Sønnike

Titel: Sønnike / A Love Like No Other
Genre: Drama
Land: Danmark
År: 2025
Regi: Jesper Quistgaard
I rollerna: Morten Agerholm Jensen, Bertram Bisgaard, Trine Pallesen, Ari Alexander

Handling: 29-åriga Lasse har knappt någon kontakt med sin familj, men efter en tragisk olycka måste han plötsligt ta ansvar för sin betydligt yngre bror Vincent. I den nya situationen tvingas Lasse konfrontera en smärtsam hemlighet som kommer att förändra brödernas liv för all framtid.

Omdöme: Lasse (Morten Agerholm Jensen) har haft en kämpig uppväxt. När hans lillebror Vincent (Bertram Bisgaard) konfirmeras, väljer Lasse att dyka upp hemma hos föräldrarna. Bröderna får en chans att umgås och prata, och det blir tydligt för Lasse att Vincent är helt olik honom i samma ålder. Lasse ville helst gå ut och festa med sina vänner, medan Vincent trivs med att vara hemma med föräldrarna eller spela rollspel.


© Angel

När tragedin inträffar och föräldrarna omkommer i en olycka, drabbas bröderna självklart hårt. Men det blir också en chans för dem att komma närmare varandra. För Lasses del är det dock svårt, eftersom han bär på en hemlighet som han levt med i snart 15 års tid. Han är nämligen inte Vincents storebror - han är hans far...


© Angel

Filmen väljer direkt i öppningsscenen att avslöja att Lasse fick en son när han endast var 15 år gammal. De exakta omständigheterna är dock oklara, och Vincent har uppenbarligen inte fått reda på detta, även om han anar att Lasse döljer något för honom. Eftersom Vincent är minderårig blir det viktigt att reda ut vad som ska hända med honom, var han ska bo och vem som ska vara hans förmyndare. Dessutom behöver de ta hand om begravningen, vilket är ytterligare ett stressmoment.


© Angel

Det är ett tungt ämne som skulle kunna leda till en jobbig och deprimerande titt, men så blir det inte riktigt. Filmen har istället gott om värme och ömhet som gör berättelsen till något vackert. Förvisso är det inte en genomgående upplyftande historia, vilket är föga förvånande med tanke på temat, men den kunde ha varit klart mycket mörkare än den är.


© Angel

Man känner verkligen Lasses inre kamp, hans ångest och panikattacker. Han känner en enorm tyngd i sitt hjärta för att han övergav sin son, men samtidigt vet han att det var det bästa för Vincent. Nu har han däremot svårt att hantera situationen och avgöra om han ska berätta sanningen efter alla dessa år. Vincent å sin sida har alltid velat vara nära sin storebror och uppskattar chansen han nu fått, även om han är osäker på om Lasse vill ha något med honom att göra.


© Angel

I grunden är det ett starkt ämne och det skulle kunna leda till en hel del överväldigande scener. Istället har det gjorts på ett ganska lågmält sätt, vilket nog är till filmens fördel. Vi känner även med Lasse och Vincent som går igenom såväl svåra som fina stunder tillsammans. När filmen till slut når sin upplösning är det svårt att inte bli berörd. Vägen dit har skapat gott om känslor, men att se dem finna en slags harmoni tillsammans värmer definitivt ens hjärta.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.7

Out of Love

Titel: Les enfants vont bien / Out of Love
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 2025
Regi: Nathan Ambrosioni
I rollerna: Camille Cottin, Monia Chokri, Manoã Varvat, Nina Birman

Handling: En kvinna tvingas oväntat ta ansvar för sin systerson och systerdotter när deras mamma frivilligt försvinner. Samtidigt som hon försöker skapa stabilitet i deras vardag konfronteras hon med sina egna rädslor och vad det innebär att ta ansvar för andra.

Omdöme: Jeanne (Camille Cottin) är en kvinna i 40-årsåldern som valt att satsa på karriären framför ett familjeliv. Hennes syster Suzanne (Juliette Armanet) har två barn, sonen Gaspard (Manoã Varvat) och dottern Margaux (Nina Birman). En dag dyker de upp oannonserat hos Jeanne under barnens sommarlov. Vistelsen blir dock inte långvarig - åtminstone inte för Suzanne. Nästa morgon är hon försvunnen. Hon har lämnat ett brev till sin syster där det står att hon inte längre orkar och behöver ge sig av.


