Romancing the Stone

Titel: Romancing the Stone / Den vilda jakten på stenen
Genre: Komedi/Action/Äventyr/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: Robert Zemeckis
I rollerna: Kathleen Turner, Michael Douglas, Danny DeVito, Zack Norman, Manuel Ojeda, Alfonso Arau

Handling: När Joan Wilders syster blir kidnappad av banditer som söker efter en ovärderlig juvel i den colombianska djungeln, blir hennes liv snart fyllt med äventyr och oväntade faror. På egen hand ger hon sig ut för att rädda sin syster, men stöter snart på den stilige äventyraren Jack Colton. Jack övertalar Joan att även leta reda på juvelen, innan banditerna lägger vantarna på den.

Omdöme: Den etablerade romanförfattaren Joan Wilder (Kathleen Turner) skriver om äventyr och romantik - raka motsatsen till hennes tillbakadragna vardag i New York. Men när hon får ett samtal från sin syster Elaine (Mary Ellen Trainor) förändras allt. Elaine har nämligen blivit kidnappad i Colombia, där hon numera bor. Kidnapparna kräver innehållet i ett brev som Elaines make skickade till Joan innan han plötsligt dog. Brevet innehåller en karta som ska leda till en ovärderlig skatt. Om Joan vill återse sin syster levande måste hon ta sig ner till Colombia och överlämna kartan till kidnapparna.


© 20th Century Fox

Joan ger sig iväg från den inrutade vardagen och ut på den sortens äventyr som hon själv skriver om i sina romantiska äventyrsromaner. När hon anländer till Colombia visar sig en man vid namn Zolo (Manuel Ojeda) ha följt efter henne från New York. En av kidnapparna, amerikanen Ralph (Danny DeVito), spanar dessutom efter henne. När hon till slut hamnar i en farlig situation dyker äventyraren Jack Colton (Michael Douglas) upp och räddar henne. Han går med på att hjälpa henne - givetvis mot betalning - och äventyret kan komma igång på allvar.


© 20th Century Fox

Det är aldrig fel att plocka fram en sådan här film när man känner för lite äventyr, humor, en del romantik och gott om 80-talskänsla. Filmen producerades av Michael Douglas, som från början inte var tänkt att spela i filmen. Men efter att de skådespelare som erbjöds rollen som Jack Colton tackade nej av olika anledningar, främst eftersom de inte ville spela andrafiol till Joan Wilder, valde Douglas att själv axla rollen. Filmen blev synnerligen framgångsrik då den spelade in över tio gånger sin budget och fick en uppföljare, som dock inte blev en lika stor succé. Det ledde till att en tredje påtänkt film aldrig blev av.


© 20th Century Fox

Det är en rolig idé att låta en författare av romantiska äventyrsromaner själv bli inslängd i den värld hon alltid fantiserat om men aldrig vågat utforska i verkligheten. Hennes idealisering av den manliga hjälten blir komisk eftersom Jack Colton förvisso räddar henne, men han är självupptagen och bryr sig mest bara om sig själv. Istället för att erbjuda sin hjälp som en gentleman måste hon betala honom innan han ens förmår sig att hjälpa henne. Det gör genast situationen komisk, men även ansträngd mellan dem.


© 20th Century Fox

Visst följer filmen lite i fotspåren av en film som Raiders of the Lost Ark (1981), men det är inte riktigt samma typ av äventyr som Indiana Jones-filmerna. Jack Colton är förvisso något av en äventyrare, men han är inte den typiska hjälten. Joan Wilder är egentligen den intressantaste karaktären eftersom hon slängs in i en värld hon inte är van vid, men som hon tror sig känna till mycket väl. Hon tas bokstavligt talat från storstaden till djungeln, där hon lär sig att allt inte är som i hennes böcker.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

The Terminator

Titel: The Terminator / Dödsängeln
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: James Cameron
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Rick Rossovich, Bill Paxton

Handling: År 2029 har maskinerna tagit över Jorden och mänskligheten kämpar för sin överlevnad. Sarah Connor bär ovetande på det barn som en dag ska leda motståndet. För att stoppa framtiden skickas en Terminator tillbaka i tiden för att döda henne – en hänsynslös dödsmaskin som aldrig ger upp. Men från framtiden kommer också en ung soldat med ett enda uppdrag: att skydda Sarah innan det är för sent.

