Aurora

Titel: Aurora
Genre: Drama
Land: Estland
År: 2025
Regi: Rain Tolk, Andres Maimik
I rollerna: Maarja Johanna Mägi, Ott Kartau, Jörgen Liik, Kersti Heinloo

Handling: Aurora, dotter till en religiös ledare, inleder en hemlig affär som förändrar hennes liv. Hon försöker göra alla nöjda, men när det är dags för ett påkostat bröllopsdagsfirande dyker en objuden gäst upp.

Omdöme: Unga Aurora (Maarja Johanna Mägi) har varit gift med Joonas (Ott Kartau) i fem år. Paret anländer till Auroras far Valdek (Indrek Taalmaa) och styvmor Juta (Kersti Heinloo) där de ska spendera ett par dagar och fira sin femårsdag. Valdek är en religiös ledare och dottern Aurora och de övriga närvarande gästerna är alla en del av den starkt troende församlingen.


©Kuukulgur Film

Aurora, som studerar och bor i stan, träffar en dag Lenny (Jörgen Liik) då han börjar prata med henne på ett tåg. Lenny är olik någon hon träffat tidigare och öppnar upp en helt annan värld för henne. Hon berättar inte om sin religiösa bakgrund och släpper loss när hon är med Lenny. Det innebär spontana äventyr och hyss, och hon verkar älska varenda minut med Lenny.


©Kuukulgur Film

Aurora visar sig leva ett dubbelliv. Med familjen är hon en pryd flicka och starkt troende. Hon försöker vara sin make Joonas till lags men han har svårt att vara öppen med sina känslor vilket gör att deras förhållande känns inrutat för Aurora. Med Lenny kan hon leka av sig, festa, dricka, testa droger och inte bry sig om konsekvenserna. Men förr eller senare kommer de båda världarna kollidera.


©Kuukulgur Film

Direkt i början är man lite orolig att det kommer visa sig vara en sekt-film när Aurora och Joonas träffar hennes far och styvmor. Tack och lov blir det inte så även om de är starkt troende. När det handlar om sekter kan det ibland bli ganska spännande och gripande men många gånger kan det även urarta och bli för mycket. Här hålls det på en lagom nivå där alla mest är glada och positiva, även om det ligger en viss osäkerhet i luften. Man anar att något oväntat och mörkt kan ske.


©Kuukulgur Film

En sak som både talar för och emot filmen är dess sätt att berätta historien på. Det klargörs inte riktigt fullt ut men ibland hoppar historien i tiden och berättas alltså i icke kronologisk ordning. Detta i form av mötena med Lenny som sker under tiden som Aurora studerar i stan. Man får aldrig riktigt grepp om tidsspannet och ibland blir det lite svårt att veta om det är tillbakablickar eller om det är en pågående relation och möten som Aurora har med Lenny.


©Kuukulgur Film

Till stor del blir scenerna med Lenny de som skapar liv i historien. Man kan förstå varför Aurora gillar att umgås med Lenny eftersom hon verkar gladast då och fri. Men eftersom hon är gift och lever ett dubbelliv borde hon inte inleda ett förhållande med någon annan och dessutom vara ärlig mot sin make och inte minst mot sig själv. Det tär på henne och frågan är om hon inte heller lider av mentala problem, något hon kan ha ärvt av sin avlidna mamma.


©Kuukulgur Film

Eftersom filmen har något känns det som den har något mer på gång. Det blir därför lite tråkigt att filmen inte lyckas fullfölja och bli bättre. Under långa stunder känner man av stämningen och väntar på att den ska ta nästa steg, höja sig till nästa nivå som den har potential att göra. Istället tar den liksom ett steg tillbaka istället för framåt. Till slut tycker man synd om Aurora men samtidigt har hon försatt sig i en omöjlig situation. Hon får uppleva lycka men till vilket pris? Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Flow

Titel: Straume / Flow / Flow - Katten som slutade vara rädd för vatten
Genre: Animerat
Land: Lettland/Belgien/Frankrike
År: 2024
Regi: Gints Zilbalodis

Handling: En katt lever i ensamhet, men efter att dess hem ödeläggs av en stor översvämning, finner den en tillflyktsort på en båt befolkad av olika djurarter och måste slå sig ihop med dem trots deras olikheter.

Omdöme: En katt som lever i en värld där den klarar sig själv utan några människor inom räckhåll tvingas en dag att lämna sitt hem. Detta då en jätteöversvämning hotar att täcka hela fastlandet. Katten blir smått förskräckt av hur fort vattennivån ökar och tillsammans med ett par andra djurarter lyckas den ta sig ombord en båt. Tillsammans måste djuren lära sig samarbeta för att ha en chans att överleva och ta sig till säkerhet.


