28 Years Later

Titel: 28 Years Later
Genre: Skräck/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Kanada
År: 2025
Regi: Danny Boyle
I rollerna: Alfie Williams, Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Ralph Fiennes, Jack O'Connell

Handling: 28 år har gått sedan rage-viruset förvandlade människor till skrämmande zombies. En pojke och hans sjuka mamma ger sig ut på en farofylld resa genom norra England i jakt på hjälp.

Omdöme: Det har gått 28 år sedan viruset drog in över Storbritannien. Nu är de brittiska öarna under strikt karantän. Endast en ö i de nordöstra delarna av landet har lyckats hålla sig isolerade från viruset. 12-årige pojken Spike (Alfie Williams) tas för första gången med till fastlandet av sin far Jamie (Aaron Taylor-Johnson). Detta då de ska jaga infekterade så att Spike ska lära sig av sin far och kunna skydda sig.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Efter att Spike och Jamie återvänt från sin expedition, bestämmer sig Spike för att ta med sig sin sjuka mamma Isla (Jodie Comer) till fastlandet. Detta för att söka upp Dr. Kelson (Ralph Fiennes) med förhoppning om att kunna hjälpa Isla. Vägen dit är dock förrädisk och Spike får snabbt lära sig att växa upp.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Första filmen 28 Days Later (2002) av Danny Boyle kom med något lite nytt och var en ganska lyckad zombiefilm. Uppföljaren 28 Weeks Later (2007) var inte lika lyckad och det skulle alltså ta nästan 20 år för nästa installation att se dagsljus. Fast det hade en hel del att göra med rättigheterna som till slut löstes och detta blev den första filmen i en ny trilogi.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Zombiefilmer är ingen favoritgenre så förväntningarna var inte speciellt höga. Dock kändes det kunna vara värt en titt med tanke på att Danny Boyle var tillbaka som regissör och manuset är skrivet av Alex Garland. Filmen visar sig också hålla det hela på en nivå där man inte drar på för fullt med en massa zombies som ska slaktas filmen igenom. Det finns en historia att berätta med unge Spike i centrum.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Vad som förklaras lite dåligt är om invånarna på den isolerade ön klarar sig på egen hand utan hjälp från utsidan eller om de måste ta sig till fastlandet ibland. Som det verkar klarar de sig och har ingen anledning att ta sig till fastlandet för föda och liknande, speciellt då det endast är infekterade där som de riskerar att stöta på.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Med tanke på att det inte finns någon anledning att ta sig till fastlandet känns det korkat att pappa Jamie tar med sonen Spike på sin första jakt. Visst förstår man att han vill lära honom hur man jagar och överlever, men då de inte jagar föda blir det bara att döda zombies för skojs skull. Det fyller liksom ingen funktion vilket gör att manuset inte känns så genomarbetat då det på så vis inte finns en anledning att bege sig till fastlandet.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Eftersom Spike vill göra allt han kan med att försöka föra sin mamma till hjälp, finns det en anledning för honom att ge sig ut till fastlandet på nytt. Omständigheterna stärker deras band och Spike får lära sig genom livets hårda skola. Han är en stark pojke mentalt för att orka med allt, och hans kärlek för sin mamma är givetvis den drivande faktorn.


©Sony Pictures/Columbia Pictures

Allt som allt är det en ok film, varken mer eller mindre. När man når slutet och det så uppenbart är upplagt för en fortsättning känns det inte helt ok. Man vill att en film ska funka på egen hand och kännas avslutad, inte att den utelämnar en del för att användas i en trilogi. Det är åtminstone känslan man får när eftertexterna börjar rulla. Istället blir det mest positiva att ta med sig från filmen fotot av Anthony Dod Mantle som sticker ut mest. Annars är det inget speciellt med filmen, åtminstone inte för någon som varken är ett jättefan av genren eller filmerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

©Sony Pictures/Columbia Pictures

Conclave

Titel: Conclave / Konklaven
Genre: Drama/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2024
Regi: Edward Berger
I rollerna: Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow, Isabella Rossellini

Handling: Efter att den älskade påven oväntat avlidit får kardinal Lawrence ansvaret att leda den hemliga processen att välja ny påve. När den katolska kyrkans mäktigaste ledare har samlats och är inspärrade i Vatikanen hamnar Lawrence mitt i en konspiration och upptäcker hemligheter som kan skaka kyrkans grundvalar.

