Relay

Titel: Relay
Genre: Thriller/Action
Land: USA
År: 2024
Regi: David Mackenzie
I rollerna: Riz Ahmed, Lily James, Sam Worthington, Willa Fitzgerald

Handling: En mäklare av lukrativa utbetalningar mellan korrupta företag och de individer som hotar dem bryter mot sina egna regler när en ny klient söker hans skydd för att överleva.

Omdöme: I en värld där multinationella företag vill tysta riskerna som framkommer av forskningsresultat, finns det ibland visselblåsare som träder fram. Men det finns även potentiella visselblåsare som ångrar sig efter att ha kommit över konfidentiellt material. När de vill lämna tillbaka materialet de kommit över och behöver hjälp finns det hjälp att få i form av Ash (Riz Ahmed). Ingen vet vem han är eller hans riktiga namn och det är så han vill ha det.


© Bleecker Street

Han får nu en ny klient i form av Sarah Grant (Lily James) som desperat behöver hjälp när hon vill lämna tillbaka material som hon kommit över från sin arbetsgivare. Känsligt material som visar hur skadlig en ny produkt kan vara. Hon blir kontaktad via s.k. Relay-kommunikation som främst används av stumma eller döva som kan koppla sin mobil till den analoga tjänsten. Ash använder tjänsten eftersom den är helt anonym och inga samtal eller uppgifter kan spåras eller lagras.


© Bleecker Street

Företaget som Sarah jobbar åt har anlitat en grupp ledda av Dawson (Sam Worthington) för att få tillbaka materialet hon kommit över. De övervakar och avlyssnar henne och är villiga att ta till alla medel för att tysta henne. Men hon kan inte råka ut för en "olycka" förrän de kommit över materialet. Detta är något Ash som mäklare eller mellanhand kan utnyttja genom att företaget tvingas betala en summa för att få tillbaka materialet och se till så att klienten går säker.


© Bleecker Street

Ett lite annorlunda upplägg och något av en gammaldags thriller av brittiske regissören David Mackenzie som tidigare gjort Starred Up (2013) och Hell or High Water (2016). En film som skapar en känsla av paranoia och konspiration när historien utvecklar sig. Just att man använder sig av Relay-tekniken gör att det hela får en retro-känsla eftersom det inte går att spåra i en värld där tekniken annars gör att det mesta lämnar digitala fotspår efter sig.


© Bleecker Street

Tycker den håller intresset uppe och för hela tiden handlingen framåt när vi följer Sarah, Ash och Dawson med hans team. Sarah fruktar för sitt liv, Ash försöker skydda henne och sig själv medan Dawson är på dem som hökar. Ash är duktig på det han gör och är förberedd för det mesta vilket gör att han oftast ligger steget före. Men ett enda misstag, från honom själv eller Sarah, kan äventyra allt.


© Bleecker Street

Gillar att handlingen inte blir så enformig och upprepande. Visst kretsar stora delar av handlingen kring Relay-kommunikationen men vi tas med på en katt och råtta-lek som tar oss till olika platser runt USA. Detta så att Ash kan hålla koll på vilka det är som övervakar Sarah men även för att försöka skaka av sig de som är ute efter dem.


© Bleecker Street

Till slut övergår filmen från att vara en renodlad thriller till en mer actionfylld sådan och då tappar kanske filmen en del. Men inte till den grad att det skulle spåra ur eller bli orealistiskt eller liknande. Det är bra nivå rakt igenom och är som bäst när den håller sig till den gammaldags thriller-stilen som är effektiv. Det hjälper även med stämningsfull musik och någon twist längs vägen. Stark trea till svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

The Ballad of Wallis Island

Titel: The Ballad of Wallis Island
Genre: Komedi/Drama/Musik
Land: Storbritannien
År: 2025
Regi: James Griffiths
I rollerna: Tim Key, Tom Basden, Carey Mulligan, Sian Clifford

Handling: En excentrisk lottovinnare som bor ensam på en avlägsen ö försöker förverkliga sina drömmar genom att få sina två favoritmusiker att uppträda hemma hos sig.

