Inglourious Basterds

Titel: Inglourious Basterds
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Tyskland
År: 2009
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Michael Fassbender, Diane Kruger, Eli Roth, Daniel Brühl, August Diehl, Til Schweiger, Denis Ménochet, Mike Myers, Julie Dreyfus, Léa Seydoux, Rod Taylor

Handling: Frankrike är ockuperat av nazisterna under andra världskriget, en grupp judisk-amerikanska soldater kända som The Basterds är speciellt utvalda för att sprida skräck genom Tredje riket med hjälp av skalpering och brutalt mördande.

Omdöme: Under den nazistiska ockupationen av Frankrike år 1941 anländer SS-officeren Hans Landa (Christoph Waltz) till en mjölkgård för att förhöra den franska familjen som bor där. Landa är ute efter att jaga rätt på judar som gömmer sig efter att tidigare ha undkommit tillfångatagande. Han är framförallt intresserad av familjen Dreyfus, som visar sig hålla sig gömda på gården. Shosanna (Mélanie Laurent) är den enda i sin familj som lyckas undkomma massakern.


© Universal Pictures

Ett par år senare, 1944, sätter amerikanerna ihop en dödspatrull bestående av judisk-amerikanska soldater ledda av löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt). Deras uppgift är att skapa skräck hos nazisterna genom att inte bara döda så många nazister som möjligt, utan även skalpera dem. Dödspatrullen kommer att bli känd som The Basterds.


© Universal Pictures

Samtidigt som The Basterds drar fram i nazistockuperade Frankrike, träffar vi Shosanna som lever under falskt namn i en liten stad i Frankrike. Där driver hon en biograf som nazisterna planerar att använda för premiären av en tysk propagandafilm. Eftersom de allierade får reda på att flera högt uppsatta nazister ska närvara, inleds en brittisk-amerikansk operation kallad Operation Kino.


© Universal Pictures

Quentin Tarantino kände att han förmodligen hade skrivit sitt bästa manus - det gällde bara att få ihop det med ett värdigt slut. Filmen presenteras i fem kapitel: introduktionen av Hans Landa och Shosannas bakgrundshistoria, en närmare titt på The Basterds, deras metoder och tillvägagångssätt, hur Shosanna och hennes biograf väljs ut av nazisterna som plats för premiären, britternas hemliga operation med hjälp av en tysk skådespelerska samt filmpremiären där allt ställs på sin spets.


© Universal Pictures

Första kapitlet sätter genast tonen med Christoph Waltz i sin genombrottsroll som Hans Landa. Han cementerar sedan den utmärkta prestationen genom att fortsätta stjäla scen efter scen, vilket belönades med en Oscar för bästa manliga biroll. Han överglänser framförallt Brad Pitt, som kan ses som filmens svagaste länk bland skådespelarna. Han gör inte bort sig, men det känns som att han behöver spela över för att fånga karaktären. En äldre veteranskådespelare i stil med Lee Marvin eller James Coburn hade varit att föredra i rollen.


© Universal Pictures

Det är lite intressant att filmen åtminstone på ytan främst verkar handla om dödspatrullen, men The Basterds visar sig vara en av filmens svagare delar. Det är klart mer engagerande att följa Christoph Waltz som Hans Landa, Mélanie Laurent som Shosanna, Daniel Brühl som Fredrick Zoller, Michael Fassbender som Archie Hicox, Diane Kruger som Bridget von Hammersmark samt August Diehl som Dieter Hellstrom. Med andra ord finns det gott om utmärkta karaktärer och prestationer, tillsammans med skarp dialog och smått trollbindande scener.


© Universal Pictures

Filmen vore inte vad den är utan sin musik, och Tarantino har plockat en hel del från diverse spaghettivästerns, inte minst från Ennio Morricone. Tarantino ville från början att Morricone skulle komponera ny musik till filmen, men eftersom han var upptagen med en annan film fick Tarantino istället återanvända gammal musik. Till stor del fungerar det klanderfritt, och det som uppskattas är att musiken passar till scenerna och har något att berätta istället för att bara låta musiken göra jobbet.


