The Man with Two Brains

Titel: The Man with Two Brains / Dr Hfuhruhurrs dilemma
Genre: Komed/Sci-Fi
Land: USA
År: 1983
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Kathleen Turner, David Warner, James Cromwell, Jeffrey Combs, Sissy Spacek (röst)

Handling: En världsberömd hjärnkirurg blir kär i en hjärna utan kropp under en resa till Österrike.

Omdöme: Dr. Michael Hfuhruhurr (Steve Martin) är en ledande hjärnkirurg som fortfarande sörjer sin fru. Men när han kör på den vackra Dolores (Kathleen Turner) och hon behöver operera hjärnan, är han givetvis mannen för jobbet. Han ser genast fram emot att bekanta sig närmare med Dolores när hon återhämtat sig från operationen, närmare bestämt i sängkammaren.


© Warner Bros.

Dolores är en typ av kvinna som gärna förför rika män bara för att driva dem till vansinne och tidig död så att hon kan bli en rik arvtagerska. Eftersom Dolores förhalar älskandet, känner Dr. Hfuhruhurr att de behöver komma bort från vardagen. Han tar Dolores på en romantisk resa till Österrike för att där få det han suktat efter.


© Warner Bros.

Väl på plats i Österrike kommer Dr. Hfuhruhurr i kontakt med Dr. Necessiter (David Warner) som experimenterar på hjärnor. En av hjärnorna visar sig kommunicera med Dr. Hfuhruhurr och han känner att han funnit sin själsfrände. Om han bara kunde hitta den perfekta kvinnokroppen att placera denna hjärna han förälskat sig i...


© Warner Bros.

En film med Steve Martin som undvikits i alla dessa år. Inte p.g.a. honom utan för att det verkade kunna vara en fars och buskis av crazy-komedi slaget, något som personligen sällan går hem. Tack och lov visar sig filmen åtminstone inledningsvis någorlunda hålla sig i kragen. Frågan är hur länge det varar.


© Warner Bros.

Regi av Carl Reiner, far till duktige Rob Reiner, och detta blev det tredje samarbetet med Steve Martin. Ett samarbete av blandad karaktär, precis som denna film visar sig vara. Den har definitivt sina moment då det är svårt att hålla sig för skratt. Ibland för att det är roligt, andra gånger för att det är korkat.


© Warner Bros.

Ju längre in man kommer i filmen, ju mer tappar den. Den har svårt att hålla sig på mattan och tar ut svängarna lite för mycket för min smak. Skönt nog är filmen inte otittbar och den har som sagt en del komiska ögonblick, speciellt under första halvan.


© Warner Bros.

Precis som filmen är ojämn uppvisar även musiken tendenser till att blanda och ge. Musik av Joel Goldsmith, son till legendariske kompositören Jerry Goldsmith. Tendenser till kvalitet på sina håll men får det inte att funka fullt ut, ungefär som filmen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.4

Deadly Force

Titel: Deadly Force
Genre: Action/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: Paul Aaron
I rollerna: Wings Hauser, Joyce Ingalls, Paul Shenar, Al Ruscio

Handling: Stoney Cooper är en f.d. polis som bestämmer sig för att göra allt för att få fast en seriemördare som härjar i Los Angeles och som mördat dottern till en av Coopers gamla vänner.

Omdöme: Efter att en seriemördare som härjar i Los Angeles dräpt dottern till en gammal vän, beslutar sig f.d. Los Angeles-polisen Stoney Cooper (Wings Hauser) att bege sig dit för att hjälpa till. Stoney, som fick sparken från LA-polisen eftersom han tog till medel som cheferna inte uppskattade, ser en chans att komma över belöningen på seriemördaren.


©Embassy Pictures

Förutom att Stoney börjar snoka i fallet med hjälp av vännen Sam (Al Ruscio) vars dotter mördades, har han förhoppningar på att vinna tillbaka sin fru Eddie (Joyce Ingalls) som lämnade honom för 18 månader sen och nu har begärt skilsmässa. Stoney är inte den som ger sig i första taget, vare sig det gäller privatlivet eller det professionella.