Omdöme: Charles (Tim Key) välkomnar Herb McGwyer (Tom Basden) till den avlägsna ön där han bor. Charles visar sig ha erbjudit stora pengar för en privat spelning av sina favoritmusiker McGwyer Mortimer. Herb utgör ena halvan, den andra är Nell Mortimer (Carey Mulligan) som anländer med sin make Michael (Akemnji Ndifornyen).


© Focus Features

Herb är allt annat än glad när han får reda på att Nell också är inbjuden. De var ett par en gång i tiden, men de bröt upp för snart tio år sedan och Herb har satsat på en solokarriär. Charles, som blivit rik som lottovinnare, drömmer om en privat spelning på stranden för att återförena McGwyer Mortimer. Han är trots allt ett superfan och betalar bra med pengar, men frågan är om duon kan komma överens nu när de väl återförenats på ön.


© Focus Features

Charles är inte van vid att ha gäster och han uppträder något excentriskt vilket till en början avskräcker Herb. Det får även sägas att Herb beter sig lite som en egocentrisk diva och är inte alls ödmjuk inför uppgiften. Fast det visar sig ha mycket att göra med var han är i sitt liv just nu. Han är helt enkelt inte lycklig med sig själv eller sin musikkarriär vilket gör att han blivit en olycklig och bitter person.


© Focus Features

Charles menar väl även om han har en tendens att prata för mycket och säga konstiga saker. Han påminner faktiskt en hel del om karaktären Del Griffith från Planes, Trains and Automobiles (1987). I båda fallen är det ensamma själar som pratar för mycket, älskar och saknar sin hustru väldigt mycket och har ett stort hjärta.


© Focus Features

Filmen uppvisar mycket hjärta och värme när vi kommer längre in i filmen. En film som verkligen växer på en en bit in när McGwyer Mortimer återförenas. Gamla minnen väcks till liv och de inser varför Charles egentligen tagit dit dem för spelningen. Det är lika mycket ett fint och varmt drama som det är en komedi som får en att skratta. Och på det en del finstämd musik av McGwyer Mortimer.


© Focus Features

Landskapet och skådeplatsen på ön påminner om den i The Banshees of Inisherin (2022) fast i en modern nutida miljö. Det är fridfullt och gemytligt, långt bort från det stressiga storstadslivet. Det är en plats som inte minst kan få Herb McGwyer att hitta tillbaka till sitt gamla jag, mycket tack vare Charles som blir svår att ogilla.


© Focus Features

Filmen har en hel del smart humor och man känner att det är en grupp filmmakare och skådespelare som ligger bakom filmen som haft mycket kärlek för projektet. Även låtarna är bidragande till värmen som filmen och historien förmedlar, något som bara blir tydligare ju längre in man kommer. Svårt att inte gilla det här. En feel good-film vars hjärta och värme får höga poäng.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

Shaun of the Dead

Titel: Shaun of the Dead
Genre: Komedi
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 2004
Regi: Edgar Wright
I rollerna: Simon Pegg, Nick Frost, Kate Ashfield, Bill Nighy

Handling: Just efter att Shaun blivit dumpad av sin flickvän Liz bryter en zombieepidemi ut i London. Trots starka rekommendationer om att stanna inomhus bestämmer sig Shaun och hans rumskompis Ed för att rädda Liz och Shauns mamma och sedan söka skydd i deras stampub Winchester.

Omdöme: Bästa vännerna Shaun (Simon Pegg) och Ed (Nick Frost) har ofta kul ihop och bor även tillsammans. Shaun jobbar i en elektronikaffär och är ihop med Liz (Kate Ashfield), men hon gör slut eftersom hon är trött på att Shaun aldrig verkar ta ansvar och växa upp. Ed är mest hemma och spelar spel då han inte har någonstans han behöver vara. Alla runt Shaun känner att Ed drar ner honom, men de är bästa vänner och Shaun har ingen anledning att överge sin bästa vän som han har kul med.


