The Life of Chuck

Titel: The Life of Chuck
Genre: Drama/Fantasy/Sci-Fi
Land: USA
År: 2024
Regi: Mike Flanagan
I rollerna: Tom Hiddleston, Chiwetel Ejiofor, Karen Gillan, Mark Hamill, Mia Sara, Jacob Tremblay, Nick Offerman (röst)

Handling: En livsbejakande, genreöverskridande berättelse i tre kapitel som handlar om en vanlig mans liv vid namn Chuck Krantz.

Omdöme: Filmen presenteras i tre kapitel och inleder med det sista kapitlet för att sedan jobba sig bakåt i tiden. I det första kapitlet träffar vi läraren Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) som precis som alla andra oroas över vart världen är på väg. Inte vad som väntar i framtiden utan vad som sker här och nu. Jordens undergång är nära och hans enda tröst är att ensam titta på gamla filmer och ta till flaskan. Han har även en vänskaplig relation till ex-frun Felicia (Karen Gillan) som han oros över när internet och telefonerna slås ut.


© Neon

Det andra kapitlet handlar om Chuck Krantz (Tom Hiddleston) som hyllas överallt med reklam på billboards, radio och tv för sina 39 år. Men vem är Chuck? Ingen verkar ha hört talas om honom. Chuck kommer visa sig ha en upplevelse han och de som bevittnar det sent kommer att glömma. Chuck är nämligen en rackare på att dansa även om han till vardags ägnat sitt liv åt siffror som revisor.


© Neon

I det tredje kapitlet backar vi bandet ytterligare för att följa Chuck som ung där han uppfostras av sin farmor Sarah (Mia Sara) och farfar Albie (Mark Hamill) efter att föräldrarna omkommit i en bilolycka. Hos dem lär sig Chuck ett och annat, inte minst kärleken för dans som han får av sin kära farmor Sarah.


© Neon

En film av Mike Flanagan som tidigare bl.a. gjort Doctor Sleep (2019) och det bygger på en korthistoria av Stephen King. En film som på sina håll hyllats som en modern It's a Wonderful Life (1946) och en feel good-historia. Riktigt så långt skulle jag inte vilja gå. Inte bara att den inte når upp i samma klass som nämnda klassiker utan även att det inte är samma varma feel good-upplevelse.


© Neon

Det är en film som har sina ljusglimtar med fina ögonblick. Flera av de fina stunderna kretsar kring Chucks förkärlek för dans. Även berättarrösten av Nick Offerman funkar bra när den är med och berättar Chucks livshistoria. Visst är det på sina håll en feel good-historia, men det kombineras även med sorg, olycka och vad som verkar vara den stundande apokalypsen.


© Neon

Kombinationen mellan hopp och förtvivlan tillsammans med den genreöverskridande berättelsen och det faktum att man väljer att berätta historien baklänges gör att den har något som sticker ut. Kanske är det dock lite för mycket mörker som hindrar filmen från att ge den rätta feel good-upplevelsen. Dessutom lämnar den en del av fantasy- och sci-fi-elementen lite väl outforskade och oförklarade på sina håll. Hade den gjort ett bättre jobb med att få ihop den biten hade det med största sannolikhet höjt filmen till något mer.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

Miséricorde / Misericordia

Titel: Miséricorde / Misericordia
Genre: Drama/Kriminalare/Komedi
Land: Frankrike/Spanien/Portugal
År: 2024
Regi: Alain Guiraudie
I rollerna: Félix Kysyl, Catherine Frot, Jean-Baptiste Durand, David Ayala, Jacques Develay

Handling: Jérémie återvänder till sin uppväxtby i Ardèche efter att hans mentor, byns bagare, gått bort. Han inkvarteras i pojkrummet hos bagarens änka i väntan på begravningen, men bagarens son fattar snabbt misstanke om Jérémies egentliga motiv. Efter ett mystiskt försvinnande i de höstfärgade svampskogarna bryts dock det lantliga lugnet.

Omdöme: Den lokala bagaren i en liten fransk by har gått bort. Jérémie (Félix Kysyl) återvänder till byn för minnesstunden eftersom det inte bara var pappan till en gammal vän, Vincent (Jean-Baptiste Durand) från universitetstiden, utan han var även Jérémies mentor och mer än så. Jérémie ska åka hem på kvällen men änkan Martine (Catherine Frot) övertalar honom att stanna då han inte bör köra när han druckit och för att hon inte vill vara ensam.


