Bonnie Scotland

Titel: Bonnie Scotland / I kronans kläder
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1935
Regi: James W. Horne
I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, June Lang, James Finlayson

Handling: Helan & Halvan är i Skottland för att hämta ett arv. Av misstag tar de värvning i armén och ganska snart befinner de sig i stridens hetta i Indien.

Omdöme: Stanley (Stan Laurel) och Ollie (Oliver Hardy) anländer till Skottland eftersom Stanley ska ärva sin farfar MacLaurels förmögenhet. När det visar sig att Stanley endast ärver en gammal säckpipa och en snusdosa, måste vännerna fundera på vad de ska hitta på härnäst eftersom de är panka. Av misstag tar de värvning i armén och hamnar i Indien.


© MGM

Efter ett flertal kortfilmer övergick Helan & Halvan till att även göra långfilmer, däribland denna. De hade redan gjort fem långfilmer, men fortsatte att göra kortfilmer däremellan. I och med denna film upphörde de helt med kortfilmsformatet, eftersom deras långvarige producent Hal Roach ansåg att kortfilmerna inte längre var lönsamma.


© MGM

Filmen har tydligt två halvor där den första utspelar sig i Skottland. Här känner man att det är en gammal hederlig Helan & Halvan-film. Det finns inte många som kan få en att skratta som de gör, så även här. De hamnar i diverse trångmål som de själva - i synnerhet Stanley - har försatt sig i. I sina bästa stunder leder det till en del roliga scener. Tyvärr visar filmen upp en annan sida under den andra halvan.


© MGM

Handlingen förflyttar sig till Indien under andra hälften av filmen. Förutom Helan & Halvan finns det också en sidohistoria som mest känns som utfyllnad eftersom den varken är intressant eller bra. Dessutom kopplas den dåligt ihop med Helan & Halvan, vilket gör att filmen tappar avsevärt under andra halvan. Filmen borde helt enkelt ha stannat i Skottland och fortsatt med trevligheterna där. Kvalitetstappet gör att filmen inte kan bli godkänd, även om det alltid är kul att följa våra vänner.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

Four Weddings and a Funeral

Titel: Four Weddings and a Funeral / Fyra bröllop och en begravning
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Storbritannien
År: 1994
Regi: Mike Newell
I rollerna: Hugh Grant, Andie MacDowell, Kristin Scott Thomas, Rowan Atkinson

Handling: Charles är en inbiten ungkarl som tycks tillbringa allt större del av sin fritid med att gå på sina vänners bröllop. Ju fler bröllop han går på, desto mer livrädd blir han att själv gifta sig. Hans ungkarlsliv har rymt mängder av charmiga och begåvade flickvänner, men inte en enda har lyckats få honom till altaret. Men så möter han Carrie, den ovanligaste, vackraste och livligaste kvinna han någonsin sett.

Omdöme: Charles (Hugh Grant) och hans vänner går ofta på bröllop eftersom någon de känner ska gifta sig. Charles själv är ungkarl och han vill gärna ha det så. För även om han dejtat mycket har ingen kvinna fått honom att vilja gifta sig. Kanske har det att göra med att han har intalat sig själv att äktenskap inte är något för honom, istället för att ge relationen en ärlig chans.


© MGM

Under ett bröllop där Charles är best man får han syn på amerikanskan Carrie (Andie MacDowell), som han genast blir betuttad av. Detta trots att en av hans bästa vänner, Fiona (Kristin Scott Thomas), varnar honom för henne eftersom hon har rykte om sig att vara en manslukerska. Det är dock inget som hindrar Charles, som tar risken och leker med elden, vilket hotar att bränna honom och hans känslor för alltid.


© MGM

Manusförfattaren Richard Curtis, som senare skrev och regisserade Love Actually (2003) och About Time (2013), inspirerades till att skriva manuset av sina egna erfarenheter av bröllop - närmare bestämt 65 stycken över en 11-årsperiod. Med den sortens erfarenhet blev han minst sagt en expert på bröllop och dynamiken som sådana tillställningar för med sig.


