The Ballad of Wallis Island

Titel: The Ballad of Wallis Island
Genre: Komedi/Drama/Musik
Land: Storbritannien
År: 2025
Regi: James Griffiths
I rollerna: Tim Key, Tom Basden, Carey Mulligan, Sian Clifford

Handling: En excentrisk lottovinnare som bor ensam på en avlägsen ö försöker förverkliga sina drömmar genom att få sina två favoritmusiker att uppträda hemma hos sig.

Omdöme: Charles (Tim Key) välkomnar Herb McGwyer (Tom Basden) till den avlägsna ön där han bor. Charles visar sig ha erbjudit stora pengar för en privat spelning av sina favoritmusiker McGwyer Mortimer. Herb utgör ena halvan, den andra är Nell Mortimer (Carey Mulligan) som anländer med sin make Michael (Akemnji Ndifornyen).


© Focus Features

Herb är allt annat än glad när han får reda på att Nell också är inbjuden. De var ett par en gång i tiden, men de bröt upp för snart tio år sedan och Herb har satsat på en solokarriär. Charles, som blivit rik som lottovinnare, drömmer om en privat spelning på stranden för att återförena McGwyer Mortimer. Han är trots allt ett superfan och betalar bra med pengar, men frågan är om duon kan komma överens nu när de väl återförenats på ön.


© Focus Features

Charles är inte van vid att ha gäster och han uppträder något excentriskt vilket till en början avskräcker Herb. Det får även sägas att Herb beter sig lite som en egocentrisk diva och är inte alls ödmjuk inför uppgiften. Fast det visar sig ha mycket att göra med var han är i sitt liv just nu. Han är helt enkelt inte lycklig med sig själv eller sin musikkarriär vilket gör att han blivit en olycklig och bitter person.


© Focus Features

Charles menar väl även om han har en tendens att prata för mycket och säga konstiga saker. Han påminner faktiskt en hel del om karaktären Del Griffith från Planes, Trains and Automobiles (1987). I båda fallen är det ensamma själar som pratar för mycket, älskar och saknar sin hustru väldigt mycket och har ett stort hjärta.


© Focus Features

Filmen uppvisar mycket hjärta och värme när vi kommer längre in i filmen. En film som verkligen växer på en en bit in när McGwyer Mortimer återförenas. Gamla minnen väcks till liv och de inser varför Charles egentligen tagit dit dem för spelningen. Det är lika mycket ett fint och varmt drama som det är en komedi som får en att skratta. Och på det en del finstämd musik av McGwyer Mortimer.


© Focus Features

Landskapet och skådeplatsen på ön påminner om den i The Banshees of Inisherin (2022) fast i en modern nutida miljö. Det är fridfullt och gemytligt, långt bort från det stressiga storstadslivet. Det är en plats som inte minst kan få Herb McGwyer att hitta tillbaka till sitt gamla jag, mycket tack vare Charles som blir svår att ogilla.


© Focus Features

Filmen har en hel del smart humor och man känner att det är en grupp filmmakare och skådespelare som ligger bakom filmen som haft mycket kärlek för projektet. Även låtarna är bidragande till värmen som filmen och historien förmedlar, något som bara blir tydligare ju längre in man kommer. Svårt att inte gilla det här. En feel good-film vars hjärta och värme får höga poäng.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

Shaun of the Dead

Titel: Shaun of the Dead
Genre: Komedi
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 2004
Regi: Edgar Wright
I rollerna: Simon Pegg, Nick Frost, Kate Ashfield, Bill Nighy

Handling: Just efter att Shaun blivit dumpad av sin flickvän Liz bryter en zombieepidemi ut i London. Trots starka rekommendationer om att stanna inomhus bestämmer sig Shaun och hans rumskompis Ed för att rädda Liz och Shauns mamma och sedan söka skydd i deras stampub Winchester.

Omdöme: Bästa vännerna Shaun (Simon Pegg) och Ed (Nick Frost) har ofta kul ihop och bor även tillsammans. Shaun jobbar i en elektronikaffär och är ihop med Liz (Kate Ashfield), men hon gör slut eftersom hon är trött på att Shaun aldrig verkar ta ansvar och växa upp. Ed är mest hemma och spelar spel då han inte har någonstans han behöver vara. Alla runt Shaun känner att Ed drar ner honom, men de är bästa vänner och Shaun har ingen anledning att överge sin bästa vän som han har kul med.