Omdöme: En cyborg, känd som en Terminator (Arnold Schwarzenegger), har skickats tillbaka från framtiden till Los Angeles år 1984. Terminatorn är en dödsmaskin som, för att kunna smälta in bland människorna, har ett mänskligt yttre - en extremt muskulös kropp. Den har skickats från framtiden med ett enda uppdrag: att döda Sarah Connor (Linda Hamilton). Eftersom flera kvinnor i Los Angeles delar samma namn börjar Terminatorn metodiskt att uppsöka och döda dem en efter en.


© Orion Pictures

Det är inte bara en Terminator som anländer från framtiden denna natt. Kyle Reese (Michael Biehn), en soldat inom motståndsrörelsen mot maskinerna som tagit över i framtiden, har skickats tillbaka för att skydda Sarah Connor. Hon är nyckeln till hoppet om mänsklighetens framtid. Sarah vet inte vem av de två som utgör det största hotet, men endast Reese och Sarah kan ha en chans att stoppa Terminatorn.


© Orion Pictures

Detta är en av filmerna som har en stark koppling till ens uppväxt och en film som avnjöts med jämna mellanrum. Man kan inte sticka under stolen med att det varit en personlig favorit. När förtexterna börjar rulla till den ikoniska intromusiken är det svårt att inte känna sig redo för vad som komma skall. Det sätter genast tonen inför åkturen som väntar.


© Orion Pictures

Att se Arnold Schwarzenegger som den onde Terminatorn känns som en roll han var menad att spela. Minimalt med repliker, ändrar i princip aldrig min och är bara rakt igenom ond. Hans enorma fysik hjälper givetvis till att få honom att kännas övertygande och rätt för rollen. Det finns egentligen inget att invända mot hans prestation. Även om rollen kanske inte kräver så mycket skådespeleri är det svårt att se hur någon annan hade passat bättre - han är verkligen en Terminator.


© Orion Pictures

Det finns två saker som stör i filmen och som möjligtvis blivit mer uppenbara med åren. Musiken av Brad Fiedel är mestadels riktigt bra där synthmusiken bygger upp en enorm stämning. Samtidigt finns det partier som håller en betydligt lägre nivå och låter mer som oljud, något som är väldigt synd för helheten. Det är dock svårt att klaga nämnvärt med tanke på att majoriteten av musiken är härligt passande.


© Orion Pictures

Den andra saken som tyvärr sänker helhetsupplevelsen är effekterna med Terminatorn när det inte är Arnold Schwarzenegger vi får se. Makeupen är det inget fel på, men när det är en mask och när vi får se cyborgen på slutet är det riktigt svagt. Det är något som inte alls har åldrats bra. Detta stör faktiskt så pass mycket att filmen, trots att den gör en hel del väldigt bra, lämnar en sur eftersmak. Särskilt stop-motion-scenerna under den sista uppgörelsen får det att krypa under skinnet på en. Har aldrig gillat den sortens effekter och ser inte charmen med dem, vilket gör att man nog är lite extra kritisk till detta.


© Orion Pictures

Filmen har många saker som den gör väldigt bra och visar varför James Cameron kom att bli en stor regissör. Actionscenerna håller toppklass och tempot i filmen är lagom högt utan att tappa fokus på berättelsen. Uppgörelserna mellan Terminatorn och Reese, med Sarah mellan dem, håller hög nivå. Det är inte bara välgjord action, utan framförallt skapas en enorm stämning tack vare fotot, klippningen och musiken - ja, förutom när musiken inte alls funkar.


© Orion Pictures

Trots en del svagare inslag - som är väldigt synd eftersom det sänker filmen en aning - går det inte att blunda för allt det positiva. Det är en film som har en plats i filmhistorien och till stor del skapade tech-noir-genren. Man ska dock inte bara hylla en film som en klassiker bara för att man tidigare hållit den väldigt högt. Detta är ett sådant fall där filmen inte längre känns värd det högsta betyget som den en gång gjorde. Det är fortfarande en skön film att titta på med många utmärkta scener, men dess skavanker är på sina håll för stora för att blunda för.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.1

Beverly Hills Cop

Titel: Beverly Hills Cop / Snuten i Hollywood
Genre: Action/Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Martin Brest
I rollerna: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Ronny Cox, Lisa Eilbacher, Steven Berkoff, Jonathan Banks, James Russo, Paul Reiser, Bronson Pinchot

Handling: Axel Foley retar ständigt gallfeber på sin chef. När hans kompis blir mördad, tar Axel semester och följer efter mördaren till Beverly Hills. Han får snabbt upp spåret som leder till en överklassgangster, men den lokala polisen är inte glad åt Axels insatser. Efter att ha retat sina kolleger till vansinne, lyckas han till slut övertyga två av dem om att de är på rätt spår.

