Kinjite: Forbidden Subjects

Titel: Kinjite: Forbidden Subjects / Kinjite - Förbjudna tankar
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Juan Fernández, James Pax, Danny Trejo

Handling: En brutal polisdetektiv i Los Angeles är fast besluten att upplösa en organisation som tvingar minderåriga flickor till prostitution.

Omdöme: Polisdetektiven Crowe (Charles Bronson) börjar tröttna på vad han dagligen ser och tvingas svälja i sitt jobb på Los Angeles gator. Han jobbar på sedlighetsroteln med uppgift att bl.a. försöka stoppa prostitution- och narkotika-verksamhet som oftast går hand i hand. En av de han helst vill sätta dit är Duke (Juan Fernández) som är en hal och sliskig hallick vars specialitet är att rekrytera och tvinga minderåriga flickor till prostitution, något han tjänar bra med pengar på.


©Cannon Films

Samtidigt får vi följa den japanske affärsmannen Hiroshi Hada (James Pax) i Tokyo vars dröm går i uppfyllelse då han blir förflyttad till Los Angeles-kontoret i ett par år. Han tar med sig familjen som består av fru och två unga döttrar. Väl i Los Angeles förverkligar han en fantasi som han fått när han ofredar en ung flicka som står bredvid honom på den packade bussen. Vad han inte kan ana är att hon är polisdetektiv Crowes dotter.


©Cannon Films

Charles Bronson spelar en karaktär som helt klart har likheter med Dirty Harry Callahan. Han tar ofta lagen i egna händer för att visa skurkarna att de inte kan känna sig säkra och hamnar ofta i trubbel med sin chef som har huvudbry över hans okonventionella metoder. Det krävs ibland att man måste sätta hårt mot hårt när inget annat ger resultat.


©Cannon Films

En gammal hederlig Bronson-film och det kom att bli den sista av nio filmer han gjorde med regissören J. Lee Thompson (hans sista film för övrigt). Det är en film som väljer att berätta två separata historier i Los Angeles respektive Tokyo vilket gör att det till en början kanske kan kännas lite trevande. Men det blir inte tråkigt och snart kolliderar de två historierna när Tokyo-handlingen förflyttas till Los Angeles.


©Cannon Films

En film som hade setts tidigare och även om inte mycket mindes från den var det inget snack om vilken typ av film det skulle vara. Grejen är den att det inte må vara en strålande film men värdet med en sån här film ligger i känslan den förmedlar vilket gör att den uppskattas. Den är inte dålig på något sätt där ett lågt betyg skulle vara befogat. Fast å andra sidan är det kanske inte en film som går hem hos alla. Uppskattar man denna typ av film och i synnerhet Bronson-filmer av det här slaget så blir man mer än nöjd.


©Cannon Films

Vad som utan tvekan sätter sig med filmen är Juan Fernández i rollen som Duke. Det är sällan man skådat en sådan klockren filmskurk som han är här. Han må inte vara den bästa skådespelaren men han är riktigt övertygande som sliskig och äcklig hallick som är villig att gå hur långt som helst för att rekrytera nya underåriga flickor till sin verksamhet. Given på listan över de mest minnesvärda filmskurkarna.


©Cannon Films

Filmen lägger inte fingrarna emellan och målar upp en ganska stark bild av samhället som Crowe inte bara ser varje dag i sitt jobb utan även är orolig över privat med tanke på sin tonårsdotter. En av de starkaste scenerna som verkligen visar vilka vi har att göra med är när Duke och hans män hänger i hans fina lägenhet och "testar den nya varan". Det är osmakligt utan att man grafiskt behöver se något. Effektivt är det dock och etablerar hur avskyvärd Duke är, något som gör att Crowe och hans hårda metoder vinner extra sympatier.