©Embassy Pictures

B-action som man inte kan förvänta sig storverk av men ibland eller ganska ofta egentligen kan dessa filmer ha något av värde. Ett värde i att ge något som man inte ser varje dag. Det är också vad man får med denna. För det är en B-film, inget snack om saken, men det finns ett underhållningsvärde när en film lyckas inbringa ett par goda skratt och i sina bästa stunder ge en småtrevlig filmstund.


©Embassy Pictures

Wings Hauser är lite småfjantig trots att han ska vara en tuffing. Han ska väl vara något av en blandning mellan Clint Eastwood som Harry Callahan i Dirty Harry (1971) och Charles Bronson som Paul Kersey i Death Wish (1974). Han ska trots allt vara en tuff f.d. snut. Men Wings Hauser påminner snarare om Gary Busey, David Hasselhoff och Christopher Reeve, vilket givetvis blir lite småroligt.


©Embassy Pictures

Nej, storyn är väl inget att hänga i julgranen. Det blir mest att slänga in Stoney Cooper i diverse situationer som inte alltid har något sammanhang men etablerar hans karaktär. Efter ett tag blir det något bättre och andra halvan av filmen är inte så tokig. Det intressanta är att filmen väljer att ha en twist som man kanske inte riktigt förväntar sig av en B-actionfilm. Efter en timme känns det som man kommit till slutet, att det är packat och klart. Istället vänder man på steken sista halvtimmen och det funkar helt ok.


©Embassy Pictures

Något man inte hittar i modernare filmer är när en film är seriös men blir ofrivilligt rolig som en sån här film kan bli. Det är liksom naturligt roligt att se Wings Hauser sitta i ett alldeles för litet badkar och plaska innan han blir attackerad och skräckslagen måste ta skydd. Eller när han jagar en misstänkt i en biljakt, skjuter och säger att han träffade honom (hur han kan veta det är en gåta) och sedan kliver den misstänkte ur bilen och är skottskadad i låret. Nåja, det är roligt när man ser det eftersom det är på allvar. Det har helt enkelt sin charm och vinner en del poäng på det.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 4.9

The Star Chamber

Titel: The Star Chamber / Den inre cirkeln
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Michael Douglas, Hal Holbrook, Yaphet Kotto, James Sikking

Handling: I domare Hardins rättssal blir uppenbart skyldiga oftare och oftare frikända på formella grunder. När två pedofiler som dödade en nioårig pojke går fria är måttet rågat och då kommer en äldre kollega och mentor till hjälp.

Omdöme: Grova brott begås runt om Los Angeles och dagligen får domare Steven Hardin (Michael Douglas) fall där han ser brottslingar gå fria på teknikaliteter och diverse kryphål i lagarna. Han är fortfarande relativt grön som domare och försöker se på det med oförstörda ögon. Men efter att först en seriemördare som erkänt går fri och sedan två män som dödat en liten pojke går fria, börjar han få nog av orättvisan.


©20th Century Fox

Hardin vänder sig till sin vän och mentor domare Caulfield (Hal Holbrook) för råd. Hur klarar han av att blunda för eländet och sova om nätterna? Domare Caulfield har väntat på rätt tillfälle innan han delar med sig sin hemlighet. En hemlighet som endast är för den inre cirkeln bestående av nio domare. Eftersom de endast är åtta för tillfället då den nionde begått självmord, är den lediga stolen Hardins om han så önskar.


©20th Century Fox

Det är tydligt att Peter Hyams velat skapa en slags konspirationsthriller i kombination med vigilantism. Inte helt omöjligt att han inspirerats av filmer som The Parallax View (1974) och Death Wish (1974), inte minst då denna har lite liknande ton som förstnämnda och även har samma kompositör i Michael Small. Hans musik är inte lika framstående här som i den, men tendenserna finns där.


©20th Century Fox

Tycker filmen nästan per omgående drar in en med diverse våldsbrott som sker och med polisen som jobbar febrilt med att jaga rätt på gärningsmännen. Innan de lyckas gripa brottslingarna känns det som gärningsmännen redan hunnit begå en rad nya brott. Och våldsbrotten blir värre och fler. Då hjälper det inte att domstolarna släpper dem fria även om de så uppenbart är skyldiga.