© Universal Pictures

Resultatet är en film gjord av en filmälskare för filmälskare. Det känns som att Quentin Tarantino hittat en bra balans mellan substans och underhållning. Ibland kan han ha en tendens att vilja göra saker lite för coola, men oftast lyckas det. I flera scener blir det en hel del dialog som får en att glömma bort tid och rum. Man är uppslukad av vad som händer, trots att scenerna kan pågå under en längre tid. Rätt vad det är exploderar scenen, flera gånger med överraskande och plötsliga slut för stora och viktiga karaktärer. En sak är säker och det är att det inte finns många filmmakare som lyckas skapa så pass många minnesvärda ögonblick och fängslande filmer som Quentin Tarantino.

4 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.4

Runner

Titel: Runner
Genre: Action/Komedi/Thriller
Land: USA/Australien
År: 2026
Regi: Scott Waugh
I rollerna: Alan Ritchson, Owen Wilson, Rodrigo Santoro, Leila George

Handling: En före detta elitsoldat och hans osannolika partner blir måltavlor för en hänsynslös kartell medan de tävlar mot klockan för att genomföra en livsviktig medicinsk leverans och rädda livet på en liten flicka.

Omdöme: I Brisbane, Australien möter vi amerikanen Hank Malone (Alan Ritchson). Han är en före detta elitsoldat som numera utför olika typer av leveransuppdrag. Med ett tufft förflutet kämpar han med att hålla sig nykter och ta en dag i taget. Efter att ha hämtat en utslagen politiker från ett hotellrum och plockat upp en exotisk papegoja väntar vad som visar sig vara ett betydligt farligare uppdrag.


© Angel Studios

Dagens största äventyr blir att möta upp Ben Bishop (Owen Wilson) på flygplatsen efter att han precis har flugit in från Hawaii. Med sig har han en transplantationslever som behöver levereras till ett sjukhus i Brisbane där en sjuk ung flicka väntar. Ben insisterar på att följa med transporten, som ska till sjukhuset på andra sidan staden. Hank upptäcker snart att de förföljs av vad som visar sig vara en farlig kartell - de är nämligen ute efter det värdefulla paketet som Hank och Ben håller på att leverera.


© Angel Studios

En actionkomedi förväntades och till viss del är det vad man får, men så värst mycket humor är det egentligen inte. Owen Wilson står för filmens comic relief och det är ett välkommet inslag. Tankarna förs delvis till en av hans tidigare filmer No Escape (2015), som dock är en mer seriös, spännande och lyckad film utan de humorinslag man försöker sig på här.


© Angel Studios

Att slå ihop ett omaka par som Alan Ritchson och Owen Wilson kan funka och bli underhållande om de har bra kemi. Det klickar aldrig riktigt mellan dessa båda herrar, åtminstone inte på en nivå som skulle skapa ett roligt samspel mellan Hank Malone och Ben Bishop. Det uppstår dock ett vänskapligt band, vilket gör att deras relation får ett större djup än väntat längre in i filmen. Däremot lyckas filmen aldrig bli tillräckligt rolig eller underhållande, och den bjuder inte heller på högoktanig action på en tillfredsställande nivå.


© Angel Studios

Man får en actionfilm som bjuder på lite underhållning för stunden - varken mer eller mindre. Det är dock långt ifrån minnesvärt och är en sådan film som man snart glömmer bort. Actionscenerna försöker vara brutala och grafiska, men ofta känns de gjorda med hjälp av dataeffekter och snabba klipp. Under stora delar av filmen är det förvisso inte på en nivå som får en att tappa intresset helt eller sluta bry sig om hur det ska gå. Däremot övergår det till att bli något utdraget och generiskt när man närmar sig slutet. Överlag är det inte en bortkastad titt och relativt lättsmält, men också väldigt lättglömt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

The Color of Money

Titel: The Color of Money / The Color of Money - Revanschen
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1986
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Paul Newman, Tom Cruise, Mary Elizabeth Mastrantonio, Helen Shaver, John Turturro, Forest Whitaker

Handling: Eddie Felson är en erfaren biljardskojare som har lagt kön på hyllan. Han finner dock Vincent Lauria, som är väldigt bra på biljard men oerfaren och blåögd, och beslutar sig för att tjäna en del pengar. Tillsammans med Vincents flickvän Carmen beger de sig ut på en tur för att tjäna pengar så att de har råd att delta i en turnering. Men kan de verkligen lita på varandra?

