The Secret Agent

Titel: O Agente Secreto / The Secret Agent
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Brasilien/Frankrike/Tyskland/Holland
År: 2025
Regi: Kleber Mendonça Filho
I rollerna: Wagner Moura, Carlos Francisco, Tânia Maria, Robério Díogenes, Roney Villela, Udo Kier

Handling: År 1977 flyr en teknologiexpert från ett mystiskt förflutet och återvänder till sin hemstad Recife i jakt på frid. Han inser snart att staden är långt ifrån den tillflyktsort han söker.

Omdöme: Året är 1977 och Armando (Wagner Moura), som även kallas Marcelo, bilar från södra Brasilien upp till Recife i nordöstra delen av landet. Väl framme får han boende hos den äldre damen Dona Sebastiana (Tânia Maria). Där möter han andra människor i liknande situationer som han själv befinner sig i. Hon har även fixat jobb åt honom med att utfärda ID-handlingar, eftersom han är på jakt efter sin mors identitetsdokument.


© Neon

Det visar sig att Armando kommit för att fly från något, men även för att träffa sin son som bor hos sina morföräldrar, och dessutom för att söka efter sin mors identitetsdokument. Det enda vi vet är att Armandos fru har dött. Armando inleder sitt sökande samtidigt som han får hjälp av sin svärfar Alexandre (Carlos Francisco). Alexandre initierar kontakten med Elza (Maria Fernanda Cândido), som tillhör en politisk motståndsrörelse, i hopp om att hon ska kunna hjälpa Armando och hans son med att ta sig ut ur landet.


© Neon

Under tiden som Armando gör sig hemmastadd i Recife anlitar Ghirotti (Luciano Chirolli) två mördare, Borba (Roney Villela) och Bobbi (Gabriel Leone), för att döda honom. Mördarna beger sig till Recife för att genomföra sitt uppdrag. Samtidigt sker en del annat som involverar ytterligare karaktärer, bland annat den korrupte polischefen Euclides (Robério Díogenes) och hans två söner, som kan vara inblandade i mysteriet med ett ben som hittats i en död haj.


© Neon

Wow, var ska man börja? Det är en film som lyckats extremt bra med tidseran för att man verkligen ska kunna komma in i filmen. Det betyder att filmen lagt ner mycket tid på detaljerna för att få det att kännas som 1977. Det känns precis lagom och aldrig överdrivet som det ibland kan kännas i filmer som ska försöka återskapa en tidsera. Filmen har dessutom spelats in på klassisk film istället för digitalt, vilket är högst uppskattat. Det är tydligt att regissören vet vad han gör och haft en klar vision, åtminstone vad gäller tidseran och filmens stil.


© Neon

Filmen är 2.40 lång, men med tanke på historien och de många karaktärerna som kommer och går, tänker man att det kommer kännas motiverat. Så känns det också under ungefär halva filmen. Någonstans på vägen börjar man dock uppleva viss frustration över vad man tar del av. Den har mycket på gång och handlingen bär på stor potential, men filmen blir inte riktigt så bra som man kunnat hoppas.


© Neon

Med facit i hand kunde filmen trimmats ner till runt två timmar. Det hade gett den en tajtare känsla utan att förlora något från handlingen. Det intressanta är att även om historien behöver tid på sig för att få med alla karaktärer och berätta allt, utelämnas en hel del som är viktigt. Därför kryper en viss irritation in när detta börjar bli tydligt.


© Neon

Det är lite som att regissören, som även skrivit manuset, haft ett klart och tydligt koncept. Allt finns på plats för en riktigt vass film, och det enda som saknas är att den ska komma igång på alla cylindrar. Istället verkar han ha velat bryta mönstret, gå emot strömmen och göra något mer okonventionellt. Han lockar in tittaren att tro att det ska vara en viss typ av film, vilket den delvis fortfarande är, bara för att göra den mer konstnärlig. Detta gör att mycket av det den gör bra blir lite i onödan med tanke på resultatet.


