Wild Bill

Titel: Wild Bill
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Storbritannien
År: 2011
Regi: Dexter Fletcher
I rollerna: Charlie Creed-Miles, Will Poulter, Sammy Williams, Liz White, Leo Gregory, Neil Maskell, Olivia Williams, Andy Serkis

Handling: Bill Hayward återvänder hem, efter att ha suttit i fängelse i 8 år, för att nu finna att hans 11 och 15 år gamla söner övergivits av sin mor...

Omdöme: Bill (Charlie Creed-Miles), även kallad Wild Bill, kommer ut från fängelset efter 8 år. Han återvänder hem till familjen bara för att få reda på att hans två söner, 15-årige Dean (Will Poulter) och 11-årige Jimmy (Sammy Williams), lämnats ensamma av sin mor för snart ett år sen. Dean är allt annat än glad över att återse sin far, inte minst då de sociala tjänsterna gör hembesök då de får reda på att sönerna lämnats ensamma.


© 20ten Media

Dean har tagit på sig fadersrollen genom att jobba på en byggarbetsplats. Jimmy har det tufft och förvirrad som han är skolkar han ofta och hittar på dumheter, men i grunden är han en bra pojke. Bill blir uppsökt av kriminella från sitt förflutna som ger honom en chans att tjäna pengar på drogförsäljning. Men Bill kämpar hårt för att inte falla in i den kriminella banan igen då han vill vara där för sina söner.


© 20ten Media

När denna brittiska film togs an talade det mesta för en viss typ av brittisk gangsterfilm. Postern, handlingen med en kriminell som återvänder hem och trailern talade sitt tydliga språk. Dessutom regidebut av Dexter Fletcher som en gång i tiden var med i Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) av Guy Ritchie. Lite förvånande men ganska skönt visar sig filmen inte riktigt följa i dess fotspår.


© 20ten Media

Filmen visar sig mer vara seriös i en fars strävan att göra rätt för sig efter att ha varit en dålig förebild i alla dessa år. Wild Bill är allt annat än vild när han tar sig i kragen då han inser vad som står på spel. Han vill varken se sina söner bli omhändertagna av de sociala tjänsterna eller åka in igen. Det är dags att ta ansvar och hålla sig på rätt sida av lagen, något som inte blir lätt med de kriminella som drar i honom och även lockar in en av sönerna i deras verksamhet.


© 20ten Media

Det blir nästan mer som en festivalfilm än en film som skulle göras endast för att underhålla. Något överraskande men den visar sig ha mer djup och värme än vad den verkade ha på ytan. Den blir också bättre och tätare när insatserna höjs. Det viktigast för Bill blir inte längre han själv utan hans söners välbefinnande. Han inser att det är värt att slåss för vad som är viktigast här i livet och vad som ger honom mest lycka.


© 20ten Media

Något som blir lyckat är karaktärerna och prestationerna. Från Bill och sönerna Dean och Jimmy, till kvinnorna i deras liv, de kriminella och socialarbetarna, känns det som varje karaktär fyller en funktion och spelas bra av duktiga brittiska skådespelare. Det gör även att historien och filmen engagerar och får en att bry sig hur det ska gå, inte minst för Bill och hans söner.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Insomnia

Titel: Insomnia
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2002
Regi: Christopher Nolan
I rollerna: Al Pacino, Robin Williams, Hilary Swank, Maura Tierney, Martin Donovan

Handling: Will Dormer är en mordutredare från Los Angeles som med sin partner beger sig till ett öde Alaska för att utreda ett otäckt mord på en ung flicka. En listig mördare och en tragisk olycka försätter Dormer i en omöjlig situation. Under press och utan sömn, till slut vet han inte vad som är verklighet eller dröm...

Omdöme: Efter att ett mord begåtts på en 17-årig skolflicka i Alaska, ber den lokala polisen om hjälp utifrån. Mordutredaren Will Dormer (Al Pacino) och hans partner Hap Eckhart (Martin Donovan) flyger in från Los Angeles. De är under internutredning och ser det hela som ett sätt att få bort dem från rampljuset under tiden som utredningen fortlöper.


© Warner Bros.

