The Thing

Titel: The Thing
Genre: Mysterium/Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1982
Regi: John Carpenter
I rollerna: Kurt Russell, Keith David, Wilford Brimley, Richard Dysart, Donald Moffat, Charles Hallahan, Richard Masur

Handling: MacReady är helikopterpilot på en amerikansk forskningsstation i Antarktis. När en hund, jagad av norrmän från en närbelägen bas, kommer in på basen börjar märkliga saker hända.

Omdöme: En amerikansk forskningsstation i Antarktis med tolv män får påhälsning av en hund som jagas av en helikopter. Männen i helikoptern kommer från en norsk bas. Norrmännen visar sig ha gjort en upptäckt som de till en början var eld och lågor över, bara för att inse att de inte bara hittat något utomjordiskt - de har även väckt det till liv.


© Universal Pictures

MacReady (Kurt Russell) är gruppens helikopterpilot. Han vill helst vara ensam med sin flaska, spela ett parti schack och hålla sig undan kylan. När paniken bryter ut på forskningsstationen är det MacReady som visar ledarskap och tar befälet. Det övriga manskapet består mestadels av forskare av olika slag, men när någon av dem tas över av den utomjordiska livsformen, som kan imitera andra organismer, inser männen att det som hände norrmännen nu håller på att hända dem.


© Universal Pictures

Vissa filmer greppar tag i en från första stund och släpper sedan inte taget - det här är en sådan film. Direkt när man hör Ennio Morricones underbara synthtoner är man fast. Det roliga är att det låter exakt som John Carpenters musik från hans andra filmer, men proffsigare. Carpenter tog kontakt med Morricone och bad honom att komponera musiken till filmen och kombinera synth med orkester. Resultatet är en härlig blandning av deras båda stilar, och musiken skapar en otrolig stämning genom hela filmen.


© Universal Pictures

Man kan inte prata om filmen utan att nämna de praktiska effekterna som använts. De är så mycket bättre än dataeffekter eftersom de ger en mer autentisk känsla. Det kräver ett bra hantverk och till 90% ser det riktigt övertygande ut. Helt fulländat är det inte, men för det mesta är det kreativt, lyckat och groteskt, vilket är precis den effekt man är ute efter.


© Universal Pictures

De tolv männen på forskningsstationen fyller alla en roll och även om MacReady sticker ut som ledaren får de övriga också framträdande roller. En duktig skara skådespelare har samlats, de flesta är karaktärsskådespelare som man känner igen från senare filmer. Boken som filmen bygger på hade hela 37 karaktärer, men det känns smart att begränsa det till tolv. På så vis får alla vara med på ett hörn och hamnar inte bara i bakgrunden. Dessutom har de alla sina distinkta karaktärsdrag, vilket gör att det inte blir rörigt med vem som är vem. Noterbart är också att filmen endast har manliga karaktärer. Dynamiken hade kunnat ändras med en eller två kvinnor, men avsaknaden av kvinnliga karaktärer är inget man tänker på eftersom filmen har ett så bra driv hela tiden - kanske tack vare att man slipper en romantisk sidohistoria.


© Universal Pictures

Det är en av de främsta filmerna i skräck- och sci-fi-genren tillsammans med Alien (1979). Men när filmen kom år 1982 blev den inte särskilt framgångsrik eller varmt mottagen. Det hade förmodligen att göra med en rad faktorer, bland annat att den kom under samma period som flera andra framgångsrika fantasy- och sci-fi-filmer släpptes. Publiken var kanske inte heller riktigt mottaglig för den mörka tonen i en tid då samhället gick igenom en svår period. Dessutom kritiserades filmbolaget för att reklamkampanjen och lanseringen av filmen inte levde upp till den standard filmen hade förtjänat. Med tiden har den dock vunnit respekt och anses numera vara en av de bästa och mest omtyckta skräck- och sci-fi-filmerna som gjorts.