Omdöme: Detroit-snuten Axel Foley (Eddie Murphy) är en duktig polis, men han har också en tendens att reta gallfeber på sina kollegor och sin chef. När hans barndomsvän Michael Tandino (James Russo) kommer på besök är det tänkt att de ska fira och ha trevligt. Men när de plötsligt blir överfallna och Michael mördas blir fallet personligt för Axel. Eftersom han inte är mordutredare och dessutom själv har koppling till fallet beordras han att hålla sig undan och ligga lågt.


© Paramount Pictures

Foley bestämmer sig för att ta ut semester - inte för att vila upp sig, utan för att bege sig till Beverly Hills i Kalifornien. Han tänker följa upp det enda spår han har: att den mördade vännen arbetade som säkerhetsvakt på lagret där han kom över tyska obligationer. Axel söker upp den gemensamma barndomsvännen Jenny Summers (Lisa Eilbacher), som arbetar på ett konstgalleri och fick Michael anställd som säkerhetsvakt på deras lager. Foley misstänker att konstsamlaren Victor Maitland (Steven Berkoff) vet något om mordet, eftersom Michael arbetade för honom.


© Paramount Pictures

Det tar inte lång tid för Axel Foley att skapa trubbel och börja irritera den lokala Beverly Hills-polisen. Polisdetektiverna Billy Rosewood (Judge Reinhold) och John Taggart (John Ashton), tillsammans med sin överordnade Andrew Bogomil (Ronny Cox), kan inte hjälpa sin poliskollega. Men efter att Foley börjat gräva djupare inser de att han kan vara något på spåret och att den respekterade konstsamlaren Victor Maitland verkar vara inblandad i illegala aktiviteter.


© Paramount Pictures

Vilken film det här är. Det spelar ingen roll hur många gånger den har setts, varje gång den ses är det en fröjd från början till slut. Även om man minns varje bildruta infinner sig aldrig känslan av att filmen skulle ha tappat sin charm eller bli tråkig. Man blir alltid lika uppslukad och har lika roligt som vanligt när man ser den.


© Paramount Pictures

Eddie Murphy som Axel Foley är i sitt esse. När han väl drar igång är det omöjligt att stoppa honom. Han fick även improvisera en hel del och det märks att det kommer naturligt för honom. Dessutom har han inga problem med att iklä sig olika roller när han behöver nästla sig in på ställen eller övertyga någon om att han är en annan person. Han är en stor anledning till att filmen flyter på så pass bra.


© Paramount Pictures

Huvudskurken Victor Maitland gestaltas ypperligt av Steven Berkoff. Det är en högst minnesvärd prestation då han i rollen är lugn, oerhört kontrollerad och känns trovärdig snarare än överdriven. Han hör definitivt hemma bland historiens bästa filmskurkar. Maitlands bodyguard Zack, spelad av Jonathan Banks, är också skönt elak och hamnar i flera duster med Foley.


© Paramount Pictures

Musiken av Harold Faltermeyer är inte bara ikonisk och välkänd för huvudmelodin, utan den är perfekt genom hela filmen. Hans synthmusik är utan tvekan bland den främsta i filmhistorien, och då talar vi om all den komponerade musiken. Även låtarna håller högsta klass med flera energilåtar som är med och skapar tempot. Musiken är i högsta grad delaktig i varför filmen fungerar så pass bra. Den är i princip som en egen karaktär, och en viktig sådan.


© Paramount Pictures

Det är inte bara den främsta actionkomedin och buddy cop-filmen som gjorts - det är även en personlig storfavorit i alla kategorier. Filmen har ett sådant oerhört flyt att tiden bara rusar fram. Det är en fantastisk filmupplevelse och en riktig feelgood-film som alltid får en på bra humör. Varje scen är en njutning och det är faktiskt så nära perfektion som man kan komma.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
24 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 9.5
IMDb: 7.4

Tightrope

Titel: Tightrope
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Richard Tuggle
I rollerna: Clint Eastwood, Geneviève Bujold, Dan Hedaya, Alison Eastwood

Handling: Franska kvarteren i New Orleans. Mordutredaren Wes Block är en sexmördare på spåren. Hans jakt försvåras när han upptäcker sina mörkare sidor och attraheras av de sexuella perversiteterna i sin relation till en kvinna från våldtäktsinstitutet.

