Dead Calm

Titel: Dead Calm / Lugnt vatten
Genre: Thriller
Land: Australien
År: 1989
Regi: Phillip Noyce
I rollerna: Sam Neill, Nicole Kidman, Billy Zane

Handling: John och Rae Ingram ger sig ut på havet för att försöka komma över sin sons död. Ute till havs ser de en man i en jolle ge sig av från ett fartyg. Han påstår att alla ombord dött av matförgiftning. Men snart upptäcker John och Rae på ett ohyggligt sätt att mannen ljuger.

Omdöme: Efter att ha förlorat sin unge son i en olycka, bestämmer sig John (Sam Neill) för att ta med sin fru Rae (Nicole Kidman) bort från allt. De beger sig ut till havs utanför Australiens kust med sin yacht. Tanken är att de, främst Rae, ska samla sina tankar och kunna gå vidare efter tragedin. Och det verkar göra susen då de ett par veckor senare börjar kunna uppskatta livet igen utan en annan människa i sikte.


© Warner Bros.

Så händer det. De får sikte på ett mindre fartyg som verkar ha gått igenom en tuff tid. Från fartyget ser de en jolle i rask takt bege sig mot dem. I jollen befinner sig endast en person, en man som visar sig vara Hughie Warriner (Billy Zane). Förskräckt berättar han om vad som hänt ombord och att han är den enda överlevande efter att matförgiftning dödat de övriga ombord.


© Warner Bros.

John, som är en erfaren fartygskapten, bestämmer sig för att ta sig till det övergivna fartyget och inspektera det. Hughie är vettskrämd och tänker inte sätta sin fot på det sjunkande fartyget igen. Men när John lämnar yachten lämnar han sin fru med vad som visar sig vara en galning. Mardrömmen är ett faktum och det finns ingen som kan hjälpa dem. De enda som kan göra något åt situationen är de själva.


© Warner Bros.

Alltid lite vanskligt när en hel film ska utspela sig på en och samma plats. Nu är det dock inte riktigt så här då filmen utspelar sig på mer än bara yachten. Dessutom har vi ju havet runt omkring yachten och det andra fartyget. Filmen lyckas variera sig tillräckligt för att inte bli enformig och upprepande, vilket annars hade kunnat bli fallet. Det bygger trots allt på en bok (som Orson Welles försökte filmatisera redan i slutet av 1960-talet, men som aldrig blev klar) och storyn håller bra klass.


© Warner Bros.

Vi har tre karaktärer som alla spelas bra av sina respektive skådespelare. Tre roller som alla drar sitt strå till stacken. Den mystiske främlingen uppvisar uppenbara psykopatiska tendenser och Rae får utstå en hel del psykisk men även fysisk terror. Hon tvingas göra vad som krävs för att inte bara överleva utan även rädda sin make som behöver hennes hjälp. Att överlista och komma undan en psykopat är dock lättare sagt än gjort.


© Warner Bros.

Det är god stämning där ute på yachten och det hjälper även att det är sent 80-tal vilket ger det hela en lite nostalgisk look och känsla. En modernare film hade nog förstört en del av stämningen med snabba klipp och gjort det hela till mer av en skräckfilm än en renodlad psykologisk thriller som det är nu.


© Warner Bros.

En bra film och thriller för den delen är värd att återbesökas med jämna mellanrum. Även om filmen setts tidigare och en del minns från den, lyckas den ändå dra in en tidigt. Det blir även per automatik en del sommarkänsla över filmen med tanke på det (mestadels) fina vädret ute till havs. Ganska perfekt att se en lugn och tyst sommarnatt och låta spänningen greppa tag i en ordentligt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8

Kinjite: Forbidden Subjects

Titel: Kinjite: Forbidden Subjects / Kinjite - Förbjudna tankar
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Juan Fernández, James Pax, Danny Trejo

Handling: En brutal polisdetektiv i Los Angeles är fast besluten att upplösa en organisation som tvingar minderåriga flickor till prostitution.

Omdöme: Polisdetektiven Crowe (Charles Bronson) börjar tröttna på vad han dagligen ser och tvingas svälja i sitt jobb på Los Angeles gator. Han jobbar på sedlighetsroteln med uppgift att bl.a. försöka stoppa prostitution- och narkotika-verksamhet som oftast går hand i hand. En av de han helst vill sätta dit är Duke (Juan Fernández) som är en hal och sliskig hallick vars specialitet är att rekrytera och tvinga minderåriga flickor till prostitution, något han tjänar bra med pengar på.