©Criterion

Filmen kom att vinna en Oscar för bästa animerade film. En film från Lettland som minst sagt är en högst internationell film. De olika djuren som samlats kommer från världens alla hörn och skådeplatsen är en oidentifierad plats, kanske på Jorden, kanske inte. Det är en blandning mellan verklighet och en fantasivärld. Den har fötterna på jorden med inslag av fantasy. Allt är möjligt men världen som målas upp går inte till överdrift.


©Criterion

Det är en film helt utan dialog och då krävs det att den kan leverera på annat håll, vilket den gör. Det är faktiskt lite förfriskande att slippa människor för ett tag och dessutom inte ge djuren röster. Istället tas vi med på ett äventyr och en resa för överlevnad tillsammans med katten och ett par andra djur. Till stor del agerar djuren som djur men ibland har de människotendenser som t.ex. att styra båten och en del annat.


©Criterion

Vad som imponerar med filmen är att den uppvisar en stor idérikedom. Själva djuren är relativt ordinära men världen runt dem är högst imponerande. Som nämnts är det en värld som skulle kunna vara på Jorden men även en annan planet lik Jorden. En värld där människan inte längre lever och djuren får klara sig själva och kämpa med översvämningen som hotar att ödelägga fastlandet och täcka allt med vatten.


©Criterion

Det får sägas att filmen går hem på flera plan. Även om det är en animerad film så är den inte gjord för småttingar. Det finns ett djup och stämning som gör att filmen riktar sig till alla åldrar men det är ingen barnfilm, det ska man ha klart för sig. Det är en resa man gör med katten och de övriga som engagerar och inte kommer glömmas bort i första taget. Definitivt en succé som tål att ses.

3 - Röster
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.9

A Real Pain

Titel: A Real Pain
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2024
Regi: Jesse Eisenberg
I rollerna: Jesse Eisenberg, Kieran Culkin, Will Sharpe, Jennifer Grey

Handling: De två kusinerna Dave och Benji från New York bestämmer sig för att resa till Polen och besöka deras farmors gamla hus.

Omdöme: Efter att deras farmor dör beslutar sig kusinerna Dave (Jesse Eisenberg) och Benji (Kieran Culkin) att hedra hennes minne genom att resa från New York till hennes hemland Polen. Dave och Benji var som bröder och bästa vänner när de växte upp men har glidit ifrån varandra nu när de blivit vuxna. Dave har sitt jobb och sin familj som tar upp all hans tid medan Benji är raka motsatsen då han bor i sin mammas källare utan att ha några direkta framtidsutsikter.


©Searchlight Pictures

Väl på plats i Warszawa ska kusinerna vara en del av en mindre grupp som guidas av brittiska guiden James (Will Sharpe). Övriga som ingår i gruppen är ett äldre gift par, en nyligen skild kvinna och en afrikan som konverterat till judendom. Tillsammans ger sig gruppen ut för att upptäcka olika turistplatser och i synnerhet sådana med starka judiska kopplingar, däribland ett koncentrationsläger.


©Searchlight Pictures

Under resan får kusinerna Dave och Benji en chans att försöka återknyta kontakten. Eftersom de är så olika blir det svårt för dem att komma överens. För även om de älskar varandra har de så olika syn på livet att deras personligheter skär sig. Benji är dessutom väldigt utåtriktad och ärlig vilket gör att han kan charma vem som helst men han säger även precis vad han tycker och tänker vilket kan stöta bort folk, inte minst Dave.


©Searchlight Pictures

Jesse Eisenberg har regisserat, skrivit manuset och spelar huvudrollen i en film om att hitta sig själv, utforska sin familjs historia och hedra sin farmors minne. Men främst blir det en film om kusinerna Dave och Benji som går igenom toppar och dalar under resan i Polen. Ett Polen som uppvisar en del fina platser men det känns som det fanns sparkapital att ta från. Istället blir mer fokus på den emotionella resan kusinerna gör.


©Searchlight Pictures

Kieran Culkin kom att vinna en Oscar för bästa biroll och han spelar rollen bra. Benji är en frispråkig karaktär som inte alltid är så lätt att tycka om. Ibland kan han kännas respektlös och lite dryg, men precis som Dave säger så får man ta det bra med det dåliga. Han lider uppenbarligen av någon slags bokstavskombination vilket gör att han har gott om energi mest hela tiden eller så är han helt utslagen.


