Sudden Impact

Titel: Sudden Impact
Genre: Kriminalare/Actoon/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Sondra Locke, Pat Hingle, Bradford Dillman

Handling: Det här är fjärde delen i Dirty Harry-serien. Ett våldtäktsoffer hämnas på gärningsmännen genom att ritualmörda dem. Harry är henne på spåren.

Omdöme: Det är fjärde gången vi får följa Dirty Harry efter de föregående filmerna Dirty Harry (1971), Magnum Force (1973) och The Enforcer (1976). Det är också första och enda gången som Clint Eastwood själv regisserade en Dirty Harry-film.

"Go ahead... make my day." - Harry Callahan


© Warner Bros.

En kvinna, Jennifer Spencer (Sondra Locke), mördar sitt första offer i San Francisco med två välriktade skott. Motivet är till en början oklart, men att det är högst personligt och att hämnd ligger bakom är inte särskilt svårt att lista ut. Polisinspektör Harry Callahan (Clint Eastwood) kopplas in på fallet, men har inte mycket att gå efter.


© Warner Bros.

Jennifer beger sig till kuststaden San Paulo utanför San Francisco där hon växte upp. Hon har inte återvänt dit för att komma bort eller för att koppla av - hon är där för att leta upp de övriga hon tänker hämnas på. Samtidigt har Harry skapat rubriker i San Francisco. För att situationen ska lugna ner sig på hemmaplan skickas han till San Paulo för att ligga lågt ett tag och snoka, eftersom offret kom därifrån.


© Warner Bros.

Av de fem Dirty Harry-filmerna som gjordes drog denna in mest pengar, men det betyder inte att det är den bästa. Tvärtom är det en av de svagare filmerna i serien, även om det inte betyder att den är dålig eller ointressant. En sak är säker och det är att det alltid är lika trevligt att spendera en stund med Harry Callahan och Clint Eastwood. Dessutom är frågan om inte denna film har flest minnesvärda repliker av dem alla.

"You're a legend in your own mind." - Harry Callahan

© Warner Bros.

Valet att ha med Sondra Locke är inte bara kontroversiellt utan även diskutabelt. Hon var ihop med Clint Eastwood på den här tiden och detta var den sjätte och sista filmen de gjorde tillsammans. Hon är en skådespelerska som aldrig riktigt har uppskattats, men man får säga att hon passar ganska bra i rollen. Hade en annan skådespelerska kunnat vara bättre och mer lyckad i rollen? Absolut. Hon saknar vissa egenskaper man skulle önska sig för att känna större empati för karaktären. Samtidigt är hennes något udda utseende och kyla passande för rollen, något som ger henne en kuslig aura.


© Warner Bros.

Vissa delar av uppbyggnaden inför Jennifers mord skapar en drömlik - eller snarare mardrömslik - stämning som påminner en del om Alfred Hitchcock, kanske i synnerhet Vertigo (1958). Nu jämförs inte filmen med nämnda klassiker, men att se Jennifer och höra musiken i scenerna precis innan hon börjar minnas tillbaka skapar faktiskt lite Hitchcock-vibbar i just det ögonblicket.


© Warner Bros.

Filmen är utan tvekan som bäst när Harry är i farten. Det händer något mest hela tiden när Callahan är med. Man får inte riktigt samma känsla av att följa Jennifer och hennes tilltänkta offer, även om det finns en del bra scener. Det känns dock som att karaktärerna är något svagare än vad man skulle önska sig, vilket gör att man inte känner sig lika engagerad. Mot slutet blir det också lite för utdraget, särskilt när Harry Callahan kliver åt sidan för en stund. När han väl dyker upp igen på boardwalken med sitt nya vapen är det dock en av filmens bästa scener.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Compulsion

Titel: Compulsion / Brottslig drift
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1959
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Dean Stockwell, Bradford Dillman, E.G. Marshall, Orson Welles

Handling: Artie och Judd är två intelligenta och rika studenter. Övertygade om sin egen fullkomlighet börjar de planera det perfekta mordet.

Omdöme: Bästa vännerna Judd Steiner (Dean Stockwell) och Artie Straus (Bradford Dillman) studerar juridik på universitetet i Chicago. De är båda intelligenta och kommer från rika familjer, något som fått dem att känna att de är övermänniskor. Nu har de ingått en pakt att de tillsammans ska tänja på gränserna och utföra det perfekta brottet.


© 20th Century Fox

Artie är den mer dominante och drar med sig Judd i den farliga "leken" som kommer bli på fullt allvar när de kidnappar en pojke. Tanken är att de ska utpressa föräldrarna på en stor summa pengar. Men när pojken hittas död och ett par glasögon tillhörande en vuxen påträffas, blir de oroliga då glasögonen tillhör en av männen.


© 20th Century Fox

Distriktsåklagaren Harold Horn (E.G. Marshall) sköter utredningen när Artie och Judd blir misstänkta p.g.a. glasögonen. De har snickrat ihop sitt alibi för kvällen då kidnappningen ägde rum och med tanke på att de tror att de är så smarta verkar de tro att de ska komma undan med det hela. När så inte blir fallet anlitas ökände försvarsadvokaten Jonathan Wilk (Orson Welles) att försvara dem.