Dormer är en rutinerad och mycket erfaren mordutredare som genast upptäcker två saker på plats i Alaska. Det ena är att de har att göra med en iskall mördare som tog sin tid att ta bort alla spår som skulle kunna knyta gärningsmannen till offret. Med största sannolikhet kände offret sin mördare. Det andra är att det under denna årstid är dagsljus dygnet runt, något som kommer leda till att Dormer förblir sömnlös under sin vistelse.


© Warner Bros.

Will och Hap assisteras av lovande lokalpolisen Ellie Burr (Hilary Swank) som noggrant följt Will Dormer och är villig att lära sig av sin förebild. Utredningen leder dem i två olika riktningar. Dels Randy (Jonathan Jackson) som var pojkvän till offret. Dels författaren Walter Finch (Robin Williams) som bor i Alaska och vars böcker offret hade i sitt rum och i ryggsäcken under försvinnandet.


© Warner Bros.

Efter att Christopher Nolan visade vad han var kapabel till med utmärkta Memento (2000), kände filmens producent Steven Soderbergh att de hittat regissören för denna amerikanska remake på norska Insomnia (1997). Nolan levererar också med sin stil som gör att det blir mer än bara en ordinär thriller i mängden.


© Warner Bros.

Filmen lyckas bra med att fånga isolationen och landskapet uppe i Alaska. Det är en fridfull och oftast vacker plats men även isolerad och påfrestande för psyket, särskilt för någon som är van vid storstadslivet. De vita nätterna blir extra jobbiga för Will Dormer som kommer att lida av sömnlöshet, något som påverkar hans omdöme och humör.


© Warner Bros.

Det tar halva filmen innan Robin Williams dyker upp när Walter Finch kliver in i handlingen. Det blir också bättre och mer nerv nu. Det skiljer sig dock en del från den typiska jakten på en mördare eftersom Finch har en hållhake på Dormer. På sätt och vis kan man till en början känna att det är lite krystat att Dormer skulle låta sig dras in i katt och råtta-leken, men när man får reda på mer om hans bakgrund känns det vettigt. Det skapar också en intressant dynamik mellan Dormer och Finch som höjer insatserna.


© Warner Bros.

Tycker det är en thriller som gör en hel del bra utan att något skulle hålla mästarklass. Helt enkelt en gedigen thriller som levererar något som är rakt igenom bra. Inte spektakulärt på något sätt men fortfarande klart bra. Det inkluderar prestationerna av de tre tidigare Oscarsvinnarna Al Pacino, Robin Williams och Hilary Swank, fotot som fångar naturen och skådeplatsen bra, musiken som hela tiden behåller stämningen och aldrig tar över för mycket och en stegrande spänning hela vägen till slutet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

The Castle

Titel: The Castle
Genre: Komedi
Land: Australien
År: 1997
Regi: Rob Sitch
I rollerna: Michael Caton, Anne Tenney, Tiriel Mora, Eric Bana

Handling: En familj lever lyckliga i sitt hus precis intill Melbournes flygplats. När myndigheterna vill riva deras hus tvingas de flytta. Men familjen kämpar för att få stanna och tar fallet ända upp i högsta domstolen.

Omdöme: Familjen Kerrigan består av Darryl (Michael Caton) som är fadern och driver bilbärgningsfirman Kerrigan's, hans fru Sal (Anne Tenney) som är hemmafru och som älskar att hålla på med keramik och laga mat, de tre sönerna Dale (Stephen Curry) som berättar historien, Steve (Anthony Simcoe) som alltid är ute efter att göra fynd i "gula tidningen" samt Wayne (Wayne Hope) som sitter i fängelse för medverkan i ett väpnat rån. Plus pappa Darryls ögonsten, dottern Tracey (Sophie Lee) som är hårfrisörska och gifter sig med Con (Eric Bana).


© Roadshow Entertainment

Darryl känner att han gjorde ett kap när han köpte familjens hus. De har nära till flygplatsen som är precis bakom stängslet, de stora elledningarna går över huset och marken är rik på bly. Vad mer kan man önska sig? Men när flygplatsen ska expandera vill myndigheterna köpa upp familjens hus tillsammans med ett par grannars hus i området. Familjen Kerrigan och de övriga grannarna är dock inte intresserade av pengarna, speciellt som de inte skulle ha råd med att köpa hus någon annanstans.


