Spinal Tap II: The End Continues

Titel: Spinal Tap II: The End Continues
Genre: Komedi/Musik
Land: USA
År: 2025
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Christopher Guest, Michael McKean, Harry Shearer, Rob Reiner

Handling: Bandmedlemmarna i Spinal Tap återförenas för en sista konsert, 40 år efter den första dokumentären om bandet.

Omdöme: Det har gått 40 år sedan This Is Spinal Tap (1984) vilket var Rob Reiners första film och detta kom att bli hans sista. I denna uppföljare följer vi dokumentärfilmaren Marty DiBergi (Rob Reiner) som har beslutat sig för att söka upp bandmedlemmarna i Spinal Tap då de ska återförenas för en sista konsert.


© Bleecker Street

De tre bandmedlemmarna har lämnat rampljuset där två av dem, Nigel Tufnel (Christopher Guest) och Derek Smalls (Harry Shearer), hittas i Storbritannien där de driver en ostbutik respektive ett klistermuseum. Den tredje bandmedlemmen David St. Hubbins (Michael McKean) återfinns i Kalifornien där han för tillfället är eld och lågor över att komponera musik till en podcast.


© Bleecker Street

Det finns uppenbara spänningar inom gruppen, särskilt mellan barndomsvännerna Nigel och David som har sina meningsskillnader. De vill båda leda gruppen och få sin röst hörd medan Derek är mer tillbakadragen och hänger mest med i strömmen. Marty och hans filmteam gör sitt bästa med att agera som medlare. Dessutom behöver bandet hitta en trummis för konserten, vilket blir lättare sagt än gjort med tanke på att det verkar vila en förbannelse över trummisen i bandet.


© Bleecker Street

Med tanke på att den första filmen uppnått kultstatus och är älskad av många kan man förstå om det är med stor förhoppning och förväntning denna uppföljare tas an. Personligen fanns inte någon direkt förväntning på filmen. Dels för att den första filmen förvisso uppskattas men inte älskas och dels för att det alltid är vanskligt att ha höga förväntningar på en uppföljare, särskilt när det gått så pass lång tid mellan filmerna.


© Bleecker Street

Lite trevande är det när Marty söker upp bandmedlemmarna och även dottern till managern som ska ta hand om bandet. Det är dock en mockumentär som blir bättre allt eftersom när den fått bli varm i kläderna. Filmen blir inte så tokig när bandmedlemmarna bråkar och gnabbas över småsaker och när de jammar loss i studion inför konserten.


© Bleecker Street

Till slut blir det faktiskt småtrevligt att återse Spinal Tap. I synnerhet är det kul men även lite sorgligt att se de tre bandmedlemmarna som blivit övervintrade rockers. Men däri ligger också charmen med denna återförening. De älskar vad de gör och får en chans att åter hamna i rampljuset efter att ha blivit bortglömda i alla dessa år. Ett plus är musiken och texterna som är fyndiga, även ett gästspel av Elton John som tillför en del av värde.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5