©Cannon Films

Samtidigt får vi följa den japanske affärsmannen Hiroshi Hada (James Pax) i Tokyo vars dröm går i uppfyllelse då han blir förflyttad till Los Angeles-kontoret i ett par år. Han tar med sig familjen som består av fru och två unga döttrar. Väl i Los Angeles förverkligar han en fantasi som han fått när han ofredar en ung flicka som står bredvid honom på den packade bussen. Vad han inte kan ana är att hon är polisdetektiv Crowes dotter.


©Cannon Films

Charles Bronson spelar en karaktär som helt klart har likheter med Dirty Harry Callahan. Han tar ofta lagen i egna händer för att visa skurkarna att de inte kan känna sig säkra och hamnar ofta i trubbel med sin chef som har huvudbry över hans okonventionella metoder. Det krävs ibland att man måste sätta hårt mot hårt när inget annat ger resultat.


©Cannon Films

En gammal hederlig Bronson-film och det kom att bli den sista av nio filmer han gjorde med regissören J. Lee Thompson (hans sista film för övrigt). Det är en film som väljer att berätta två separata historier i Los Angeles respektive Tokyo vilket gör att det till en början kanske kan kännas lite trevande. Men det blir inte tråkigt och snart kolliderar de två historierna när Tokyo-handlingen förflyttas till Los Angeles.


©Cannon Films

En film som hade setts tidigare och även om inte mycket mindes från den var det inget snack om vilken typ av film det skulle vara. Grejen är den att det inte må vara en strålande film men värdet med en sån här film ligger i känslan den förmedlar vilket gör att den uppskattas. Den är inte dålig på något sätt där ett lågt betyg skulle vara befogat. Fast å andra sidan är det kanske inte en film som går hem hos alla. Uppskattar man denna typ av film och i synnerhet Bronson-filmer av det här slaget så blir man mer än nöjd.


©Cannon Films

Vad som utan tvekan sätter sig med filmen är Juan Fernández i rollen som Duke. Det är sällan man skådat en sådan klockren filmskurk som han är här. Han må inte vara den bästa skådespelaren men han är riktigt övertygande som sliskig och äcklig hallick som är villig att gå hur långt som helst för att rekrytera nya underåriga flickor till sin verksamhet. Given på listan över de mest minnesvärda filmskurkarna.


©Cannon Films

Filmen lägger inte fingrarna emellan och målar upp en ganska stark bild av samhället som Crowe inte bara ser varje dag i sitt jobb utan även är orolig över privat med tanke på sin tonårsdotter. En av de starkaste scenerna som verkligen visar vilka vi har att göra med är när Duke och hans män hänger i hans fina lägenhet och "testar den nya varan". Det är osmakligt utan att man grafiskt behöver se något. Effektivt är det dock och etablerar hur avskyvärd Duke är, något som gör att Crowe och hans hårda metoder vinner extra sympatier.


©Cannon Films

Till slut hamnar filmen lite i den typiska actionuppgörelsen på slutet (gärna i en industrilokal eller ett hamnområde). Det är inte direkt originellt om man säger så, men inte heller så det skulle bli uselt. Musiken kan man nämna då den inte urartar här som det ofta kan bli utan istället håller den en likvärdig standard rakt igenom och skapar rätt stämning. Sedan är det absoluta slutet ganska klockrent och gör definitivt att man känner sig nöjd, något som gör att trean är och nosar på en stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.5

When Harry Met Sally...

Titel: When Harry Met Sally... / När Harry träffade Sally... / När Harry mötte Sally...
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1989
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Billy Crystal, Meg Ryan, Carrie Fisher, Bruno Kirby

Handling: Kan en man och en kvinna vara bara vänner? Det är vad Harry och Sally diskuterar på sin resa från Chicago till New York. Elva år senare vet de fortfarande inte svaret.

Omdöme: Harry (Billy Crystal) och Sally (Meg Ryan) träffas för första gången år 1977 via en gemensam vän. Vännen är Harrys flickvän och Sallys väninna. Harry och Sally bilar från Chicago till New York och lär då känna varandra och får gott om tid att diskutera både det ena och det andra. De märker ganska snabbt att de inte gillar varandra nämnvärt. Men Harry tar upp en intressant iakttagelse och det är att en man och en kvinna inte bara kan vara vänner.