© StudioCanal

Barnen och Jeanne har nu hamnat i en svår situation; barnen vill inte vara där och längtar efter sin mamma, samtidigt som Jeanne varken vill eller vet hur hon ska ta hand om dem. I väntan på att Suzanne ska återvända, något de både tror och hoppas, försöker de göra det bästa av situationen. Jeanne vänder sig till sitt ex, Nicole (Monia Chokri), för att få hjälp med barnen. Men det är endast en tillfällig lösning.


© StudioCanal

Det vore att ta i att kalla filmen för fransk diskbänksrealism, men lite åt det hållet blir det. Ett drama om hur tillvaron kan vändas upp och ner för tre personer som varken valt eller önskat förändringen. Jeanne, som framstår som något kylig och självisk, tvingas plötsligt tänka på andra än sig själv, vilket inte är helt lätt. Barnen går samtidigt igenom en svår period och hanterar situationen på olika sätt. Inte minst Gaspard, som är den äldre av dem, oroar sig och börjar undra om det kanske var deras fel att mamman lämnade dem.


© StudioCanal

Det är givetvis ingen lätt situation, men filmen skildrar problemet på ett sansat och realistiskt sätt. På sätt och vis kan klassikern Kramer vs. Kramer (1979) plockas fram som ett exempel på hur den här typen av berättelse ska göras. Den väcker starka känslor, har utmärkta prestationer och skapar en varm känsla, trots ett tungt ämne. Här saknas det mesta i jämförelse. Även om det kanske inte är helt rättvist att jämföra med en sådan klassfilm, blir det ändå intressant att se skillnaden - den ena gör det riktigt bra, medan den andra bara blir ok.


© StudioCanal

En annan film värd att nämna är franska À plein temps / Full Time (2021), där en ensamstående mor kämpar för att ge sina barn en trygg vardag. Hennes resa med barnen är betydligt starkare och mer gripande än i den här filmen. Här tillåts man inte riktigt känna fullt ut för varken Jeanne eller barnen. Resultatet blir en medioker film utan att ha något som skulle få den att sticka ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

The Gorge

Titel: The Gorge
Genre: Action/Sci-Fi/Romantik/Skräck
Land: USA/Storbritannien
År: 2025
Regi: Scott Derrickson
I rollerna: Miles Teller, Anya Taylor-Joy, Sigourney Weaver, Sope Dirisu

Handling: Två vältränade agenter kommer varandra närmare efter att ha fått i uppdrag att vakta varsin sida av en mystisk klyfta. När ondskan kryper sig närmare måste de samarbeta för att överleva det onda.

Omdöme: Drasa (Anya Taylor-Joy) är en litauisk agent och kontraktsmördare som genomför ett uppdrag med stor precision. Levi (Miles Teller) är en amerikansk motsvarighet som kallas till en militärbas någonstans i USA. Där möter han Bartholomew (Sigourney Weaver), en högt uppsatt överordnad inom en hemlig operation. Han tilldelas ett nytt uppdrag och skickas iväg till en okänd destination.


© Apple Original Films

Levi skickas till en plats långt bort från civilisationen. Han anländer till en klyfta där han träffar J.D. (Sope Dirisu), mannen han ska avlösa. J.D. har varit där i exakt ett år, och nu är det Levis tur att ta över under lika lång tid. Han blir informerad om vad som gäller och får viss bakgrund, men det mesta är fortfarande mystiskt och oklart. Allt Levi egentligen vet är att han ska skydda västsidan, medan någon på östsidan är stationerad på andra sidan av klyftan.


© Apple Original Films

Dagarna, veckorna och månaderna går. Levi sköter sina rutiner, vilket innefattar att se till att säkerhetsanordningarna fungerar som de ska. Han får även syn på vem som vaktar östsidan: Drasa. Han har fått direktiv om att inte ha kontakt med andra sidan, men på Drasas födelsedag gör han ett undantag. Det blir början på en relation som växer sig allt starkare, samtidigt som de blir varse om farorna som lurar i klyftan...


© Apple Original Films

Filmen hade en trailer som gav blandade känslor, och vissa inslag gjorde att den först lades åt sidan. Men det fanns något som ändå lockade för att till slut ge den en chans. Inledningsvis har filmen tillräckligt mycket på gång för att väcka intresset. Två skickliga agenter, en från väst och en från öst, har valts ut för ett uppdrag ute i ingenmansland där de ska vakta en klyfta. Mysteriet tätnar och atmosfären byggs sakta men säkert upp.