©20th Century Fox

Första halvan av filmen funkar bra då vi följer brottslingarna och polisernas arbete samtidigt som domare Hardins frustration ökar. Bägaren håller på att rinna över och till slut får han en chans att ställa saker och ting till rätta tack vare den inre cirkeln som domare Caulfield är en del av.


©20th Century Fox

Filmen lyckas väl inte riktigt bli så bra, tät och tankeväckande som den har potential att bli. Andra halvan stannar den upp lite och det handlar mer om Hardins personliga kamp. Det funkar så där och även om allt inte visar sig vara så svart eller vitt som det först verkar, blir det moraliska dilemmat inte så kraftfullt som önskat. Man hade nog gjort bäst i att göra det till mer av en gastkramande thriller och låtit de konspiratoriska inslagen få större utrymme, för det fanns det helt klart möjligheter till.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Never Cry Wolf

Titel: Never Cry Wolf / Vargarnas land
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Carroll Ballard
I rollerna: Charles Martin Smith, Brian Dennehy, Zachary Ittimangnaq, Samson Jorah

Handling: En forskare skall ta reda på om vargarna utgör ett hot mot befolkning och djur ute i obygden.

Omdöme: Tyler (Charles Martin Smith) är en relativt oerfaren biolog som fått i uppdrag av den kanadensiska regeringen att ge sig ut i arktiska Kanada. Där ska han under sex månader helt på egen hand, isolerad från omvärlden studera vargarna. Man misstänker att vargarna ligger bakom att den nordamerikanska renen kallad för caribou blivit näst intill utrotad.


©Buena Vista Pictures

Tyler vet inte riktigt vad han ger sig in på men är upplagd för äventyr. Han flygs ut till ödemarken av piloten Rosie (Brian Dennehy) och redan under flygturen börjar han att ångra sig då han tvivlar på om han ens kommer ta sig fram levande. Väl på plats är det bara att gilla läget. Tyler anländer innan våren är kommen och de isande temperaturerna gör att han snabbt måste slå upp ett läger.


©Buena Vista Pictures

Under kommande månader får Tyler en läxa i överlevnad. Han kommer vara helt ensam med vargarna som han kommer nära och kan studera dagligen genom att slå läger precis intill deras revir. De enda människorna han ibland stöter på är ett par lokala inuiter som spenderar lite tid med honom och lite smått fascineras av denna dåre som kommit för att leva med vargarna.


©Buena Vista Pictures

En klassisk film om människan mot naturen. En naturfilm som hade setts en gång i tiden och uppskattades. En blandning av att vara nyfiken på att se om den och oroas en del över att den kanske inte skulle vara lika bra som jag ville minnas att den var.


©Buena Vista Pictures

Filmen kanske tar en stund på sig innan man känner av dess dragningskraft fullt ut. Efter att Tyler blivit lämnad ensam ute i vildmarken, börjat göra sig hemmastadd och börjar studera vargarna sker något. Det finns något smått mystiskt och hypnotiskt över filmen när den är som bäst. Vargarna och vildmarken bjuder på gott om fina stunder och vyer. Och lägger man till musiken av Mark Isham så fångas en stämning som går att ta på.


©Buena Vista Pictures

Eftersom Charles Martin Smith under långa perioder är ensam människa ute i vildmarken agerar han berättarröst och delar med sig av vad han skriver i sina rapporter. Det blir något poetiskt över det hela när man lägger ihop allt. Dock tappar filmen en aning när inuiterna kommer på besök. Till en början bryter det på mönstret men eftersom filmen funkar som bäst när Tyler är ensam med naturen, med vargarna, så önskar man att man fortsatt mer med det.