©Les Films du Losange

Jérémie får sova i Vincents pojkrum och tanken är att Jérémie åker hem dagen efter. Men Jérémie har inget emot att stanna ett par dagar. Det ger honom även en chans att träffa Walter (David Ayala), en bonde som Jérémie och Vincent brukade hänga med en del i ungdomsåren. Vincent börjar starkt ogilla att Jérémie stannar då han dels inte vill att han ska träffa Walter och dels inte vill att han ska vara ensam med hans mamma Martine.


©Les Films du Losange

Känslorna börjar koka på flera håll och kanter och lugnet i byn förändras till osäkerhet, misstänksamhet, svartsjuka och lust. Ett försvinnande gör att Jérémie sitter på en hemlighet som alla försöker ta reda på. En av de som lurar i vassen visar sig vara den lokala prästen Philippe (Jacques Develay) som själv har något lurt i tankarna.


©Les Films du Losange

En av regissörens tidigare filmer Stranger by the Lake (2013) hade setts. Runt tio år senare kommer denna och när intrigerna börjar finns det en del likheter mellan filmerna. Till en början är det lite oklart hur det kommer sig att Jérémie kan stanna kvar i byn i flera dagar utan att ha några åtaganden där hemma i storstaden. Det förklaras under filmens gång men det blir lite av ett mysterium i sig längs vägen.


©Les Films du Losange

Historien har flera lite udda karaktärer, ja hela filmen är udda fast inte på ett dåligt sätt. Det blir snarare så att intresset hålls uppe och man undrar vad det kommer bli för slags film. Mer drama till en början, sedan sker en kriminell gärning och sedan blir det även svart humor mitt i allt.


©Les Films du Losange

Ibland är det svårt att hålla sig för skratt och det är prästen Philippe som visar sig vara nyckeln till det mesta. En småskön karaktär som man till en början inte tänker på så mycket men han dyker upp lite som gubben i lådan och till slut förstår man att han är riktigt lurig.


©Les Films du Losange

En film som under filmens gång egentligen inte känns så märkvärdig. Den är absolut inte dålig men det blir inte några toppar och dalar att tala om utan den håller en ganska lågmäld och jämn nivå. Men ju mer man pusslar ihop allt och ju mer man tänker på filmen, ju mer känner man att den har något. Det funkar helt enkelt och är lite annorlunda och udda vilket alltså får en att skratta gott vid ett par tillfällen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8

Eden

Titel: Eden
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2024
Regi: Ron Howard
I rollerna: Jude Law, Ana de Armas, Vanessa Kirby, Daniel Brühl, Sydney Sweeney, Toby Wallace

Handling: En grupp människor drivs av en djup önskan om förändring. För att vända samhället ryggen lämnar de allt bakom sig och sätter sin framtid i Galapagosöarnas hårda landskap.

Omdöme: Det är i början av 1930-talet som Heinz Wittmer (Daniel Brühl), hans nya fru Margret (Sydney Sweenet) och sonen Harry (Jonathan Tittel) anländer till Galapagosöarna för att börja om sina liv. De flyr dels osäkerheten i Europa och dels p.g.a. Harrys kamp med tuberkulos då den friska luften borde hjälpa hans tillstånd.


©Vertical

Huvudorsaken till varför familjen Wittmer tagit sig hela vägen till Galapagosöarna stavas Dr. Heinrich Ritter (Jude Law) som skrivit om äventyret som sedan publicerats i tidskrifter där hemma. Motiverade av hans historier har de anlänt, men Dr. Ritter och hans partner Dore (Vanessa Kirby) är allt annat än gästvänliga då de vill leva i fred. De är dock övertygade om att deras nya grannar inte blir långvariga och att de snart kommer tröttna om de inte ger dem en hjälpande hand.


©Vertical

Efter att familjen Wittmer börjat göra sig hemmastadda anländer nästa "granne" i form av baronessan (Ana de Armas). Tillsammans med sina älskare har hon kommit dit för att bygga ett litet hotell för rika gäster. Tillvaron mellan de tre grannarna blir allt annat än gästvänlig och intrigerna kommer skapa rivalitet mellan grannarna.


©Vertical

Denna verklighetsbaserade historia bygger på de överlevandes motstridiga berättelser om vad som faktiskt ägde rum där på Galapagosöarna. Med tanke på att filmen till stor del verkar ha hållit sig till fakta, får man säga att det är smått fascinerande vad som äger rum. Hur de tre grannarna istället för att samarbeta och hjälpa varandra mest tänker på sig själva och skapar en fientlig atmosfär.