Omdöme: Eddie Felson (Paul Newman) var en gång i tiden en duktig biljardspelare som lagt biljardkön på hyllan. Numera distribuerar han sprit och tjänar en extra slant vid sidan av genom att samarbeta med biljardskojaren Julian (John Turturro). När Julian inte kan rå på en ung, okänd spelare som sopar mattan med honom, väcks Eddies nyfikenhet. Den unge biljardspelaren visar sig vara Vincent (Tom Cruise), och Eddie ser en chans att tjäna stora pengar på ett samarbete.


© Touchstone Pictures

Eddie ser potential i Vincent, som dock är kaxig och oerfaren. Eddie ger Vincent och hans flickvän Carmen (Mary Elizabeth Mastrantonio) ett förslag - de tre ska ge sig ut på en sex veckor lång turné och tjäna lite pengar. Allt Vincent behöver göra är att följa Eddies instruktioner, vilket ibland innebär att Vincent behöver lägga sig och förlora med flit för att sedan kunna ro hem de stora pengarna. För besväret tar Eddie 60% av vinsten, men i utbyte erbjuder han sin kunskap och sina tjänster, som är ovärderliga.


© Touchstone Pictures

25 år efter att den klassiska biljardfilmen The Hustler (1961) kom återvänder Paul Newman i rollen som Fast Eddie Felson. Intressant nog var det han själv som visade intresse för att återvända till rollen i en uppföljare. Han tog kontakt med Martin Scorsese som valde att regissera uppföljaren, men filmen är till stor del fristående och återkopplar inte särskilt mycket till händelserna i den tidigare filmen.


© Touchstone Pictures

Paul Newman hade varit Oscarsnominerad sju gånger utan att vinna, och fick en heders-Oscar 1986, innan han året efter vann en Oscar för denna film. Man kan givetvis se det som att han till slut fick utmärkelsen för lång och trogen tjänst, men faktum är att han är mycket bra i rollen och ser man till de nominerade det året var vinsten välförtjänt.


© Touchstone Pictures

Vid sidan av Paul Newman ses en ung Tom Cruise, som passar bra som den lovande biljardspelaren som fortfarande är våt bakom öronen. Han känns lite annorlunda än vad man är van vid att se honom, på ett positivt sätt. Dock återgår Cruise ibland till sina gamla skådespelarvanor när Vincents ego visar sitt rätta ansikte. Han kan liksom inte hjälpa sig, och det är både en styrka och en svaghet, eftersom det passar karaktären samtidigt som det stör prestationen och påminner en om att det är samma gamla Tom Cruise. En duktig och Oscarsnominerad Mary Elizabeth Mastrantonio är klart bra i rollen som Carmen, som är mer mogen än Vincent och bättre på att spela spelet, även om hon ibland spelar ett väl högt spel.


© Touchstone Pictures

Filmen har framförallt två egenskaper som talar för den. Den ena är trion Eddie, Vincent och Carmen och skådespelarna som gestaltar dem. Triangeldramat skapar en del friktion och spänning inom gruppen där minsta lilla felsteg kan innebära att en av dem känner sig huggen i ryggen. Den andra är fotot och klippningen runt biljardscenerna. Det är intressant hur filmen väljer att hålla sig relativt neutral kring hur det går i matcherna och vad insatserna är. Istället är det de tekniska detaljerna som prioriteras.