© MGM

Charles är charmig och har inga problem med att få kvinnors uppmärksamhet, och tror att han kan ha hittat sin match i Carrie. Men ack om livet vore så enkelt. Han blir fullständigt uppslukad av denna kvinna och de har ett par oförglömliga ögonblick tillsammans. Frågan är dock om mötena betyder samma sak för de båda och om de är ute efter samma sak. Hon leker nämligen med hans känslor mer än hon kanske inser, och mer än vad han är villig att erkänna.


© MGM

En uppenbar styrka med filmen är de välskrivna karaktärerna, i synnerhet birollerna som lyfter filmen. Många filmer har bra huvudkaraktärer som får en att bry sig, men ett starkt manus får en även att bry sig om karaktärerna runt omkring, vilket denna film lyckas med. Det känns verkligen som en grupp vänner som känt varandra i många år, är avslappnade tillsammans, stöttar varandra och finns där i vått och torrt.


© MGM

Den centrala romantiska historien mellan Charles och Carrie är ett återkommande inslag under bröllopen, eftersom det är då de träffas. Men det är vänskapen mellan Charles och hans vänner som egentligen är filmens själ. Det är en hel del humor och värme som lyser igenom, vilket absolut bidrar till att göra filmen så pass älskad som den är. Den blev Oscarsnominerad för bästa film och bästa manus, medan den kammade hem BAFTA-utmärkelser för bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll (Hugh Grant) och bästa kvinnliga biroll (Kristin Scott Thomas). Framförallt blev det en enorm succé som banade väg för en våg av brittiska romantiska komedier.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

WALL·E

Titel: WALL·E
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2008
Regi: Andrew Stanton
Röster: Ben Burtt, Elissa Knight, Jeff Garlin, John Ratzenberger, Sigourney Weaver

Handling: Efter åratal av ohejdad konsumtion är Jorden täckt av skräp. För att göras beboelig igen flyr människorna Jorden och placerar ut miljontals små robotar för att städa upp. Efter hundratals år finns bara roboten WALL·E kvar; allt han vet om människor har han lärt sig av våra kvarlämningar. Han känner sig ensam, men en dag möter han roboten EVE, och ett stort äventyr kan ta sin början...

Omdöme: WALL·E är en robot som numera är ensam kvar på Jorden. Hans uppgift är att städa upp och rensa allt skräp som människorna lämnat efter sig och som bidragit till att göra Jorden obeboelig. WALL·E sköter sina dagliga rutiner och har en vän i form av en kackerlacka samt ett hem där han samlat på sig en massa skrot som kan komma till användning. Hans favoritsysselsättning är att titta på en gammal musikal som gjort honom fascinerad av känslor och mänsklig kontakt.


© Walt Disney / Pixar

En dag anländer en farkost som lämnar av en liten robot. Den nya roboten visar sig heta EVE och ska leta efter liv på Jorden. WALL·E ser sin chans till den kontakt han saknat i alla dessa år, och kanske kan det uppstå robotkärlek mellan dem. Först måste de dock ta sig till moderskeppet Axiom, där det ska avgöras om det är dags för människorna att återvända till Jorden - om det är säkert.


© Walt Disney / Pixar

Pixar har med denna animerade film skapat en tidlös berättelse. Med hjälp av en klassisk romantisk historia som drivkraft kan filmen ta med oss på ett känslosamt äventyr. En stor anledning till det är WALL·E, som är en liten robot med en stor personlighet. WALL·E må vara en robot, men uppvisar mänskliga känslor efter allt han har lärt sig. Tack vare detta blir filmen full av fina ögonblick och har dessutom hjärtat på rätt ställe, vilket gör den till en så lyckad animerad film.


