Speak No Evil

Titel: Speak No Evil
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2024
Regi: James Watkins
I rollerna: James McAvoy, Scoot McNairy, Mackenzie Davis, Aisling Franciosi

Handling: När en amerikansk familj bjuds in att tillbringa helgen på en idyllisk herrgård hos en charmig brittisk familj som de träffat på semestern, förvandlas det som börjat som en drömsemester till en komplicerad psykologisk mardröm.

Omdöme: Under en semester i Italien träffar det amerikanska paret Ben (Scoot McNairy) och Louise (Mackenzie Davis) tillsammans med deras dotter Agnes (Alix West Lefler) det brittiska paret Paddy (James McAvoy) och Ciara (Aisling Franciosi) tillsammans med deras tystlåtna pojke Ant (Dan Hough). Paren är inte lika varandra då amerikanarna är mer propra och något reserverade medan britterna bjuder på sig själva och är mer oberäkneliga. Men de har trevligt när de umgås vilket är huvudsaken.


©Universal Pictures

När Ben, Louise och Agnes återvänder hem till London där de bor, får de en inbjudan att komma och hälsa på Paddy, Ciara och Ant på deras herrgård i västra England. Då familjen behöver lite av en återställning, beger de sig för att spendera en helg med sina nyfunna vänner, även om speciellt Louise inte är helt pigg på idén då de ju inte känner det brittiska paret särskilt väl för att spendera en hel helg tillsammans.


©Universal Pictures

Väl på plats hos Paddy och Ciara finner de en isolerad gård djupt inne i skogen. En stark kontrast mot London vilket kanske är exakt vad de behöver då deras äktenskap knakar i fogarna. Det brittiska paret är gästvänliga medan Agnes och Ant verkar komma bra överens, trots att pojken inte kan prata. Beteendet hos värdparet är dock irrationellt, inte minst Paddys, vilket får amerikanarna att fundera på att bege sig hem i förtid. Innan dess börjar den mörka hemligheten sakteliga växa fram...


©Universal Pictures

Denna amerikanska remake kom endast två år efter danska originalet Speak No Evil (2022). Eftersom originalet uppskattades en hel del (en av 2022-års bättre filmer), var det med lite blandade känslor denna remake togs an. Å ena sidan var det ju en bra film och upplevelse att ta sig igenom originalet, speciellt då man var ovetandes om hur den skulle utveckla sig. Det lockade trots allt att vilja se om denna kunde lyckas med något liknande. Å andra sidan mindes den relativt bra och inte minst hur den slutar. Alltid lite vanskligt när man redan på förhand vet hur en film ska sluta. Denna går dock en lite annan väg.


©Universal Pictures

Om man synar de två paren och barnen kan följande iakttagelser konstateras. Ben och Louise är lite av ett modernt par och det funkar väl inget vidare. Han kanske kan ses som lite tafatt men man kan sympatisera med honom och Scoot McNairy funkar bra i rollen som han underspelar en del. Louise vinner inte lika många sympatier med sättet hon är och när det ena och det andra kommer fram. Mackenzie Davis är inte dålig men ser henne lite som det svagaste kortet bland de inblandade, helt enkelt då jag inte gillar henne och karaktären särskilt mycket.


©Universal Pictures

Paddy är den dominante och har ett tillsynes passionerat förhållande med sin Ciara som verkar bedåra sin man. James McAvoy har inga problem att spela rollen som dominant och vara ett muskelpaket. Däremot är han kanske lite för dominant och genomskinligt ond. Tycker han t.ex. funkade klart bra som desperat pappa i My Son (2021) där hans mjukare sida och sårbarhet fick komma fram. Hade varit intressant att se honom i omvända roller, alltså i rollen som Ben. Fast då hade man fått en helt annan film. Aisling Franciosi som Ciara funkar bra och överträffar i mitt tycke Mackenzie Davis. För även om hon får spela andrafiol till Paddy, är Ciara minst lika viktig för dynamiken och det oberäkneliga som lurar under ytan.


©Universal Pictures

Vad gäller barnen sköter sig båda bra. Ant får ju mest vara tystlåten, men man känner hans inre kamp med att försöka göra sin röst hörd samtidigt som han måste hitta rätt ögonblick. Alix West Lefler i rollen som flickan Agnes är snäppet vassare då hon både känns naturlig och övertygande ju längre in man kommer. Man känner verkligen hennes rädsla och det gör att filmen blir effektivare än om hon inte lyckats förmedla sina känslor så pass bra som hon gör.


©Universal Pictures

Det är alltid svårt att se en remake utan att jämföra om man redan sett originalet, speciellt när man minns originalet relativt bra. Hade filmen setts utan att ha sett originalet, hade den nog uppskattats något mer. För det blir ganska nervigt under andra halvan av filmen efter att det hela byggts upp. Vad som till slut gör att betyget trillar ner till mellan en trea och stark trea är att slutet inte är lika effektivt som i originalet. Detta får mig att tänka på holländska originalet Spoorloos (1988) och dess amerikanska remake The Vanishing (1993) där det också var ett riktigt minnesvärt slut som höjde originalet medan remaken valde ett annat slut som inte funkade lika bra. Historien upprepas helt enkelt, men det är ändå en sevärd remake på det stora hela.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.9