©Searchlight Pictures

Filmen har sina stunder och relationen mellan kusinerna är filmens själ. Ändå känns det som filmen kunde skapat fler magiska stunder för de finns det inte många av om ens några. Istället är det en jämnbra film mest hela tiden. Det puttrar på och man väntar egentligen på att det ska hetta till lite mer. Kanske saknas en mysigare stämning men med tanke på att resan tar upp förintelsen och judarnas historia kan man förstå varför den inte direkt infinner sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

The Rule of Jenny Pen

Titel: The Rule of Jenny Pen
Genre: Thriller/Skräck
Land: Nya Zeeland
År: 2024
Regi: James Ashcroft
I rollerna: Geoffrey Rush, John Lithgow, George Henare, Holly Shanahan

Handling: Instängd i ett avskilt vilohem efter en stroke, måste en före detta domare stoppa en psykopat på hemmet som med hjälp av en handdocka terroriserar de intagna på vilohemmet med dödliga konsekvenser.

Omdöme: Psykologisk pensionärsskräckis från Nya Zeeland där domaren Stefan Mortensen (Geoffrey Rush) drabbas av stroke och hamnar på vilohem. Vilohemmet visar sig vara en blandning mellan ett ålderdomshem och dårhus då de intagna antingen är där p.g.a. hög ålder, en funktionsnedsättning eller då de har någon slags mental störning som gör att de inte klarar sig själva.


©IFC Films

Stefan är övertygad om att hans vistelse blir kortvarig och att han kan återvända hem inom kort. Men hans rehabilitering går långsamt och han tvingas finna sig i att vilohemmet är hans nya hem. Han får dela rum med f.d. rugbylegendaren Tony Garfield (George Henare) vilket dock inte imponerar på Stefan som helst av allt skulle vilja vara ensam.


©IFC Films

Tiden på vilohemmet blir allt annat än trist och det blir inte mycket vila som det visar sig. Detta eftersom en patient vid namn Dave Crealy (John Lithgow) terroriserar de intagna. Dave har en störning som gör att han inte går någonstans utan sin handdocka som han kallar för Jenny Pen. Stefan kommer bli Daves och Jenny Pens nya måltavla vilket gör hans vistelse till ett levande helvete.


©IFC Films

Lite småudda film men inte till den grad att det skulle spåra ur eller bli galet. John Lithgow är ju lite av en expert på att spela galna karaktärer men många gånger känns det överdrivet. Det gör det inte här då han lyckas vara elak och störd på ett lite mer nedtonat sätt vilket är lyckat.


©IFC Films

Det är smått skrämmande att tänka sig att hamna i situationen som Stefan och de övriga tvingas utstå. När Stefan försöker göra sin röst hörd faller det mest för döva öron. Detta eftersom han och de övriga ses som dementa och att de bara inbillar sig saker. Med tanke på att Stefan haft en kraftig stroke har han svårt att övertyga de ansvariga på vilohemmet om hur det faktiskt ligger till.


©IFC Films

En sak man kan ha en invändning mot är att faciliteten inte verkar ha någon kameraövervakning som de skulle kunna titta på för att bekräfta vad Stefan sagt. Dave ränner runt helt fritt mellan de olika avdelningarna och tar sig in på rum som ska vara låsta. Fast det är ju det som skapar den obehagliga situationen och gör att Dave kan fortsätta terrorisera vem han vill och när han vill med hjälp av den kusliga handdockan Jenny Pen.


©IFC Films

Tycker filmen funkar bra överlag och det är nog rätt val att ge filmen en ganska mörk ton istället för att slänga in en massa humor. Förvisso är det svårt att inte se en del humor i vissa fall när John Lithgow är i farten men det blir gott om psykologisk terror filmen igenom. Kanske att filmen tappar lite sista halvtimmen, men både John Lithgow och Geoffrey Rush ger bra prestationer och filmen behåller intresset. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

Bring Them Down

Titel: Bring Them Down
Genre: Drama/Thriller
Land: Irland/Storbritannien/Belgien
År: 2024
Regi: Chris Andrews
I rollerna: Christopher Abbott, Barry Keoghan, Nora-Jane Noone, Paul Ready, Colm Meaney

Handling: När den pågående rivaliteten mellan bönderna Michael och Jack plötsligt eskalerar, utlöser det en kedja av händelser som tar allt mer våldsamma och förödande vändningar, vilket gör att båda familjerna permanent förändras.

Omdöme: På den irländska landsbygden lever fåraherden Michael (Christopher Abbott) med sin far Ray (Colm Meaney). Michael är den som får utföra allt jobb numera eftersom fadern väntar på en knäoperation. Michaels ex Caroline (Nora-Jane Noone) lever numera med den rivaliserande bonden Gary (Paul Ready) och sonen Jack (Barry Keoghan).