©Buena Vista Pictures

Gillar den här filmen, ibland en hel del. Kanske inte den helgjutna fyran som det kändes att det var när den sågs första gången, men en svag fyra till fyra är det allt. Något man hade önskat sig hade varit om man tonat ner mötena med inuiterna en aning och istället lagt till lite mer av överlevnadsscenerna och äventyret Tyler går igenom. Men det är mest en småsak då det är en riktig äventyrsfilm och naturfilm med en smått speciell stämning.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

The Keep

Titel: The Keep / Satans borg
Genre: Fantasy/Skräck
Land: Storbritannien/USA
År: 1983
Regi: Michael Mann
I rollerna: Scott Glenn, Jürgen Prochnow, Ian McKellen, Alberta Watson, Gabriel Byrne, Robert Prosky

Handling: Nazister skickas till Rumänien för att vakta ett mystiskt fort. En av vakterna släpper av misstag loss okända krafter som fångats i fortet...

Omdöme: En tysk styrka under kommando av kapten Klaus Woermann (Jürgen Prochnow) anländer till en liten rumänsk by år 1941. Soldaterna tar över ett mystiskt fort kallat för "the keep" där de slår läger. Tanken är att de ska ta kontroll över det strategiskt belägna området i Karpaterna.


©Paramount Pictures

De lokala som tar hand om fortet varnar tyskarna om att inte stanna där över natten. De ska även hålla sig undan korsen som finns i väggarna på fortet. Givetvis trotsar de varningarna och gör sig hemmastadda i fortet. När några av soldaterna dessutom väljer att avlägsna ett av korsen som de tror är silver, väcker de en enorm kraft till liv som varit instängd i fortets kärna.


©Paramount Pictures

Efter att en rad mystiska dödsfall börjar inträffa vilket kräver flera tyska soldaters liv, tillkallas en SS-styrka ledd av den sadistiske Erich Kaempffer (Gabriel Byrne). Detta då de misstänker att lokala partisaner stått för angreppen på tyska soldater. Samtidigt beger sig en mystisk främling vid namn Glaeken (Scott Glenn) till den rumänska byn bärandes på ett vapen av något slag. Detta då de onda krafterna som släppts loss drar honom till fortet.


©Paramount Pictures

Efter att Michael Mann hade gjort fängelsefilmen The Jericho Mile (1979) för TV och sin första biofilm, den mycket lyckade Thief (1981), gav han sig på detta projekt. Det bygger på en bok av F. Paul Wilson och Michael Mann skrev själv manuset.


©Paramount Pictures

Filmen spelades in i Wales och som det visade sig blev det en svår produktion, inte minst i efterarbetet på filmen då Wally Veevers, som hade hand om specialeffekterna, dog. Detta var ett stort problem då ingen visste vad han hade tänkt sig med filmens storslagna final som nu fick ändras och göras i mindre skala. Fast slutet är ändå ganska lyckat som det är så ett lite mer lågmält slut kanske inte var helt fel än om det varit halvtaffliga specialeffekter som var långt ifrån fulländade i början av 80-talet.


©Paramount Pictures

En numera kultförklarad film som hade setts en gång i tiden men som inte var i bästa skick och det kändes som den hade mer att ge om den sågs i rätt format. Nu har den äntligen restaurerats och släppts så som den ska se ut. Det är en visuellt slående film som förtjänar presentationen den nu fått. Äntligen kan man ge filmen en ärlig chans, även om den fortfarande har en hel del som talar emot den.


©Paramount Pictures

Förutom nämnda problemen med produktionen lär Michael Manns originallängd på filmen varit på hela 3.30, vilket så klart är på tok för långt. Han tvingades leverera en 120 minuter version vilket han gjorde, men testvisningarna av den versionen gick inte bra och studion tvingade ytterligare klippning ner till de 96 minuter som sedan släppets på bio. Denna version godkände inte Mann och det skulle vara intressant att se om en director's cut-version skulle kunna göra filmen mer rättvisa. Förmodligen inte, men en del som lämnas oförklarat skulle kanske förklaras bättre.