© Universal Pictures

Den ödesmättade musiken, den mörka stämningen, den isolerade forskningsstationen och den isande kylan är med och sätter tonen. Paranoian och misstänksamheten bland männen är på topp och ingen är att lita på - vem som helst kan förvandlas till den utomjordiska varelsen. Allt gör att intensiteten och spänningen består från första till sista bildrutan. När filmen slutar lämnas man dessutom med en känsla av att det inte är över. Inget hjältemodigt "allt löser sig"-slut, utan istället ett mer öppet slut som känns precis rätt och fångar osäkerheten och paranoian som genomsyrar hela filmen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.2

Absence of Malice

Titel: Absence of Malice / Utan ont uppsåt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1981
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Paul Newman, Sally Field, Bob Balaban, Melinda Dillon, Josef Sommer, Wilford Brimley

Handling: Megan är en ambitiös journalist som skall intervjua Gallagher, sonen till en död gangsterboss. Megan vet inte att hon blir manipulerad av en FBI-agent. Han hoppas att hon skall genomskåda en koppling mellan Gallagher och en försvunnen facklig tjänsteman.

Omdöme: Michael Gallagher (Paul Newman), son till en nyligen avliden gangsterboss, misstänks vara inblandad i försvinnandet av en facklig tjänsteman. Den federala åklagaren i Miami, Elliot Rosen (Bob Balaban), är övertygad om att Michael Gallagher vet något om försvinnandet eller kan ta reda på det genom sina kontakter. Rosen läcker därför falsk information som får det att framstå som att Gallagher är under utredning.


© Columbia Pictures

Med hjälp av den läckta informationen skriver den drivna journalisten Megan Carter (Sally Field) en förstasidesartikel om Gallaghers inblandning, i tron att uppgifterna stämmer. Michael söker upp tidningsredaktionen och framförallt Megan för att ta reda på vem som läckte den enligt honom felaktiga informationen. Det blir början på ett allt farligare spel mellan Megan, Michael och åklagarmyndigheten.


© Columbia Pictures

Utan ont uppsåt - det är vad Megan intalar sig själv och försöker förklara för Michael. Hon vill bara komma åt sanningen och rapportera om den, vilket hon ser som sitt jobb och tidningens uppgift. Men vad hon missar är hur hennes artiklar och rapportering påverkar de inblandade. Den moraliska och etiska aspekten med journalistyrket är minst lika viktig som att se till att uppgifterna är sanningsenliga.


© Columbia Pictures

Sydney Pollack är en regissör som gjorde en del bra och spännande filmer i sin karriär, både före och efter denna film. Man vore därför ursäktad för att tro och hoppas på en film som levererar något i den stilen. Det finns flera möjligheter att öka spänningen och få ut mer av berättelsen. Av någon anledning uteblir det, vilket håller tillbaka filmen från att bli mer engagerande än den visar sig bli.


© Columbia Pictures

Filmens ton är lite suspekt, vilket till viss del har att göra med musiken som inte är dålig, men den är lättsammare än vad som hade passat. Handlingen utvecklas inte heller åt något håll egentligen, åtminstone inte tillräckligt för att skapa det rätta drivet. Ska det vara en film om grävande journalistik, ett romantiskt drama, en konspiration eller thriller? Det är lite av varje, men inte tillräckligt av något. Det saknas helt enkelt något som skulle gripa tag i en fullt ut, trots att potentialen för en bättre film finns på plats.


© Columbia Pictures

Paul Newman och Sally Field är två skådespelare som respekteras och uppskattas en hel del. Båda är bra här, men samtidigt fanns det mer att få ut av dem. Newman känns inte lika full av liv och engagerad som när han är som bäst. Visst kräver möjligtvis rollen som sonen till en gangsterboss att han ska spela lite kyligt och distanserat, men det känns som att han går lite på sparlåga. Field, å sin sida, spelar en karaktär som inte är helt lätt att gilla. Megan får förvisso lära sig en läxa och det är meningen att hon ska vara lite dryg, men det gör också att det blir svårt att bry sig om henne.