©Mubi

En dag får Michael och Ray ett samtal från Gary om att Jack funnit två av deras får på sin mark, döda. Men när Michael åker till boskapsmarknaden för att köpa två nya får, finner han sina två får levande och till försäljning av Gary och Jack. Detta blir början på en dispyt som kommer eskalera till våldsamheter. De båda familjerna hamnar i kollisionskurs med varandra som kommer leda till blodspillan.


©Mubi

En mörk irländsk-brittisk film är vad vi får. Inte till den grad att det skulle bli jobbigt och deprimerande men det är lite på gränsen. Det intressanta är dock att trots att inte minst Michael och Jack gör saker för att skada varandra, har de något av en beskyddande natur. Det innebär att de ger varandra en hjälpande hand när den andra behöver det som mest. De verkar helt enkelt vara godhjärtade och ha viss respekt gentemot varandra, bara det att omständigheterna gjort att de hamnat i en slags grannosämja.


©Mubi

Filmen visar sig vara berättad i en icke-linjär stil vilket inte minst gör att vi får se historien berättas från både Michaels och Jacks synvinkel. Ett intressant grepp som förvisso gör att vi till stor del får se samma sak berättas två gånger men det gör att vi får en bakgrund till båda sidors aktion och reaktion. Tack vare det får dispyten en större innebörd än om det endast hade visats från Michaels sida som det är till en början.


©Mubi

Inte alls någon tokig film även om den alltså är ganska mörk. Det blir inte nattsvart men en del inslag är ganska magstarka och smått barbariska. Man ställer sig lite smått frågande till om det går till på det här viset på Irland, om vissa händelser med fåren bygger på saker som faktiskt sker och vad poängen är. Detta och sättet som filmen är berättad på gör att filmen sätter sina spår. Kanske inget man känner ett sug efter att se om men sevärt och stämningsfullt. Christopher Abbott och Barry Keoghan är också klart duktiga som Michael respektive Jack.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Bogart: Life Comes in Flashes

Titel: Bogart: Life Comes in Flashes
Genre: Dokumentär
Land: Storbritannien
År: 2024
Regi: Kathryn Ferguson

Handling: Utforskar den ikoniska skådespelarens resa till stjärnstatus genom hans relationer med sin mamma och fyra fruar, inklusive Lauren Bacall, med hjälp av sällsynt bildmaterial och Bogarts egna ord för att erbjuda ett intimt porträtt av hans liv och karriär.

Omdöme: Hollywood-ikonen Humphrey Bogart föddes i New York där han började spela på Broadway och i diverse filmbiroll. Han blev inte en stjärna över en natt, snarare tvärtom. Han hade inte utseendet för att ta den kvinnliga publiken med storm. Innan han slog igenom inom filmvärlden gick han igenom en tuff period under Den stora depressionen. Intressant nog var han en så pass duktig schackspelare att han kunde livnära sig på att spela mot betalning mot en rad utmanare.


©Universal Pictures

Bogart fick vänta på rätt roll som skulle visa vad han gick för. Den kom i och med The Petrified Forest (1936) där han fick spela en tuff mördare, något som gjorde att han fick börja spela fler tuffa karaktärer. Och när en ung regissör vid namn John Huston gjorde regidebut med vad som skulle komma att bli storklassikern The Maltese Falcon (1941), axlade Bogart huvudrollen och resten är historia. De båda blev goda vänner och samarbetade på ett flertal klassiska filmer.


©Universal Pictures

Dokumentären synar Bogarts privatliv och karriär. Inte minst synas kvinnorna i hans liv. Från hans mor till de fyra fruarna och vilken påverkan de hade på hans liv och karriär. Samtliga fruar var skådespelerskor men det var inte förrän han träffade sin sista fru Lauren Bacall som han verkligen var kär. Med henne fick han även sina två barn, även om det framgår att han kanske inte var den bästa föräldern om än inte en dålig far.


©Universal Pictures

En dokumentär som förvisso ger en del nyttig information om Humphrey Bogart och visar upp gott om material även utanför filmkarriären. Överlag är det dock lite av en besvikelse och faktiskt något deprimerande. Det inleder med hans begravning och avslutar med hans kamp med sjukdom innan hans död. Där emellan blir det inte tillräckligt mycket av värde för att dokumentären ska kännas som något måste.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Movies-Noir Filmfestival 2025 Spring Edition

Den 7:e april inleds Movies-Noir Filmfestival 2025 Spring Edition.