© Universal Pictures

En dag verkar apokalypsen kommit då en pandemi gjort att folk blivit zombies. Shaun och Ed följer händelserna på TV men även utanför fönstret då de får påhälsning av zombies. De inser att de kan oskadliggöra dem genom att slå dem i huvudet och beväpnar sig. Nu gäller det bara att komma med en plan. Shaun bestämmer sig för att han och Ed ska ta sig till sin mor och styvfar samt Liz och ta dem till stampuben Winchester där de möjligen kan barrikadera sig.


© Universal Pictures

Inte den favoritkomedi som det nog är för många andra men en omtitt lockade trots allt när man var upplagd för en komedi. Det får sägas att det funkar ganska bra att följa vännerna Shaun och Ed i deras vardag. Det är lite småkul och filmen funkar nog som bäst under första halvan när de har trevligt och måste försöka ta sig an zombieutbrottet.


© Universal Pictures

Filmen tappar en aning på puben Winchester då det hela stannar upp. Visst blir det nu fler konfrontationer med blodtörstiga zombies men för egen del blir det inte lika roligt. Känns helt klart som att vägen till Winchester är trevligare än när de väl hamnar där. Svårt att säga så mycket mer om filmen. Den är helt ok och funkar för stunden men det krävs lite mer än så för att charma mig ordentligt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.9

Les ripoux

Titel: Les ripoux / My New Partner / Muta & kör
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 1984
Regi: Claude Zidi
I rollerna: Philippe Noiret, Thierry Lhermitte, Grace de Capitani, Régine

Handling: Brott lönar sig! I alla fall om brottslingen själv är polis. Så är fallet med René, en snut som har desto fler vänner i undre världen än i polishuset. Langarna, hallickarna, hälarna och hororna - alla känner de René och hans taxa för tjänster och gentjänster. Livet leker för René. Ända till den dag han får en ny polispartner, François, en ung och nybakad snutspoling med högt ställda visioner om att krossa all kriminalitet.

Omdöme: René (Philippe Noiret) är en veteransnut i Paris som sett det mesta. Han har även utvecklat ett noga genomtänkt system som ger honom bonuspengar i fickan. Detta genom att han blundar för diverse småbrott mot att han tar mindre mutor för besväret. Alla är nöjda och brottslingarna håller sig någorlunda i skinnet.


© AMLF

Renés stilla vardag omkullkastas när hans partner åker dit, tack vare René själv. Istället får han en ny partner, François (Thierry Lhermitte). Han kommer inte från Paris men det är inte det största problemet. Det är att han följer lagen till punkt och pricka då han strävar efter att avancera och få en kontorstjänst. Det är raka motsatsen till René som inte kan tänka sig något annat än att fortsätta patrullera Paris gator.


© AMLF

Eftersom de är så olika måste René försöka vara mer diskret. Men det är lättare sagt än gjort och René känner att han inte kan fortsätta med en partner som François. René ventilerar om det hela till sin sambo Simone (Régine), en f.d. prostituerad, som kommer med ett förslag som går ut på att låta François träffa Natasha (Grace de Capitani), Simones yngre kollega.


© AMLF

Muta & kör, som den svenska titeln lyder, är en klassisk fransk buddy cop-komedi. Och den är faktiskt ganska rolig. I synnerhet blir det kul att följa René och skåda hur hans system sätts i verket. Hur han t.ex. betalar för en vara bara för att få tillbaka fem gånger så mycket i växel. Pengar som han mestadels använder till att satsa på hästar då han har ett spelberoende. Men eftersom han får stalltips blir det ofta vinst.


© AMLF

Lite kul att läsa att rättigheterna till en amerikansk remake köptes kort efter filmens premiär i hemlandet. Gene Hackman och Dustin Hoffman lär ha varit påtänkta, dock inte nödvändigtvis som partners. Hade helt klart kunnat se en amerikansk remake funka och lite konstigt att det inte blev av med tanke på att filmen blev en succé. Däremot påminner Philippe Noiret en hel del om Walter Matthau medan Thierry Lhermitte om en ung Alec Baldwin alternativt en av hans bröder.


© AMLF

Även om det är en komedi så är det inte en renodlad komedi som bara ska försöka få en att skratta filmen igenom. Istället har den även en smått melankolisk stämning på sina håll. Det är främst under filmens första halva som humorn lyser igenom mest då René visar hur saker och ting går till medan hans yngre kollega inte gillar metoderna.