Omdöme: Wes Block (Clint Eastwood) är en ensamstående far till flickorna Amanda (Alison Eastwood) och Penny (Jenny Beck). Han är en kärleksfull far, men som mordutredare i New Orleans arbetar han obekväma tider, något som tär på familjelivet. Just nu jagar han en seriemördare som terroriserar staden genom att överfalla, våldta och mörda unga kvinnor.


© Warner Bros.

Polisutredningen leder Block till stadens skumma kvarter, där prostitution och diverse perversa aktiviteter äger rum. Det ger honom en chans att utforska sina egna sexuella begär och kombinera nytta med nöje. Samtidigt tvingas han samarbeta med Beryl Thibodeaux (Geneviève Bujold), som arbetar på våldtäktsinstitutet och vill ha uppdateringar i fallet. Kanske kan Block inleda en relation med henne utanför yrkeslivet. Men det skulle riskera att hon blir seriemördarens nästa offer.


© Warner Bros.

Det är intressant att jag alltid trott att Clint Eastwood regisserade denna film. Inofficiellt stämmer det också eftersom han lär ha tagit över regin under stora delar av inspelningen och var även filmens producent. Richard Tuggle fick dock officiellt se sitt namn stå kvar. Han skrev filmens manus och gjorde här sin regidebut. Dessutom hade han tidigare skrivit manuset till Eastwood-filmen Escape from Alcatraz (1979).


© Warner Bros.

Med tanke på att mördarens identitet avslöjas redan i öppningsscenen - åtminstone hans grå gymnastikskor med gula skosnören, och även hans ansikte - blir det inte en thriller med flera misstänkta och många vändningar. Den typen av thriller är ofta effektivare när gärningsmannen förblir ett mysterium även för tittaren. På så vis kan man få med fler karaktärer som kan misstänkas. Däremot visar sig Wes Block ha flera drag gemensamt med gärningsmannen, vilket gör att utredningen blir mer personlig, inte minst eftersom han kände ett par av offren.


© Warner Bros.

Filmen har egenskaper som både talar för och emot den. De småsunkiga miljöerna och det återkommande regnet skapar lite av en neo-noir-inramning. Dessutom känns filmen nästan mer som att den är gjord i slutet av 70-talet snarare än mitten av 80-talet. Även om det passar filmens tema och bidrar till atmosfären, gör det också att det blir sunkigare än det hade behövt vara.


© Warner Bros.

Till stor del puttrar filmen på och även om man har sett den tidigare går den att se om. Den nästan två timmar långa filmen tappar däremot lite när det närmar sig upplösningen. Vägen dit håller intresset uppe och det blir inte minst småfascinerande att se hur Wes Block har mer gemensamt med mördaren än han först tror. De sista 20 minuterna har dock filmen lite svårt att knyta ihop säcken. Istället för att trissa upp spänningen och bjuda på en explosiv avslutning går den snarare på sparlåga innan vi når finalen som lämnar en del att önska.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

All of Me

Titel: All of Me / Mitt andra jag
Genre: Koemdi/Fantasy
Land: USA
År: 1984
Regi: Carl Reiner
I rollerna: Steve Martin, Lily Tomlin, Victoria Tennant, Dana Elcar

Handling: Roger är advokat och kallas in för att ändra den döende miljonärskan Edwinas testamente. Edwina har gjort upp med en österländsk mystiker att hennes själ skall fångas in efter hennes död och föras över till en ung kvinnas kropp. Men när hon dör hamnar hennes själ i Rogers kropp istället.

Omdöme: Vi möter advokaten Roger Cobb (Steve Martin) som oväntat blir indragen i ett magiskt kroppsbyte när den excentriska, döende rika kvinnan Edwina Cutwater (Lily Tomlin) bestämmer sig för att hennes själ ska flyttas till en yngre, frisk kropp. Hon har valt ut Terry Hoskins (Victoria Tennant), som inte bara ska ta emot hennes själ utan även ärva hennes förmögenhet. Därför behöver hon Roger och advokatfirman för att skriva om sitt testamente.