©Columbia Pictures

Åren går och Harry och Sally kommer stöta på varandra ett par gånger genom åren. Ibland är de i andra förhållanden, ibland går de igenom olika faser i sina liv och finns där för varandra som vänner. Harry inser sakteliga att han kan prata med Sally om allt möjligt och behöver inte ljuga då han inte försöker gå till sängs med henne, vilket han annars gör med andra kvinnor. Samtidigt delar Harry med sig med sin bästa vän Jess (Bruno Kirby) medan Sally gör detsamma med sin bästa väninna Marie (Carrie Fisher).


©Columbia Pictures

Rob Reiner regisserar vad som skulle komma att bli ett Oscarsnominerat manus av Nora Ephron. När man läser om bakgrunden till karaktärerna och flera inslag i filmen så visar det sig till stor del att Harry är Rob Reiner och Sally är Nora Ephron. En hel del av deras karaktärsdrag och även dialog hittas i Harry och Sally, något som nog är en bidragande orsak till varför filmen är så pass lyckad.


©Columbia Pictures

Något som också hjälper är att både Billy Crystal och Meg Ryan är bra i respektive roller och kom bra överens med Reiner och Ephron. Det blir liksom mer naturligt och känns inte bara som två skådespelare som spelar sina roller. De är båda komfortabla i sina roller och har uppenbarligen kunnat ta inspiration från de två personerna i deras närhet som karaktärerna till stor del bygger på.


©Columbia Pictures

Man får definitivt trevligt med filmen som välförtjänt ses som en av de mest lyckade romantiska komedierna där ute. Framgångsrik när den kom och älskad än idag. Och det kan man fullt förstå. Det spelar ingen roll om man sett filmen tidigare då det blir ett kärt återseende. Så fort historien drar igång känner man av kemin. För även om Harry och Sally till en början inte må ha den rätta romantiska kemin hittar Billy Crystal och Meg Ryan den med en gång.


©Columbia Pictures

Filmen har ett bra tempo och varvar roliga stunder med romantiska sådana och där emellan lite mer allvar. Skulle det finnas något som håller tillbaka filmen en aning så är det att den kanske tappar lite efter första timmen. Det är ingen djup svacka vi talar om och filmen tar sig fint på slutet när den får ihop det på ett mer än tillfredsställande sätt.


©Columbia Pictures

Som en avslutande notering så slår det mig under filmens gång att filmen nog var en stor förebild till älskade TV-serien "Seinfeld". Det finns nämligen flera ögonblick under filmens gång som på ett eller annat sätt dyker upp i "Seinfeld". Ibland bara en smart blinkning, i andra fall en solklar referens till filmen. Filmen kom ju även att leda till en rad liknande romantiska komedier, en del av Nora Ephron, men frågan är om "originalet" ändå inte är klart bäst.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.7

The Wizard

Titel: The Wizard / Gameboy
Genre: Drama/Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 1989
Regi: Todd Holland
I rollerna: Fred Savage, Jenny Lewis, Luke Edwards, Christian Slater, Beau Bridges

Handling: Corey och Jimmy är två halvbröder som glidit ifrån varandra när deras föräldrar skiljt sig. Trots att Jimmy är en mentalt instabil pojke visar han sig vara riktigt duktig på TV-spel. En dag upptäcker Jimmys halvbror Corey hans naturbegåvning så båda beslutar sig för att resa till Los Angeles för att delta i "Video Armageddon", men på vägen finns det vuxna som försöker ta tillbaka Jimmy.

Omdöme: Ända sedan hans tvillingsyster dog har 9-årige pojken Jimmy (Luke Edwards) pratat om Kalifornien och traskat iväg bärandes på sin matlåda. Hans mamma och styvfar vill nu placera honom på en institution då han inte blivit bättre.


©Universal Pictures

Jimmys 13-årige halvbror Corey (Fred Savage) lever med sin storebror Nick (Christian Slater) och pappa Sam (Beau Bridges). När Corey får reda på att Jimmy placeras på en institution tycker han det är fel och vill hjälpa sin halvbror.


©Universal Pictures

Corey bestämmer sig för att befria Jimmy från institutionen i Utah där de bor. Eftersom Jimmy hela tiden säger Kalifornien tänker Corey ta honom dit. Men pengarna de har räcker inte långt. Då träffar de Haley (Jenny Lewis) på en busstation. För att få tiden att gå låter de Jimmy spela ett arkadspel. När de båda inser att han är riktigt duktig och en naturbegåvning får Haley en idé. De ska låta Jimmy spela skjortan av andra de träffar på och få ihop tillräckligt för att ta sig ut till Los Angeles där "Video Armageddon" går av stapeln med $30.000 till vinnaren.