© AMLF

Filmen må inte bli så mycket sämre under andra halvan men den ändrar lite karaktär. Humorn övergår till att bli mer allvarlig och situationen de båda kollegorna hamnar i gör att de riskerar att hamna i trubbel på flera håll och kanter. Det förblir småtrevligt och filmen har en viss feel good-känsla, mycket tack vare Philippe Noiret som är lite av en mysfarbror även om René alltså är en korrupt polis som dock menar väl.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Girls Just Want to Have Fun

Titel: Girls Just Want to Have Fun
Genre: Komedi/Romantik/Musik
Land: USA
År: 1985
Regi: Alan Metter
I rollerna: Sarah Jessica Parker, Lee Montgomery, Helen Hunt, Ed Lauter, Jonathan Silverman, Shannen Doherty

Handling: Janey är ny i Chicago och blir bästis med Lynne. Med sitt gemensamma intresse för dans och framförallt tv-programmet Dance TV blir de eld och lågor när det utlyses en tävling där ett nytt danspar till Dance TV ska utses. Janey och Lynne beslutar sig för att provdansa, men deras föräldrar är mer skeptiska.

Omdöme: Efter att ha flyttat till Chicago med familjen är Janey (Sarah Jessica Parker) förhoppningsfull. Hon är nämligen ett stort fan av "Dance TV", det populära dans- och musikprogrammet som spelas in just i Chicago. Hon vet dock att hennes strikte militärfar Robert (Ed Lauter) inte skulle tillåta henne att spendera tid på annat än skolaktiviteter.


© New World Pictures

Janey blir vän med klasskamraten Lynne (Helen Hunt) som delar hennes passion för Dance TV. Hon är desto vildare än vad Janey är och övertygar henne om att de ska ställa upp i uttagningarna som Dance TV har för den nya säsongens dansare på showen. Under uttagningarna träffar de Jeff (Lee Montgomery) som är en duktig dansare men som inte direkt kommer överens med Janey, åtminstone inte till en början.


© New World Pictures

En ganska typisk ungdomsfilm från mitten av 80-talet. Man vet ungefär vad man får, vilket mestadels är positivt om man är ute efter den typen av filmupplevelse. Charmen med en sån här film ligger i att den känns oförstörd, precis som flera av de unga skådespelarna som var i början av sina karriärer.


© New World Pictures

Sarah Jessica Parker och Helen Hunt spelar bästisarna som stöttar varandra i hopp om att avancera i uttagningarna. Just att de inte är konkurrenter är ganska förfriskande då det gör att man i grunden får en film om vänskap. Visst blir det en tävling också och en annan tjej använder sig av fula tricks för att till varje pris försöka vinna uttagningarna.


© New World Pictures

Musiken och soundtracket är oftast själen med dessa 80-tals ungdomsfilmer. Musiken är komponerad av framtida flerfaldigt Oscarsnominerade Thomas Newman och den är helt ok, varken mer eller mindre. Detsamma kan sägas om soundtracket som förutom en version av "Girls Just Want to Have Fun" främst består av inte så kända låtar. Det kan vara trevligt att bekanta sig med okända låtar att ta med sig, men det är väl ingen som direkt sticker ut.


© New World Pictures

Eftersom musiken inte lyckas höja filmen blir det upp till manuset, skådespelarna och känslan. Storyn är ganska tunn får sägas, fast det behöver inte alltid betyda en dålig film. Skådespelarna funkar utan att någon direkt skulle övertyga. Mer kul att se flera kända ansikten som unga innan de slog igenom. Och sen har vi känslan som 80-talarna ofta levde på. Denna har inte riktigt den där myskänslan men ibland får den till det. Lite småtrevlig är den allt men den har inte samma höga omtittsfaktor som flera andra 80-tals filmer har.


© New World Pictures

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

Secret Admirer

Titel: Secret Admirer / Kedjebrevet
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1985
Regi: David Greenwalt
I rollerna: C. Thomas Howell, Lori Loughlin, Kelly Preston, Dee Wallace, Cliff De Young, Leigh Taylor-Young, Fred Ward, Casey Siemaszko, Corey Haim

Handling: Sexuella förvecklingar bland ungdomar och deras föräldrar med anledning av ett brev som kommit på villovägar.