© Apple Original Films

En sak som är värd att fundera över är varför endast en person skickas för att vakta och underhålla sin sida av klyftan. Det är en hel del att hålla reda på för en person, som dessutom behöver ha specifika kunskaper inom flera områden. Hade de istället varit två, tre eller fyra personer hade det känts mer naturligt. Det hade också gett manuset en chans att introducera fler personligheter på båda sidorna, något som hade kunnat vara intressant att se. Även när helvetet brakar loss hade fler inblandade kunnat ge filmen lite mer variation och bli en minnesvärd actionrökare. Men då hade det blivit en annan typ av film, utan relationen mellan Levi och Drasa - som trots allt är en stor del av storyn.


© Apple Original Films

Första halvtimmen lägger grunden där vi introduceras till Levi och Drasa, men även mystiken kring klyftan som bevakats gemensamt av väst och öst sedan andra världskriget. Exakt när handlingen utspelar sig är oklart, men det rör sig om en nära framtid. När faran från klyftan först dyker upp är det inte vad man vill se med datagenererade varelser. Men det går inte till överdrift, och fokus kan ligga kvar på den växande relationen mellan Levi och Drasa.


© Apple Original Films

Filmen har både sina styrkor och svagheter, vilket gör det till en intressant men inte fulländad filmupplevelse. Varelserna som döljer sig i klyftan uppskattas inte fullt ut, likaså scenerna som utspelar sig där nere. Interaktionen mellan Levi och Drasa är däremot fin att följa - tillsammans gör de tristessen mer uthärdlig. Stämningen som skapas uppskattas till stor del, inte minst tack vare musiken av Trent Reznor & Atticus Ross, där ett par låtar är riktigt vassa. Precis som filmen i övrigt är dock även musiken bitvis ojämn. Överlag är det en film av lite blandad kvalitet, men skönt nog är det inte en bortkastad titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Apex

Titel: Apex
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA/Kanada/Australien/Island
År: 2026
Regi: Baltasar Kormákur
I rollerna: Charlize Theron, Taron Egerton, Eric Bana, Matt Whelan

Handling: Sasha befinner sig i den ogästvänliga naturen i Australien. Hon söker ständigt nya adrenalinkickar. När hon ska ta sig nerför en svår flod visar det sig att naturen kanske inte är den största faran.

Omdöme: Sasha (Charlize Theron) och maken Tommy (Eric Bana) är ett äventyrslystet par som ständigt söker nya utmaningar. Efter en tragisk klättringsolycka i Europa bestämmer sig Sasha för att lämna det gamla bakom sig och söka sig till den australiska vildmarken. Trots varningar utfärdade av en lokal park ranger tvekar hon inte att ge sig ut ensam.


© Netflix

Under ett stopp på en bensinmack hamnar Sasha i en mindre konfrontation med ett par jägare som försöker göra henne obekväm. En annan man, Ben (Taron Egerton), lugnar ner situationen. Hon ber honom sedan om hjälp med kartläsningen, och han tipsar om en gömd pärla för en äventyrare som vill utforska den vackra, orörda naturen. Föga anar hon att Ben använder platsen som sin jaktmark - och att hon är hans nästa tilltänkta offer.


© Netflix

Baltasar Kormákur har flera gånger visat att han är en duktig regissör, oavsett om det gäller isländska eller engelskspråkiga filmer. Everest (2015) är en av hans allra främsta filmer, och även om denna inte kan mäta sig med den har båda inslag av bergsklättring. Det blir inte lika svettigt och nervkittlande här, men det är fortfarande ett stabilt hantverk. Filmen funkar dessutom som bäst när Sasha är på äventyr i den australiska vildmarken, där hon sedermera ser sig jagad och överlevnadsinstinkten slår in.


© Netflix

Charlize Theron känns naturlig och trovärdig som en äventyrare som klarar sig själv och inte har något emot ensamheten. Det känns övertygande när hon tar sig an bergsklättringen, forsränningen och överlevnaden i vildmarken. Taron Egerton framstår som något mer av en lättviktare i jämförelse. Han saknar den där naturliga bad guy- eller bad boy-auran som hade kunnat ge rollen mer tyngd. Samtidigt är det nog också tanken - han ska till en början inte uppfattas som någon man misstänker vara kapabel till något ondskefullt. Tankarna går delvis till James McAvoy i Split (2016), som spelade mot sin vanliga typ i en mörkare roll. Skillnaden är att McAvoy lyckades vara övertygande som riktigt elak, medan Egerton endast delvis lyckas, då han varken har de rätta förutsättningarna eller riktigt har det i sig.


