Compulsion

Titel: Compulsion / Brottslig drift
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1959
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Dean Stockwell, Bradford Dillman, E.G. Marshall, Orson Welles

Handling: Artie och Judd är två intelligenta och rika studenter. Övertygade om sin egen fullkomlighet börjar de planera det perfekta mordet.

Omdöme: Bästa vännerna Judd Steiner (Dean Stockwell) och Artie Straus (Bradford Dillman) studerar juridik på universitetet i Chicago. De är båda intelligenta och kommer från rika familjer, något som fått dem att känna att de är övermänniskor. Nu har de ingått en pakt att de tillsammans ska tänja på gränserna och utföra det perfekta brottet.


© 20th Century Fox

Artie är den mer dominante och drar med sig Judd i den farliga "leken" som kommer bli på fullt allvar när de kidnappar en pojke. Tanken är att de ska utpressa föräldrarna på en stor summa pengar. Men när pojken hittas död och ett par glasögon tillhörande en vuxen påträffas, blir de oroliga då glasögonen tillhör en av männen.


© 20th Century Fox

Distriktsåklagaren Harold Horn (E.G. Marshall) sköter utredningen när Artie och Judd blir misstänkta p.g.a. glasögonen. De har snickrat ihop sitt alibi för kvällen då kidnappningen ägde rum och med tanke på att de tror att de är så smarta verkar de tro att de ska komma undan med det hela. När så inte blir fallet anlitas ökände försvarsadvokaten Jonathan Wilk (Orson Welles) att försvara dem.


© 20th Century Fox

Historien är inspirerad av fallet med Leopold och Loeb som Hitchcock gjorde film om med Rope (1948). Det är dock två vitt skilda filmer som egentligen endast har de två psykstörda huvudpersonerna gemensamt. Två individer som tror sig vara oövervinnliga p.g.a. sin högintelligens. I själva verket har de en störning som gör att de inte känner empati och på så vis är de likgiltiga inför våldshandlingarna de genomför.


© 20th Century Fox

Om inte annat är det en intressant och fascinerande karaktärsstudie. Man kan tycka att Judd och Artie ju har allt och har en mer än lovande framtid framför sig. Varför ska de ens tänka i brottsliga banor? Det finns uppenbarligen en psykisk störning som gör att de båda vill testa sig själva och visa att de är intelligentare. Är deras liv och samhället så simpelt att de behöver något som utmanar dem?


© 20th Century Fox

Efter att vi följt Artie och Judd och tagit del av deras djävulska dåd, kommer vi till den efterföljande utredningen. Det leder till en slags hjärnornas kamp mellan de båda vännerna och distriktsåklagaren. När sedan Orson Welles kliver in i handlingen är det upplagt för en minnesvärd final. Riktigt så blir det inte tyvärr. Det blir inte en klassisk uppgörelse av det hela. Istället känns det som luften går ur filmen på slutet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

My Chauffeur

Titel: My Chauffeur / Chauffören i Hollywood
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1986
Regi: David Beaird
I rollerna: Deborah Foreman, Sam J. Jones, E.G. Marshall, Sean McClory

Handling: Fräck tjej får under mystiska omständigheter anställning på snofsig limousin-firma vilket leder till tumult och förvecklingar.

Omdöme: En dag skickar Mr. Witherspoon (E.G. Marshall) sin chaufför att leverera ett brev till Casey Meadows (Deborah Foreman). Det är en inbjudan att ta anställning hos en limousin-firma. Den frisinnade Casey blir inte bara en frisk fläkt bland de konservativa gamla gubbarna som driver och kör åt firman, hon visar även att hon kan göra jobbet med svåra klienter. Hennes stil uppskattas av många men hon får se upp att inte trampa för många på tårna för då riskerar hon att åka ut.


©Crown International Pictures

Under tiden som Casey går igenom diverse klienter under sin prövoperiod, håller Mr. Witherspoon ett öga på henne. Samtidigt blir Casey involverad med Battle (Sam J. Jones) som är en av hennes klienter. Han verkar vara en rik mansgris som behandlar folk, speciellt kvinnor, illa. Casey låter honom inte komma undan med det och säger ifrån, något han inte är van vid, definitivt inte av en chaufför.


©Crown International Pictures

Det finns gott om kända och mindre kända 80-tals pärlor där ute. Sedan finns det givetvis de som inte funkar eller faller en i smaken, trots att de är kända. Detta är en mindre känd 80-talare som inte kan läggas till de sköna pärlorna då den helt enkelt inte är strålande, men den bjuder trots allt på 80-talets känsla och charm.