© Roadshow Entertainment

Darryl, som är den evige optimisten, tror att det bara är att tacka nej och bo kvar. Men när det visar sig att lagen säger att de måste flytta, tar han det vidare till domstol. Med hjälp av juristen Dennis Denuto (Tiriel Mora), som försvarade sonen Wayne som fick åtta års fängelse, tar Darryl och grannarna upp kampen. De kämpar inte för att få behålla sitt hus, de kämpar för att behålla sitt älskade hem.


© Roadshow Entertainment

Hyllad australiensisk film som inte bara blev en storsuccé utan även anses vara en av Australiens bästa filmer någonsin av australiensarna själva. Främst är det för att den skildrar en arbetarklassfamilj på ett charmigt vis och optimismen som inte minst Darryl besitter smittar av sig. Det är inte som så att han är särskilt smart eller bildad men han älskar sin familj, sitt hem som är hans slott och han tänker göra allt för att de ska få bo kvar.


© Roadshow Entertainment

Att filmen inte är särskilt påkostad och spelades in på endast 11 dagar behöver inte betyda att det inte är en bra film. Dock får man lite TV-films känsla över produktionen med ett lite grått foto, ungefär som TV-serier hade på den här tiden med en del studiokänsla. Det är lite synd då filmen annars har hjärtat på rätt ställe och menar väl.


© Roadshow Entertainment

Om man bortser från filmens look så är det en film som växer på en. Efter ett tag uppskattar man Darryl Kerrigan som är en skön karaktär och spelas bra av Michael Caton. De övriga sticker inte direkt ut på samma sätt som han gör, även om det är kul att se Eric Bana som svärsonen Con i sin första filmroll.


© Roadshow Entertainment

Vad som slår mig med Darryl Kerrigan och delvis med familjen är att de på sätt och vis är lite som en australiensisk motsvarighet till familjen Griswold. Nu är inte Darryl lika klantig eller ställer till det på samma sätt, men det finns trots allt vissa likheter mellan familjen Kerrigan och familjen Griswold. Främst är det nog att det finns en positiv anda hela tiden. De är lyckliga för vad de har och att de har varandra, något som alltid är ett fint budskap man kommer långt med. Med det sagt är filmen inte mer än ok, inte superrolig eller något speciellt för egen del. Men uppenbarligen älskas den av många.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

The Bucket List

Titel: The Bucket List / Nu eller aldrig
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2007
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Jack Nicholson, Morgan Freeman, Sean Hayes, Beverly Todd

Handling: Rike Edward Cole och mekanikern Carter Chambers lever i varsin värld. Deras vägar korsas när de får dela rum på ett sjukhus och snart upptäcker de att de faktiskt har två saker gemensamt: en önskan att använda den tid de har kvar till att göra allt som de alltid ha velat gjort innan de lämnar jordelivet samt ett begär att hitta sig själva. Tillsammans gör de sin livs resa och under resans gång blir de vänner som lär sig att leva livet.

Omdöme: Edward Cole (Jack Nicholson) och Carter Chambers (Morgan Freeman) har båda drabbats av cancer och får dela rum på sjukhuset. Carter är till vardags bilmekaniker och genomgår behandling medan Edward äger sjukhuset där han genomgår en svår operation. Under dagarna och veckorna som kommer pratar de båda herrarna om det ena och det andra. Så pass att de snart blir vänner.


© Warner Bros.

En dag börjar Carter skriva ner en lista, en bucket list på saker han vill hinna göra här i livet innan han dör. Vad som till en början är en personlig lista blir snart en gemensam lista då Edward känner att de sitter i samma båt då prognosen säger att de endast har ett par månader kvar att leva.


© Warner Bros.

De nyfunna vännerna bestämmer sig för att ge sig ut och uppleva sakerna de skrivit ner på sin gemensamma lista. Eftersom pengar inte är något problem för Edward, beger de sig världen runt i hans privatjet. De ser och upplever saker de bara drömt om men det blir också ett sätt att hitta sig själva. Kanske inser de vad de saknar mest av allt här i världen.


© Warner Bros.