Omdöme: Efter att påven avlidit är det dags att utnämna hans efterträdare. Kardinal Lawrence (Ralph Fiennes), som stod nära påven, har i uppgift att organisera och leda konklaven som ska se till att en ny påve väljs. För att det ska kunna ske kallas samtliga kardinaler till Vatikanen. När de över hundra kardinalerna är på plats låses de in i Vatikanen där de får stanna tills en ny påve fått tillräckligt många röster för att vinna valet.


©Black Bear/Focus Features

Lawrence ser inte sig själv som en kandidat till påve, istället vill han att hans vän Bellini (Stanley Tucci) ska bli utnämnd. Bellini har dock inte de ambitionerna men går med på att försöka samla tillräckligt med röster då han absolut inte vill se huvudkandidaten Tedesco (Sergio Castellitto) bli påve. Inte skulle det bli så mycket bättre med Tremblay (John Lithgow) eller Adeyemi (Lucian Msamati), de andra heta kandidaterna till utnämningen.


©Black Bear/Focus Features

Det första man får säga är att filmen leds av en trio duktiga skådespelare i Ralph Fiennes, Stanley Tucci och John Lithgow som genast ger filmen dess tyngd och kvalitativt skådespeleri en sån här film förtjänar. Trots det fanns det utrymme att samla ett par till skådespelare som hade kunnat lyfta ett par andra roller. Detsamma kan sägas om karaktärerna som vid sidan om Lawrence kunde stuckit ut lite mer.


©Black Bear/Focus Features

Filmen bygger på en bok av Robert Harris som tidigare bl.a. skrivit Fatherland (1994), The Ghost Writer (2010) och Munich: The Edge of War (2021) som filmatiserats. Maktspel och intriger i Vatikanen. Det låter kanske inte så lockande på förhand men med en gång sätter filmen tonen i och med påvens bortgång. Kardinalerna försöker samla sina tankar, de ambitiösa börjar med sin lobbying och mitt i allt har vi Lawrence som upptäcker ett och annat.


©Black Bear/Focus Features

Det är ett drama men presenterat med en spänning som under långa stunder ligger i luften, åtminstone under första halvan av filmen. Man sitter och småmyser när omröstningen kickar igång och intrigerna avlöser varandra. Lawrence har det inte lätt men ser det som sin plikt att säkerställa att kandidaterna förtjänar att bli nästa påve. Detta inte minst för att den avlidne påven såg något hos Lawrence som gjorde att han gav honom ansvaret, trots att Lawrence börjat tappa tron.


©Black Bear/Focus Features

Svårt med en film som man är nyfiken på och som levererar under långa stunder men inte riktigt fullföljer som önskat när man kommer till sista tredjedelen. De första två tredjedelarna håller hög nivå och kanske ska man nöja sig så. Men när man etablerat en viss standard önskar man att det inte bara ska bibehållas utan gärna även spetsas till under slutspurten.


©Black Bear/Focus Features

Även om filmerna skiljer sig åt och denna inte har ett mordmysterium, kan jag inte låta bli att tänka en del på The Name of the Rose (1986). I det fallet är skådeplatsen ett munkkloster, här alltså Vatikanen. I båda fallen med intriger och en huvudperson som försöker ta reda på sanningen. I det här fallet är resan vi gör bättre än vad det hela leder till, något som är synd då filmen annars gör en hel del rätt. Svårt med slutbetyget då jag ändå gillar det här till stor del.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

In Bruges

Titel: In Bruges
Genre: Kriminaldrama/Komedi/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2008
Regi: Martin McDonagh
I rollerna: Colin Farrell, Brendan Gleeson, Ralph Fiennes, Clémence Poésy, Zeljko Ivanek, Ciarán Hinds