© Touchstone Pictures

Skådespelarna och karaktärerna engagerar en i deras öden, men historien som sådan gör det inte - åtminstone inte i den utsträckning som man skulle önska sig. Man glider igenom berättelsen med ett par bra och starka karaktärer snarare än att känna sig uppslukad av vad som sker. Det blir inte ointressant eller tråkigt att följa Eddie, Vincent och Carmen - det finns absolut ett värde i deras samspel. Men filmen lämnar en del att önska vad gäller att skapa mer intrig och dramatik kring spelet, som trots allt utgör en stor del av historien. Det gör att man delvis uppskattar vad man ser, men något saknas för att alla bitar ska falla på plats.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Like Tears in Rain

Titel: Like Tears in Rain
Genre: Dokumentär
Land: Holland
År: 2024
Regi: Sanna Fabery de Jonge

Handling: Skådespelaren Rutger Hauer var en privat person som bara släppte in ett fåtal i sin innersta krets. Hans guddotter, regissören Sanna Fabery de Jonge, utforskar hans liv och skildrar en man som var än mer fascinerande än sina filmroller.

Omdöme: För den som kan sin film känner de flesta till Blade Runner (1982) och Rutger Hauers klassiska ord "Like Tears in Rain". Men detta är inte en dokumentär om Ridley Scotts stilbildande film, inte heller om Rutger Hauers filmkarriär. Istället är det ett desto mer intimt och personligt porträtt av privatpersonen Rutger Hauer, snarare än av skådespelaren.


© Scenery

Dokumentären är gjord av Rutger Hauers guddotter Sanna Fabery de Jonge. Hon berättar inte bara om hur hennes föräldrar lärde känna och blev goda vänner med den unga mannen som kom att bli Nederländernas mest kända skådespelare, utan visar även privat bildmaterial, varav mycket är filmat av honom själv.


© Scenery

En stor del av dokumentären visar hur han var en fri själ. Han var rak och ärlig, inte ute efter att imponera på folk i filmbranschen eller få någon att tycka om honom. Han trodde på kemi mellan människor - antingen fanns den där naturligt eller så fick det vara. Skådespelare som Whoopi Goldberg och Mickey Rourke pratar om sin starka vänskap med honom. Regissören Paul Verhoeven, som hade ett fruktbart samarbete med Rutger Hauer i hemlandet, pratar om hur den stilige Hauer ständigt överraskade honom i olika roller. Men han var inte alltid lätt att jobba med, eftersom han ville gå sin egen väg och vara fri. Under flera inspelningar passade han därför på att sätta sig på motorcykeln mellan tagningarna för att utforska och sticka iväg.


© Scenery

Ett återkommande tema genom dokumentären är hur mycket människorna som stod honom nära betydde för honom. Allt började med hans fru, som han var gift med i 50 år. Hon berättar om kärleken de hade, äventyren de gav sig ut på när han inte var på en filminspelning och hur han alltid fann tid att komma hem vid varje tillfälle som gavs. Även hennes bror, alltså hans svåger, stod honom nära. Det var via honom han träffade systern som blev hans fru.


© Scenery

Det dokumentären gör bra är att ge en klarare bild av Rutger Hauer som privatperson, var han kom ifrån innan Hollywood lockade över honom och hur han aldrig förändrades som person utan behöll sina principer och värderingar. Vad som saknas är den andra sidan. Man hade gärna sett privatlivet varvas med hans filmkarriär och fått följa med mer bakom kulisserna inom filmbranschen. Eftersom dokumentären är gjord av hans guddotter förstår man dock att det istället främst är fokus på hennes bild av honom som den älskade gudfader hon kände, snarare än den kända skådespelaren han blev.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

The Warriors [Director's Cut]

Titel: The Warriors / The Warriors - Krigarna
Genre: Action/Kriminalare
Land: USA
År: 1979
Regi: Walter Hill
I rollerna: Michael Beck, James Remar, Deborah Van Valkenburgh, David Patrick Kelly, Mercedes Ruehl

Handling: Ett gäng från Coney Island som kallas The Warriors hamnar mitt i ett kaos när en respekterad gängledare mördas under ett stort möte i New York. De anklagas för dådet och får hela stadens gäng efter sig. Nu måste de ta sig genom staden och tillbaka till sitt område, samtidigt som de försöker överleva natten och undvika både polisen och de rivaliserande gängen.