©Vertical

Det är en mörk historia vi tar del av. Faktiskt lite överraskande med tanke på att det är Ron Howard som står för regin. Ingen barn- eller familjevänlig film om man säger så. Men det är iofs något man måste respektera, att han inte viker ner sig och istället berättar historien så som den till stor del var. Man förskönar helt enkelt inte historien.


©Vertical

Tiden på ön blir lite upprepande trots intrigerna och att man följer de tre grannarna som smider sina planer. Filmen känns lång och hade nog vunnit på att ha ett lite bättre tempo. Men det tar sig under sisådär den sista tredjedelen av den drygt två timmar långa speltiden. Det tätnar till lite mer när grannarna visar sina rätta sidor och får nog av att bara misstänka varandra. Helt ok och bitvis magstarkt men en bit upp till något riktigt bra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

Maldoror

Titel: Maldoror
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Belgien/Frankrike
År: 2024
Regi: Fabrice du Welz
I rollerna: Anthony Bajon, Alba Gaïa Bellugi, Alexis Manenti, Sergi López, Laurent Lucas, Béatrice Dalle

Handling: När två unga flickor försvinner blir Paul Chartier, en impulsiv ung polisaspirant, tilldelad uppdraget “Maldoror”. Denna hemliga enhet har inrättats för att övervaka en farlig sexualförbrytare. När operationen misslyckas, och trött på rättssystemets begränsningar, ger sig Chartier ut på en ensam jakt för att fälla de skyldiga.

Omdöme: Ett par unga flickor försvinner i belgiska Charleroi. De unga poliserna Paul Chartier (Anthony Bajon) och hans kollega Luis Catano (Alexis Manenti) vill göra mer än att bara rutinmässigt sitta och vänta på att flickorna och fallet sakta ska glömmas bort.


©The Jokers Films

I synnerhet Chartier visar framfötterna för sin chef Charles Hinkel (Laurent Lucas). Hinkel instämmer med Chartier att de borde göra mer och startar den hemliga enheten "Maldoror" där han sätter Chartier och Catano att spana på den huvudmisstänkte.


©The Jokers Films

Paul är i en spännande fas i sitt liv. Inte bara att han försöker göra ett gott jobb som polis, han är även i färd med att gifta sig med sin älskade Gina (Alba Gaïa Bellugi) som kommer från en siciliansk familj. Den lyckligaste perioden i hans liv kombineras med den mörkaste tiden i samhället. Mörkret kommer att påverka honom mer än bara när han är på jobbet då han blir helt uppslukad av fallet med de två försvunna flickorna.


©The Jokers Films

Intressant läsning när man läser om hur Fabrice du Welz ville göra en film om ökände belgiske seriemördaren Marc Dutroux som härjade under 90-talet men visste inte riktigt vilken infallsvinkel han skulle använda för historien. Efter att ha sett Quentin Tarantino-filmen Once Upon a Time... in Hollywood (2019) insåg han att han kunde göra historien fiktiv som en alternativ verklighet. Han drog även inspiration från filmer som inte minst Zodiac (2007) och Memories of Murder (2003).


©The Jokers Films

Handlingen utspelar sig i mitten av 1990-talet och även om det alltså inte är verklighetsbaserat får man definitivt känslan av att det skulle kunna vara det. Då det inspirerats av en sann händelse är det inte svårt att komma in i filmen och de mörka krafterna huvudpersonen försöker vinna mot. Han dras dock allt djupare in mot mörkret och eftersom han inte bara kan släppa fallet blir det alltmer personligt.


©The Jokers Films

En sak med filmen är att den är på hela 2.30 vilket man på förhand var lite tveksam till. Så här med facit i hand hade den nog kunnat trimmas ner till runt två timmar och varit lika effektiv eller kanske till och med bättre. Men samtidigt blir det aldrig dåligt eller med några direkta svackor.


©The Jokers Films

Avslutningsvis måste musiken nämnas då den genomgående är bra. Den är med och skapar en tät stämning som gör att filmen behåller sitt grepp om tittaren. Tycker även ett par av de italienska låtarna som används passar bra. En sevärd film som utforskar en mörk och traumatisk period i belgisk kriminalhistoria.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Friendship

Titel: Friendship
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2024
Regi: Andrew DeYoung
I rollerna: Tim Robinson, Paul Rudd, Kate Mara, Jack Dylan Grazer

Handling: En pappa i en villaförort faller pladask för sin karismatiska nya granne.