Handling: De två lönnmördarna Ray och Ken beordras av sin hänsynslöse chef Harry att lämna London. Han skickar dem till den belgiska medeltidsstaden Brygge efter ett misslyckat uppdrag då Ray av misstag mördat en liten pojke. Ken passar på att njuta av den vackra staden och dess arkitektur i avvaktan på att det hela skall lugna ned sig på hemmafronten. Ray däremot, tycker att Brygge är världens tråkigaste stad och gör sitt yttersta för att få saker och ting att hända. Vad ingen av dem förstår är att Harry har helt andra planer än semester för dem och att deras vänskap snart kommer att sättas på hårt prov.

Omdöme: Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) har gjort ett jobb åt Harry (Ralph Fiennes) där något gått snett. Harry har nu skickat dem till belgiska Brygge för att ligga lågt ett tag. De är bokade på ett litet hotell i två veckor och ska invänta nya instruktioner från Harry.


©Focus Features/Universal Pictures

Ken, som tog in Ray på jobbet, har inga problem med att finna något att se i staden som har gott om medeltidsbyggnader och historia. Ray å andra sidan finner genast staden som en skithåla som han inte vill spendera tid i.


©Focus Features/Universal Pictures

Ligga lågt är det sista Ray kommer att göra då han en kväll får upp ögonen för lokala Chloe (Clémence Poésy) som hjälper till på en filminspelning i staden. Denna filminspelning involverar en dvärg spelad av Jimmy (Jordan Prentice). Ray kommer spendera tid med både Chloe och Jimmy, något som ger Ray något att göra under tiden han är i staden. Men det kommer också skapa en massa problem, inte minst när Harry är redo med nya instruktioner.


©Focus Features/Universal Pictures

Martin McDonagh kom att göra regidebut med denna film som även bygger på hans manus som blev Oscarsnominerat. McDonagh skulle sedan följa upp det med Seven Psychopaths (2012) som var något svagare innan de Oscarsnominerade Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) och The Banshees of Inisherin (2022). Sistnämnda film återförenade regissören med Colin Farrell och Brendan Gleeson där båda för övrigt blev Oscarsnominerade.


©Focus Features/Universal Pictures

McDonaghs filmer är intressanta då de oftast överraskar och inte bjuder på det man alltid förväntar sig. De har även svart humor som får till det och kombinerar roliga scener med desto mer brutala, ibland på en och samma gång. Hans stil skulle på sätt och vis kunna liknas vid bröderna Coen som också kan kombinera dessa element. Dessutom har de i båda fallen ofta använt sig av kompositören Carter Burwell, vilket nog inte är en slump.


©Focus Features/Universal Pictures

Man har kul med den här filmen och det är helt klart ett smart drag att försätta handlingen till Brygge som blir som en karaktär i sig. Själva handlingen handlar till en början mest om Ray och Ken som försöker ta itu med vad som hänt och tristessen åtminstone Ray känner. Det hela vrids dock upp alltmer och filmen blir bara bättre och bättre.


©Focus Features/Universal Pictures

När Ralph Fiennes i rollen som Harry dyker upp under andra halvan av filmen, blir det den sista pusselbiten som faller på plats. Han är tveklöst filmens bästa karaktär som blir rolig att se. Han svär en hel del och blir lätt upprörd. Harry har även en något överlägsen, brittisk attityd som är skön att skåda.


©Focus Features/Universal Pictures

Detta var en film som sågs när den kom och uppskattades redan då. Kanske inte fullt ut men nu när den ses om uppskattas den nog lite mer. Tycker fortfarande den tar ett tag innan den hamnar helt rätt, men för att vara en långfilmsdebut gör den mer än man kan förvänta sig. Allt börjar med ett genomarbetat manus och ett par duktiga skådespelare. Brygge som skådeplats är också ett viktigt inslag som inte bör underskattas. Helt enkelt en trevlig film som ska ses om man gillar McDonaghs senare filmer eller om man vill se mer i stil med Coen-brödernas filmer som Blood Simple (1984), Fargo (1996) och No Country for Old Men (2007).

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9