© Universal Pictures

En dag verkar apokalypsen kommit då en pandemi gjort att folk blivit zombies. Shaun och Ed följer händelserna på TV men även utanför fönstret då de får påhälsning av zombies. De inser att de kan oskadliggöra dem genom att slå dem i huvudet och beväpnar sig. Nu gäller det bara att komma med en plan. Shaun bestämmer sig för att han och Ed ska ta sig till sin mor och styvfar samt Liz och ta dem till stampuben Winchester där de möjligen kan barrikadera sig.


© Universal Pictures

Inte den favoritkomedi som det nog är för många andra men en omtitt lockade trots allt när man var upplagd för en komedi. Det får sägas att det funkar ganska bra att följa vännerna Shaun och Ed i deras vardag. Det är lite småkul och filmen funkar nog som bäst under första halvan när de har trevligt och måste försöka ta sig an zombieutbrottet.


© Universal Pictures

Filmen tappar en aning på puben Winchester då det hela stannar upp. Visst blir det nu fler konfrontationer med blodtörstiga zombies men för egen del blir det inte lika roligt. Känns helt klart som att vägen till Winchester är trevligare än när de väl hamnar där. Svårt att säga så mycket mer om filmen. Den är helt ok och funkar för stunden men det krävs lite mer än så för att charma mig ordentligt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.9

Les ripoux

Titel: Les ripoux / My New Partner / Muta & kör
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 1984
Regi: Claude Zidi
I rollerna: Philippe Noiret, Thierry Lhermitte, Grace de Capitani, Régine

Handling: Brott lönar sig! I alla fall om brottslingen själv är polis. Så är fallet med René, en snut som har desto fler vänner i undre världen än i polishuset. Langarna, hallickarna, hälarna och hororna - alla känner de René och hans taxa för tjänster och gentjänster. Livet leker för René. Ända till den dag han får en ny polispartner, François, en ung och nybakad snutspoling med högt ställda visioner om att krossa all kriminalitet.

Omdöme: René (Philippe Noiret) är en veteransnut i Paris som sett det mesta. Han har även utvecklat ett noga genomtänkt system som ger honom bonuspengar i fickan. Detta genom att han blundar för diverse småbrott mot att han tar mindre mutor för besväret. Alla är nöjda och brottslingarna håller sig någorlunda i skinnet.


© AMLF

Renés stilla vardag omkullkastas när hans partner åker dit, tack vare René själv. Istället får han en ny partner, François (Thierry Lhermitte). Han kommer inte från Paris men det är inte det största problemet. Det är att han följer lagen till punkt och pricka då han strävar efter att avancera och få en kontorstjänst. Det är raka motsatsen till René som inte kan tänka sig något annat än att fortsätta patrullera Paris gator.


© AMLF

Eftersom de är så olika måste René försöka vara mer diskret. Men det är lättare sagt än gjort och René känner att han inte kan fortsätta med en partner som François. René ventilerar om det hela till sin sambo Simone (Régine), en f.d. prostituerad, som kommer med ett förslag som går ut på att låta François träffa Natasha (Grace de Capitani), Simones yngre kollega.


© AMLF

Muta & kör, som den svenska titeln lyder, är en klassisk fransk buddy cop-komedi. Och den är faktiskt ganska rolig. I synnerhet blir det kul att följa René och skåda hur hans system sätts i verket. Hur han t.ex. betalar för en vara bara för att få tillbaka fem gånger så mycket i växel. Pengar som han mestadels använder till att satsa på hästar då han har ett spelberoende. Men eftersom han får stalltips blir det ofta vinst.


© AMLF

Lite kul att läsa att rättigheterna till en amerikansk remake köptes kort efter filmens premiär i hemlandet. Gene Hackman och Dustin Hoffman lär ha varit påtänkta, dock inte nödvändigtvis som partners. Hade helt klart kunnat se en amerikansk remake funka och lite konstigt att det inte blev av med tanke på att filmen blev en succé. Däremot påminner Philippe Noiret en hel del om Walter Matthau medan Thierry Lhermitte om en ung Alec Baldwin alternativt en av hans bröder.


© AMLF

Även om det är en komedi så är det inte en renodlad komedi som bara ska försöka få en att skratta filmen igenom. Istället har den även en smått melankolisk stämning på sina håll. Det är främst under filmens första halva som humorn lyser igenom mest då René visar hur saker och ting går till medan hans yngre kollega inte gillar metoderna.