©Paramount Pictures

Tycker det är en film som inleder klart lovande då de tyska soldaterna anländer till den fuktiga och dimmiga platsen och vi känner att något olycksbådande väntar. Detta skapas både visuellt och med hjälp av Tangerine Dreams musik som hela tiden ligger i bakgrunden och skapar stämning. När något väsen, det övernaturliga släpps löst, tar fantasy-inslagen över lite för mycket och då tappar också filmen. Något rörigt blir det sedan under mittpartiet innan slutet får till det hyfsat bra då Glaekens roll i det hela klarnar en del.


©Paramount Pictures

Tror filmen i ärlighetens namn var lite före sin tid. För hade den gjorts idag hade den nog kunnat tilltala alla de som gillar fantasy och övernaturlighet på film. Då hade filmbolaget varit mer villiga att satsa mer pengar på att ge regissören en chans att uppfylla sin vision och kunna slutföra projektet istället för att behöva kompromissa och klippa ner filmen för mycket.


©Paramount Pictures

Michael Manns sinne för det visuella och produktionsdesignen på filmen, tillsammans med musiken av Tangerine Dream, är utan tvekan var filmens värde ligger. Detta i sig är inte tillräckligt för att göra det till en bra film men det gör att det finns gott om trevligheter att ta med sig. Tyvärr räcker det inte till att måla över de uppenbara bristerna i handlingen som dels lider av att en del lämnas oförklarat och inte utforskas tillräckligt p.g.a. att mycket klipptes bort och dels för att grundstoryn i sig nog redan var svag. Det visuella och den ödesmättade stämningen gör ändå att man är glad över att ha sett om den i dess restaurerade format.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.7

Handgun

Titel: Handgun / Deep in the Heart / Vapenmakt
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA/Storbritannien
År: 1983
Regi: Tony Garnett
I rollerna: Karen Young, Clayton Day, Suzie Humphreys, Helena Humman

Handling: Kathleen Sullivan flyttar till Dallas, Texas mitt under Reagan-eran. Hon blir våldtagen under vapenhot av en man hon känner och tar saken i egna händer för att hämnas.

Omdöme: Kathleen (Karen Young) är relativt nyinflyttad i Dallas, Texas där hon jobbar som lärarinna. En lärarkollega parar ihop henne med Larry (Clayton Day) när de båda är på en grillfest. Larry är jurist, är självsäker och självgod. Han visar sig också vara kunnig vad gäller vapen och vapenhistoria i landet och Texas, något Kathleen tar tillvara på med att bjuda in Larry till skolan för att hålla ett föredrag om just detta för eleverna.


©EMI Films

Kathleen är egentligen inte ute efter ett förhållande, åtminstone inte med Larry. Men han ser situationen som en invit till att fortsätta träffas, vilket de gör. Kathleen ser det mer som vänskap men Larry har endast en sak i tankarna och det är att få henne i säng. Det leder till en våldtäkt som de båda ser olika på. Han känner att hon bara var svårfångad och behövde släppa loss. Hon ville inte och var klart och tydligt tvingad under vapenhot.


©EMI Films

Kathleen är ung och kanske lite naiv, åtminstone vad gäller klimatet i Texas där männen är macho och tar för sig. Men får hon skylla sig själv då hon träffat och umgåtts med Larry och liksom gett honom grönt ljus? Nej, så klart inte. Hon har bara haft svårt att säga nej när han velat träffa henne. Problemet är att Larry bestämt sig för hur deras sista möte ska sluta och han tänker inte acceptera något annat än sex.


©EMI Films

Det är en lite annorlunda hämndfilm, kanske för att Tony Garnett, som producerat, skrivit och regisserat filmen, kom från Storbritannien och flyttade till Texas och kände att han ville göra en film om klimatet vad gäller folks förhållande och inställning till vapen. Den tar tid på sig att följa Kathleen i vardagen, hennes möten med Larry och till slut ögonblicket som förändrar allt.


©EMI Films

Våldtäkten är givetvis omtumlande och lämnar djupa spår efter sig hos Kathleen. Hon förändras drastiskt, både inombords, i beteendet och utseendemässigt. När hon inte kan få hjälp av polisen och rättsväsendet då ord står mot ord, blir hon besatt av vapen. Hon lär sig hantera och skjuta vapnet hon införskaffar och verkar finna en ny mening med livet. Inte minst då det kan ge henne en chans till hämnd.


