Highest 2 Lowest

Titel: Highest 2 Lowest
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2025
Regi: Spike Lee
I rollerna: Denzel Washington, Jeffrey Wright, Ilfenesh Hadera, A$AP Rocky

Handling: När en titan inom musikindustrin blir måltavla för en kidnappningskomplott med lösensumma, hamnar han i ett livsavgörande moraliskt dilemma.

Omdöme: Efter att nyligen ha sett om Inside Man (2006) av Spike Lee och uppskattat den, var det med viss förhoppning att denna nyversion av Akira Kurosawa-klassikern High and Low (1963) kunde vara värd en titt. Det blev för övrigt första samarbetet mellan Spike Lee och Denzel Washington sedan just nämnda Inside Man (2006).


© A24

Vi befinner oss i New York där David King (Denzel Washington) lever flott. David är en musikmogul som äger och driver ett skivbolag han startade för 25 år sedan. Han bor högst upp i sin penthouse-lägenhet i en skyskrapa med frun Pam (Ilfenesh Hadera) och deras 17-årige son Trey (Aubrey Joseph).


© A24

Denna dag blir inte som andra. David är i full färd med att köpa ut sin affärspartner vilket innebär full kontroll över skivbolaget som annars kommer säljas. Men plötsligt förändras allt när han får ett telefonsamtal om att sonen Trey blivit kidnappad och en lösensumma på $17.5m begärs. Det visar sig dock inte bara vara Trey som är försvunnen då Davids personlige chaufför och vän Paul (Jeffrey Wright) är desperat att få tag på sin son Kyle (Elijah Wright) som också försvunnit från basketträningen han var på med Trey.


© A24

Inte så mycket mindes med originalet High and Low (1963) men en viktig twist mindes och det var ju lite synd. Fast som det visar sig avslöjas detta relativt tidigt i historien och leder till ett moraliskt dilemma för David King. Kidnappningen fortlöper och polisen kopplas in för att hantera planeringen inför kidnapparens krav.


© A24

De tre poliserna som sköter utredningen känns inte helt professionella, varken i hur de kommunicerar med familjen eller hur de sköter sina jobb. Dessutom hamnar deras utredning lite för mycket i bakgrunden och vi får inte ta del av deras polisarbete. Man borde helt klart gett utredningen mer utrymme och även haft med tyngre namn bland skådespelarna i rollerna. Som det är nu känns det lite för amatörmässigt på alla håll och kanter.


© A24

Filmen funkar någorlunda väl under första tredjedelen, kanske halva filmen. Kidnappningshistorien är en bra grund och det hela är upplagt för en nervig thriller. Men någonstans längs vägen börjar filmen dribbla bort sig själv. Ta t.ex. överlämningen av lösensumman som borde vara en av filmens höjdpunkter och tätare sekvenser. Vad gör man? Jo, man låter det utspela sig på Puerto Ricos dag med horribel puertoricansk jazzig livemusik som spelas under denna sekvens. Det blir allt annat än nervigt, ja om man inte talar om hur extremt oljudet går en på nerverna.


© A24

Vet inte riktigt vad tanken var med filmen då den går från att vara vad som borde vara en tät kidnappningsthriller till att bli något annat. Det blir utdraget och många scener kunde klippts bort. Till slut blir det smått olidligt när scen efter scen läggs på som bara känns som utfyllnad när filmen för länge sedan borde varit slut. En hood-version på en gammal klassiker vilket inte alls faller väl ut. Den borde och kunde varit mer lik Inside Man (2006) i sitt genomförande men så blir inte fallet. Det blir två hängiga mungipor i betyg.


© A24

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.4

F9

Titel: F9 / F9: The Fast Saga / Fast & Furious 9
Genre: Action
Land: USA/Japan/Storbritannien
År: 2021
Regi: Justin Lin
I rollerna: Vin Diesel, Michelle Rodriguez, Jordana Brewster, Tyrese Gibson, Ludacris, John Cena, Charlize Theron, Sung Kang, Helen Mirren, Kurt Russell, Lucas Black, Shea Whigham, Michael Rooker, Jason Statham

Handling: Dom Toretto lever ett lugnt liv med Letty och hans son, lille Brian, men de vet att faran alltid lurar precis över horisonten. Den här gången kommer det hotet tvinga Dom att konfrontera synderna från sitt förflutna om han ska rädda dem som han älskar mest.

