Crocodile Dundee II

Titel: Crocodile Dundee II
Genre: Action/Komedi/Äventyr
Land: Australien/USA
År: 1988
Regi: John Cornell
I rollerna: Paul Hogan, Linda Kozlowski, John Meillon, Hechter Ubarry, Juan Fernández, Luis Guzmán

Handling: Första uppföljaren om den australiensiske äventyraren Crocodile Dundee som denna gång hamnar i konflikt med en internationell knarkkung.

Omdöme: Efter att Crocodile Dundee (1986) blev en storsuccé var det givet att det skulle komma en uppföljare. Historien tar vid i New York där Mick 'Crocodile' Dundee (Paul Hogan) har stannat med Sue (Linda Kozlowski), men har börjat få hemlängtan. Dessutom funderar han på om det inte är dags att skaffa ett jobb istället för att titta på TV-såpor och fiska i Hudsonfloden hela dagarna.


© Paramount Pictures

Mick får annat att tänka på när Sue kidnappas av knarkkungen Luis Rico (Hechter Ubarry) och hans högra hand Miguel (Juan Fernández). Sues ex-make har nämligen tagit foton som avslöjar Rico och skickat dem till Sue. Mick varnas för att kontakta polisen om han vill se Sue vid liv igen. Istället beslutar han sig för att befria henne på egen hand - de anar inte vad som väntar dem.


© Paramount Pictures

Precis som Crocodile Dundee (1986) inleder denna uppföljare med titelmusiken som sätter tonen. Man känner sig genast hemma och kan fortsätta följa äventyret med Mick Dundee. Det är dock en ny regissör och premissen skiljer sig tillräckligt mycket för att det inte ska bli en upprepning av den första filmen. Ofta kan det vara bra om det inte blir för likt, men samtidigt finns det ingen anledning att ändra en vinnande formel.


© Paramount Pictures

Den stora skillnaden mot den första filmen är att uppföljaren lutar betydligt mer åt actionhållet, medan föregångaren var en äventyrskomedi med romantiska inslag. Det är fortfarande ett kärt återseende, men det råder ingen tvekan om vilken film som är bäst. Däremot är det en uppföljare som inte gör bort sig, även om den är ojämnare och sällan är lika rolig och träffsäker.


© Paramount Pictures

En annan skillnad jämfört med den första filmen är att man bytt ordning på var handlingen utspelar sig. Här inleder man i New York innan det bär av till Mick Dundees hemtrakter i Nordterritoriet i Australien. Det är i sig inget fel, men manuset har redan tidigt valt att göra Mick Dundee till mer av en actionhjälte. Filmen saknar helt klart en del av charmen, men det är svårt att vara alltför kritisk med tanke på att karaktären fortfarande är charmig och att man ändå får lite småtrevligt med filmen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7

Kinjite: Forbidden Subjects

Titel: Kinjite: Forbidden Subjects / Kinjite - Förbjudna tankar
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Juan Fernández, James Pax, Danny Trejo

Handling: En brutal polisdetektiv i Los Angeles är fast besluten att upplösa en organisation som tvingar minderåriga flickor till prostitution.

Omdöme: Polisdetektiven Crowe (Charles Bronson) börjar tröttna på vad han dagligen ser och tvingas svälja i sitt jobb på Los Angeles gator. Han jobbar på sedlighetsroteln med uppgift att bl.a. försöka stoppa prostitution- och narkotika-verksamhet som oftast går hand i hand. En av de han helst vill sätta dit är Duke (Juan Fernández) som är en hal och sliskig hallick vars specialitet är att rekrytera och tvinga minderåriga flickor till prostitution, något han tjänar bra med pengar på.


©Cannon Films

Samtidigt får vi följa den japanske affärsmannen Hiroshi Hada (James Pax) i Tokyo vars dröm går i uppfyllelse då han blir förflyttad till Los Angeles-kontoret i ett par år. Han tar med sig familjen som består av fru och två unga döttrar. Väl i Los Angeles förverkligar han en fantasi som han fått när han ofredar en ung flicka som står bredvid honom på den packade bussen. Vad han inte kan ana är att hon är polisdetektiv Crowes dotter.


©Cannon Films

Charles Bronson spelar en karaktär som helt klart har likheter med Dirty Harry Callahan. Han tar ofta lagen i egna händer för att visa skurkarna att de inte kan känna sig säkra och hamnar ofta i trubbel med sin chef som har huvudbry över hans okonventionella metoder. Det krävs ibland att man måste sätta hårt mot hårt när inget annat ger resultat.


©Cannon Films

En gammal hederlig Bronson-film och det kom att bli den sista av nio filmer han gjorde med regissören J. Lee Thompson (hans sista film för övrigt). Det är en film som väljer att berätta två separata historier i Los Angeles respektive Tokyo vilket gör att det till en början kanske kan kännas lite trevande. Men det blir inte tråkigt och snart kolliderar de två historierna när Tokyo-handlingen förflyttas till Los Angeles.


©Cannon Films

En film som hade setts tidigare och även om inte mycket mindes från den var det inget snack om vilken typ av film det skulle vara. Grejen är den att det inte må vara en strålande film men värdet med en sån här film ligger i känslan den förmedlar vilket gör att den uppskattas. Den är inte dålig på något sätt där ett lågt betyg skulle vara befogat. Fast å andra sidan är det kanske inte en film som går hem hos alla. Uppskattar man denna typ av film och i synnerhet Bronson-filmer av det här slaget så blir man mer än nöjd.