© AMLF

Filmen må inte bli så mycket sämre under andra halvan men den ändrar lite karaktär. Humorn övergår till att bli mer allvarlig och situationen de båda kollegorna hamnar i gör att de riskerar att hamna i trubbel på flera håll och kanter. Det förblir småtrevligt och filmen har en viss feel good-känsla, mycket tack vare Philippe Noiret som är lite av en mysfarbror även om René alltså är en korrupt polis som dock menar väl.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

The Life of Chuck

Titel: The Life of Chuck
Genre: Drama/Fantasy/Sci-Fi
Land: USA
År: 2024
Regi: Mike Flanagan
I rollerna: Tom Hiddleston, Chiwetel Ejiofor, Karen Gillan, Mark Hamill, Mia Sara, Jacob Tremblay, Nick Offerman (röst)

Handling: En livsbejakande, genreöverskridande berättelse i tre kapitel som handlar om en vanlig mans liv vid namn Chuck Krantz.

Omdöme: Filmen presenteras i tre kapitel och inleder med det sista kapitlet för att sedan jobba sig bakåt i tiden. I det första kapitlet träffar vi läraren Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) som precis som alla andra oroas över vart världen är på väg. Inte vad som väntar i framtiden utan vad som sker här och nu. Jordens undergång är nära och hans enda tröst är att ensam titta på gamla filmer och ta till flaskan. Han har även en vänskaplig relation till ex-frun Felicia (Karen Gillan) som han oros över när internet och telefonerna slås ut.


© Neon

Det andra kapitlet handlar om Chuck Krantz (Tom Hiddleston) som hyllas överallt med reklam på billboards, radio och tv för sina 39 år. Men vem är Chuck? Ingen verkar ha hört talas om honom. Chuck kommer visa sig ha en upplevelse han och de som bevittnar det sent kommer att glömma. Chuck är nämligen en rackare på att dansa även om han till vardags ägnat sitt liv åt siffror som revisor.


© Neon

I det tredje kapitlet backar vi bandet ytterligare för att följa Chuck som ung där han uppfostras av sin farmor Sarah (Mia Sara) och farfar Albie (Mark Hamill) efter att föräldrarna omkommit i en bilolycka. Hos dem lär sig Chuck ett och annat, inte minst kärleken för dans som han får av sin kära farmor Sarah.


© Neon

En film av Mike Flanagan som tidigare bl.a. gjort Doctor Sleep (2019) och det bygger på en korthistoria av Stephen King. En film som på sina håll hyllats som en modern It's a Wonderful Life (1946) och en feel good-historia. Riktigt så långt skulle jag inte vilja gå. Inte bara att den inte når upp i samma klass som nämnda klassiker utan även att det inte är samma varma feel good-upplevelse.


© Neon

Det är en film som har sina ljusglimtar med fina ögonblick. Flera av de fina stunderna kretsar kring Chucks förkärlek för dans. Även berättarrösten av Nick Offerman funkar bra när den är med och berättar Chucks livshistoria. Visst är det på sina håll en feel good-historia, men det kombineras även med sorg, olycka och vad som verkar vara den stundande apokalypsen.


© Neon

Kombinationen mellan hopp och förtvivlan tillsammans med den genreöverskridande berättelsen och det faktum att man väljer att berätta historien baklänges gör att den har något som sticker ut. Kanske är det dock lite för mycket mörker som hindrar filmen från att ge den rätta feel good-upplevelsen. Dessutom lämnar den en del av fantasy- och sci-fi-elementen lite väl outforskade och oförklarade på sina håll. Hade den gjort ett bättre jobb med att få ihop den biten hade det med största sannolikhet höjt filmen till något mer.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

Yadang: The Snitch

Titel: Yadang: The Snitch
Genre: Kriminaldrama
Land: Sydkorea
År: 2025
Regi: Hwang Byeong-guk
I rollerna: Kang Ha-neul, Yoo Hae-jin, Park Hae-joon, Chae Won-bin

Handling: I knarkvärldens undre kretsar säljer Yadang-informatörer hemligheter - information om andra brottslingar. För vissa är det en väg ut - ett sätt att få strafflindring. För polisen och åklagarna är det ett verktyg för gripanden. I centrum står en farlig triangel: Yadang, polisen och rättsväsendet - där lojalitet är en handelsvara och sanningen är till salu.