© Netflix

Vad som förmodligen är filmens styrka är den natursköna men förrädiska australiska vildmarken. Det är nästan som att den är huvudkaraktären som stjäl rampljuset. Förvisso gör filmen ett bra jobb med att skapa ett relativt spännande jaktscenario mellan jägaren och den jagade. Efter en timme verkar det dock som att handlingen är på väg att dribbla bort sig när Bens galenskap når en ny nivå. Tack och lov tar sig historien snabbt bort från den fällan och kan sedan avslutas utan att behöva skämmas. En actionthriller med ett överlevnadstema som mestadels lyckas med spänningen, utan att vara spektakulär - men som inte heller gör bort sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

It Was Just an Accident

Titel: Yek tasadof-e sadeh / It Was Just an Accident / Det var bara en olycka
Genre: Drama
Land: Iran/Frankrike/Luxemburg
År: 2025
Regi: Jafar Panahi
I rollerna: Vahid Mobasseri, Mariam Afshari, Ebrahim Azizi, Hadis Pakbaten

Handling: En trafikolycka sätter igång en rad oväntade händelser. Vahid, en före detta politisk fånge, tror sig ha stött på mannen som torterade honom och samlar några andra överlevare för att konfrontera honom.

Omdöme: En make kör hem i mörkret sent en kväll tillsammans med sin fru och dotter i bilen. Han kör på något och bilen behöver repareras. Han får hjälp av en man som tar en titt på motorn. Det är då en annan man, Vahid (Vahid Mobasseri), hör ett ljud han så väl känner igen. Ett slags lätt gnisslande ljud som hörs varje gång mannen med biltrubblet rör sig. Vahid kommer aldrig att glömma det ljudet - och blir besatt av att följa efter mannen.


© Neon

Vahid är övertygad om att det är samme man som både psykiskt och fysiskt torterade honom och andra politiska fångar för ett par år sedan. Han vill se honom död, men innan han agerar måste han vara säker på att han har rätt person. Han vänder sig därför till en vän som sätter honom i kontakt med andra tidigare politiska fångar som vill utkräva sin hämnd - om de nu har hittat rätt person.


© Neon

Denna iranska film är både ett politiskt och psykologiskt drama där det förflutna hinner ikapp de inblandade. För offren är det sår som inte läker. Vissa av dem återvände aldrig från fångenskapen, andra har men för livet - både fysiska och psykiska. Om de har hittat rätt man har de en chans att utkräva sin hämnd och åtminstone försöka avsluta det kapitlet. Men är de själva på väg att bli lika barbariska som de monster som orsakat så mycket smärta och lidande?


© Neon

Det är en intressant premiss där vi till en början inte vet vad Vahid varit med om eller vad han vill hämnas för. Det klarnar dock relativt tidigt, och frågan blir hur långt han är villig att gå. När han får sällskap av andra tidigare politiska fångar, övergår fokus till det moraliska dilemmat de ställs inför. Vissa är lugnare och mer analytiska, medan andra bara vill få det överstökat och döda honom så fort som möjligt.


© Neon

Filmen har en del av värde, och bland det som skapar mest intresse är spänningen som ligger i luften när Vahid först följer efter och inväntar rätt ögonblick. Berättandet går sedan lite i svackor när gruppen ibland stannar upp för att diskutera och samla sina tankar, vilket gör att filmen på sina håll släpar benen efter sig. Inte till den grad att det skulle sänka helheten nämnvärt, men tillräckligt för att ta ett steg tillbaka. Det gör att den inte riktigt blir så intensiv som den hade kunnat bli - något som hade varit välkommet för att behålla och förstärka spänningen. En helt ok film, men utan att vara särskilt speciell.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

Train Dreams

Titel: Train Dreams
Genre: Drama
Land: USA
År: 2025
Regi: Clint Bentley
I rollerna: Joel Edgerton, Felicity Jones, William H. Macy, Kerry Condon, John Diehl, Clifton Collins Jr, Will Patton (röst)

Handling: Robert Grainier arbetar som skogshuggare i det tidiga 1900-talets USA. Han möter motgångar, kärlek och försöker hitta mening med livet.

Omdöme: Med hjälp av Will Pattons berättarröst introduceras vi till skogshuggaren Robert Grainier (Joel Edgerton). Det är tidigt 1900-tal och Robert rör sig mellan olika uppdrag, utan fast hem eller kännedom om sina föräldrar. Det närmaste han kommer en familj är de män han arbetar sida vid sida med - som skogshuggare eller vid ett brobygge.