© Columbia Pictures

De som istället lämnar störst avtryck är dels Melinda Dillon i rollen som Michaels vän Teresa, som man känner för när hon delar med sig av sin hemlighet. Dels Wilford Brimley, som dyker upp med 20 minuter kvar i rollen som biträdande amerikanska justitieministern James J. Wells. Det är ord och inga visor när han kliver in och rör om i grytan. Det är förmodligen filmens bästa sekvens när han är med, dock alldeles för kort.


© Columbia Pictures

Det är en film som egentligen har allt på plats för att bli klart bättre, men något håller tillbaka den. Hade det varit en annan, mindre etablerad regissör som hållit i tyglarna hade man kunnat peka på det som förklaringen. Nu är det inte någon dålig film och den har ett visst värde, men den får inte pulsen att öka som den borde göra. Det är lätt att vara lite mer kritisk när man ser potential som inte infrias. Vad man främst tar med sig är vilka konsekvenser Megans artiklar medför, något som borde vara en läxa för alla journalister och andra som delar med sig av känsligt nyhetsstoff.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Cocoon

Titel: Cocoon / Cocoon - djupets hemlighet
Genre: Komedi/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1985
Regi: Ron Howard
I rollerna: Wilford Brimley, Don Ameche, Hume Cronyn, Maureen Stapleton, Jessica Tandy, Steve Guttenberg, Brian Dennehy

Handling: När tre gamla vänner flyr sitt ålderdomshem för att ta ett tjuvdopp i grannens simbassäng, sker ett mirakel. När gubbarna kommer upp ur vattnet känner de sig yngre och piggare.

Omdöme: På ett ålderdomshem i Florida bor de tre vännerna Ben (Wilford Brimley), Art (Don Ameche) och Joe (Hume Cronyn). De smyger iväg och tar sig in på grannens egendom för att använda inomhusbassängen, eftersom huset står övergivet. Men deras dagliga äventyr får sig en törn när en grupp på fyra hyr huset för en månad.


© 20th Century Fox

Walter (Brian Dennehy) och Kitty (Tahnee Welch) tillhör gruppen på fyra som hyr huset och en yacht som tillhör Jack Bonner (Steve Guttenberg). De ska nämligen dyka på en specifik plats och bärga vad som visar sig vara kokonger, som de sedan placerar i inomhusbassängen. När de tre pensionärerna återigen smyger in och tar sig ett dopp, upptäcker de något oväntat - de känner sig betydligt yngre och har mer energi än på många år...


© 20th Century Fox

Det är svårt att inte tänka på Steven Spielberg och ett par av hans filmer när man ser denna Ron Howard-film. Istället för att handla om barn som hamnar i knepiga situationer med utomjordingar, följer vi här en grupp pensionärer. Den stora skillnaden är att vi får se ett gäng etablerade veteranskådespelare och i det här fallet får några av dem smaka på ungdomens källa.


© 20th Century Fox

Filmen blev en succé när den kom, vann två Oscars för bästa visuella effekter och bästa manliga biroll (Don Ameche). Det kom dessutom en uppföljare, även om den inte var lika omtyckt eller framgångsrik. Ron Howard hade gjort ett par filmer innan denna, men detta var hans första storfilm och därefter skulle det komma många fler i hans karriär.


© 20th Century Fox

Filmen har en melankolisk känsla då den snarare ger en nedstämd upplevelse än att kännas direkt upplyftande. Den skiljer sig därför en del från vad man kanske skulle förvänta sig, vilket kan vara på gott och ont. Den har tillfällen då den blir lite mysigare, främst tack vare musiken av James Horner - inte minst huvudmelodin - men överlag ligger en sorgsen känsla över filmen. Det handlar trots allt om en grupp pensionärer på ålderns höst, och hoppet de och vi som tittare känner är bitterljuvt.