Omdöme: Möt gatugänget The Warriors som kommer från Coney Island i New York. Det nio man starka gänget beger sig till andra sidan av staden för att närvara vid ett stort möte med andra lokala gäng. Tanken är att mötet, som arrangeras av den mäktigaste gängledaren Cyrus (Roger Hill), ska vara fredligt och få gängen att dra åt samma håll. När Cyrus plötsligt skjuts ihjäl av gängledaren Luther (David Patrick Kelly) bryter helvetet löst.

"Can you dig it?" - Cyrus


© Paramount Pictures

Luther och hans gäng pekar ut The Warriors för dådet, vilket gör dem till fiende nummer ett för samtliga gäng. The Warriors tror att det enda de behöver göra är att ta sig hem till Coney Island efter kaoset kring mötet. De är till en början inte medvetna om att de pekats ut och är måltavlor, men blir snart varse om situationen när de jagas av olika gäng vart de än går.


© Paramount Pictures

Den nyutnämnde ledaren för The Warriors är Swan (Michael Beck). Han har stöd från de övriga medlemmarna, med undantag för den hetlevrade Ajax (James Remar), som anser att han själv borde vara ledare. Gänget måste skjuta sina inre stridigheter åt sidan och istället lägga all energi på att försöka ta sig hem. Det kommer att bli en lång natt full av konfrontationer och en och annan förrädisk överraskning som The Warriors måste vara redo att möta.


© Paramount Pictures

Director's Cut-versionen skiljer sig främst på två sätt. För det första inleds filmen med en berättarröst av regissören Walter Hill som tar upp grekisk mytologi för att knyta an till The Warriors. Det andra och mer iögonfallande är ett par övergångar i serietidningsformat. Man ser och känner klart och tydligt att dessa är modernare än resten av filmen från 1979. Director's Cut-versionen kom 2005 och Walter Hill har sagt att det var så här han hade tänkt sig filmen, med serietidningsövergångarna. Det ger filmen något lite annorlunda och stör inte direkt, även om det moderniserar filmen en aning på ett halvt dussin ställen filmen igenom.


© Paramount Pictures

Att se den här filmen är som att kliva in i en tidskapsel som tar en till en annan tid och värld. Vad som uppskattas är att det känns som äkta vara och inte blir tillgjort. Om man skulle försöka återskapa hela inramningen med gängen, atmosfären och stämningen skulle det aldrig kunna komma i närheten av vad man får här. Det är även noterbart att det inte blir cheesy, som det ofta kan bli när det handlar om gäng, vilket är viktigt för att helheten ska fungera.


© Paramount Pictures

Utöver The Warriors möter vi en rad andra gäng i olika utstyrslar med diverse kännetecken som sticker ut. Vissa är coolare, andra är lite mer fjantiga, men alla fyller en funktion och är med av en anledning. Vissa av The Warriors-medlemmarna är tuffa, men vissa är mer gröna. Den skönaste karaktären av dem alla är dock den rivaliserande gängledaren Luther, som både upplevs som psykopatisk och provocerande. Den oförglömliga scenen med tomflaskorna när han försöker locka ut The Warriors är obetalbar. David Patrick Kelly och hans gestaltning av den galne Luther hör hemma bland de bästa filmskurkarna.

"Warriors, come out to play-ay!" - Luther


© Paramount Pictures

Det finns en autentisk coolhet över filmen som är guld värd. Musiken är en bidragande faktor, men hela filmen har en hög coolhetsfaktor utan att ens försöka. Det kommer naturligt och blir så mycket mer effektfullt på det viset. Actionscenerna ska inte heller glömmas bort då de är välgjorda och har en del bra stunts. Det är också en film med en stark nattkänsla som gör att den helst bör avnjutas under en stillsam natt.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.5

Le cercle rouge

Titel: Le cercle rouge / The Red Circle / Den röda cirkeln
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike/Italien
År: 1970
Regi: Jean-Pierre Melville
I rollerna: Alain Delon, Bourvil, Gian Maria Volontè, Yves Montand

Handling: En nyligen frisläppt tjuv, en förrymd fånge och en före detta polis planerar det stora juvelrånet. Samtidigt är en kattälskande hårdför polis dem på spåren.