©Cannon Films

Till slut hamnar filmen lite i den typiska actionuppgörelsen på slutet (gärna i en industrilokal eller ett hamnområde). Det är inte direkt originellt om man säger så, men inte heller så det skulle bli uselt. Musiken kan man nämna då den inte urartar här som det ofta kan bli utan istället håller den en likvärdig standard rakt igenom och skapar rätt stämning. Sedan är det absoluta slutet ganska klockrent och gör definitivt att man känner sig nöjd, något som gör att trean är och nosar på en stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.5

The Yellow Balloon

Titel: The Yellow Balloon / Gula ballongen
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller/Film-Noir
Land: Storbritannien
År: 1953
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Andrew Ray, Kathleen Ryan, Kenneth More, William Sylvester, Bernard Lee

Handling: Den ena av två unga pojkar faller av en olyckshändelse ner och dör under en lek i det sönderbombade London. Frankie, som överlever, har skuldkänslor över hans död. Len, en småtjuv, bevittnar olyckan. Han låtsas vara Frankies vän och utpressar honom att stjäla pengar från sina föräldrar.

Omdöme: Frankie (Andrew Ray) är en ung pojke som lever i efterkrigets London med sina föräldrar Emily (Kathleen Ryan) och Ted (Kenneth More). En dag när han ivrigt springer ut för att köpa en gul ballong tappar han myntet han ska betala med. Istället tar han grannpojkens nyinköpta ballong och pojkarna springer till en övergiven och sönderbombad byggnad där Frankie försöker hålla sig undan den upprörda pojken.


©ABPC

Leken slutar med en olycka som gör att den andra pojken faller till sin död. Frankie är förskräckt och tänker genast att alla kommer tro att det var hans fel. Då stöter han på Len (William Sylvester) som såg det hela. Len är en småtjuv som ser sin chans att dra nytta av situationen för sin egen vinning. Han övertygar Frankie om att han kan hjälpa honom ur knipan men behöver pengar så att de kan hålla sig undan polisen. Den desperata och lättpåverkade Frankie lyssnar på Len och övertygas att stjäla föräldrarnas besparingar.


©ABPC

En tidig film (hans andra) för regissören J. Lee Thompson innan han blev ett hushållsnamn med klassiker som The Guns of Navarone (1961) och Cape Fear (1962). Under senare delen av sin karriär samarbetade han oftast med Charles Bronson på ett flertal filmer.


©ABPC

Man märker att det är en regissör som kan sina grejer då det är en film som tar en relativt simpel historia och får till en effektiv film av det hela. Till en början har filmen en familjevänlig ton då Frankie är en vanlig och väluppfostrad pojke. Men efter den dödliga olyckshändelsen gräver han ett allt djupare hål för sig när han inte berättar om det inträffade för sina föräldrar. Rädd som han är håller han det från dem och endast hans nye "vän" Len känner till hemligheten. Det är farligt att lita på en främling istället för de som älskar honom där hemma.


©ABPC

Pojken spelad av Andrew Ray sköter sig klart bra och det är viktigt för filmen eftersom han har huvudrollen. Han känns övertygande i sin rädsla och desperation vilket gör att historien blir trovärdig trots att det hela kanske är lite långsökt. Man måste trots allt förstå pojkens situation och hur han uppfattar vad som skett. Den psykologiska aspekten bör inte underskattas. Sedan är väl Lens inblandning i det hela och plan det man skulle kunna ha en invändning mot. Men det är vad som får Frankie att ställa till det för sig mer och mer.


©ABPC

Gillar när en film blir bättre och bättre istället för att tappa mot slutet. Visst skulle det kunnat vara mer spänning tidigare men samtidigt byggs det upp bra. Eftersom vi har ett barn som hamnar i en knipa känner man att det kommer lösa sig. Men längre in är man inte lika säker på det eftersom Frankie trots allt tar en del tvivelaktiga beslut som han får på sitt samvete.


