Southern Comfort

Titel: Southern Comfort / Inkräktarna
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Walter Hill
I rollerna: Keith Carradine, Powers Boothe, Fred Ward, Brion James, Peter Coyote

Handling: Det är tidig morgon. En grupp amerikanska nationalgardister går på vintermanöver i Louisianas oändliga träskmarker. Fullt fältutrustade brakar de ut i vildmarken och leker krig med lösa skott, men plötsligt blir elden besvarad med skarpa skott - och från det ögonblicket blir leken ett riktigt krig i ett absolut fiendeland. Kriget förs mot en fiende som aldrig syns, som känner terrängen och som man inte förstår. Och fienden har inte för avsikt att släppa någon av soldaterna levande ur träsket...

Omdöme: En grupp nationalgardister ger sig ut på övning i Louisianas träskmarker. De leds av översergeant Poole (Peter Coyote), som har erfarenhet från Vietnamkriget. Andra som kommer att få framträdande roller under den tänkta övningen är vicekorpral Spencer (Keith Carradine), korpral Hardin (Powers Boothe) och korpral Reece (Fred Ward).


© 20th Century Fox

Vad som inleds som en rutinmässig övning, där de flesta har en loj och lekfull inställning till det hela, övergår snart i blodigt allvar. Nationalgardisterna behöver ta sig över vattnet och finner ett par kanoter som de lånar. De fortsätter med att avlossa några blanka skott mot stranden, där ett par cajunska träskjägare har dykt upp. Det utlöser ett mindre krig när cajunerna genast besvarar elden med skarpa skott.


© 20th Century Fox

Paniken är givetvis enorm bland nationalgardisterna. Vissa av dem är mer erfarna och iskalla, medan andra inte vet vad de ska ta sig till. De befinner sig djupt inne i träskmarken - hemmaplan för de cajunska träskjägarna - och har ingen aning om hur de ska ta sig ut därifrån. De har varken karta eller möjlighet till radiokontakt och måste förlita sig på sina begränsade överlevnadskunskaper mot en fiende som vill dem illa.


© 20th Century Fox

Två år tidigare hade Walter Hill regisserat klassfilmen The Warriors (1979). Den här gången har handlingen förlagts till Louisianas träskmarker, en högst ogästvänlig plats. Konfrontationen med de fientliga lokalborna gör inte situationen bättre, och det hjälper inte heller att de dras med inre stridigheter inom gruppen.


© 20th Century Fox

På sätt och vis skulle filmen kunna jämföras med John Boormans klassiska överlevnadsfilm Deliverance (1972). Den stora skillnaden är dock att Boormans film håller en genomgående hög nivå, medan denna är något mer medioker i jämförelse. Vad de båda har gemensamt är kampen för överlevnad och den tryckta stämningen som effektivt byggs upp.


© 20th Century Fox

Filmen håller en ganska jämn nivå utan att ha det lilla extra. Det finns ett par tillfällen då den blixtrar till, men också längre partier där man hade önskat lite mer. När man närmar sig filmens upplösning tappar den också en del fart. Den vill bygga upp en tät atmosfär inför finalen, men den enerverande cajunmusiken hjälper inte till. Den slutgiltiga konfrontationen blir därför något mer uddlös än vad den hade kunnat vara om filmen spelat sina kort rätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Big Business

Titel: Big Business / Två systrar för mycket
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Jim Abrahams
I rollerna: Bette Midler, Lily Tomlin, Fred Ward, Michele Placido

Handling: Två tvillingpar förväxlas vid födseln. Det ena felande tvillingparet bor på landet, det andra i New York. Ett företag som hotas av nedläggning gör att de återförenas och förvecklingar uppstår.