©Universal Pictures

Denna familjefilm skulle lätt kunna bli en renodlad barnfilm, särskilt om det hade varit en Disneyfilm. Nu är det Universal Pictures som ligger bakom och även om den på sina håll oundvikligt blir en barnfilm har den tack och lov mer än så att erbjuda. I grunden har den faktiskt ett fint familjedrama och budskap som känns av stora delar av filmen. Tyvärr varvas det med en del mindre lyckade inslag längre fram som håller på att förstöra filmen. Det räddas dock av ett fint slut som ändå gör att det med minsta möjliga marginal blir knappt godkänt.


©Universal Pictures

Universal och Nintendo har slagit sig ihop då det blir en hel del arkadspelande och även TV-spelande filmen igenom. Personligen är det inte så nostalgiskt som för många andra som spelade dessa spel. Men visst är det lite nostalgi när man ser alla de olika spelen och hur simpel grafiken var. Det räckte dock och gjorde ju att alla kunde vara med och ha kul, oavsett ålder.


©Universal Pictures

Filmen har som sagt en fin grund som familjedrama där inte minst Corey gör allt han kan för att hjälpa sin halvbror och få familjen att återknyta kontakten. Arkad- och TV-spelandet blir sedan en stor del av resan de gör tillsammans. Det blir även en roadmovie av det hela när ungarna försöker ta sig från Utah till Los Angeles.


©Universal Pictures

En av filmens svagheter är mannen de har efter sig som lejts av mamman och styvfadern att lokalisera och hämta hem Jimmy. Scenerna med denna man blir oftast för mycket och istället för att vara roliga blir det mer pinsam humor. Det leder också till en sekvens mot slutet med honom hack i häl på barnen till horribel musik. Men som sagt, filmen lyckas ändå avsluta med hjärtat på rätt plats och har under filmens gång ändå funkat någorlunda väl för att klara en svag trea.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

Indiana Jones and the Last Crusade

Titel: Indiana Jones and the Last Crusade / Indiana Jones och det sista korståget
Genre: Action/Äventyr
Land: USA
År: 1989
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Harrison Ford, Sean Connery, Alison Doody, Denholm Elliott, John Rhys-Davies, Julian Glover, River Phoenix

Handling: År 1938, efter att hans far försvunnit när han letade efter den heliga graalen, hamnar Indiana Jones i kapplöpning med nazisterna för att hindra dem från att få dess makt.

Omdöme: Året är 1938 och Indiana Jones (Harrison Ford) lyckas få tillbaka ett historiskt guldkrucifix han varit på jakt efter hela sitt vuxna liv. Han återvänder till sitt dagjobb som universitetsprofessor och får reda på att hans far, Henry Jones (Sean Connery) är försvunnen. Henry har ägnat hela sitt liv åt att finna den heliga graalen, något han nu verkar ha kommit farligt nära vilket kan ha lett till hans försvinnande.


©Paramount Pictures

Indy beger sig till Venedig tillsammans med Marcus Brody (Denholm Elliott) där de möter upp Dr. Elsa Schneider (Alison Doody). Hon har assisterat Henry i hans arbete och kan hjälpa dem besöka platser som Henry skrivit om i sin dagbok om heliga graalen. En dagbok som Henry skickat till Indy. Äventyret tar dem till bergen på den österrikisk-tyska gränsen med nazisterna hack i häl.


©Paramount Pictures

Efter missen med den andra filmen Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) har Spielberg och övriga tack och lov lärt sig av sin läxa. En återgång till vad som funkade bra i den första filmen Raiders of the Lost Ark (1981) är rätt medicin, men samtidigt blir det inte bara en kopia. Hade man endast levt på gamla meriter och gjort samma film hade man kanske bara ryckt på axlarna.


©Paramount Pictures

Ett smått genidrag är att plocka in Sean Connery som Indys far. Inte bara att han är duktig i rollen, han blir även en bra radarpartner till Harrison Ford. Indy och Henry gnabbas och har sig men besitter även samma passion för äventyr. Båda är även envisa män som inte ger sig i första taget vilket leder till roliga situationer och gott om skratt.


©Paramount Pictures

Förutom Connery är resten av castingen också klart lyckad. Alison Doody är t.ex. den bästa Indy-bruden då man inte riktigt kan vara säker på om Elsa är en allierad eller fiende. Hon är inte heller skrikig eller gnällig som kvinnorna i föregångarna och klarar att ta hand om sig själv och mer därtill. Gillar att Denholm Elliott och John Rhys-Davies plockas in igen från den första filmen och Julian Glover, som bl.a. spelade Bond-skurk i For Your Eyes Only (1981), är också passande som finansiären Walter Donovan.