© Walt Disney / Pixar

Själva animeringen håller väldigt hög klass och innehåller en enorm detaljrikedom. Det leder till ett visuellt spektakel som i princip endast animerade filmer kan bjuda på. Överhuvudtaget känns det som att det mesta är genomtänkt. Detaljerna i både animeringen och historien är smarta, något som i högsta grad bidrar till att helheten blir så pass tillfredsställande.


© Walt Disney / Pixar

Skulle det finnas något att peka på som sänker filmen en aning så är det två saker som sticker ut. Det ena är att det inte är så mycket dialog. WALL·E och EVE kommunicerar ibland med enstaka ord, men deras kommunikation sker främst på andra sätt. De är trots allt robotar, så det är bara naturligt. Däremot gör avsaknaden av mer dialog att det ibland saknas lite djup. Det andra är att det bitvis blir lite rörigt och stressigt när historien utspelar sig ombord på moderskeppet Axiom. Samtidigt blir det som bäst när WALL·E och EVE umgås och kommer allt närmare varandra. Det är då det blir en fin och hjärtvärmande animerad film som är svår att motstå.

3 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.4

Return to Me

Titel: Return to Me
Genre: Romantik/Komedi/Drama
Land: USA
År: 2000
Regi: Bonnie Hunt
I rollerna: David Duchovny, Minnie Driver, Bonnie Hunt, Jim Belushi, Robert Loggia, Joely Richardson

Handling: Under ett restaurangbesök på en av stadens mest charmfulla italienska krogar träffar Bob servitrisen Grace och ljuv musik uppstår. Men deras kärlekshistoria är långtifrån okomplicerad. Grace, som på grund av ett medfött hjärtfel alltid levt som om varje dag vore den sista, kan tack vare en lyckad hjärttransplantation för första gången börja planera inför framtiden. Medan Bob fortfarande är uppslukad av det förflutna och det liv som gått honom förlorat.

Omdöme: Kan äkta kärlek uppstå på nytt efter att ha förlorat sitt livs kärlek? Det har gått ett år sedan Bob (David Duchovny) miste sin älskade fru Elizabeth (Joely Richardson). Han har svårt att gå vidare och har sedan dess varit en sorgsen man som mest ägnat sig åt sitt arbete. Hans bäste vän Charlie (David Alan Grier) försöker desperat få honom på andra tankar och få ut honom så att han kan träffa någon.


© MGM

Samtidigt som Bob börjar ge livet en andra chans har Grace (Minnie Driver) bokstavligen fått en andra chans tack vare ett nytt hjärta. Hon är äntligen frisk och kan börja tänka på framtiden. Hennes bästa väninna Megan (Bonnie Hunt) och hennes make Joe (Jim Belushi) försöker para ihop henne med diverse män. Men det är inte förrän Grace och Bob träffar varandra på den italiensk-irländska restaurangen som hennes morfar och ett gäng pigga farbröder driver som kärleken blir möjlig.


© MGM

Ibland är det väldigt trevligt med en gammaldags, avslappnad romantisk film. Eller rättare sagt, det är aldrig fel. Man ser ofta krystade filmer och historier med karaktärer och skådespelare där det mer handlar om ytan och att allt ska vara perfekt snarare än att berätta en fin historia med människor man faktiskt bryr sig om.


© MGM

Bonnie Hunt, som även varit med och skrivit manuset och spelar Graces väninna Megan, gjorde här sin regidebut. Det märks att hon vetat vad hon vill och lyckats få till en film som fungerar, trots en grundpremiss som skulle kunna vara tagen från en TV-såpa. Premissen borde nästan leda till något smörigt, men filmen lyckas till stor del undvika det.


© MGM

En viktig del av filmen är inte bara de två huvudkaraktärerna, utan även alla biroller som får en plats i berättelsen. Det är oftast en fördel med en regissör som även är van vid att själv stå framför kameran, eftersom en sådan regissör inte bara bryr sig om huvudpersonerna utan ger alla en chans att visa upp sig.