Omdöme: Lee Kang-soo (Kang Ha-neul) är en professionell Yadang-informatör som livnär sig på att dela med sig av information som leder till narkotikarelaterade gripanden. Han jobbar dock inte åt polisen utan istället åt åklagaren Goo Gwan-hee (Yoo Hae-jin). Medan Lee till en början håller sig undan ett längre fängelsestraff och tjänar bra på det, har Goo siktet högt ställt. Han vill avancera i karriären och är villig att ta till alla medel för att ta sig dit.


© Megabox Plus M

Vi får se hur Lee kom att bli informatör åt Goo och hur de får ett nära samarbete för att tillsammans nå toppen. Någonstans längs vägen blandas politik in i det hela när en högt uppsatt politikers son blir inblandad i en droghärva. Det gör att Lee tillsammans med narkotikapolisen Oh Sang-jae (Park Hae-joon) och skådespelerskan Uhm Soo-jin (Chae Won-bin) alla faller offer för politiskt rävspel på hög nivå. De tre bestämmer sig för att slå tillbaka mot de som förstörde deras liv.


© Megabox Plus M

När denna korean inleder är det på ett lättsamt sätt som gör att man genast känner att det kan komma att bli en actionkomedi av det hela. Det behöver inte vara fel men allt som oftast brukar det inte bli till något direkt bra när det kommer till den typen av koreansk film. Denna öppningssekvens ger dock inte en bild av hur filmen kommer att se ut när den väl kommer igång.


© Megabox Plus M

Det blir en del att hålla reda på med alla inblandade namnen. Vi har även åklagarmyndigheten, polisen, politiker och en rad kriminella i narkotikabranschen. Det kanske inte blir direkt krångligt eller svårt att hänga med, men det blir inte en enkelspårig historia som man inte skulle behöva koncentrera sig på. Den har mer på gång än vad man initialt kanske tror att den kommer ha.


© Megabox Plus M

Tycker filmen blir bättre och allvarligare längre in och blir nog som bäst när Lee, Oh och Uhm slår sig ihop för att ge igen. Speciellt som allt inte går som på räls som det oftast gör i en Hollywood-mostvarighet. Det finns överraskningar längs vägen och en del mörker som kommer något oväntat. Men det är inte en utpräglad hämndhistoria eller liknande.


© Megabox Plus M

En film som inte må tillhöra toppen av koreansk film men man blir inte heller besviken. Bättre än bara ok skulle man kunna säga. Tillräckligt bra för att vara värd att se, men saknar en bit upp till att bli minnesvärd. Till stor del är det bra produktionskvalitet på filmen och fotot håller genomgående bra klass. Helt enkelt en gedigen koreansk film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.8

Rocket Gibraltar

Titel: Rocket Gibraltar
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Daniel Petrie
I rollerna: Burt Lancaster, Suzy Amis, Patricia Clarkson, Bill Pullman, John Glover, Kevin Spacey, Macaulay Culkin, David Hyde Pierce

Handling: En åldrande patriark samlar sin familj för att fira sin 77-års dag. Hans barn älskar honom men förstår honom inte. Men han har mycket bra kontakt med sina barnbarn som lovar att fullfölja hans minst sagt ovanliga önskan, något som ska göras efter hans död.

Omdöme: Levi Rockwell (Burt Lancaster) ska fylla 77 år och det ska givetvis firas. Den pensionerade änklingens hela familj samlas hos honom ute på Long Island, New York. Hans fyra vuxna barn och deras familjer, inklusive ett antal av Levis barnbarn har kommit för att fira honom. Levi är glad att träffa sin stora familj men hans hälsa är inte den bästa och han är ofta trött vilket leder till en rad tupplurar under dagen.