Omdöme: Toni (Lori Loughlin) är hemligt förälskad i sin bästa vän, Michael (C. Thomas Howell). Hon vet inte hur hon ska berätta det för honom och hon tror inte att han känner likadant. Så hon beslutar sig för att skriva ett kärleksbrev där hon beskriver hur hon känner för honom. Hon skriver det anonymt och lämnar det i hans skåp i skolan.


© Orion Pictures

Michael, som är kär i Deborah (Kelly Preston), blir eld och lågor då han tror att det är hon som skrivit brevet. Men hon är alltid ihop med äldre killar och har pojkvän för tillfället. Michael vänder sig till Toni för hjälp och tror sig komma med en idé - att skriva ett anonymt brev tillbaka.


© Orion Pictures

Problem uppstår då de anonyma kärleksbreven hamnar på villovägar. Det gör att föräldrarna till Michael och Deborah kommer över breven av misstag vilket leder till förvecklingar. Förvecklingar som skapar komiska situationer men även potentiell otrohet. Allt medan Michael ser sin chans att få Deborah. Toni då, ja hon försöker vara en god vän åt båda samtidigt som hon fortfarande har känslor för Michael.


© Orion Pictures

En 80-tals komedi som setts ett par gånger men en omtitt lockar med jämna mellanrum. I synnerhet är det huvudmelodin av Jan Hammer, som ju var stor runt den här tiden med sin synthmusik till ikoniska TV-serien "Miami Vice", som satt sig. En smått magisk huvudmelodi som filmen inleder med och sedan hörs ett par gånger under filmens gång, främst när ett av kärleksbreven blir läst. Det är inte bara huvudmelodin som är bra ska sägas, men den är riktigt fin.


© Orion Pictures

Ungdomskomedi men där de vuxna också får vara med. Och det blir både kul och charmigt. Det går inte att komma ifrån att man har trevligt med filmen. Ett par skratt blir det längs vägen men den har i synnerhet gott om hjärta. Det finns andra ungdomsfilmer som må vara mer gripande och romantiska, men denna ska absolut inte underskattas vad gäller den höga mysighetsfaktorn.


© Orion Pictures

Det är mitten av 80-talet och filmen ger en stor dos av det man uppskattar med årtiondet. En film som alltså setts ett par gånger även om den aldrig sågs när man själv var ungdom. Men det gör absolut inget, den är lika trevlig för det. Kanske är det bara en stark trea men eftersom den värmer ens hjärta och har ett slut som är passande för filmens romantiska historia, känns det inte fel med en svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

Nobody 2

Titel: Nobody 2
Genre: Action/Komedi
Land: USA/Kanada
År: 2025
Regi: Timo Tjahjanto
I rollerna: Bob Odenkirk, Connie Nielsen, John Ortiz, Colin Hanks, Sharon Stone, Christopher Lloyd

Handling: Hutch Mansell och hans familj åker på semester. Efter att deras hem blev attackerat börjar Hutchs frus förflutna dyka upp i semesterparadiset. Hutch tvingas försvara sin familj och sina värdefulla semesterdagar.

Omdöme: Hutch Mansell (Bob Odenkirk) har fullt upp med att ta sig an diverse uppdrag som låter honom betala av en stor skuld, sakta men säkert. Han har dock allt svårare att balansera det med sitt familjeliv då han är en frånvarande make och far. Han märker att hans fru Becca (Connie Nielsen) och deras två barn börjar få nog av att han missar middagar, skolevenemang och annat viktigt för familjen.


© Universal Pictures

Hutch får idén att ta familjen på en familjesemester. Att komma iväg från allt, spendera tid med familjen och lägga sitt vardagliga liv som Nobody åt sidan ett tag. Givetvis blir det inte så enkelt, i synnerhet då platsen han valt som hans far David (Christopher Lloyd) tog honom till när han var liten, visar sig ha blivit mer fientlig.


© Universal Pictures

När det går så långt att de lokala vill ha bort Hutch och ger sig på familjen, hamnar Hutch i diverse bråk och konfrontationer vilket var exakt det han ville undvika när han åkte på semester. Men det är något han måste vänja sig vid då hans liv som Nobody följer efter honom vart han än går.


© Universal Pictures

Lite kul att det enda som mindes från den första filmen var att Nobody klår upp en massa ryssar ombord en buss. Minns det som en helt ok film, en underhållande actionkomedi om en tillsynes vanlig familjefar vars förflutna hinner ikapp honom. Här blir det mer av samma vara.