© MGM

David Duchovny och Minnie Driver känns naturliga och är duktiga i huvudrollerna. Duchovny har aldrig setts bättre än här, medan Driver har övertygat i inte minst Owning Mahowny (2003), där hon är utmärkt. Man får inte heller glömma de fyra farbröderna samt Bonnie Hunt och Jim Belushi, som alla har en skönt avslappnad jargong med varandra.


© MGM

Mycket av filmens värde ligger i värmen och hjärtat som visas upp. Filmen blir aldrig riktigt sentimental och sockersöt på det sätt som den skulle kunna bli, men samtidigt behövs det nästan en gnutta av det i en sådan här film. Om det inte finns blir det svårt att känna något, och man vill att en film ska få en att känna. Det hjälper förstås om man är upplagd för denna sorts film. Är man det är chansen stor att den går hem och bjuder på en lagom dos romantik som lämnar en nöjd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Red Rock West

Titel: Red Rock West
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: John Dahl
I rollerna: Nicolas Cage, Dennis Hopper, Lara Flynn Boyle, J.T. Walsh

Handling: Arbetslös och pank kommer Michael till den lilla staden Red Rock där han blir förväxlad med en yrkesmördare. En barägare vill att han ska mörda hans otrogna fru.

Omdöme: Michael (Nicolas Cage) har bilat från Texas till Wyoming i hopp om att få anställning på ett oljefält. Men eftersom han inte vill ljuga om en krigsskada i knät får han inte jobbet. Michael får leta vidare och får tips om att söka upp baren i den lilla staden Red Rock, där någon av de lokala kanske kan hjälpa honom att få ett jobb.


© Universal Studios

Baren i Red Rock visar sig ägas av Wayne (J.T. Walsh) och Michael har tur eftersom han genast blir erbjuden ett jobb. Men vad Michael tror är ett jobb som bartender visar sig vara något helt annat. Wayne förväxlar nämligen Michael med en annan man från Texas som han anlitat - för att döda Waynes fru Suzanne (Lara Flynn Boyle).


© Universal Studios

Michael hamnar i en svår sits eftersom han är desperat efter pengar. Samtidigt är han ingen mördare och vill göra rätt för sig, utan att veta vem han kan lita på i den lilla staden. Och vad händer när Lyle (Dennis Hopper) - den riktige mördaren som anlitats för jobbet - dyker upp?


© Universal Studios

Tittar man på vilka filmer regissören John Dahl gjort märker man ett tydligt mönster. Det är oftast filmer med en tydlig neo-noir prägel. Detta var hans andra film och det finns en del likheter med bröderna Coens utmärkta regidebut Blood Simple (1984). Man kan faktiskt dra flera paralleller mellan filmerna då de har en liknande grundpremiss, småstadskänslan, en del av karaktärerna och bitvis även händelseförloppet. Det finns helt klart tecken som tyder på att John Dahl och hans bror Rick Dahl inspirerades av Blood Simple (1984).


© Universal Studios

Neo-noir och den här typen av upplägg uppskattas allt som oftast. Förväxlad identitet, lögner och svek, pengar, mord och annat smått och gott gör att det finns en hel del på gång. Filmen gör ett bra jobb med presentationen. Vi får tidigt ett ganska bra grepp om Michael som är en ärlig man i behov av lite tur. Istället dras han in i en nedåtgående spiral där vad han än gör bara leder till mer problem.


© Universal Studios

En film lever mycket på sina individuella delar, men också på hur regissören får ihop allt till vad som förhoppningsvis blir en trevlig och sevärd film. Här känns det som att bitarna som ska pusslas ihop inte riktigt håller en nivå som skulle kunna leda till något riktigt bra. Det är tillräckligt bra för att väcka ens intresse och behålla det under stora delar av speltiden, men det leder till slut inte till något i närheten av lika minnesvärt som tidigare nämnda Blood Simple (1984). Inte minst har filmen lite svårt att övertyga under den sista tredjedelen när vi närmar oss upplösningen. Istället för att lyfta och avsluta starkt har filmen en tendens att tappa lite ånga ju längre in man kommer. Betyget landar därför på mellan en trea och en stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.0

American Psycho

Titel: American Psycho
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2000
Regi: Mary Harron
I rollerna: Christian Bale, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Willem Dafoe, Jared Leto, Chloë Sevigny, Samantha Mathis, Josh Lucas

Handling: Patrick Bateman, en ung streber på Wall Street, har en annorlunda hobby; han mördar för nöjes skull. Ju längre tiden går, desto mer hatar han den värld han lever i.