© 20th Century Fox

Det är inte en film som verkligen har det lilla extra. Den har lite av varje och gör en del bra, men inte till den grad att man skulle svepas med fullt ut. 80-talskänslan finns där, samtidigt är den inte lika påtaglig som i många av favoritfilmerna från decenniet. Allt som allt resulterar det i en medioker film, varken mer eller mindre. Det betyder inte att den inte är värd att se, men den lämnar inga djupare spår efter sig, vare sig under filmens gång eller i efterhand.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

The China Syndrome

Titel: The China Syndrome / Kina-syndromet
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1979
Regi: James Bridges
I rollerna: Jane Fonda, Jack Lemmon, Michael Douglas, Wilford Brimley, Scott Brady, Peter Donat, James Karen

Handling: Medan hon gör en serie reportage om alternativa energikällor i Kalifornien, bevittnar den opportunistiska TV-reportern Kimberly Wells en olycka vid ett kärnkraftverk. Tillsammans med kameramannen Richard Adams är de fast beslutna att publicera händelsen, men blir snart indragna i en ondskefull konspiration för att mörklägga och hålla händelsens fulla konsekvenser hemliga.

Omdöme: Ett nyhetsteam ska göra ett reportage på ett kärnkraftverk i Kalifornien. TV-reportern Kimberly Wells (Jane Fonda), som känner sig redo att ta steget att göra viktiga reportage, och hennes kameraman Richard Adams (Michael Douglas) bevittnar något som verkar vara mycket allvarligt. Mitt under deras guidade tur av kärnkraftverket, när de befinner sig i observatorierummet, ser de hur skiftledaren Jack Godell (Jack Lemmon) försöker få kontroll över situationen.


© Columbia Pictures

Kimberly och Richard försäkras om att det hela gått till rutinmässigt och att det inte varit någon risk för en olycka. Men de båda känner att det finns mer med händelsen än vad kärnkraftverket och myndigheterna säger. Eftersom Richard i hemlighet filmat händelsen, dock utan ljud, är de redo att gå ut med det hela i ett nyhetsinslag. De blir dock ständigt motarbetade och inser att det hela mörkläggs.


© Columbia Pictures

När man vill se en kvalitetsfilm är det bra att kunna plocka fram en gammal goding som man vet håller måttet. Vad som visar sig vara lite överraskande, men positivt, är dels att filmen inte minns så bra som väntat och dels att den har mer spänning i form av thriller-element än väntat. Ett starkt och gripande drama förväntades, men thriller-inslagen är väldigt närvarande. Dessutom med gott om konspiratoriska inslag, något som passar en sån här film utmärkt.


© Columbia Pictures

Det finns mycket som talar för filmen. Som nämnts har den en hel del på gång och lyckas övertyga en om att det är påtaglig fara på mer än ett sätt. Originalmanuset skrevs intressant nog av en man med ingenjörsbakgrund och inspirerades av en liknande händelse på ett kärnkraftverk år 1975. Det ger filmen en påtaglig känsla av realism som är välkommen. Michael Douglas gillade verkligen manuset och valde att producera filmen som sitt nästa projekt efter One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975).


© Columbia Pictures

Filmens tre stjärnor ger filmen precis rätt mängd skådespeleri, om man säger så. De är övertygande för att de känns jordnära. Det är inga hjältar utan snarare ordinära karaktärer som sätts i en extraordinär situation. Jack Lemmon är klippan som ger karaktären den mänskliga faktorn som är så oerhört viktig. Jane Fonda är naturlig som TV-reportern som vill avancera och går efter det när hon ser chansen, men samtidigt spelar hon rollen på ett sätt som får en att sympatisera med henne. Den här typen av TV-reporter som börjar gräva i saker kan ofta kännas arrogant och självupptagen - inte här. Michael Douglas, som till en början bara skulle producera filmen, hoppade in som kameramannen Richard, en stolt, framfusig och ibland påträngande karaktär, vilket funkar bra.


© Columbia Pictures

Det är inte bara filmens tre stjärnor som passar och övertygar. Till stor del förs tankarna också till All the President's Men (1976), en annan mycket bra och snarlik film om ett journalistiskt jättescoop, där rollsättningen är lika genomgående välavvägd. Filmerna har faktiskt flera likheter med varandra och gillar man den ena är chansen stor att man även gillar den andra.