Omdöme: Regissören Justin Lin, som gjorde delarna 3 till 6, är tillbaka för denna nionde installation i filmserien. Efter att det hela börjat spåra ur lite väl mycket kanske han kunde rätta upp skutan igen. En sak som varit ett plus med honom har varit att han förespråkat praktiska effekter så gott det går framför CGI-effekter. Men med tanke på vilka galna och överdrivna saker som sker i filmserien är det smått omöjligt att endast hålla sig till praktiska effekter.


© Universal Pictures

Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) har dragit sig tillbaka och lever ett lugnt liv med att ta hand om Doms son. De behöver dock alltid vara på sin vakt. Så händer det. Det gamla teamet behöver samlas då Mr. Nobody (Kurt Russell) sänt en nödsignal då hans plan blivit attackerat.


© Universal Pictures

Teamet ledda av Dom beger sig till Georgien för att komma över något som fanns på planet som Mr. Nobody befann sig på. De stöter på en liten armé som vill komma åt vad de lokaliserat och den lilla armén visar sig ledas av Jakob Toretto (John Cena), Doms lillebror. Det väcker gamla minnen till liv för de båda bröderna som numera är bittra fiender.


© Universal Pictures

Vad som hoppades bli lite av en återgång till vad som funkade när filmerna var som bäst i filmserien, visar sig inte riktigt bli så. Förvisso försöker man ge historien lite mer tyngd genom en bakgrundshistoria för familjen Toretto, i synnerhet bröderna Dom och Jakob, men även deras far. Dessa flashbacks har inte riktigt önskad effekt som det visar sig och känns istället något krystade, även om det ger en förklaring till varför Dom och Mia aldrig nämnt sin bror.


© Universal Pictures

Var ska man egentligen börja? Filmerna har blivit alldeles för överdrivna och otroliga, och denna är värst av dem alla. Om de tidigare hade 3 till 5 riktigt överdrivna saker så får man dessa bara under den första halvtimmen. När filmen är slut är man uppe i 15-20 stycken, vilket är på tok för mycket, även för sådana här filmer som man får ta för vad de är.


© Universal Pictures

Filmen har försökt ta det ytterligare ett steg längre. Från street racing till heist till superhjälte till, ja vad ska man kalla det för? Superhjältefilm i kombination med på gränsen till sci-fi. Det är förvisso mestadels välgjort men det är så korkat och överdrivet att man småskrattar flera gånger för att det inte funkar. Några av karaktärerna skämtar om att de är oövervinneliga och odödliga med tanke på att de alltid klarar sig utan skråmor. Visst har filmmakarna insett hur otroligt dumt det är, men trots det drar de inte i handbromsen utan istället lägger de på ännu mer, jisses.


© Universal Pictures

Något som funkade bra i några av de tidigare delarna i filmserien var introduktionen av nya karaktärer som funkade, tänker inte minst på Dwayne Johnson och Jason Statham som Hobbs respektive Shaw. De var dock upptagna med att göra en spin-off film. Nu introduceras John Cena i rollen som Jakob Toretto och han funkar inget vidare. Känns klart mer lättviktig i jämförelse med nämnda namn och inte minst Statham saknas. Men karaktärerna och skådespelarna är det minst problemet. Det är manuset som spårat ur helt och hållet. Det blir även utdraget då det hela inte verkar vilja ta slut. Då vet man att filmen inte funkar då den inte ens är direkt underhållande längre.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0 alt. 5.5
IMDb: 5.2

Prophecy

Titel: Prophecy / Inkräktarna
Genre: Skräck/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 1979
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Robert Foxworth, Talia Shire, Armand Assante, Richard Dysart

Handling: Ett skogsföretags giftiga avfall muterar naturen och skapar ett gigantiskt argsint björnmonster.

Omdöme: Dr. Robert Verne (Robert Foxworth) är trött på att se de utsatta i Washington D.C. behandlas illa av hyresvärdarna och politikerna. Så när han får chansen att bege sig till Maine för att skriva en rapport om vad som sker där mellan indianurbefolkningen och ett pappersbruk som skördar skogen, nappar han. Han tar med sig sin fru Maggie (Talia Shire) som är gravid men som inte har funnit det rätta tillfället att berätta det för sin make.


©Paramount Pictures

Väl på plats i Maine möts de upp av Bethel Isely (Richard Dysart) som driver pappersbruket. Han tar dem till sjö- och skogspartiet där de kommer bo men de konfronteras av indianbefolkningen ledda av John Hawks (Armand Assante). De ligger i en konflikt med varandra och paret Verne bevittnar en obehaglig konfrontation som gör att de genast känner sig illa till mods och osäkra på vistelsen.