Omdöme: Året är 1987 och 27-årige Patrick Bateman (Christian Bale) är en aktiemäklare på Wall Street. Han har en fin lägenhet, en prestigefylld titel som vice president, en fästmö i Evelyn (Reese Witherspoon), utsökt smak när det gäller kläder och är väldigt mån om sitt yttre. Och förresten - han är en psykopat. Han bär på en blodtörst som är redo att explodera, och han vet inte hur länge han kan stilla sitt begär.


© Lionsgate

Allt är bara en fasad för Patrick Bateman. Det han gör är bara för att passa in, men han är medveten om att han inte är riktigt frisk. Hans vänner och kollegor märker inte att det är något väldigt fel med honom, eftersom de alla är så självupptagna. Det viktigaste är var de ska äta middag, om de kommer få en reservation eller vem som har det finaste och mest eleganta visitkortet - en återkommande detalj som så smått kommer att driva Patrick till vansinne.


© Lionsgate

Patrick Bateman är utåt sett perfekt, men inombords lever en seriemördare. Han är pedant, narcissistisk, självupptagen och fåfäng - hela hans identitet kretsar kring ytligheter, status, perfektion och andras bekräftelse. Han lever i en värld där gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, och eftersom alla han umgås med är för upptagna av sig själva kan hans obalanserade personlighet förväxlas med sarkasm och humor.


© Lionsgate

Christian Bale är utmärkt som Patrick Bateman och visar verkligen hans talang. Det finns ingen tvekan om att hans prestation ledde till större roller och etablerade honom som en stjärna. Något som inte bör underskattas, och som är en oerhört viktig del av prestationen, är hur rolig han är. Det är en mörk humor som han prickar perfekt, vilket bara förstärker känslan av hur psykopatisk Patrick Bateman faktiskt är. När man läser att Leonardo DiCaprio först var tänkt att spela rollen kan man bara tänka sig hur tillgjort det hade känts, istället för att kännas helt naturligt och övertygande med Christian Bale.


© Lionsgate

Det är svårt att se filmen utan att sitta med ett leende på läpparna. Även om den i sina mest extrema stunder innehåller en del magstarka scener, finns också en återkommande lättsamhet i sättet Patrick Bateman uppträder och i sakerna han säger. Hans passion för musik är påtaglig och han börjar fördjupa sig i olika artister och låtar precis innan han ska göra något väldigt mörkt. Kombinationen är både absurd, bisarr och väldigt rolig.

"I have to return some videotapes." - Patrick Bateman


© Lionsgate

Ju längre in man kommer, desto mer förvirrad blir man när Patrick Batemans värld håller på att falla samman. Det leder till allt extremare incidenter och när han börjar skjuta och döda folk till höger och vänster under en och samma kväll, förstår man att han fullständigt tappat förståndet. Filmen tenderar att nästan spåra ur i och med detta, men när man börjar förstå att det är hans verklighetsuppfattning som spelar honom ett spratt känner man att det fyller en funktion.