© Columbia Pictures

Finns ingen tvekan om att det är en av de bästa filmerna året har att erbjuda. Den skapar ett slags obehag då den målar upp ett scenario som känns och är väldigt troligt. Därför blir det lätt att dras in i filmens händelseutveckling och följa med på den emotionella resan karaktärerna går igenom, men även spänningen som vi som tittare känner. Smått fascinerande och det är inte många filmer som lyckas med det. En känsla av konspiration och paranoia som ofta var märkbart närvarande i just 70-tals filmer. Fyra till stark fyra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.4

The Firm

Titel: The Firm / Firman
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Tom Cruise, Gene Hackman, Jeanne Tripplehorn, Hal Holbrook, Wilford Brimley, Ed Harris, Holly Hunter, David Strathairn, Gary Busey, Tobin Bell, Paul Sorvino

Handling: Den nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere avböjer erbjudanden från stora advokatbyråer när en Memphis-baserad byrå erbjuder honom 20 procent högre lön plus andra förmåner. Snart visar det sig dock att byråns affärsverksamhet är tätt knuten till organiserad brottslighet och Mitch tvingas ta stora risker för att ta sig ur med sin licens och sitt liv i behåll.

Omdöme: Mitch McDeere (Tom Cruise) är en hett eftertraktad nyutexaminerad advokat som gått på Harvard och varit i topp i sin klass. Han går på diverse jobbintervjuer och är i en position där han kan välja och vraka bland erbjudandena. Han behöver inte fjäska eller liknande, snarare tvärtom då de som kallat honom på intervju fjäskar för honom.


©Paramount Pictures

Mitch, som är lyckligt gift med sin stora kärlek, skolfröken Abby (Jeanne Tripplehorn), får en dag ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Det är en advokatbyrå från Memphis som gör det klart för Mitch att de verkligen vill ha honom. De har tagit reda på vad hans bästa erbjudande är från andra intresserade och lägger på 20% i lön, plus en massa andra förmåner.


©Paramount Pictures

Mitch och Abby känner att de blir en del av en stor familj på advokatbyrån i Memphis. Mitch får en mentor i Avery Tolar (Gene Hackman) och de börjar med att besöka en viktig klient på Caymanöarna. Men allt är inte en dans på rosor då två advokater på byrån nyligen dött under mystiska omständigheter när de var på Caymanöarna. Mitch blir även kontaktad av FBI-agenten Wayne Tarrance (Ed Harris) som gör det klart för honom att byrån jobbar åt maffian.


©Paramount Pictures

Sydney Pollack regisserar denna John Grisham-historia. En Sydney Pollack som en gång i tiden hade gjort konspirationsthrillern Three Days of the Condor (1975). Detta faller lite i samma kategori även om det inte blir samma typ av film. Det blir nämligen inte en riktigt tät film av det hela som det känns att det hade kunnat bli.


©Paramount Pictures

Måste ta upp en av filmens svagheter med en gång. Hur musiken av Dave Grusin kunde bli Oscarsnominerad är lite av en gåta. Förmodligen var han en Oscarsfavorit runt den här tiden då han under en femtonårsperiod blev nominerad åtta gånger. Detta blev den sista. Stundtals är det helt ok och skapar en del stämning. Problemet är att det mestadels låter som någon helt på måfå slår på pianot. Man blir smått galen av oljudet i dessa scener och flera gånger kommer de under scenerna som ska vara som mest spännande.


©Paramount Pictures

Förutom den undermåliga musiken i sina värsta stunder, har filmen två andra problem. Historien blir lite väl långsökt längre in när Mitch kläcker en plan för att rädda sitt skinn. Man vill trots allt att det ska kännas lite mer trovärdigt och realistiskt så att nivån på spänningen ska höjas. Sedan är filmen för lång med sina 2.34 vilket blir kännbart, särskilt när den nämnda musiken jazzar loss på pianot under senare delen av filmen.


©Paramount Pictures

Nu låter det kanske som det är en dålig film och historia, det är det inte. Grundhistorien är inte alls tokig och kan tänka mig att boken funkar bättre. Filmen borde också ha funkat bättre om den gjort vissa korrigeringar då den har en hel del på gång.


