst är det på sina håll en feel good-historia, men det kombineras även med sorg, olycka och vad som verkar vara den stundande apokalypsen.


© Neon

Kombinationen mellan hopp och förtvivlan tillsammans med den genreöverskridande berättelsen och det faktum att man väljer att berätta historien baklänges gör att den har något som sticker ut. Kanske är det dock lite för mycket mörker som hindrar filmen från att ge den rätta feel good-upplevelsen. Dessutom lämnar den en del av fantasy- och sci-fi-elementen lite väl outforskade och oförklarade på sina håll. Hade den gjort ett bättre jobb med att få ihop den biten hade det med största sannolikhet höjt filmen till något mer.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

The Man with Two Brains

Titel: The Man with Two Brains / Dr Hfuhruhurrs dilemma
Genre: Komed/Sci-Fi
Land: USA
År: 1983
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Kathleen Turner, David Warner, James Cromwell, Jeffrey Combs, Sissy Spacek (röst)

Handling: En världsberömd hjärnkirurg blir kär i en hjärna utan kropp under en resa till Österrike.

Omdöme: Dr. Michael Hfuhruhurr (Steve Martin) är en ledande hjärnkirurg som fortfarande sörjer sin fru. Men när han kör på den vackra Dolores (Kathleen Turner) och hon behöver operera hjärnan, är han givetvis mannen för jobbet. Han ser genast fram emot att bekanta sig närmare med Dolores när hon återhämtat sig från operationen, närmare bestämt i sängkammaren.


© Warner Bros.

Dolores är en typ av kvinna som gärna förför rika män bara för att driva dem till vansinne och tidig död så att hon kan bli en rik arvtagerska. Eftersom Dolores förhalar älskandet, känner Dr. Hfuhruhurr att de behöver komma bort från vardagen. Han tar Dolores på en romantisk resa till Österrike för att där få det han suktat efter.


© Warner Bros.

Väl på plats i Österrike kommer Dr. Hfuhruhurr i kontakt med Dr. Necessiter (David Warner) som experimenterar på hjärnor. En av hjärnorna visar sig kommunicera med Dr. Hfuhruhurr och han känner att han funnit sin själsfrände. Om han bara kunde hitta den perfekta kvinnokroppen att placera denna hjärna han förälskat sig i...


© Warner Bros.

En film med Steve Martin som undvikits i alla dessa år. Inte p.g.a. honom utan för att det verkade kunna vara en fars och buskis av crazy-komedi slaget, något som personligen sällan går hem. Tack och lov visar sig filmen åtminstone inledningsvis någorlunda hålla sig i kragen. Frågan är hur länge det varar.


© Warner Bros.

Regi av Carl Reiner, far till duktige Rob Reiner, och detta blev det tredje samarbetet med Steve Martin. Ett samarbete av blandad karaktär, precis som denna film visar sig vara. Den har definitivt sina moment då det är svårt att hålla sig för skratt. Ibland för att det är roligt, andra gånger för att det är korkat.


© Warner Bros.

Ju längre in man kommer i filmen, ju mer tappar den. Den har svårt att hålla sig på mattan och tar ut svängarna lite för mycket för min smak. Skönt nog är filmen inte otittbar och den har som sagt en del komiska ögonblick, speciellt under första halvan.


© Warner Bros.

Precis som filmen är ojämn uppvisar även musiken tendenser till att blanda och ge. Musik av Joel Goldsmith, son till legendariske kompositören Jerry Goldsmith. Tendenser till kvalitet på sina håll men får det inte att funka fullt ut, ungefär som filmen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

Spectral

Titel: Spectral
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA/Ungern
År: 2016
Regi: Nic Mathieu
I rollerna: James Badge Dale, Emily Mortimer, Bruce Greenwood, Clayne Crawford

Handling: Övernaturliga krafter ödelägger en krigshärjad europeisk stad. En ingenjör och en elitstyrka måste försöka stoppa dem.

Omdöme: Mark Clyne (James Badge Dale) är en ledande forskare som tar fram ny teknologi som ska användas i försvarssyfte av den amerikanska militären. Något mycket oroväckande håller på att ske i Moldavien där ett par amerikanska soldater mist livet när de påträffat något mystiskt. Detta har fångats med deras speciella glasögon som tagits fram av just Clyne.


© Netflix

General James Orland (Bruce Greenwood), som är ansvarig befälhavare i Moldavien, ber specifikt om att Clyne flygs in för att titta på det hemligstämplade materialet och hjälpa dem ta reda på vad de har att göra med. På plats träffar Clyne även CIA-agenten Fran Madison (Emily Mortimer) som misstänker att det hela är ett mycket avancerat och högteknologiskt kamouflage som används av fienden.