©Paramount Pictures

En dag när Robert är ute och fiskar får han syn på en jättelax och kan inte tro sina ögon. När han senare tar ett snack med John Hawks som visar honom en plats där indianerna lever, får han reda på att det finns en myt om ett slags odjur som skyddar dem och även att djuren är extra stora där. Robert börjar studera djuren och försöka finna en förklaring. Vad han finner är mer skrämmande än han kunnat ana och snart kommer ingen kunna känna sig säker.


©Paramount Pictures

Vad som kanske är mest överraskande är att en så pass etablerad regissör som John Frankenheimer, som gjorde diverse klassiker under 60- och 70-talet, helt plötsligt kom att göra en sån här monsterskräckis. Finns flera exempel på storregissörer som började sina karriärer med att göra en lågbudgetskräckis innan de blev hushållsnamn. Men att gå den andra vägen är desto mer ovanligt. Iofs är detta inte så lågbudget men den faller i kategorin b-skräckis trots allt.


©Paramount Pictures

En varningsklocka kommer direkt i öppningsscenen då den överdrivet skrikiga musiken får en att rygga tillbaka. Sedan är det dags att introducera Dr. Robert Verne i ett slumområde där han är ute på ett akutbesök. Det bådar inte direkt gott, men när han och frun flygs ut till skogen i Maine (inspelat i British Columbia, Kanada) får man ändå hopp om att det kan bli lite småmysigt med tanke på skådeplatsen.


©Paramount Pictures

Det får sägas att filmen funkar någorlunda väl under sisådär en timme vilket gör att man ändå vill titta vidare. Bevisen börjar hopa sig och Robert blir alltmer frustrerad då han misstänker att pappersbruket döljer något för honom. De muterade djuren ger honom mer kött på benen samtidigt som hans fru blir alltmer oroad över sin graviditet som hon hållit hemlig. Det finns trots allt en story här och mer än om det vore en renodlad skräckfilm.


©Paramount Pictures

När man når fram till sista halvtimmen av filmen går det snabbt utför. Från att filmen ändå kändes som den kunde bli knappt godkänt faller den som en sten under sista halvtimmen. Det blir mycket att titta på klockan då det tyvärr blir ganska olidligt att ta sig igenom sista halvtimmen. Odjuret som nu terroriserar området är en slags mini-godzillabjörn som mest blir skrattretande och inte direkt övertygande. Det blir skrikigt och utdraget då man alltså sträcker det till en halvtimme när det borde tagit tio minuter.


©Paramount Pictures

Förstår inte riktigt vad en duktig regissör som John Frankenheimer gjorde här eller varför han ens tog sig an projektet etablerad som han var. Kanske blev han inspirerad av Jaws (1975) och ville göra något skrämmande. Hade han spelat sina kort rätt hade det kanske kunnat bli något mer i stil med Alien (1979), som släpptes ungefär samtidigt, fast som utspelar sig på Jorden. Det hade kunnat bli något, men inte så som det är nu.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.6

Nosferatu

Titel: Nosferatu
Genre: Fantasy/Skräck
Land: USA
År: 2024
Regi: Robert Eggers
I rollerna: Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Bill Skarsgård, Aaron Taylor-Johnson, Willem Dafoe

Handling: En gotisk berättelse om besatthet mellan en hemsökt ung kvinna i 1800-talets Tyskland och den uråldriga transsylvanska vampyren som förföljer henne och för med sig otalig fasa.

Omdöme: I 1800-talets Tyskland tillkallar den unga, ensamma och sexuellt desperata Ellen (Lily-Rose Depp) ett farligt väsen. Utan att veta om det väcker hon Nosferatu till liv och hon blir hans. Ellen kommer sedermera träffa och gifta sig med Thomas Hutter (Nicholas Hoult) vilket får henne på andra tankar, men den mörka härskaren har fortfarande kontroll över henne.


©Universal Pictures

Efter att Thomas blir ivägskickad att möta en klient som vill köpa en fastighet i den tyska staden där Thomas är hemmahörande och verksam, beger han sig till Transsylvanien. Där träffar han klienten greve Orlok (Bill Skarsgård) som inte är intresserad av egendomen utan vill ha Thomas underskrift som ger honom rätt till hans Ellen.