©Paramount Pictures

Trots invändningarna mot filmen är det en storfilm som levererar en del av värde. En av dem är karaktärerna och skådespelarna då vi hittar en drös bra roller. Genomgående stabila prestationer även om det kanske inte är någon som sticker ut som riktigt stark. Mer att de som grupp är duktiga vilket gör att det hålls en hög nivå vem som än dyker upp i en scen. Önskar dock att filmen varit lite tätare och där är musiken det största problemet då den aldrig ger filmen en chans i de viktigaste ögonblicken.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

10 to Midnight

Titel: 10 to Midnight
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, Gene Davis, Lisa Eilbacher, Andrew Stevens, Geoffrey Lewis, Wilford Brimley

Handling: Leo Kessler, en polisveteran, får en ny partner. Tillsammans jagar de en seriemördare som dödar unga kvinnor.

Omdöme: En seriemördare som ger sig på unga kvinnor härjar. Mördaren är Warren Stacey (Gene Davis), en vältränad och attraktiv ung man, men han har en förmåga att skrämma de unga kvinnorna han sätter in en stöt på. Han tål inte att få nobben och hämnas genom att gå till attack med kniv.


©Cannon Films

Mordutredaren Leo Kessler (Charles Bronson) och hans nya partner Paul McAnn (Andrew Stevens) jobbar hårt på fallet för att försöka stoppa mördaren innan han slår till på nytt. Leo är en respekterad veteran som säger exakt som det är medan Paul är mer diplomatisk och byråkratisk, åtminstone när de först träffas.


©Cannon Films

Det senaste offret visar sig ha varit vän med Leos dotter Laurie (Lisa Eilbacher). Warren Stacey plockas in som misstänkt eftersom han kände offret, men det finns inte tillräckligt med bevis för att hålla kvar honom, trots att Leo försöker provocera honom under förhöret. När dottern Laurie börjar få obscena telefonsamtal, misstänker Leo och Paul att det är mördaren de är ute efter och att hon kan vara hans nästa måltavla.


©Cannon Films

Denna Bronson-film hade setts en gång i tiden och det enda som egentligen mindes var att mördaren sprang naken ute på en gata. Och att han var lite som Patrick Bateman i American Psycho (2000), detta då han är vältränad, galen och i någon scen ses i kostym beväpnad med kniv. Minnet av detta stämmer men det visar sig att det finns ännu mer med honom och filmen som får tankarna att gå till The Terminator (1984) som kom året efter denna. Kan faktiskt mycket väl tänka mig att James Cameron såg denna film och tog en del inspiration då detaljer så som en vältränad, naken man söker upp och terroriserar unga kvinnor, och säger även "I'll be back" hittas här.


©Cannon Films

Filmen är en kombination av en hederlig seriemördarthriller med polisen hack i häl på en mördare och en slasher som var i ropet efter populära filmer som Halloween (1978) och Friday the 13th (1980). Kombinationen funkar bra och etablerar Warren Stacey som en mycket farlig individ. Inte bara att han är galen utan även kalkylerad då han planerar sina dåd för att komma undan. Alltså ganska likt hur Patrick Bateman agerar, även om Christian Bale spelade rollen klart bättre än vad Gene Davis gör när han ska agera. Fast han funkar bra och fyller sin roll vad gäller att vara creepy.


©Cannon Films

Charles Bronson spelar en för honom familjär roll i en film som från hans sida har en del likheter med Dirty Harry (1971) då han är en tuff veteranpolis som inte alltid håller sig innanför lagen för att få resultat och Death Wish (1974) där han ju själv spelade mannen som får nog och rensar upp bland avskummet.


©Cannon Films

Detta må inte vara det mest eleganta man sett men förvånansvärt tillfredsställande på något sätt. En film som fått sin skara fans genom åren och man kan förstå varför. Den har en mix som funkar, bra känsla av det tidiga 80-talet, lite av en neo noir, polisthriller och slasher med både en minnesvärd mördare och den alltid pålitlige Charles Bronson som ger tittaren en trevlig filmstund, åtminstone om man uppskattar sånt här.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3