© Netflix

Clyne väljer att följa med Delta Force-soldaterna på deras uppdrag i den krigshärjade staden för att försöka fånga det oidentifierade objektet med hjälp av sin avancerade kamera som kan ge dem en klarare bild av vad de har att göra med. Vad de finner är skrämmande och mycket dödligt och verkar vara ostoppbart med alla kända vapen.



© Netflix

En film utan de stora namnen men det är trots allt en påkostad film som lagt krutet på annat håll. En film som utspelar sig i en nära framtid och använder sig av en hel del cgi-effekter som är klart över medel. Det är bättre effekter än vad man brukar se i ännu mer påkostade storfilmer så det känns som pengarna kommit till användning.


© Netflix

Vad som hoppades vara en film med en utomjordisk fiende och kanske att handlingen även skulle utspela sig en del ute i rymden, visar sig inte riktigt vara så. Det utspelar sig uteslutande på slagfältet bland rasmassorna i Moldavien (inspelat i Ungern) och det handlar inte om utomjordingar. Eller gör det det?


© Netflix

Hade väl hoppats på något mer i stil med Predator (1987) vad gäller vad de ställs mot då det till en början verkar så. Istället börjar det kännas som att vi har en övernaturlig fiende som väckts ur den moldaviska myten och de gamla historierna om de fallna soldaterna som kommit tillbaka som slags spöken.


© Netflix

Lite synd att fienden är denna spökliknande varelse som de ställs mot. Det är trots allt klart välgjort med effekterna och inget fel på actionscenerna när de drabbar samman. Sedan finns det även en del smarta saker som kommer fram när Clyne listar ut mer och mer om vad de har att göra med och vad som kan sätta stopp för deras framfart.


© Netflix

Clyne är något av en MacGyver-typ som kan fixa, modifiera och ta fram nya vapen som kan användas mot den dödliga och mystiska fienden de ställs mot. Det är trots allt sci-fi som utspelar sig i en nära framtid så då stör det inte så mycket att han endast behöver ett par timmar på sig för vad som skulle ta långt mycket längre tid än så.


© Netflix

Till slut styrs historien upp en aning när det visar sig vad de faktiskt ställts mot. Visst hade det varit att föredra om det varit något i stil med fienden i nämnda Predator (1987), men å andra sidan har de försökt sig på något lite annorlunda här. Det blir faktiskt lite som ett klassiskt actionspel.


© Netflix

Resultatet är inte optimalt vad gäller fienden men filmen har alltså lyckade effekter vilket är uppskattat. Filmen får till det som bäst under första tredjedelen när de försöker ta reda på vad de har att göra med och det är mer mystiskt. När det sedan blir mer actionbetonat blir det lite för mycket under filmens sista tredjedel. Allt som allt är det dock värt en titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

SpaceCamp

Titel: SpaceCamp
Genre: Äventyr/Sci-Fi
Land: USA
År: 1986
Regi: Harry Winer
I rollerna: Kate Capshaw, Lea Thompson, Tate Donovan, Kelly Preston, Joaquin Phoenix, Tom Skerritt, Terry O'Quinn

Handling: När eleverna och deras lärare på SpaceCamp av en olyckshändelse råkar flyga upp i rymden under en övning börjar ett fartfyllt och spännande äventyr på liv och död.

Omdöme: Det är dags för den årliga Space Camp i Huntsville, Alabama. Barn och ungdomar får en chans att vara astronauter för ett par veckor under sommaren. Där får de ta del av NASA-teknologi och gå igenom diverse astronaut-träning.


©20th Century Fox

Andie (Kate Capshaw), en NASA-astronaut som börjar bli frustrerad över att inte ha fått vara med i en uppskjutning än, går med på att leda en av grupperna på Space Camp vid sidan av sin make, Zach (Tom Skerritt) som också är astronaut och ansvarig för Space Camp.


©20th Century Fox

Gruppen som Andie tar hand om och utbildar består av ungdomarna Kathryn (Lea Thompson) som har stora ambitioner om att bli astronaut, Kevin (Tate Donovan) som tar det hela med en klackspark och är intresserad av Kathryn, Tish (Kelly Preston) som inte är någon korkad blondin samt Rudy (Larry B. Scott) som alltid varit intresserad av vetenskap men haft svårt att lära sig. Gruppen får sällskap av 12-årige Max (Joaquin Phoenix, i sin filmdebut) som varit på Space Camp många gånger och har högt IQ.