© Universal Pictures

Något som är ganska kul, och passande då han trots allt är Nobody, är att Hutch Mansell är en alldaglig man som sitter på dolda talanger. Han känns lite trött och sliten mest hela tiden, vilket inte är så konstigt med tanke på alla fysiska konfrontationer han råkar ut för dagligen. Då är det tur att han har en så förstående fru i Becca, men även en far som själv varit med i matchen och kan stötta när det behövs.


© Universal Pictures

Det blir lite kul att se Sharon Stone dyka upp i rollen som huvudskurken Lendina som styr och ställer på semesterorten där familjen Mansell befinner sig. Till en början känner jag inte igen henne då hon inte setts på ett tag, men visst är det hon. Funkar någorlunda bra till en början men längre in övergår hennes karaktär och prestation till att bli desto mer överdriven.


© Universal Pictures

Intressant nog kan det omvända sägas om filmen som börjar lite svagare men tar sig allt eftersom. Känner till en början att det inte kommer bli något godkänt betyg till filmen, men den blir bättre när den blivit varm i kläderna. För övrigt regi av indonesiske regissören Timo Tjahjanto vars tidigare film The Night Comes for Us (2018) är en underhållande och trevlig actionrökare.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

The Naked Gun

Titel: The Naked Gun
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA/Kanada
År: 2025
Regi: Akiva Schaffer
I rollerna: Liam Neeson, Pamela Anderson, Paul Walter Hauser, Danny Huston

Handling: I sin klumpiga fars fotspår måste polisdetektiv Frank Drebin Jr. lösa ett mordfall för att förhindra att polisavdelningen stängs ner.

Omdöme: Ett bankrån äger rum och polisen har omringat byggnaden. Så kommer en liten flicka i skoluniform glatt skuttandes och traskar rakt in i i det pågående bankrånet. Skolflickan tar av sig sin mask och visar sig vara en fullvuxen man - polisdetektiv Frank Drebin Jr. (Liam Neeson). Han lyckas på egen hand konfundera och oskadliggöra bankrånarna. Men huvudskurken har lyckats stjäla och komma undan med en manick som befann sig i ett av bankfacken.


© Paramount Pictures

Frank och hans kollega Ed (Paul Walter Hauser) blir omplacerade efter debaclet på banken. Istället får de utreda en bilolycka där en dataingenjör omkommit. Mannens syster, Beth Davenport (Pamela Anderson), är övertygad om att hennes bror inte skulle begå självmord och att han blev mördad. Frank är genast såld, inte minst då han för första gången sedan hans fru dog känner sig hoppfull om att han kan ha funnit kärleken på nytt.


© Paramount Pictures

Öppningssekvensen med skolflickan som visar sig vara Frank sätter utan tvekan en låg nivå som filmen sedan ska försöka hålla sig över. Det är en sak med crazy-humor som går över gränsen och inte funkar, det är en annan när det hela är overkligt. Inte det minsta roligt och snarare pinsamt än något annat.


© Paramount Pictures

Tack och lov blir filmen inte på samma låga nivå som öppningsscenen var på. Dock finns det en scen längre in i filmen med en uggla som också är på en liknande låg nivå. Där emellan ett mellanparti med en snögubbe som är overklig, men den funkar desto bättre då det är mer som en drömsekvens och ett montage till Starship-låten "Nothing's Gonna Stop Us Now".


© Paramount Pictures

Liam Neeson brukar kunna uppskattas men han är inte i närheten av Leslie Nielsen som passade så bra som glatt ovetandes klumpig polis. Likväl är hans sidekick spelad av Paul Walter Hauser inte på samma nivå som George Kennedy i rollen som Ed. Pamela Anderson som kärleksintresset? Nja, då funkade Priscilla Presley bättre även om ingen av dem är direkt A-skådisar. Och så har vi huvudskurken där Danny Huston känns som en generisk skurk, ganska intetsägande. Ricardo Montalban hade ju viss klass och passade klart bra som överlägsen skurk.


© Paramount Pictures

Det är givetvis smått omöjligt att överträffa originalfilmen The Naked Gun (1988). Mycket har att göra med skådespelarna, känslan och humorn. För även om det må ha varit överdriven crazy-humor så höll man det relativt jordnära och oftast träffsäkert. Allt som allt har den här filmen en del saker som funkar, men det är förvånansvärt sällan det faktiskt blir roligt.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.9