©Cannon Films

Vad som utan tvekan sätter sig med filmen är Juan Fernández i rollen som Duke. Det är sällan man skådat en sådan klockren filmskurk som han är här. Han må inte vara den bästa skådespelaren men han är riktigt övertygande som sliskig och äcklig hallick som är villig att gå hur långt som helst för att rekrytera nya underåriga flickor till sin verksamhet. Given på listan över de mest minnesvärda filmskurkarna.


©Cannon Films

Filmen lägger inte fingrarna emellan och målar upp en ganska stark bild av samhället som Crowe inte bara ser varje dag i sitt jobb utan även är orolig över privat med tanke på sin tonårsdotter. En av de starkaste scenerna som verkligen visar vilka vi har att göra med är när Duke och hans män hänger i hans fina lägenhet och "testar den nya varan". Det är osmakligt utan att man grafiskt behöver se något. Effektivt är det dock och etablerar hur avskyvärd Duke är, något som gör att Crowe och hans hårda metoder vinner extra sympatier.


©Cannon Films

Till slut hamnar filmen lite i den typiska actionuppgörelsen på slutet (gärna i en industrilokal eller ett hamnområde). Det är inte direkt originellt om man säger så, men inte heller så det skulle bli uselt. Musiken kan man nämna då den inte urartar här som det ofta kan bli utan istället håller den en likvärdig standard rakt igenom och skapar rätt stämning. Sedan är det absoluta slutet ganska klockrent och gör definitivt att man känner sig nöjd, något som gör att trean är och nosar på en stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.5

Salvador

Titel: Salvador
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Mexiko/Storbritannien
År: 1986
Regi: Oliver Stone
I rollerna: James Woods, Jim Belushi, John Savage, Elpidia Carrillo, Michael Murphy, Cynthia Gibb, Juan Fernández, Tony Plana

Handling: Året är 1980. Richard Boyle, en krigsfotografveteran sänds till inbördeskriget i El Salvador för att fånga det hela på film. Boyles uppdrag är att avslöja den hemska regering som anställer mordiska styrkor för att ta hand om de oliktänkande.

Omdöme: Samma år som Oliver Stone kom med Oscarsvinnaren Platoon (1986) gjorde han även denna tvåfaldigt Oscarsnominerade film. Den bygger på verkliga händelser och utspelar sig i början av 1980-talet. Krigsfotografen Richard Boyle (James Woods) lever med fru och barn i San Francisco. Han är redo för nästa äventyr, nästa kick. När frun lämnar honom och beger sig hem till Europa, är det läge för Richard att bege sig ner till El Salvador där det politiska läget håller på att utmynna i ett inbördeskrig.


©Hemdale Film Corporation

Boyle får med sig vännen Dr. Rock (Jim Belushi) och bilar ner genom Latinamerika. Boyle lockar med gott om droger, alkohol, brudar och att man får mycket för pengarna. Förvisso ljuger Boyle inte om detta, men läget är långt ifrån säkert när de väl tar sig in i El Salvador via Guatemala. De passerar döda kroppar längs vägen och tungt beväpnade militärer vart de än vänder sig.


©Hemdale Film Corporation

Richard är bekant med El Salvador sedan tidigare. Han har varit där förr och känner sig hemma där, trots hemskheterna man inte kan blunda för. Han har en inhemsk flickvän i form av María (Elpidia Carrillo) som han verkar vara redo att starta ett nytt liv med. Samtidigt är han där för att hitta frilansjobb som fotograf, något han får hjälp med av kollegan John Cassady (John Savage) som är fast besluten om att fånga den där historiska bilden som kommer göra honom världskänd.


©Hemdale Film Corporation

Med en gång när filmen drar igång under förtexterna känns det som Oliver Stone velat ge filmen en dokumentär känsla. Tänker även på Costa-Gavras och flera av hans politiska filmer som säkerligen agerat som inspiration. När Boyle och Rock kommer till El Salvador och hamnar i diverse trångmål, gör sig den dokumentära stilen åter påmind. Det är närgånget och högst trovärdigt, men det betyder inte att det är särskilt trevligt att se. Fast det är ju också poängen, att skapa obehag av krigets fasor. Där människoliv inte är värda mycket och vem som helst kan bli bortförd, torterad och dödad.


©Hemdale Film Corporation

James Woods är den drivande katalysatorn filmen igenom. Han verkligen sprudlar med energi och har en självklarhet som Richard Boyle. Kaxig och stor i mun, skapar ofta fiender med sin ofiltrerade stil. Samtidigt kan han även visa upp en mänsklig och ödmjuk sida gentemot de han håller varmt om hjärtat. Härdad och hård vilket yrket kräver, och lite av en skitstövel, men ändå kan man sympatisera med honom.


©Hemdale Film Corporation

Filmen blir lite småjobbig att se med tanke på de grafiska bilderna som visas upp av kriget. Samtidigt är det tanken och visar på hur fruktansvärt det är. Trots det vill Boyle stanna då han känner sig bra där, vilket är smått oförståeligt med tanke på farorna det innebär.


©Hemdale Film Corporation

Till slut känner man att budskapet är tydligt. Kriget är meningslöst vilken sida det än handlar om. Visst kan man kanske förstå en sida mer än den andra vad gäller vad som driver dem och vad de kämpar för. Men krig är omänskligt och båda sidorna tar till metoder som är fruktansvärda. Även om det är en stark film är den snarare frånstötande än engagerande vilket gör att betyget inte blir mer än ok.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4