© Neon

Till slut känns det som att man fått en film med en massa lösa trådar som aldrig knyts ihop. Man har fler frågor än svar, något som är väldigt frustrerande. Filmen tar upp flera saker som väcker intresse och som man delvis nystar i senare, men förklarar aldrig hur det faktiskt låg till eller hur det gick. Detsamma kan man säga om huvudhistorien, som leder fram till ett slags antiklimax där man sagt bu men inte bä. Det blir bitvis bra och spännande, men man slutför inte riktigt vad som påbörjats. Man hade önskat en regissör med samma fingertoppskänsla som bröderna Coen, i kombination med Costa-Gavras, för att leverera en konspirationsthriller av rang - för det är precis vad det var upplagt för.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8

Civil War

Titel: Civil War
Genre: Drama/Action/Krig/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2024
Regi: Alex Garland
I rollerna: Kirsten Dunst, Cailee Spaeny, Wagner Moura, Stephen McKinley Henderson, Jesse Plemons

Handling: Under ett modernt inbördeskrig i USA har 19 delstater brutit med staten, och strider råder över stora delar av landet. En grupp pressfotografer försöker ta sig genom striderna till Washington DC, samtidigt som USA:s president för öppet krig mot de utbrytande delstaterna.

Omdöme: I en nära framtid har inbördeskrig utbrutit i USA. Den sittande presidenten, som är inne på sin tredje mandatperiod, har deklarerat krig mot den rörelse som motsätter sig staten och vill få bort presidenten. Den rutinerade krigsfotografen Lee (Kirsten Dunst) och hennes kollega Joel (Wagner Moura) har bestämt sig för att bege sig till Washington DC för att få till en intervju med presidenten.


©A24

Lee och Joel får sällskap av veteranen Sammy (Stephen McKinley Henderson) som är den sluge räven i gänget och nykomlingen Jessie (Cailee Spaeny) som är en ung och aspirerande krigsfotograf. Tillsammans beger de sig mot målet och tvingas ta sig genom krigshärjade områden. Men det är precis vad de suktar efter, inte minst Joel som vill känna adrenalinkicken av att hamna mitt i skottelden.


©A24

Britten Alex Garland har efter filmerna Ex Machina (2014), Annihilation (2018) och Men (2022) gett sig på det Andra amerikanska inbördeskriget. Fiktivt förvisso, men klart och tydligt ett varningens finger för vad som kan komma att vänta ett polariserat land (inte bara USA). Till stor del hämtar man inspiration från omvärlden där inbördeskrig ägt rum på liknande sätt. Alex Garland har även tagit inspiration från personliga erfarenheter då hans far och farfar jobbat inom journalistik, något han tog del av när han växte upp.


©A24

Filmen lyckas till stor del skapa den gamla klassiska känslan från 70- och 80-talet när det kommer till krigsfotografer som dokumenterar händelserna med hjälp av bilderna de tar. Eftersom det är en grupp på fyra vi följer, reagerar de på olika sätt med vad de får se. Den unga Jessie påverkas till en början mest och då tror man att det nog är för magstarkt för henne. Men under resan de gör härdas hon till den grad att hon verkar bli avtrubbad av våldet och blodspillan hon tar del av. Det enda hon verkar bry sig om är att ta de värdefulla bilderna.


©A24

Även om man kan läsa mellan raderna vad filmen vill ha sagt, är det ändå skönt att den inte är övertydlig med det och trycker ner det i halsen på en. Politiska partier nämns inte alls även om man som sagt kan tyda vad tanken är. Det ska dock sägas att det i ett sånt här läge skulle se lite annorlunda ut än hur det porträtteras. Inte själva striderna och våldet som är ganska grafiskt, utan snarare vem som gör vad. Trots det gör filmen till stor del ett bra jobb med att visa upp situationen i ett sånt här läge. Däremot är risken överhängande att det skulle vara ett än mer kaosartat samhälle där inte mycket skulle fungera.


©A24

Historien berättar inte mycket om hur vi har kommit till den här punkten eller hur länge det hela hållit på. Till viss del kan man tänka sig att det är ett medvetet val för att undvika hål i storyn. Så här kan man inte peka på att saker inte skulle vara så som de visas upp eftersom man inte vet hur lång tid som gått. Har egentligen inga problem med det även om man gärna hade velat ha lite fler svar på vissa saker.


©A24

Mestadels har filmen lyckats bra med att skapa en smått obekväm stämning. Den visar upp hur båda sidor är villiga att döda sina medmänniskor utan att blinka. Och precis som det skulle vara i verkligheten spelar det ingen roll om du tillhör pressen när du hamnar i en krigszon. Även om vissa verkar tro att de är odödliga bara för att de tillhör pressen, något man bara kan skaka på huvudet åt. Tyvärr gör det att man nästan vill att det ska gå illa för dem när de inte visar någon respekt för livet och den utsatta situationen de befinner sig i.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5