Omdöme: Craig (Tim Robinson) lever ett lugnt liv i ett förortsvillaområde med frun Tami (Paul Mara) och tonårssonen Steven (Jack Dylan Grazer). Craig jobbar med att utveckla appar och är klipsk men ses som något av en idiot av sina arbetskamrater. Detta då han inte är helt socialt komfortabel och har svårt att läsa av situationerna och följa de sociala koderna.


©A24

När familjen en dag felaktigt får ett paket adresserat till en nyinflyttad granne, passar Craig på att hälsa på den nya grannen och lämna över paketet. Grannen visar sig vara Austin (Paul Rudd), en karismatisk och cool man som Craig genast vill vara vän med och känner att han får de signalerna tillbaka.


©A24

Craig och Austin börjar umgås vilket öppnar en helt ny värld för Craig som annars mest bara sitter hemma på fritiden. Men vänskapen är inte så perfekt som Craig tror den är. Även om han menar väl ställer han till det för sig själv. Frågan är om han kan vinna tillbaka Austins vänskap och hur långt han är villig att gå.


©A24

Vad som marknadsfördes som en renodlad komedi är en festivalfilm som visserligen är en komedi men även en ganska mörk sådan på sina håll. Vad vi har är en huvudperson som är något udda. Han har trots allt en familj och verkar ha klarat sig ganska bra här i livet. Men hans sociala förmågor är högst anmärkningsvärda vilket skapar problem och en del roliga situationer.


©A24

Tim Robinson var för mig okänd och han är en komiker som har en bit upp till att vara en bra skådespelare. Hans sätt och stil, inte minst under utbrotten, får mig att tänka en del på Adam Sandler. Definitivt inte utseendemässigt men annars finns likheterna där, kanske främst när Sandler var yngre och spelade diverse småjobbiga karaktärer. Craig är inte helt lätt att tycka om även om han bara vill ha vänner, eller åtminstone en vän och det är Austin.


©A24

En film som aldrig riktigt når upp till högsta nivå men den har scener som höjer sig och får en att småskratta. I andra fall är det bara pinsamt och inte alls roligt då det borde vara det. Lite ojämn nivå helt enkelt. Detsamma kan sägas om musiken som blandar och ger. Den elektroniska musiken uppskattas och ger filmen en lite annorlunda ton än förväntat medan punk- och grungemusiken inte direkt går hem, även om den inte stör så mycket.


©A24

Överlag får sägas att man hade hoppats på lite mer. I sina bästa stunder funkar den definitivt och tar med en på ett lite ovisst äventyr med de nyblivna vännerna Craig och Austin. Men när vänskapen får sig en törn tappar även filmen en aning. Manuset känns inte så genomarbetat som det borde kunnat vara och till slut är känslan att det är en ok film men har en bit upp till mer än så. Mer tragikomisk än något annat när allt är sagt och gjort. Saknar även lite mer hjärta för att ha kunnat bli något.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

The Surfer

Titel: The Surfer
Genre: Thriller
Land: Australien/USA/Irland/Storbritannien
År: 2024
Regi: Lorcan Finnegan
I rollerna: Nicolas Cage, Julian McMahon, Justin Rosniak, Nicholas Cassim

Handling: En man återvänder till den idylliska stranden från sin barndom för att surfa med sin son. När han blir förödmjukad av en grupp lokalbor dras han in i en konflikt som hela tiden trappas upp och driver honom till bristningsgränsen.

Omdöme: Att se Nicolas Cage som en f.d. australiensisk surfare var inte något som lät direkt naturligt men det är klart man blir nyfiken. Nu har han återvänt till platsen där han växte upp och lärde sig surfa på en australiensisk strand. Han flyttade till Kalifornien som ung men vill nu köpa sin fars gamla hus som överser stranden och hamnat på marknaden.


©Madman Films

När han vill ta ut sin son för att surfa tillsammans stoppas de av lokala surfare som förbjuder utomstående att sätta sin fot där. Surfarna är fientliga och visar sig ledas av Scally (Julian McMahon) som lugnt men hotfullt informerar honom om situationen och ber honom lämna stranden.


©Madman Films

Han är ju dock född där och ska snart köpa huset så det är klart han tycker att han har rätt till att surfa precis som alla andra. Han hamnar i en konflikt med surfargänget och tänker inte vika ner sig. Det hela blir en principsak men frågan är hur långt konflikten kommer gå och vem som väljer att backa först.