Det kommer mestadels vara fokus på 2024 filmer, men någon film från 2025 kommer också dyka upp. Tanken är att två filmer per dag kommer läggas upp.

Inget speciellt fokus läggs på vilken typ av film eller land som ska vara med utan det blir en internationell smak på det hela med olika genrer. Mindre filmer till mer kända storfilmer och allt där emellan. Precis som man vill ha det med en filmfestival.

Det blir sammanlagt runt ett tjugotal filmer och som vanligt är det spännande att se vad det kommer bjudas på.



Bogart: Life Comes in Flashes - Storbritannien - 3/5
Bring Them Down - Irland/Storbritannien - +3/5
The Rule of Jenny Pen - Nya Zeeland - 3/5
A Real Pain - USA - 3/5
Flow - Lettland - 4/5
Aurora - Estland - 3/5

French Kiss

Titel: French Kiss
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA/Storbritannien/Frankrike
År: 1995
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: Meg Ryan, Kevin Kline, Timothy Hutton, Jean Reno, François Cluzet

Handling: Vad gör man om ens fästman åker till Paris och hittar en förförisk fransyska som förvrider hans sinnen? Man åker efter förstås! Det är precis vad Kate gör när hennes man Charlie verkar ha tappat kontrollen över sina lustar på andra sidan Atlanten. Flygrädd som hon är tvingar hon sig ombord på ett plan för att flyga till Paris. Bredvid henne på planet sitter Luc, en fransman vars avsikter hon inte riktigt är säker på.

Omdöme: Kate (Meg Ryan) verkar ha livet under kontroll, ja förutom att hon är flygrädd och aldrig satt sin fot på ett flygplan. Hon ser fram emot att påbörja ett nytt kapitel med sin fästman Charlie (Timothy Hutton) i Toronto, Kanada, inklusive att få ett kanadensiskt medborgarskap.


©20th Century Fox

Planerna att köpa hus och skaffa familj med Charlie får hastigt och lustigt ett hinder på vägen. Charlie har nämligen flugit till Paris för en konferens och Kate har inte följt med p.g.a. sin flygrädsla. Det visar sig ha varit hennes livs misstag då Charlie nu träffat en vacker fransyska som han fallit pladask för.


©20th Century Fox

Kate har inget annat val än att bemöta sin värsta rädsla, sätta sig på ett flyg och bege sig till Paris för att försöka vinna tillbaka Charlie. På planet träffar hon fransmannen Luc (Kevin Kline) som står för alla förutfattade meningar hon har om vulgära fransmän. Men kanske blir Luc den enda som kan hjälpa henne när de kommer fram till Paris. Och vem vet, kanske får hon sig en tankeställare om vem som egentligen är rätt man för henne.


©20th Century Fox

Det känns lite som Meg Ryan var med i var och varannan romantisk komedi under den här tiden. Flera framgångsrika, en del bra. Denna hade setts en gång i tiden men mer än att Meg Ryan och Kevin Kline var med mindes inte. Dessutom rätt tillfälle att se en sån här typ av film som för övrigt visar sig ha mer än att bara vara en romantisk komedi i mängden.


©20th Century Fox

Lawrence Kasdan regisserar och det bör inte underskattas. Minst lika känd för sina manus men här regisserar han endast. Det är dock en gemytlig stil över filmen som en duktig regissör skapar. En mindre passande regissör hade nog inte gjort en lika trevlig film av det hela. Det hjälper också att stora delar av handlingen utspelar sig i Paris och södra Frankrike. Men om det endast hade varit en generisk romantisk komedi hade skådeplatsen inte hjälpt.


©20th Century Fox

Meg Ryan må spela huvudrollen och gör ungefär vad man förväntar sig av henne. Kevin Kline är dock filmens behållning som den tillsynes smått arroganta och vulgära fransosen. Han funkar klart bra och något som är viktigt är att han och karaktären aldrig går till överdrift. Han var ju mycket duktig i A Fish Called Wanda (1988) som gav honom en Oscar. En lite liknande roll på sätt och vis men trots allt mer nedtonad här. Han inbringar flera skratt, har en skön stil och talar dessutom en hel del franska.


©20th Century Fox

Är man upplagd för en lite lättsammare film men som fortfarande behåller fötterna på jorden så får man klart trevligt med denna. Främst funkar det bra när Kevin Kline är med som Luc men två av Lucs bekanta i form av polisinspektör Cardon (Jean Reno) och tjuven Bob (François Cluzet) är trevliga sidokaraktärer som ger filmen lite mer än om historien endast skulle handla om Kate och Luc.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

---

OBS: Info inför kommande festivalfilm dyker upp kl. 15.