© Lionsgate

Det är få filmer som lyckas ta med en på en liknande resa som den vi gör med Patrick Bateman. Den är djävulskt mörk på sina håll, men samtidigt är det svårt att inte bli sanslöst underhållen. Det är helt enkelt en njutbar filmupplevelse med en utmärkt Christian Bale. Man får inte heller glömma birollerna, med flera klockrena karaktärer och prestationer. Dialogen är också träffsäker och de många komiska scenerna avlöser varandra. Allt detta gör att det blir en unik filmupplevelse som fungerar minst lika bra vid upprepade omtittar. Inte för att det skulle vara en perfekt film, men man hittar inte många filmer som ger en liknande upplevelse som denna.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.6

Cocoon

Titel: Cocoon / Cocoon - djupets hemlighet
Genre: Komedi/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Ron Howard
I rollerna: Wilford Brimley, Don Ameche, Hume Cronyn, Maureen Stapleton, Jessica Tandy, Steve Guttenberg, Brian Dennehy

Handling: När tre gamla vänner flyr sitt ålderdomshem för att ta ett tjuvdopp i grannens simbassäng, sker ett mirakel. När gubbarna kommer upp ur vattnet känner de sig yngre och piggare.

Omdöme: På ett ålderdomshem i Florida bor de tre vännerna Ben (Wilford Brimley), Art (Don Ameche) och Joe (Hume Cronyn). De smyger iväg och tar sig in på grannens egendom för att använda inomhusbassängen, eftersom huset står övergivet. Men deras dagliga äventyr får sig en törn när en grupp på fyra hyr huset för en månad.


© 20th Century Fox

Walter (Brian Dennehy) och Kitty (Tahnee Welch) tillhör gruppen på fyra som hyr huset och en yacht som tillhör Jack Bonner (Steve Guttenberg). De ska nämligen dyka på en specifik plats och bärga vad som visar sig vara kokonger, som de sedan placerar i inomhusbassängen. När de tre pensionärerna återigen smyger in och tar sig ett dopp, upptäcker de något oväntat - de känner sig betydligt yngre och har mer energi än på många år...


© 20th Century Fox

Det är svårt att inte tänka på Steven Spielberg och ett par av hans filmer när man ser denna Ron Howard-film. Istället för att handla om barn som hamnar i knepiga situationer med utomjordingar, följer vi här en grupp pensionärer. Den stora skillnaden är att vi får se ett gäng etablerade veteranskådespelare och i det här fallet får några av dem smaka på ungdomens källa.


© 20th Century Fox

Filmen blev en succé när den kom, vann två Oscars för bästa visuella effekter och bästa manliga biroll (Don Ameche). Det kom dessutom en uppföljare, även om den inte var lika omtyckt eller framgångsrik. Ron Howard hade gjort ett par filmer innan denna, men detta var hans första storfilm och därefter skulle det komma många fler i hans karriär.


© 20th Century Fox

Filmen har en melankolisk känsla då den snarare ger en nedstämd upplevelse än att kännas direkt upplyftande. Den skiljer sig därför en del från vad man kanske skulle förvänta sig, vilket kan vara på gott och ont. Den har tillfällen då den blir lite mysigare, främst tack vare musiken av James Horner - inte minst huvudmelodin - men överlag ligger en sorgsen känsla över filmen. Det handlar trots allt om en grupp pensionärer på ålderns höst, och hoppet de och vi som tittare känner är bitterljuvt.


© 20th Century Fox

Det är inte en film som verkligen har det lilla extra. Den har lite av varje och gör en del bra, men inte till den grad att man skulle svepas med fullt ut. 80-talskänslan finns där, samtidigt är den inte lika påtaglig som i många av favoritfilmerna från decenniet. Allt som allt resulterar det i en medioker film, varken mer eller mindre. Det betyder inte att den inte är värd att se, men den lämnar inga djupare spår efter sig, vare sig under filmens gång eller i efterhand.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Vertigo

Titel: Vertigo / Studie i brott
Genre: Mysterium/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1958
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes, Tom Helmore

Handling: Scottie är en före detta polis i San Francisco med en panisk rädsla för höjder. Han får i uppdrag av en gammal vän att förfölja dennes hustru Madeleine, som han misstänker har något i görningen. Scottie antar sig uppdraget som visar sig mer komplicerat än det först verkade.