Omdöme: När två par tvillingflickor föds samtidigt på ett litet sjukhus på landsbygden, råkar den förvirrade sjuksköterskan blanda ihop barnen och tvillingparen skiljs åt. Båda tvillingparen får namnen Rose och Sadie. Som vuxna lever Shelton-systrarna Rose (Lily Tomlin) och Sadie (Bette Midler) ett liv i lyx i New York, där de driver företaget de ärvt av sin far. Samtidigt bor Ratliff-systrarna Rose (Lily Tomlin) och Sadie (Bette Midler) kvar i det lilla samhället där de föddes.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Shelton-systrarna, med den dominanta och hänsynslösa Sadie i spetsen, vill sälja det lilla dotterbolaget ute på landet där de föddes. Detta motsätter sig Ratliff-systrarna, eftersom en försäljning skulle påverka det lilla samhället negativt. De beger sig därför till New York för att försöka övertyga företagsledningen att inte sälja. Det leder inte bara till ett storstadsäventyr som heter duga, utan också stora komplikationer när alla fyra systrarna befinner sig på en och samma plats.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Filmen är regisserad av Jim Abrahams, som tidigare var med och gjorde crazy-komedin Airplane! (1980), men humorn är lyckligtvis inte lika extrem. Detta blev hans första film som solo-regissör, och humorn är något mer nedtonad. Det betyder inte att filmen går på säkerhet, men den förlitar sig inte enbart på slapstickhumor.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Efter de inledande tio minuterna, som utspelar sig i det sena 40-talet på landsbygden där tvillingsystrarna föds, förflyttas handlingen till 80-talets New York. Med en gång känner man hur mysigt det är med 80-talet - Twin Towers, musiken och hela känslan av staden. Det går inte att komma ifrån att denna tidsperiod har något smått magiskt i amerikanska filmer.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Filmen blir som allra roligast när Ratliff-systrarna anländer till New York. Nu kan roligheterna börja, och efter ett tag avlöser de varandra i rask takt. Det blir till en klassisk förväxlingskomedi som bjuder på många skratt. På sätt och vis går tankarna till What's Up, Doc? (1972), då båda filmerna utspelar sig på hotell där förväxlingarna äger rum.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Det är en 80-talskomedi som funkar klart bra. Det blir faktiskt roligare än vad den mindes som och det blir svårt att hålla sig för skratt när Rose och Sadie är i farten. Bette Midler må vara den större stjärnan, men Lily Tomlin är den bättre skådespelerskan. Båda funkar dock bra och är roliga i sina roller. Gillar verkligen kontrasten mellan storstadssystrarna och landsbygdssystrarna, men också hur alla som kommer i kontakt med dem blir konfunderade, eftersom tvillingarnas personligheter skiljer sig åt så pass mycket. Allt som allt blir det en mysig och rolig förväxlingskomedi.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

Secret Admirer

Titel: Secret Admirer / Kedjebrevet
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1985
Regi: David Greenwalt
I rollerna: C. Thomas Howell, Lori Loughlin, Kelly Preston, Dee Wallace, Cliff De Young, Leigh Taylor-Young, Fred Ward, Casey Siemaszko, Corey Haim

Handling: Sexuella förvecklingar bland ungdomar och deras föräldrar med anledning av ett brev som kommit på villovägar.

Omdöme: Toni (Lori Loughlin) är hemligt förälskad i sin bästa vän, Michael (C. Thomas Howell). Hon vet inte hur hon ska berätta det för honom och hon tror inte att han känner likadant. Så hon beslutar sig för att skriva ett kärleksbrev där hon beskriver hur hon känner för honom. Hon skriver det anonymt och lämnar det i hans skåp i skolan.


© Orion Pictures

Michael, som är kär i Deborah (Kelly Preston), blir eld och lågor då han tror att det är hon som skrivit brevet. Men hon är alltid ihop med äldre killar och har pojkvän för tillfället. Michael vänder sig till Toni för hjälp och tror sig komma med en idé - att skriva ett anonymt brev tillbaka.


© Orion Pictures

Problem uppstår då de anonyma kärleksbreven hamnar på villovägar. Det gör att föräldrarna till Michael och Deborah kommer över breven av misstag vilket leder till förvecklingar. Förvecklingar som skapar komiska situationer men även potentiell otrohet. Allt medan Michael ser sin chans att få Deborah. Toni då, ja hon försöker vara en god vän åt båda samtidigt som hon fortfarande har känslor för Michael.


© Orion Pictures

En 80-tals komedi som setts ett par gånger men en omtitt lockar med jämna mellanrum. I synnerhet är det huvudmelodin av Jan Hammer, som ju var stor runt den här tiden med sin synthmusik till ikoniska TV-serien "Miami Vice", som satt sig. En smått magisk huvudmelodi som filmen inleder med och sedan hörs ett par gånger under filmens gång, främst när ett av kärleksbreven blir läst. Det är inte bara huvudmelodin som är bra ska sägas, men den är riktigt fin.


© Orion Pictures

Ungdomskomedi men där de vuxna också får vara med. Och det blir både kul och charmigt. Det går inte att komma ifrån att man har trevligt med filmen. Ett par skratt blir det längs vägen men den har i synnerhet gott om hjärta. Det finns andra ungdomsfilmer som må vara mer gripande och romantiska, men denna ska absolut inte underskattas vad gäller den höga mysighetsfaktorn.


© Orion Pictures

Det är mitten av 80-talet och filmen ger en stor dos av det man uppskattar med årtiondet. En film som alltså setts ett par gånger även om den aldrig sågs när man själv var ungdom. Men det gör absolut inget, den är lika trevlig för det. Kanske är det bara en stark trea men eftersom den värmer ens hjärta och har ett slut som är passande för filmens romantiska historia, känns det inte fel med en svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5