© Netflix

Vad är meningen med livet, undrar Robert. Han har svårt att finna något som skulle få honom att känna att han hör hemma i världen. Men så träffar han Gladys (Felicity Jones), som kommer att förändra hans liv och hans syn på tillvaron. Han vill skapa ett liv med henne, och ju mer tid de tillbringar tillsammans, desto starkare blir känslan av att inte vilja vara borta från henne under långa perioder som skogshuggare. Men att bilda familj innebär att de behöver pengarna...


© Netflix

Det är intressant hur en film på ytan kan verka vara på ett visst sätt, men till en början visa sig vara annorlunda - i positiv bemärkelse - innan den till slut ändå blir lite som man först befarade. Början av sekelskiftet, depressionen och skildringen av luffarlivet kändes föga lockande. Men filmen visar sig alltså inte riktigt handla om det, och filmen har en stillsam skönhet i bildspråket och berättandet. Fotot och berättarrösten i tredje person är klart lyckade.


© Netflix

Halvvägs in tar berättelsen en annan riktning. Det som tidigare varit småtrevligt med att följa Robert övergår till att snarare bli tragiskt och deprimerande, och filmen tappar en del tempo. Andra halvan blir därför något segare att ta sig igenom. Robert återgår till samma inre tomhet och oförmåga att hitta en plats i tillvaron, vilket gör filmen mindre engagerande.


© Netflix

Det saknas ett bättre driv, framförallt under andra halvan, vilket är frustrerande att se. Den har tagit inspiration från Terrence Malicks filmer. Det är något filosofiskt och ska få en att reflektera över livet, men personligen uteblir effekten till stor del. Ofta har samma känsla även infunnit sig med Malicks filmer.


© Netflix

Filmen har ett fint foto, det är oftast vackert att titta på, och berättarrösten i tredje person funkar klart bra. På det får man också ett starkt montage på slutet, vilket får en att känna att det hade kunnat bli något riktigt bra av det hela. Istället lämnas man med en känsla av besvikelse över att filmen saknar ett bättre driv och engagemang.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt 6.5
IMDb: 7.5

A Gorilla Story

Titel: A Gorilla Story: Told by David Attenborough / Berättelsen om en gorilla
Genre: Dokumentär
Land: Storbritannien
År: 2026
Regi: James Reed, Callum Webster

Handling: David Attenborough berättar den anmärkningsvärda historien om sitt första möte med gorillaungen Pablo, hur den gorillan växte upp till att bli en ledande silverrygg och hur Pablos direkta ättlingar har det idag.

Omdöme: Året var 1978 när David Attenborough först kom i kontakt med bergsgorillorna i Rwanda. Egentligen skulle reportaget handla om något annat, men när en liten gorillaunge vid namn Pablo kom fram till honom kunde han inte annat än fascineras av denna speciella varelse. Mötet med Pablo kom att göra ett stort och bestående intryck på honom.


© Netflix

Nästan 50 år senare återbesöks berget och gorillorna som numera kallas Pablo-stammen. Namnen är nya, men beteendet, dynamiken och maktkampen bland silverryggarna är sig likt. Det blir en chans att bekanta sig med Pablo-stammen och se hur de interagerar med varandra, samtidigt som vi blickar tillbaka och får en bakgrund till hur det kom sig att bergsgorillorna numera kan leva relativt ostört.


© Netflix

Det är alltid spännande och fascinerande att se välgjorda naturdokumentärer. Den legendariske David Attenborough delar dessutom med sig av sina erfarenheter och berättelser, vilket är ovärderligt. Det ger en mer personlig upplevelse än om det endast vore en berättarröst utan någon egentlig koppling till den värld som skildras.


© Netflix

Att följa gorillorna och den pågående maktkampen är fascinerande. Men det kanske mest intressanta är att se dem som gorillaungar i arkivmaterialet och sedan möta dem som fullvuxna silverryggar. Den delen hade man gärna sett mer av för att få följa hela resan. Samtidigt hade det krävt att dokumentärfilmarna följt gorillorna kontinuerligt i flera decennier, vilket inte direkt är realistiskt.


© Netflix

Dokumentären lyckas till stor del få en att glömma vardagen och för en stund vara på plats på berget med gorillorna. Samtidigt blir den efter ett tag kanske något upprepande eftersom fokus främst ligger på ett par av gorillorna, inte minst några av silverryggarna. Tillbakablickarna och bakgrundshistorierna bryter förvisso mönstret ibland, men man hade gärna sett mer av detta - något som hade kunnat lyfta dokumentären ett snäpp.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2