Omdöme: Inspektör Mattei (Bourvil) är en veteran inom den franska poliskåren. Denna morgon ska han transportera fången Vogel (Gian Maria Volontè) från Marseille till Paris med tåg. Vogel lyckas dock fly och Mattei tar upp jakten mitt ute på den franska landsbygden. Tidigare samma morgon har Corey (Alain Delon) blivit frisläppt från fängelset och kör från Marseille mot Paris när Vogel plötsligt dyker upp i hans bil.


© Criterion

Ett stort polispådrag inleds efter den förrymde fången, men det hindrar inte Corey från att hjälpa Vogel. Corey behöver nämligen hjälp med att genomföra en juvelkupp han blivit tipsad om. Vogel, som är tacksam för vad Corey gjort för honom, behöver också pengarna. De rekryterar även en tredje man som Vogel känner sedan tidigare - den utmärkte skytten och före detta polisen Jansen (Yves Montand).


© Criterion

Det är ett kylslaget och vintrigt Frankrike som visas upp i denna klassiker av Jean-Pierre Melville. Inramningen och fotot målar upp en blek bild som lägger sig som en våt handduk över filmen. Det bidrar till en dyster stämning som även speglar de fyra karaktärerna och deras öden. Tack vare det blir det inte någon direkt vacker film, vare sig på insidan eller utsidan.


© Criterion

De fyra karaktärerna är alla något av ensamvargar som helst sköter sitt. Corey är den coola och mystiska tjuven som verkar vara iskall i allt han gör. Vogel är potentiellt farlig och desperat som förrymd fånge, men han uppvisar också en hederskodex gentemot andra kriminella. Jansen har blivit försupen efter att han lämnat polisen, så det gäller att han håller sina inre demoner i schack för att de ska ha en chans att lyckas med stöten. Och så har vi Mattei som är en kattälskande polis som inte behöver vara omtyckt. Han är bara duktig på polisyrket och är villig att ta till alla tricks för att få resultat.


© Criterion

Filmen har sparsamt med dialog och en distinkt atmosfär som är tänkt att skapa en kall och cool stämning. Frågan är dock om den lyckas med vad den försökt sig på. Lite både och skulle man kunna säga. Det är en film som har en stil som skiljer sig från mängden, men det är nästan lite deprimerande hur kylig den är. Det är skillnad på att vara stilistiskt ren och snygg, men samtidigt kall. Här är det snarare avskalat och minimalistiskt, men på grund av det blir det också något känslolöst.


© Criterion

Den 2.20 långa filmen hade utan tvekan vunnit på att trimmas ner, men även en annan sorts klippning hade hjälpt. Det är ett onödigt långsamt tempo, även om filmen aldrig direkt blir trist. Det är en del av filmens stil, men det finns olika sätt att göra det på. Det är främst den första timmen som man kunde ha kortat ner. Runt halvvägs in kommer nämligen den minnesvärda juvelkuppen. Även här tar filmen god tid på sig, men det passar desto bättre när man visar upp hur metodiskt tjuvarna går tillväga.


© Criterion

Allt som allt är det en film med en del av värde. Det finns inslag och scener man kan plocka ut som är klart lyckade och som uppslukar en. Men tempot, den bleka och kyliga inramningen plus karaktärer som är svåra att känna för gör att det saknas en del för att uppskatta filmen mer. Jean-Pierre Melville är en regissör vars filmer och stil uppskattas, men trots att detta är en av hans mest kända och hyllade filmer föredras personligen ett par andra av hans tidigare verk mer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9

The Thing

Titel: The Thing
Genre: Mysterium/Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Keith David, Wilford Brimley, Richard Dysart, Donald Moffat, Charles Hallahan, Richard Masur

Handling: MacReady är helikopterpilot på en amerikansk forskningsstation i Antarktis. När en hund, jagad av norrmän från en närbelägen bas, kommer in på basen börjar märkliga saker hända.