©Universal Pictures

Greve Orlok visar sig vara Nosferatu, vampyren som är redo att komma till den tyska staden där Ellen lever för att äntligen göra henne till sin fysiskt. Han har besatt henne i alla dessa år och ger henne fruktansvärda mardrömmar om nätterna. Nu är det dags att få henne i sitt grepp och göra henne till sin för alltid.


©Universal Pictures

Över 100 år efter originalet Nosferatu (1922) försöker sig Robert Eggers på historien och kombinerar det med Bram Stoker's Dracula. En gotisk skräckhistoria som försöker skapa något eget men verkar inte riktigt veta vilket ben den ska stå på. Om man nu gör en film om Nosferatu, varför blanda in Dracula i det hela? Eller så har jag missat något, men en sak är säker och det är att filmen inte funkar.


©Universal Pictures

Halvvägs in får man lite hopp om att filmen ska få ett uppsving när Willem Dafoe kliver in i handlingen. Han spelar professor von Franz som är en kontroversiell schweizare som är ledande inom det ockulta, vilket kommer till hjälp med Ellens besatthet. En besatthet som behöver en slags exorcist vilket von Franz till viss del kan ses som. Dafoe är lite smårolig och filmens bästa skådespelare men han kan inte rädda filmen.


©Universal Pictures

Det blir en film som känns artificiell med landskapet och den fantasyliknande världen som målas upp. Det gör det svårt att komma in i det hela och känna att det skulle vara spännande eller för den delen skrämmande. När dessutom greve Orlok pratar svengelska vet man inte om man ska skratta eller gråta, det är förfärligt. Och det är innan jag vet att det är Bill Skarsgård som spelar rollen.


©Universal Pictures

Nosferatu (1922) hade Max Schreck i titelrollen och han var klart minnesvärd. Klart mer övertygande och kuslig än vad man får här. The Shadow of the Vampire (2000) är också att föredra där Willem Dafoe är bra då han spelar Max Schreck under inspelningen av Nosferatu. Båda filmerna har klart mycket mer av värde än vad denna visar sig ha.


©Universal Pictures

Filmen känns väldigt förutsägbar och kommer inte med något nytt. Vi följer Ellen, Thomas, von Franz och greve Orlok men det finns inte mycket själ i historien. Inte för att det förväntades något riktigt bra då varken den här typen av film eller regissören brukar gå hem. Slutet är förvisso lite oväntat om man jämför med resten av historien som mest går efter en standardmall. Men det är inget som räddar filmen från att vara svag. Gladast är man när eftertexterna börjar rulla.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.2

Armand

Titel: Armand
Genre: Drama
Land: Norge
År: 2024
Regi: Halfdan Ullmann Tøndel
I rollerna: Renate Reinsve, Ellen Dorrit Petersen, Endre Hellestveit, Øystein Røger

Handling: Under en eftermiddag på en tom grundskola möts föräldrarna till Armand och Jon. Snabbt hamnar de i en desperat kamp för att bli trodda när en son anklagas för att överskrida den andras gränser. Alla medel blir tillåtna. Snart handlar det allt mindre om de två barnen och allt mer om de vuxna.

Omdöme: Elisabeth (Renate Reinsve) blir kallad till ett möte på sonen Armands skola. Hon är upprörd, stressad och orolig. Väl på plats lugnas hon ner en aning av lärarinnan Sunna (Thea Lambrechts Vaulen) som dock inte säger vad det handlar om då hon vill invänta föräldrarna till den andra pojken, Jon. Efter att Jons föräldrar Sarah (Ellen Dorrit Petersen) och Anders (Endre Hellestveit) anlänt kan de börja mötet.


©Charades

Sunna läser upp vad som inträffat inför föräldrarna. Det framkommer att Jon påträffats gråtandes och med rivmärke i ansiktet. Han har berättat om att Armand gett sig på honom på toaletten på skolan efter det att Jon velat leka med en annan pojke. Vad som sedan följer i detaljerna får Elisabeth att inte kunna tro att det är sant. Det handlar trots allt om 6-åringar som ofta varit och lekt hemma hos Elisabeth.


©Charades

Norges Oscarsbidrag för 2025 års Oscarsgala och det hela inleder lite skumt men väcker intresset. Dramat som växer fram är allvarligt men trots det finns något som gör att karaktärerna beter sig konstigt och ger det hela en smått bisarr och bitvis humoristisk sida till det hela. Man vet inte vart det ska leda men ju längre in man kommer, ju mer får vi reda på om de vuxna, deras koppling till varandra och vad som kan ha föranlett situationen som uppstått.