©20th Century Fox

Efter att de haft kul och bekantat sig med varandra, får de även en del tuffare ögonblick. Men allt blir värt det när de får en överraskning i form av att att de får vara med om ett test i en riktig rymdfarkost. Något går dock väldigt snett under testet vilket gör att de blir tvingade att skjutas upp i rymden. De får nu sitt livs äventyr men frågan är om de kommer få möjlighet att berätta om upplevelsen för sina nära och kära...


©20th Century Fox

Filmen har tendenser att vara familjevänlig, men blandar det med ungdomsfilm och längre in mer till ett allvarligt äventyrsdrama. Det är egentligen då filmen blir bättre när gruppen skjuts upp i rymden. Till stor del blir det nu en helt ok film som är relativt välgjord. Allvaret i situationen gör att filmens ton förändras en del, även om man givetvis får ta det hela med en klackspark.


©20th Century Fox

Nja, man kan väl inte säga att filmen lyckas charma en tillräckligt för att bli något. Trovärdighetsfaktorn är låg men något annat hade man inte kunnat räkna med när man valde att se filmen. Istället är det 80-tals känslan och inramningen som skulle kunna ge en trevlig filmstund. Många referenser till Star Wars (1977) eftersom Max är besatt av filmen och John Williams musik är väl ganska passande, men överlag räcker det inte till godkänt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.8

Prophecy

Titel: Prophecy / Inkräktarna
Genre: Skräck/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 1979
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Robert Foxworth, Talia Shire, Armand Assante, Richard Dysart

Handling: Ett skogsföretags giftiga avfall muterar naturen och skapar ett gigantiskt argsint björnmonster.

Omdöme: Dr. Robert Verne (Robert Foxworth) är trött på att se de utsatta i Washington D.C. behandlas illa av hyresvärdarna och politikerna. Så när han får chansen att bege sig till Maine för att skriva en rapport om vad som sker där mellan indianurbefolkningen och ett pappersbruk som skördar skogen, nappar han. Han tar med sig sin fru Maggie (Talia Shire) som är gravid men som inte har funnit det rätta tillfället att berätta det för sin make.


©Paramount Pictures

Väl på plats i Maine möts de upp av Bethel Isely (Richard Dysart) som driver pappersbruket. Han tar dem till sjö- och skogspartiet där de kommer bo men de konfronteras av indianbefolkningen ledda av John Hawks (Armand Assante). De ligger i en konflikt med varandra och paret Verne bevittnar en obehaglig konfrontation som gör att de genast känner sig illa till mods och osäkra på vistelsen.


©Paramount Pictures

En dag när Robert är ute och fiskar får han syn på en jättelax och kan inte tro sina ögon. När han senare tar ett snack med John Hawks som visar honom en plats där indianerna lever, får han reda på att det finns en myt om ett slags odjur som skyddar dem och även att djuren är extra stora där. Robert börjar studera djuren och försöka finna en förklaring. Vad han finner är mer skrämmande än han kunnat ana och snart kommer ingen kunna känna sig säker.


©Paramount Pictures

Vad som kanske är mest överraskande är att en så pass etablerad regissör som John Frankenheimer, som gjorde diverse klassiker under 60- och 70-talet, helt plötsligt kom att göra en sån här monsterskräckis. Finns flera exempel på storregissörer som började sina karriärer med att göra en lågbudgetskräckis innan de blev hushållsnamn. Men att gå den andra vägen är desto mer ovanligt. Iofs är detta inte så lågbudget men den faller i kategorin b-skräckis trots allt.


©Paramount Pictures

En varningsklocka kommer direkt i öppningsscenen då den överdrivet skrikiga musiken får en att rygga tillbaka. Sedan är det dags att introducera Dr. Robert Verne i ett slumområde där han är ute på ett akutbesök. Det bådar inte direkt gott, men när han och frun flygs ut till skogen i Maine (inspelat i British Columbia, Kanada) får man ändå hopp om att det kan bli lite småmysigt med tanke på skådeplatsen.


©Paramount Pictures

Det får sägas att filmen funkar någorlunda väl under sisådär en timme vilket gör att man ändå vill titta vidare. Bevisen börjar hopa sig och Robert blir alltmer frustrerad då han misstänker att pappersbruket döljer något för honom. De muterade djuren ger honom mer kött på benen samtidigt som hans fru blir alltmer oroad över sin graviditet som hon hållit hemlig. Det finns trots allt en story här och mer än om det vore en renodlad skräckfilm.