Omdöme: John "Scottie" Ferguson (James Stewart) lämnar San Francisco-polisen efter att ha drabbats av höjdskräck och yrsel - vertigo. Han har det tillräckligt gott ställt för att inte behöva jobba, vilket han berättat för sin bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes). De var en gång i tiden förlovade med varandra, och hon har uppenbart fortfarande känslor för honom, mer än bara som vän.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Scottie blir kontaktad av en gammal vän, Gavin Elster (Tom Helmore), som vill anlita honom. Tanken är att han ska förfölja Gavins hustru, Madeleine (Kim Novak). Gavin är nämligen orolig för henne och vill veta vad hon har för sig om dagarna, eftersom hon har episoder där hon verkar vara som en annan person, i en annan värld. Efter att Scottie sett den vackra Madeleine blir han inte bara fascinerad av att gå till botten med hennes tillstånd, han blir också alltmer uppslukad av henne.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Alfred Hitchcocks älskade klassiker har en enorm förmåga att liksom hypnotisera tittaren. Det spelar ingen roll om man sett filmen tidigare, den drar tillbaka en och trollbinder en genast. Det är inte många filmer som har en så magnetisk dragningskraft som denna film besitter. En smått drömlik atmosfär målas upp, vilket inte är någon slump. Mycket sitter i detaljerna som Hitchcock så elegant och precist presenterar.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Musiken av Bernard Herrmann är en starkt bidragande orsak till filmens enorma stämning. Den fångar verkligen temat och framhäver känslorna som berättelsen har. Det hade inte varit detsamma att följa Scottie när han följer efter Madeleine utan den ackompanjerande musiken. Ibland känns det som filmen går i cirklar när Scottie spanar på avstånd, men fascinationen ökar bara samtidigt som mysteriet tätnar.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Det är inte bara musiken som är med och skapar den otroliga stämningen i filmen. Fotot och färgerna är delikata och gör mer för filmen än i de flesta andra filmer man sett. I princip varje bildruta känns genomtänkt och finns där av en anledning. Fotot och musiken blir helt enkelt en del av handlingen, nästan som en egen karaktär - en ytterst viktig sådan. Detsamma kan sägas om klädvalen - inte minst Madeleines - bilarna, buketten, tavlan och så vidare. Det sitter utan tvekan i detaljerna.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Filmen fascinerar på mer än ett sätt, och det är en stor anledning till varför den uppskattas så mycket och har fått sitt rykte. Mycket har också att göra med att det är en film som tål att ses om flera gånger, eftersom det finns så mycket att lägga märke till och fördjupa sig i. Vissa filmer kan tappa ju fler gånger man ser dem, medan andra nästan kräver flera tittar - detta är en sådan film.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Vad man får är en film med flera lager. Vad som inleds som ett mysterium med en drömlik aura över sig, övergår nästan till en slags spökhistoria utan att blomma ut i den riktningen. Besatthet blir ett huvudtema som inte minst Scottie kommer att drabbas av ordentligt, men även Midge visar tendenser till detta på ett mer komiskt vis. Barbara Bel Geddes är för övrigt klart bra i rollen som Midge och bidrar med både värme och humor.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Två tredjedelar in sker en förändring i filmens ton, en vändning som kan tolkas på lite olika sätt. Å ena sidan blir det ett klimax som leder till både lite förvirring och därefter en förklaring av vad som skett. Å andra sidan övergår historien till Scotties besatthet, som påtagligt ändrar tonen.


© Paramount Pictures / Universal Pictures

Frågan är om förändringen är till det bättre, eftersom filmen tappar en aning under den sista tredjedelen. Den hypnotiska och drömlika resan vi gjort med Scottie och Madeleine fram till dess har varit så tillfredsställande. Kontrasten med filmens senare del gör därför att man saknar vad filmen hade, där den mer tragiska fortsättningen och den olyckliga kärleken inte riktigt uppskattas lika mycket. Det blir till slut vad som saknas för att filmen ska kunna rå på North by Northwest (1959) som Hitchcock-favoriten.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.2