©Charades

Filmen funkar någorlunda väl inledningsvis, under sisådär första tredjedelen. Dock känns det lite utdraget och man undrar hur man ska fylla ut nästan två timmar på ett samtal på skolan. Filmen fortsätter inte bara kännas utdragen utan dalar också i kvalitet.


©Charades

Det finns speciellt tre inslag som sänker filmen ordentligt. Det är ett hysteriskt skrattutbrott, ett dansuppträdande mitt i allt och något som liknar abstrakt teater. Smått olidligt på sina håll och man undrar vad regissören håller på med. Hade man hållit sig till den inträffade incidenten och låtit intrigerna kring de inblandade skapa ett starkt drama hade det absolut kunnat funka. Det hade då varit en 90 minuters film och inte nästan 120 minuter med en massa konstigheter som det blir nu.


©Charades

Det är smått ofattbart att detta valdes som Norges Oscarsbidrag. Förmodligen trodde man att konstigt och udda per automatik är bra och uppskattas men det gör det inte. Bättre norska filmer som Nr. 24 (2024) och Elskling / Loveable (2024) hade definitivt haft större chans att bli nominerade och bli mer uppmärksammade än denna missräkning.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.2

I, the Jury

Titel: I, the Jury / Jag är lagen
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1982
Regi: Richard T. Heffron
I rollerna: Armand Assante, Barbara Carrera, Paul Sorvino, Geoffrey Lewis

Handling: En av privatdeckaren Mike Hammers vänner blir mördad. Han bestämmer sig för att finna den skyldige till varje pris.

Omdöme: Privatdetektiven Mike Hammer (Armand Assante) tar sig an fall i New York. Men när en gammal vän och armékollega från Vietnam-kriget mördas blir det personligt för Mike. Trots att polisdetektiven Pat Chambers (Paul Sorvino) varnar honom att hålla sig borta från fallet, börjar Mike gräva i det hela.


©20th Century Fox

Efter att ha pratat med den mördades fru får Mike ett tips som leder honom vidare. Tipset leder honom till en sexklinik ledd av Dr. Charlotte Bennett (Barbara Carrera). En klinik som den mördade besökte tillsammans med sin fru. Mike anar att något skumt sker där men han måste luska vidare för att ta reda på vad kopplingen kan vara till mordet. Under tiden har han inget emot att lära känna sexdoktorn privat.


©20th Century Fox

Mike Hammer, med hjälp av sin sekreterare/assistent/älskarinna Velda (Laurene Landon), letar upp en annan gammal vän från armén i form av Joe Butler (Geoffrey Lewis). Detta då den mördade vännen sökte upp honom kort innan sin död. Det visar sig att den mördade vännen var något på spåret där CIA kan vara inblandade. Mycket riktigt börjar de jagas av CIA och frågan är bara vad det hela handlar om.


©20th Century Fox

Privatdeckare och smaskiga fall, det kan vara trevligt. Denna film baseras på en bästsäljande bok av Mickey Spillane som filmatiserades redan 1953 under samma titel. Handlingen har uppdaterats till modern tid och Armand Assante axlar rollen som tuffe Mike Hammer. Två år senare kom för övrigt TV-serien "The New Mike Hammer" med Stacy Keach i rollen.


©20th Century Fox

Denna film känns lite som ett pilotavsnitt i långfilmsform för en potentiell TV-serie. Det är dock fyllt med sex, naket och våld. Men filmen har ändå tonen av en TV-serie. Även om Armand Assante är relativt ok (och påminner om Al Pacino) har filmen en del svaga prestationer och en story som känns spretig. Det gör att filmen tyvärr inte blir till någon vidare trevlig filmtitt.


©20th Century Fox

Det finns en huvudbov till varför filmen inte funkar och det är musiken av Bill Conti. Ibland har han gjort riktigt bra musik men detta är tyvärr inte alls bra och oftast helt opassande. Det är ett jazzigt sound som inte minst under jakt- och spänningsscenerna är otroligt skrikig och malplacerad. Den där jäkla trumpeten blir man smått galen på. Till slut blir det mer komiskt än spännande p.g.a. musiken som inte alls funkar. Tyvärr sänker musiken filmen en hel del. För även om den har en del annat som inte håller särskilt hög klass hade filmen funkat något bättre med ok eller bra musik.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
1 - Musik
3 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.9