Omdöme: En amerikansk forskningsstation i Antarktis med tolv män får påhälsning av en hund som jagas av en helikopter. Männen i helikoptern kommer från en norsk bas. Norrmännen visar sig ha gjort en upptäckt som de till en början var eld och lågor över, bara för att inse att de inte bara hittat något utomjordiskt - de har även väckt det till liv.


© Universal Pictures

MacReady (Kurt Russell) är gruppens helikopterpilot. Han vill helst vara ensam med sin flaska, spela ett parti schack och hålla sig undan kylan. När paniken bryter ut på forskningsstationen är det MacReady som visar ledarskap och tar befälet. Det övriga manskapet består mestadels av forskare av olika slag, men när någon av dem tas över av den utomjordiska livsformen, som kan imitera andra organismer, inser männen att det som hände norrmännen nu håller på att hända dem.


© Universal Pictures

Vissa filmer greppar tag i en från första stund och släpper sedan inte taget - det här är en sådan film. Direkt när man hör Ennio Morricones underbara synthtoner är man fast. Det roliga är att det låter exakt som John Carpenters musik från hans andra filmer, men proffsigare. Carpenter tog kontakt med Morricone och bad honom att komponera musiken till filmen och kombinera synth med orkester. Resultatet är en härlig blandning av deras båda stilar, och musiken skapar en otrolig stämning genom hela filmen.


© Universal Pictures

Man kan inte prata om filmen utan att nämna de praktiska effekterna som använts. De är så mycket bättre än dataeffekter eftersom de ger en mer autentisk känsla. Det kräver ett bra hantverk och till 90% ser det riktigt övertygande ut. Helt fulländat är det inte, men för det mesta är det kreativt, lyckat och groteskt, vilket är precis den effekt man är ute efter.


© Universal Pictures

De tolv männen på forskningsstationen fyller alla en roll och även om MacReady sticker ut som ledaren får de övriga också framträdande roller. En duktig skara skådespelare har samlats, de flesta är karaktärsskådespelare som man känner igen från senare filmer. Boken som filmen bygger på hade hela 37 karaktärer, men det känns smart att begränsa det till tolv. På så vis får alla vara med på ett hörn och hamnar inte bara i bakgrunden. Dessutom har de alla sina distinkta karaktärsdrag, vilket gör att det inte blir rörigt med vem som är vem. Noterbart är också att filmen endast har manliga karaktärer. Dynamiken hade kunnat ändras med en eller två kvinnor, men avsaknaden av kvinnliga karaktärer är inget man tänker på eftersom filmen har ett så bra driv hela tiden - kanske tack vare att man slipper en romantisk sidohistoria.


© Universal Pictures

Det är en av de främsta filmerna i skräck- och sci-fi-genren tillsammans med Alien (1979). Men när filmen kom år 1982 blev den inte särskilt framgångsrik eller varmt mottagen. Det hade förmodligen att göra med en rad faktorer, bland annat att den kom under samma period som flera andra framgångsrika fantasy- och sci-fi-filmer släpptes. Publiken var kanske inte heller riktigt mottaglig för den mörka tonen i en tid då samhället gick igenom en svår period. Dessutom kritiserades filmbolaget för att reklamkampanjen och lanseringen av filmen inte levde upp till den standard filmen hade förtjänat. Med tiden har den dock vunnit respekt och anses numera vara en av de bästa och mest omtyckta skräck- och sci-fi-filmerna som gjorts.


© Universal Pictures

Den ödesmättade musiken, den mörka stämningen, den isolerade forskningsstationen och den isande kylan är med och sätter tonen. Paranoian och misstänksamheten bland männen är på topp och ingen är att lita på - vem som helst kan förvandlas till den utomjordiska varelsen. Allt gör att intensiteten och spänningen består från första till sista bildrutan. När filmen slutar lämnas man dessutom med en känsla av att det inte är över. Inget hjältemodigt "allt löser sig"-slut, utan istället ett mer öppet slut som känns precis rätt och fångar osäkerheten och paranoian som genomsyrar hela filmen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.2