© Universal Pictures

Roger, som är missnöjd med sitt liv och jobb, är mycket skeptisk till det hela och har ingen vidare lust att bli hunsad av en knasboll. Men när kroppsbytet går snett och Roger får Edwinas själ inom sig, måste de tillsammans försöka rätta till misstaget. Trots att de ogillar varandra försöker de samarbeta för att ha en chans att föra över Edwinas själ till Terry.


© Universal Pictures

Under 80-talet kom det en del så kallade "body swap"-filmer, bland annat denna, Big (1988) och Vice Versa (1988). Året innan gjorde Carl Reiner och Steve Martin en lite snarlik film, The Man with Two Brains (1983), även om den inte var lika lyckad. Denna är roligare och funkar bättre, trots en fantasy-premiss som hade kunnat spåra ur totalt. Det faktum att filmen håller sig på banan och till stor del lyckas med humorn gör den ganska underhållande.


© Universal Pictures

Steve Martin får verkligen spela ut stora delar av sitt register eftersom han ska förmedla två karaktärer i en. Det blir faktiskt kul när hans högra sida styrs av Edwina medan hans vänstra styrs av Roger, något som resulterar i flera roliga situationer. Ibland är det simpel humor, som t.ex. när Roger ska gå på toa och behöver Edwinas hjälp i en minst sagt utsatt och pinsam situation.


© Universal Pictures

Det blir kanske inte en utpräglad skrattfest, men man får ganska roligt med filmen - en helt ok komedi med andra ord. Något som annars är lite noterbart är filmens foto och utseende, vilket till stor del ger lite TV-vibbar. Något av en B-känsla vad gäller den biten, ungefär som om man använt billigare kameror eller ett TV-team. Det påverkar upplevelsen något, eftersom man på så vis inte riktigt får den mysiga filmkänslan som ofta infinner sig i 80-talsfilmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Comfort and Joy

Titel: Comfort and Joy / Glasskampen
Genre: Komedi
Land: Storbritannien
År: 1984
Regi: Bill Forsyth
I rollerna: Bill Paterson, Eleanor David, Clare Grogan, Alex Norton

Handling: En radioreporter blir vittne till hur en glassbil blir förstörd av arga konkurrenter. Det blir upptakten till kriget mellan två italienska familjer i Glasgow.

Omdöme: Radioprataren Alan "Dicky" Bird (Bill Paterson) är bedrövad över att hans flickvän Maddy (Eleanor David) hastigt och lustigt lämnar honom dagarna innan jul. Hon tar med sig allt från lägenheten och lämnar honom endast med amorteringen. Dicky går till jobbet som morgonpratare på den lokala radiostationen i Glasgow men har svårt att koncentrera sig och hoppas innerst inne att Maddy ska komma tillbaka i hans liv.


© Thorn EMI Screen Entertainment

En dag när han sitter i en bilkö får han syn på en vacker kvinna i en glassbil. När kvinnan ler och de får ögonkontakt på nytt, bestämmer sig Dicky att följa efter glassbilen. Det är ju en chans att träffa någon ny och glömma Maddy. Men när han köper glass från glassbilen för att få kontakt med henne, attackeras glassbilen av ett par konkurrenter. Det blir starten på ett glasskrig och Dicky hamnar i mitten som en slags förmedlare mellan glassrivalerna Mr. Bunny och Mr. McCool.


© Thorn EMI Screen Entertainment

När filmen togs an var det utan vetskapen att den var gjord av regissören Bill Forsyth som hade gjort hyllade Gregory's Girl (1980) och Local Hero (1983), två filmer som förvisso hade setts men inte var några favoriter. Denna film gjordes med relativt fria händer eftersom de föregående nämnda filmerna var något av succéer. Men man hade inte någon direkt story att jobba med, vilket jag tycker märks.


© Thorn EMI Screen Entertainment

Det ska vara en komedi och det ska väl vara lite kul att följa Dicky vars liv tar en vändning i och med att Maddy lämnar honom. Han får liksom en andra chans att göra något med sitt liv, att förändra hur han är istället för att fortsätta sitt inrutade liv som kretsade kring Maddy. När han kommer i kontakt med glassbranschen och den pågående glasskampen känner han sig viktig och behövd, att han kan bidra till en förändring.