©Madman Films

Småspännande och lite mystiskt när det hela inleds vilket får en att vilja titta vidare. Det hjälper även med lovande musik och där man anar att det hela kan eskalera till en ganska brutal historia. Riktigt så blir det dock inte även om det hela eskalerar en hel del fast tar en annan väg än vad som hade föredragits.


©Madman Films

En sak man måste säga är att Nicolas Cage väljer udda roller och filmer, denna är inget undantag. Han är behållningen med filmen och även om han inte spelar över som han ofta gör så bjuder han verkligen på sig själv. Karaktären hamnar i en ond spiral där han utsätts för det ena och det andra.


©Madman Films

Efter den första tredjedelen blir filmen tyvärr flummig och flippar ur. Den hamnar i ett slags drömlikt skimmer som även håller på att övergå i en mardröm. Karaktären är med om en resa som tar honom till botten och frågan är om han håller på att förlora förståndet, hallucinerar saker eller om historien har mer att berätta via det undermedvetna.


©Madman Films

Om det endast handlat om huvudkaraktärens personliga resa och transformation hade det nog ändå kunnat funka någorlunda väl. Tyvärr är surfargänget en slags sekt som gör att filmen förlorar en runt halvvägs in. Det blir väl inte en helt bortkastad titt p.g.a. Cage, musiken och stämningen som bitvis skapas men den tar fel väg för att kunna bli något.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

How to Make a Killing

Titel: Un ours dans le Jura / How to Make a Killing
Genre: Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/Belgien
År: 2024
Regi: Franck Dubosc
I rollerna: Franck Dubosc, Laure Calamy, Benoît Poelvoorde, Emmanuelle Devos

Handling: Efter en dödlig bilolycka flyr Michel från platsen. När Michel och hans fru Cathy återvänder till platsen, hittar de 2 miljoner euro i en väska vilket leder till en serie kaotiska händelser.

Omdöme: Det nalkas jul i Jura i östra Frankrike på gränsen till Schweiz. Drogsmugglare blir skrämda av en björn vilket leder till att deras guide dör. Björnen tar sig sedan till en hal landsväg där Michel (Franck Dubosc) är ute och kör och lyckas väja. Men olyckan är ändå framme då en parkerad bil vid vägkanten inte kan undvikas. Det leder till att ett par som är inblandade i drogsmugglingen dör.


©Gaumont

Den smått chockade Michel beger sig hem och berättar om det inträffade för sin fru Cathy (Laure Calamy). Hon har läst många kriminalnoveller och beger sig till platsen tillsammans med Michel för att täcka över spåren efter Michel. Men när de finner en väska med 2 miljoner euro ser de sin chans att komma undan med pengarna om de lyckas göra sig av med kropparna och bilen.


©Gaumont

Stadens polischef Roland Bodin (Benoît Poelvoorde) är ansvarig för den lilla poliskåren på tre personer som får fullt upp med de illegala immigranterna som visar sig vara drogsmugglare. Samtidigt blir situationen kring de döda kropparna och den krockade bilen mer och mer skruvad vilket gör att Roland får huvudbry vid sidan om att försöka skapa en bra jul för sin tonårsdotter.


©Gaumont

En kriminalthriller och svart komedi av och med Franck Dubosc som både skrivit och regisserat filmen förutom att spela en av huvudrollerna. Han lär ha inspirerats av Coen bröderna, inte minst Fargo (1996) och det är absolut en liknande typ av film. En del överraskningar längs vägen, en del brutala dödsfall och de döda kropparna hopar sig samtidigt som vi har helt vanliga människor som blir indragna i kriminella aktiviteter och bara gör det bästa av situationen.


©Gaumont

Benoît Poelvoorde i rollen som polischefen är favoriten i filmen och tänker tidigt att han påminner om någon. Det är George C. Scott han påminner om, både en del utseendemässigt och den komiska stilen som passar bra. Även Franck Dubosc och Laure Calamy funkar bra som det gifta paret som försöker komma undan med pengarna.


©Gaumont

En typ av film som uppskattas och även om det inte är den absolut bästa svarta komedin så känner man sig nöjd. Filmen igenom har den något på gång och det blir inte för galet. Dessutom introduceras nya karaktärer allt eftersom vilket gör att det inte blir för enformigt. Till slut blir frågan om pengar kan köpa lycka eller bara ställer till en massa problem. Som det visar sig vill alla ha en del av kakan om de får chansen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5