© 20th Century Fox

Historien är inspirerad av fallet med Leopold och Loeb som Hitchcock gjorde film om med Rope (1948). Det är dock två vitt skilda filmer som egentligen endast har de två psykstörda huvudpersonerna gemensamt. Två individer som tror sig vara oövervinnliga p.g.a. sin högintelligens. I själva verket har de en störning som gör att de inte känner empati och på så vis är de likgiltiga inför våldshandlingarna de genomför.


© 20th Century Fox

Om inte annat är det en intressant och fascinerande karaktärsstudie. Man kan tycka att Judd och Artie ju har allt och har en mer än lovande framtid framför sig. Varför ska de ens tänka i brottsliga banor? Det finns uppenbarligen en psykisk störning som gör att de båda vill testa sig själva och visa att de är intelligentare. Är deras liv och samhället så simpelt att de behöver något som utmanar dem?


© 20th Century Fox

Efter att vi följt Artie och Judd och tagit del av deras djävulska dåd, kommer vi till den efterföljande utredningen. Det leder till en slags hjärnornas kamp mellan de båda vännerna och distriktsåklagaren. När sedan Orson Welles kliver in i handlingen är det upplagt för en minnesvärd final. Riktigt så blir det inte tyvärr. Det blir inte en klassisk uppgörelse av det hela. Istället känns det som luften går ur filmen på slutet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

The Enforcer

Titel: The Enforcer / The Enforcer - Hårdingen
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: James Fargo
I rollerna: Clint Eastwood, Tyne Daly, Harry Guardino, Bradford Dillman

Handling: Ett gäng inhemska terrorister kidnappar San Franciscos borgmästare, och som om det inte var nog får Harry en kvinnlig kompanjon på halsen.

Omdöme: En grupp ledda av den sadistiske ledaren Bobby Maxwell (DeVeren Bookwalter) planerar en rad terroristdåd i San Francisco. De lämnar flera lik efter sig för att genomföra sin agenda. De slår till mot ett lager där de kommer över en stor mängd tunga vapen, explosiva medel och annat som de kan terrorisera staden med. De är ute efter pengar och börjar utpressa staden på miljonbelopp.


©Warner Bros.

Harry Callahan (Clint Eastwood) hamnar i trubbel med sina överordnade, igen. Denna gång är det kapten McKay (Bradford Dillman) som placerar Harry att jobba med personalfrågor ett tag. Harry, som är en utmärkt om än något oortodox mordutredare, är allt annat än nöjd eller motiverad med att hamna bakom ett skrivbord. Han kastas genast in i hetluften då han är med och intervjuar unga poliser som vill bli mordutredare, däribland Kate Moore (Tyne Daly).


©Warner Bros.

Harry får snart Kate som sin nya partner och de ger sig ut i stadens djungel för att försöka ta reda på vilka det är som ligger bakom den senaste tidens terroristbrott. Det blir även mer personligt för Harry då en poliskollega dödas av gänget. Eftersom poliskapten McKay vill göra politisk karriär och jobba åt stadens borgmästare, ställer han ofta till det för utredningen och i synnerhet Harry som vill lösa det på egen hand.


©Warner Bros.

Den tredje delen i Dirty Harry-serien ser Callahan återgå till att bli mer av den Dirty Harry som man fick i den första filmen. Han är smågrinig mest hela tiden runt kapten McKay och deras ständiga tuppfäktning blir rolig att skåda. Bradford Dillman passar bra som kapten McKay och har ett par sköna duster med Callahan. Det funkar också bra med Tyne Daly som hans nya partner och det blir lite av en buddy cop-film då en ömsesidig respekt växer fram.


©Warner Bros.

En skillnad mot de två föregående filmerna är att kompositören bytts ut från Lalo Schifrin till Jerry Fielding. Musiken i den första filmen är klart bra, i den andra ok men inte av samma klass. I denna film tar den ytterligare ett steg tillbaka, tyvärr. Jazzigare och ibland helt opassande. Tänker inte minst på en jaktscen där Harry och Kate jagar en misstänkt över taken och den jazziga musiken låter som om man satt i en jazzklubb och inte alls passar till det vi tar del av i bild. Musiken sänker helt klart filmupplevelsen på sina håll.


©Warner Bros.

Överlag funkar filmen helt ok, inte lika bra som föregångarna men inte heller så tokig. Bäst blir det att följa Harry och Kate, den delen är lyckad. De har en skön jargong med varandra och deras historia funkar bra. Inte lika bra med skurkarna då gänget är ganska svagt. Förvisso är Bobby Maxwell en elak och psykopatisk jäkel som det svartnar för ögonen på, men överlag känns de som tagna från en halvsunkig tv-serie. Ingen direkt match för Dirty Harry med andra ord, men även lite trist. Dock en minnesvärd, "explosiv" och även något känslosam avslutning på filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7