© Columbia Pictures

Eftersom det är sommar och det finns mycket att förbereda inför födelsedagsfirandet, har barnen fullt upp med sitt medan barnbarnen hittar ett projekt att hålla på med tillsammans. Efter att deras kära far- och morfar Levi berättat en historia för dem nere vid vattnet om vikingar, får hans yngsta barnbarn Cy Blue (Macaulay Culkin) en idé. De ska fixa till en gammal övergiven skuta kallad för "Rocket Gibraltar" till ett vikingaskepp och ge det i present till Levi.


© Columbia Pictures

En smågemytlig liten film som samlat flera kända namn och ansikten. Det känns även upplagt för ett fint familjedrama med diverse intriger. De vuxna är dock inte av så stort intresse som de borde vara. Främst visar de sig vara självupptagna och har fullt upp med att försöka övertyga sig själva om hur bra de är. De glömmer liksom bort att kolla hur Levi har det, hur han mår och vad han vill.


© Columbia Pictures

Istället blir det barnbarnen som förstår Levi bäst. I synnerhet är det Cy Blue som har ett speciellt band till sin morfar. De andra barnbarnen kallar honom synsk då han verkar veta saker de andra inte känner eller vet. Projektet de jobbar på visar deras kärlek och de vuxna är helt ovetandes om vad deras barn har för sig då de själva är upptagna med sitt.


© Columbia Pictures

Vill gilla filmen mer än jag gör då den borde kunna vara mer än ok. Den borde vara mysigare, ge mer sommarkänsla och greppa tag i en. Känns dock som det saknas ett och annat för att lyfta historien. Visst har den ett budskap och relationen mellan Levi och barnbarnen är oftast fin, men det når inte fram fullt ut. Dessutom är det lite av en snyfthistoria istället för en feel good-historia som trots allt hade varit att föredra. Särskilt då den inte tar tillvara på intrigerna som de vuxna hade kunnat stå för.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Movies-Noir Oscars - 2024

2024 har varken de starkaste filmerna eller prestationerna, men det finns ett par bra filmer och prestationer som sticker ut. Bästa film tar även hem bästa internationella film. Både bland manlig och kvinnlig huvudroll stod det främst mellan tre medan det var desto jämnare och svårare att välja ut en vinnare bland birollerna.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
Anora
Conclave
The Count of Monte Cristo
La infiltrada / Undercover
Miki
Nr. 24
Touch




BÄSTA FILM:
Flow







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Flow (Lettland)



UTMANARNA:
The Count of Monte Cristo (Frankrike)
La infiltrada / Undercover (Spanien)
Miki (Slovakien)
Nr. 24 (Norge)
Touch (Island)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Ralph Fiennes (Conclave)



UTMANARNA:
Adrien Brody (The Brutalist)
Keith Kupferer (Ghostlight)
Robert Stadlober (Goebbels and the Führer)
Joaquin Phoenix (Joker: Folie á Deux)
Jesse Plemons (Kinds of Kindness)
Shea Whigham (Lake George)
Milan Ondrík (Miki)
Ben Foster (Sharp Corner)
Abou Sangare (Souleymane's Story)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Jessica Lange (The Great Lillian Hall)



UTMANARNA:
Mikey Madison (Anora)
Helga Guren (Elskling / Loveable)
Fernanda Torres (I'm Still Here)
Carolina Yuste (La infiltrada / Undercover)
Carrie Coon (Lake George)
Hilary Swank (Ordinary Angels)
Saoirse Ronan (The Outrun)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
Guy Pearce (The Brutalist)



UTMANARNA:
Kieran Culkin (A Real Pain)
Karren Karagulian (Anora)
Stanley Tucci (Conclave)
Brendan Gleeson (Joker: Folie á Deux)
Willem Dafoe (Kinds of Kindness)
Ed Harris (Love Lies Bleeding)
Steve Buscemi (Psycho Therapy: The Shallow Tale of a Writer Who Decided to Write About a Serial Killer)
John Lithgow (The Rule of Jenny Pen)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Kathy Bates (The Great Lillian Hall)



UTMANARNA:
Felicity Jones (The Brutalist)
Katherine Mallen Kupferer (Ghostlight)
Trine Dyrholm (The Girl with the Needle)
Emma Stone (Kinds of Kindness)