©Paramount Pictures

Filmen visar sig inte bara vara bra, den är även jämnbra rakt igenom. Gott om äventyr, action och humor som gör att det hela tiden finns något att ha trevligt med. Just humorn funkar bäst i denna tredje installation i Indiana Jones-serien. Men det mesta håller faktiskt hög klass. Även John Williams musik är lite mer nedtonad än i föregående filmer. Den drar inte på för fullt lika mycket och hjältetonerna kommer vid rätt ögonblick.


©Paramount Pictures

Det är helt enkelt en film som håller bra rakt igenom. De två timmarna har inga svackor och det är bara att konstatera att denna tredje film är bäst. Helt klart mer lik den första än den andra filmen men den tar det hela till nästa nivå. Finns egentligen inte mycket att invända mot vilket gör att det blir en underhållande och välgjord film från början till slut.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.2

The Package

Titel: The Package / I sista sekunden
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Andrew Davis
I rollerna: Gene Hackman, Tommy Lee Jones, Joanna Cassidy, John Heard, Dennis Franz, Pam Grier

Handling: John Gallagher är en erfaren militär som ska eskortera en fånge till USA. När fången flyr tar John sin ex-fru till hjälp, eftersom han misstänker att fången ska mörda presidenten.

Omdöme: Under slutet av kalla kriget är den erfarne militären John Gallagher (Gene Hackman) stationerad i Berlin. Efter att ha säkerställt säkerheten under ett toppmöte mellan USA och Sovjetunionen där ett attentatsförsök skett på en högt uppsatt amerikansk militär, sätts John på ett annat uppdrag. Uppdraget går ut på att transportera en fånge till USA där fången ska ställas inför krigsrätt.


©Orion Pictures

"Paketet" John ska leverera heter Walter Henke men är i själva verket Thomas Boyette (Tommy Lee Jones). Innan John förstår vad som sker har paketet lyckats rymma. John vänder sig till sin ex-fru Eileen (Joanna Cassidy) som själv är militär och stationerad i USA. Med hennes hjälp försöker John lokalisera paketet och kommer sakta men säkert en konspiration på spåret som leder till Chicago. Kan ett attentat mot presidenten vara planen?


©Orion Pictures

Ett par år innan Andrew Davis kom att göra sin allra bästa film med The Fugitive (1993), värmde han upp med denna lite liknande actionthriller. En film som hade setts en gång tidigare och minnet var att det var en bra actionthriller. Det visar sig vara en film som är väl värd att återbesöka och tycker faktiskt det är en lite bortglömd film.


©Orion Pictures

Något som är lite intressant att läsa i efterhand är att originalmanuset var tänkt att helt och hållet utspela sig på en militärbas, likt hur Die Hard (1988) i princip endast utspelar sig på en plats. Andrew Davis gillade storyn, men ville expandera handlingen till att utspela sig på fler platser. Förmodligen rätt val då det inte blir enformigt på det här sättet, fast å andra sidan var ju Die Hard (1988) väldigt lyckad med sitt koncept.


©Orion Pictures

En sak som hjälper en sån här film är att ha duktiga skådespelare som kan bära upp sina roller och det har man genomgående här. Ingen må ge Oscarsvärdiga prestationer men de är alla övertygande. Gene Hackman är alltid sevärd och bra. Kul med Tommy Lee Jones i en skurkroll och han skulle ju senare istället spela den omvända rollen som jägaren i The Fugitive (1993), en prestation som gav honom en Oscar. Dennis Franz är alltid rolig att se och han kliver in under andra halvan av filmen som polis (vad annars).


©Orion Pictures

Något som är värt att nämna är musiken av James Newton Howard. En duktig kompositör som ofta skapat bra och stämningsfull musik. Här är det lite av två världar som möts. Den ena är inte helt lyckad musik till actionscenerna som blir för dominant. Inte dålig men kunde tonats ner en aning. Resten av musiken är dock klart mycket bättre. Riktigt stämningsfull och bra musik under de lugnare partierna. Gillar den en hel del och på sina håll ger den gåshud. Synd med actionmusiken som vill för mycket.


©Orion Pictures

En gammal hederlig actionthriller med bra tempo, bra skådespelare och en konspiration som huvudpersonen tillsammans med ett par medhjälpare försöker lösa och stoppa innan det är för sent. Alla ingredienser finns liksom här för att ge en trevlig och underhållande filmtitt. Med en regissör som hanterar balansen mellan action och thriller genren får man ett resultat som är bättre än en hel del liknande filmer.


©Orion Pictures

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.4