©EMI Films

En film som definitivt har något, speciellt efter vändpunkten i och med övergreppet som förändrar spelfältet. Vad som är synd är att skådespelarna är genomgående svaga. Enda undantaget är Karen Young i huvudrollen som är övertygande och ger en bra prestation. Hon håller intresset uppe även när filmen är lite svagare, men den tar sig under andra halvan när hon går igenom sin förändring och hämndtemat tar över.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4

10 to Midnight

Titel: 10 to Midnight
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Gene Davis, Lisa Eilbacher, Andrew Stevens, Geoffrey Lewis, Wilford Brimley

Handling: Leo Kessler, en polisveteran, får en ny partner. Tillsammans jagar de en seriemördare som dödar unga kvinnor.

Omdöme: En seriemördare som ger sig på unga kvinnor härjar. Mördaren är Warren Stacey (Gene Davis), en vältränad och attraktiv ung man, men han har en förmåga att skrämma de unga kvinnorna han sätter in en stöt på. Han tål inte att få nobben och hämnas genom att gå till attack med kniv.


©Cannon Films

Mordutredaren Leo Kessler (Charles Bronson) och hans nya partner Paul McAnn (Andrew Stevens) jobbar hårt på fallet för att försöka stoppa mördaren innan han slår till på nytt. Leo är en respekterad veteran som säger exakt som det är medan Paul är mer diplomatisk och byråkratisk, åtminstone när de först träffas.


©Cannon Films

Det senaste offret visar sig ha varit vän med Leos dotter Laurie (Lisa Eilbacher). Warren Stacey plockas in som misstänkt eftersom han kände offret, men det finns inte tillräckligt med bevis för att hålla kvar honom, trots att Leo försöker provocera honom under förhöret. När dottern Laurie börjar få obscena telefonsamtal, misstänker Leo och Paul att det är mördaren de är ute efter och att hon kan vara hans nästa måltavla.


©Cannon Films

Denna Bronson-film hade setts en gång i tiden och det enda som egentligen mindes var att mördaren sprang naken ute på en gata. Och att han var lite som Patrick Bateman i American Psycho (2000), detta då han är vältränad, galen och i någon scen ses i kostym beväpnad med kniv. Minnet av detta stämmer men det visar sig att det finns ännu mer med honom och filmen som får tankarna att gå till The Terminator (1984) som kom året efter denna. Kan faktiskt mycket väl tänka mig att James Cameron såg denna film och tog en del inspiration då detaljer så som en vältränad, naken man söker upp och terroriserar unga kvinnor, och säger även "I'll be back" hittas här.


©Cannon Films

Filmen är en kombination av en hederlig seriemördarthriller med polisen hack i häl på en mördare och en slasher som var i ropet efter populära filmer som Halloween (1978) och Friday the 13th (1980). Kombinationen funkar bra och etablerar Warren Stacey som en mycket farlig individ. Inte bara att han är galen utan även kalkylerad då han planerar sina dåd för att komma undan. Alltså ganska likt hur Patrick Bateman agerar, även om Christian Bale spelade rollen klart bättre än vad Gene Davis gör när han ska agera. Fast han funkar bra och fyller sin roll vad gäller att vara creepy.


©Cannon Films

Charles Bronson spelar en för honom familjär roll i en film som från hans sida har en del likheter med Dirty Harry (1971) då han är en tuff veteranpolis som inte alltid håller sig innanför lagen för att få resultat och Death Wish (1974) där han ju själv spelade mannen som får nog och rensar upp bland avskummet.


©Cannon Films

Detta må inte vara det mest eleganta man sett men förvånansvärt tillfredsställande på något sätt. En film som fått sin skara fans genom åren och man kan förstå varför. Den har en mix som funkar, bra känsla av det tidiga 80-talet, lite av en neo noir, polisthriller och slasher med både en minnesvärd mördare och den alltid pålitlige Charles Bronson som ger tittaren en trevlig filmstund, åtminstone om man uppskattar sånt här.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3