©Paramount Pictures

När man når fram till sista halvtimmen av filmen går det snabbt utför. Från att filmen ändå kändes som den kunde bli knappt godkänt faller den som en sten under sista halvtimmen. Det blir mycket att titta på klockan då det tyvärr blir ganska olidligt att ta sig igenom sista halvtimmen. Odjuret som nu terroriserar området är en slags mini-godzillabjörn som mest blir skrattretande och inte direkt övertygande. Det blir skrikigt och utdraget då man alltså sträcker det till en halvtimme när det borde tagit tio minuter.


©Paramount Pictures

Förstår inte riktigt vad en duktig regissör som John Frankenheimer gjorde här eller varför han ens tog sig an projektet etablerad som han var. Kanske blev han inspirerad av Jaws (1975) och ville göra något skrämmande. Hade han spelat sina kort rätt hade det kanske kunnat bli något mer i stil med Alien (1979), som släpptes ungefär samtidigt, fast som utspelar sig på Jorden. Det hade kunnat bli något, men inte så som det är nu.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.6

Marshmallow

Titel: Marshmallow
Genre: Skräck/Sci-Fi
Land: USA
År: 2025
Regi: Daniel DelPurgatorio
I rollerna: Kue Lawrence, Kai Cech, Paul Sotar, Corbin Bernsen

Handling: På ett avskilt sommarläger kastas den blygsamme och introverta 12-årige Morgan in i en levande mardröm när en en gång så mytomspunnen lägereldshistoria blir verklighet. När en mystisk figur dyker upp på lägret måste Morgan och hans nyfunna vänner ge sig ut på en förrädisk resa och avslöja en ondskefull verklighet begravd under ytan.

Omdöme: Morgan (Kue Lawrence) är en något blyg 12-årig pojke som lider av mardrömmar och har svårt att få vänner efter att han flyttat med föräldrarna till ett nytt område. Planen är dock att han ska skickas på sommarläger över sommaren. Han är inte alls pigg på tanken men övertygas av sin farfar Roy (Corbin Bernsen) att det kan vara bra att pröva något nytt och att det kan bli en upplevelse han inte kommer ångra.


©Hemlock Circle Productions

Sommarlägret blir en plats där Morgan både får tampas med mobbare och får ett par vänner. Förutom andra barn runt hans ålder finns ett par lägerledare som har hand om aktiviteterna och ser till att barnen sköter sig. Men för Morgan kommer det inte hjälpa med mardrömmarna som blir värre än någonsin efter att han fått höra lägereldshistorien om en mordisk doktor som terroriserade platsen innan det blev ett sommarläger.


©Hemlock Circle Productions

Något som är intressant med filmen är att det nästan per automatik förväntades en slags slasher med tanke på att det är en skräckfilm som utspelar sig på ett sommarläger. Det är ju lite det man ska tro, att den kommer gå efter den vanliga mallen. Den inleder också lite åt det hållet när Morgan anländer, aktiviteterna inleds och man bara väntar på att morden ska börja.


©Hemlock Circle Productions

Ungefär halvvägs in börjar det som man väntat på att ske. Istället för att filmen nu ska bli bättre och mer spännande, blir det snarare en känsla av barnskräckis. Morgan och de övriga barnen är förvisso vettskrämda, men som tittare blir det nästan det omvända. Det saknas en övertygelse och man känner att filmen snabbt börjar tappa efter den inledande uppbyggnaden som inte varit så tokig.


©Hemlock Circle Productions

Filmen visar sig ha en överraskning som tar det hela i en annan riktning som får sägas inte förväntades och gör det hela intressantare igen. För om filmen började förlora ens intresse efter halva filmen, lyckas den locka tillbaka en med sci-fi vändningen som inte alls är tokig. Det finns blinkningar till 80-talets slashergenre med sommarläger-upplägget utan att vara en slasher och 70-talets paranoida sci-fi filmer som Westworld (1973) och The Stepford Wives (1975).


©Hemlock Circle Productions

Till slut får man säga att filmen har en bättre idé än genomförande. Den vågar försöka något lite annorlunda, fångar sommarkänslan ganska bra där på sommarlägret, vaggar in en i en falsk säkerhet och vänder på steken vilket är ett plus. Den elektroniska musiken är också det mest positiva med filmen, ibland toner som påminner om Tangerine Dreams musik till Sorcerer (1977).


©Hemlock Circle Productions

Trots en del positivt saknas dock en del i regin och med att förklara saker och ting. Det lämnas lite för mycket frågetecken och man känner därför att storyn antingen inte är så genomtänkt och smart som man skulle önska sig eller så har man bara gjort det enkelt för sig genom att inte gå in på detaljer för att förklara ett och annat. Inte så tokigt men kunde definitivt blivit något bättre med ett par finjusteringar och lite mer finess.

2 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.0