©ABPC

Ett elegant svartvitt foto och klippning som inte minst mot slutet visar vad filmen går för. Det blir en rafflande avslutning på filmen som får en att småmysa då det avslutas som en minnesvärd brittisk noir. Hade filmen varit modernare hade de 80 minuterna sträckts med ytterligare 15-20 minuter vilket bara hade blivit utdraget. Nu blir tempot högt på slutet och ändå skapas gott om spänning tack vare stämningen, fotot och klippningen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

10 to Midnight

Titel: 10 to Midnight
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Gene Davis, Lisa Eilbacher, Andrew Stevens, Geoffrey Lewis, Wilford Brimley

Handling: Leo Kessler, en polisveteran, får en ny partner. Tillsammans jagar de en seriemördare som dödar unga kvinnor.

Omdöme: En seriemördare som ger sig på unga kvinnor härjar. Mördaren är Warren Stacey (Gene Davis), en vältränad och attraktiv ung man, men han har en förmåga att skrämma de unga kvinnorna han sätter in en stöt på. Han tål inte att få nobben och hämnas genom att gå till attack med kniv.


©Cannon Films

Mordutredaren Leo Kessler (Charles Bronson) och hans nya partner Paul McAnn (Andrew Stevens) jobbar hårt på fallet för att försöka stoppa mördaren innan han slår till på nytt. Leo är en respekterad veteran som säger exakt som det är medan Paul är mer diplomatisk och byråkratisk, åtminstone när de först träffas.


©Cannon Films

Det senaste offret visar sig ha varit vän med Leos dotter Laurie (Lisa Eilbacher). Warren Stacey plockas in som misstänkt eftersom han kände offret, men det finns inte tillräckligt med bevis för att hålla kvar honom, trots att Leo försöker provocera honom under förhöret. När dottern Laurie börjar få obscena telefonsamtal, misstänker Leo och Paul att det är mördaren de är ute efter och att hon kan vara hans nästa måltavla.


©Cannon Films

Denna Bronson-film hade setts en gång i tiden och det enda som egentligen mindes var att mördaren sprang naken ute på en gata. Och att han var lite som Patrick Bateman i American Psycho (2000), detta då han är vältränad, galen och i någon scen ses i kostym beväpnad med kniv. Minnet av detta stämmer men det visar sig att det finns ännu mer med honom och filmen som får tankarna att gå till The Terminator (1984) som kom året efter denna. Kan faktiskt mycket väl tänka mig att James Cameron såg denna film och tog en del inspiration då detaljer så som en vältränad, naken man söker upp och terroriserar unga kvinnor, och säger även "I'll be back" hittas här.


©Cannon Films

Filmen är en kombination av en hederlig seriemördarthriller med polisen hack i häl på en mördare och en slasher som var i ropet efter populära filmer som Halloween (1978) och Friday the 13th (1980). Kombinationen funkar bra och etablerar Warren Stacey som en mycket farlig individ. Inte bara att han är galen utan även kalkylerad då han planerar sina dåd för att komma undan. Alltså ganska likt hur Patrick Bateman agerar, även om Christian Bale spelade rollen klart bättre än vad Gene Davis gör när han ska agera. Fast han funkar bra och fyller sin roll vad gäller att vara creepy.


©Cannon Films

Charles Bronson spelar en för honom familjär roll i en film som från hans sida har en del likheter med Dirty Harry (1971) då han är en tuff veteranpolis som inte alltid håller sig innanför lagen för att få resultat och Death Wish (1974) där han ju själv spelade mannen som får nog och rensar upp bland avskummet.


©Cannon Films

Detta må inte vara det mest eleganta man sett men förvånansvärt tillfredsställande på något sätt. En film som fått sin skara fans genom åren och man kan förstå varför. Den har en mix som funkar, bra känsla av det tidiga 80-talet, lite av en neo noir, polisthriller och slasher med både en minnesvärd mördare och den alltid pålitlige Charles Bronson som ger tittaren en trevlig filmstund, åtminstone om man uppskattar sånt här.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3