©Crown International Pictures

Vad vi får är en ojämn film där nivån varierar lite för mycket för att det ska funka. Ibland kan man acceptera att vissa scener eller partier blir för mycket alternativt inte funkar, men när det blir ett genomgående problem kan man bara konstatera att filmen inte håller en särskilt hög nivå. Många scener funkar helt enkelt inte och kunde lika gärna klippts bort. Ta bara samtliga scener med komikerduon Penn & Teller som dyker upp under senare delen av filmen och får alldeles för stort utrymme med sin utdragna sketch som inte är rolig.


©Crown International Pictures

Även om filmen absolut inte kan ses som någon av de bättre 80-tals komedierna man sett och har sina uppenbara brister, är den inte usel. Den har saker som funkar och gör att man ändå får lite småtrevligt med den. Precis som handlingen är musiken också ojämn då den blandar och ger. Den komponerade musiken är oftast inte så tokig och får på sina håll till det fint. Soundtracket består nästan uteslutande av låtar från gruppen "The Wigs" och funkar i sina bästa stunder, men det varvas även med svagare nummer. Precis som musiken har filmen en del av 80-tals värde som man kan ta med sig, men det är långt ifrån den första filmen man skulle välja att se om.

2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.5

Absolute Power

Titel: Absolute Power / Absolut makt
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Gene Hackman, Ed Harris, Laura Linney, Scott Glenn, Dennis Haysbert, Judy Davis, E.G. Marshall, Richard Jenkins, Mark Margolis

Handling: Inbrottstjuven Luther Whitney bryter sig in i miljardären Walter Sullivans villa. Där bevittnar han ett möte mellan Sullivans hustru och USA:s president. Deras tilltänkta kärleksstund slutar med att kvinnan dödas. Allt sker framför ögonen på Luther som snart är jagad av Secret Service som måste tysta honom för gott.

Omdöme: Luther Whitney (Clint Eastwood) är en åldrande juveltjuv som inte åkt fast på 30 år. Hans senaste måltavla är en lyxvilla tillhörandes miljardären Walter Sullivan (E.G. Marshall). Eftersom villan står tom då Sullivan med personal är bortresta på deras årliga resa till Bermuda, har Luther villan för sig själv. Men är han verkligen ensam?


©Columbia Pictures/Sony Pictures

Under tiden som Luther länsar stället på dess juveler och stora summor pengar, får han oväntat besök. Han tvingas gömma sig i ett hemligt utrymme med en envägsspegel där han ser en man och en kvinna ha en romantisk träff i sovrummet. Innan Luther vet vad som händer hamnar det berusade paret i ett gräl som slutar med att kvinnan skjuts ihjäl av två Secret Service-agenter.


©Columbia Pictures/Sony Pictures

Luther, som lyckas komma undan, får även med sig bevismaterial från brottsplatsen. De två Secret Service-agenterna Bill Burton (Scott Glenn) och Tim Collin (Dennis Haysbert), tillsammans med Vita husets stabschef Gloria Russell (Judy Davis), måste hitta inbrottstjuven och tysta honom innan det är för sent. De skyddar trots allt sig själva och i synnerhet landets president Alan Richmond (Gene Hackman) som var med kvinnan. Mordutredaren Seth Frank (Ed Harris) börjar luska i det fascinerande fallet samtidigt som Luther försöker säga farväl till sin dotter Kate (Laura Linney) då han är medveten om att han måste försvinna för gott.


©Columbia Pictures/Sony Pictures

En trevlig Clint Eastwood-film som har en del likheter med No Way Out (1987) som är ännu vassare. I båda fallen sker ett mord på en kvinna som är involverad med en högt uppsatt politiker i Washington. I båda fallen är Gene Hackman skurken och i båda fallen blir huvudpersonen ett jagat vittne till det hela. I det fallet spelad av Kevin Costner, i det här fallet Clint Eastwood.


©Columbia Pictures/Sony Pictures

Det är en film som gör ett bra jobb med att bygga upp grundpremissen där man inte stressar sig fram. Istället låter man en tredjedel av filmen etablera brottet och vad som leder fram till det. Sedan lyckas den på ett bra sätt bygga upp karaktärerna och ge dem mycket att jobba med. Skulle vilja säga att man får runt åtta bra och starka karaktärer som får stort utrymme att utvecklas under filmens gång.


©Columbia Pictures/Sony Pictures

Lite intressant att Clint Eastwood, som gillade bokens premiss och karaktärer, bad manusförfattaren William Goldman att inte döda karaktärerna tittarna skulle gilla och sympatisera med. Detta sker nämligen på sina håll i boken som filmen bygger på. Även om det är förståeligt att göra så, hade det varit intressant att se hur filmen blivit om den hållit sig mer till boken vad gäller detta. Hade nog kunnat bli en helt annan udd på filmen och desto mer överraskande. Fast gillar den till stor del så som den är och förutom grundpremissen mindes jag inte så mycket från filmen från tidigare tittar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7