© Thorn EMI Screen Entertainment

Innerst inne finns det nog en bra film där någonstans. Lite småroligt blir det att följa Dicky då det är smått patetiskt. Det kunde gärna fått vara mer av det. Nu känns det inte som en renodlad komedi och man känner inte heller att det direkt leder någonvart. Bäst blir det egentligen under ett par partier då Dicky kör runt Glasgow till Mark Knopflers musik som skapar en del stämning. Men på det stora hela rinner det mest ut i sanden och känns som en missad chans till något roligare och bättre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.6

The Little Drummer Girl

Titel: The Little Drummer Girl / Den lilla trumslagarflickan
Genre: Drama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: George Roy Hill
I rollerna: Diane Keaton, Yorgo Vayagis, Klaus Kinski, David Suchet, Bill Nighy

Handling: En ombytlig amerikansk propalestinsk skådespelerska rekryteras som israelisk agent.

Omdöme: Amerikanska teaterskådespelerskan Charlie (Diane Keaton) lever i London där hon är med i diverse teaterföreställningar. Hon är propalestinsk i sina politiska åsikter och blir tagen av ett tal som en inbjuden palestinsk terrorist bärande huva håller anonymt under en föreläsning hon närvarar på.


© Warner Bros.

Efter sitt senaste teaterframträdande flyger hon till Grekland då hon blivit utvald att vara med i en vinreklam. Där får hon syn på en man hon sett tidigare efter föreläsningen som hon är övertygad om är den anonyme terroristen kallad för Michel men går under namnet Joseph (Yorgo Vayagis).


© Warner Bros.

Om det är den politiska övertygelsen eller om det är spänningen som drar Charlie till terroristen är oklart, men hon vill lära känna Joseph närmare. Samtidigt blir hon rekryterad av israeler ledda av Martin Kurtz (Klaus Kinski) som ser henne som perfekt då hennes bakgrund som propalestinsk blir en bra täckmantel. Med hjälp av Joseph som hon fallit för är hon redo att ge sig in i spionnästet mellan israeler och palestinier.


© Warner Bros.

Kände inte till att detta var en John le Carré-historia när filmen togs an. Med den vetskapen hade det nog förväntats ett något långsamt och sävligt tempo då det ofta brukar vara det med filmer som bygger på hans historier. Men det var nog bra att inte veta om detta och filmen är tillräckligt intressant för att historien ska utvecklas hela tiden.


© Warner Bros.

När själva rekryteringen av Charlie avslöjas för henne och för tittaren hamnar filmen kanske i en liten svacka då Kurtz och gänget israeler pressar henne. Men det är inte någon onödig sekvens då de behöver veta var de har henne och om hon kan komma till användning för dem. Relationen till Joseph blir också en viktig del av rekryteringen och här uppstår känslor som gör att hon frivilligt ställer upp, vilket är viktigt för historien.


© Warner Bros.

George Roy Hill regisserar och den gamle räven hade ett par klassiker på sin resumé, men detta var lite annorlunda mot hans tidigare filmer. Likväl är det lite ovant att se Diane Keaton i en sån här roll men tycker hon funkar klart bra. Det känns trovärdigt och inte bara som att man slängt in en stjärna och Oscarsvinnare. Detsamma kan sägas om resten av rollbesättningen där Yorgo Vayagis, Klaus Kinski, David Suchet och övriga alla passar bra och gör bra ifrån sig.


© Warner Bros.

På något sätt uppskattas filmen mer än väntat. Det är ett gott hantverk av en duktig regissör och det är en spionhistoria i kombination med den tryckta konflikten mellan Israel och Palestina. Terroristattentat sker och båda sidor är villiga att ta till alla medel för att döda respektive agenter. Det är ett lite lägre tempo, det är ingen actionfilm, men en spionhistoria ska helst bygga upp stämningen vilket denna lyckas med.


© Warner Bros.

En sak som filmen kunde gjort ett bättre jobb med vore att förklara en del lite bättre. Det gäller att hänga med i svängarna och det är ganska komplicerat på sina håll. Hade nog hjälpt att läsa boken för att få grepp om allt. Samtidigt funkar det bra som det är då det mesta får sin förklaring och gör att man nog får lite samma känsla som Charlie har som plockats in utifrån. Allt är inte glasklart och hon måste reagera på situationerna som uppstår, något hon har från sin bakgrund som skådespelerska. Allt som allt är det något bättre än väntat och blir nöjd med valet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.1