Något som är tydligt med den här filmen är att om det varit andra skådespelare av lägre klass än Jack Nicholson och Morgan Freeman, är det dels osäkert om filmen ens hade setts och dels om den kunnat funka. Det är nämligen ett jobbigt och deprimerande tema om en livshotande sjukdom vilket inte är något man vill se i första taget. Men dess två huvudrollsinnehavare och regissören Rob Reiner gör att filmen är värd en chans.


© Warner Bros.

Jack Nicholson och Morgan Freeman är mycket riktigt bra och ytterst viktiga för att filmen ska funka. Det får dock sägas att första tredjedelen som utspelar sig på sjukhuset är lite småjobbig att se och man väntar mest på att de ska ta sig därifrån. Det blir genast bättre när Edward och Carter beger sig ut i världen. Nu känner man sig lite hoppfull även om filmen inleder med slutet vilket man hela tiden har i bakhuvudet. Förvisso visar det sig inte riktigt ligga till exakt som man tror men det skapar trots allt en lite sorglig känsla.


© Warner Bros.

Skönt nog är filmen inte så tung och deprimerande som ämnet skulle kunna vara men det är inte heller någon lättsam film som skulle bli till en skrattfest eller liknande. Främst blir det en film om vänskap och att passa på att utforska, se och uppleva saker. Att leva sitt liv och ta tillvara på tiden man har här på Jorden. En del budskap med andra ord och det är ingen tokig film, mycket tack vare sina två stjärnor. Men överlag är det inte direkt upplyftande så det finns andra filmer man hellre ska se om man vill bli på gott humör.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

As Good as It Gets

Titel: As Good as It Gets / Livet från den ljusa sidan
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1997
Regi: James L. Brooks
I rollerna: Jack Nicholson, Helen Hunt, Greg Kinnear, Cuba Gooding Jr

Handling: Den osannolika förbindelsen mellan tre helt olika New York-bor: En snabbkäftad romanförfattare med fobier, en servitris som även är ensamstående mor och en homosexuell konstnär. Och det finns en fjärde komplicerad personlighet också. En hund som ordnar kontakten mellan dem...

Omdöme: Melvin Udall (Jack Nicholson) är en författare som bor i New York. Han är lite egen och gör saker annorlunda än de flesta. Kanske är han missförstådd då han säger som det är och vad han tycker. Mest av allt vill han bli lämnad i fred och sköta sitt. Hans granne, homosexuelle konstnären Simon (Greg Kinnear) och hans kära hund Verdell, hamnar i konflikt med Melvin.


© TriStar Pictures

Melvin har sina rutiner eller fobier vilket innebär att han bara vill äta på samma restaurang, sitta vid samma bord och betjänas av samma servitris, Carol (Helen Hunt). Hon vet hur han vill ha det och är inte sen med att säga emot på ett sätt som Melvin uppskattar, även om han har en tendens att göra henne och de flesta andra upprörda med sin raka stil.


© TriStar Pictures

Efter att Simon blivit misshandlad under ett rån förändras det mesta. Någon måste ta hand om hunden Verdell och Melvin blir tvingad att ställa upp. Det blir starten på en förändring. Melvin börjar sakta men säkert visa att han har ett stort hjärta vilket kommer påverka Simon och inte minst Carol som kämpar med sin ständigt sjuke son.


© TriStar Pictures

Vissa filmer som man gillat och ser om lever inte upp till förväntningarna. Andra blir bättre med tiden, även om de uppskattades en hel del redan tidigare. Denna hör till den senare kategorin. En film som uppskattades både första och andra gången den sågs. Man ska dock inte se om sådana här filmer alltför ofta, men då och då ska de plockas fram när man är upplagd för en riktigt bra feel good-film.


© TriStar Pictures

Det första man måste hylla är en trio skådespelare. Jack Nicholson, vad kan man säga? En av hans paradroller. Det är inte bara hur han levererar replikerna som varvar bitska och elaka kommentarer med charmiga och hjärtliga komplimanger. Det är även hans kroppsspråk och minspel, hans förmåga att vara Melvin som går från att ses som en skitstövel till något av ett helgon, och allt där emellan.


© TriStar Pictures

Helen Hunt har aldrig varit bättre och tar fram hela sin arsenal som skådespelerska. Hon klarar av att matcha Nicholson och deras samspel höjer filmen ett snäpp på egen hand. Hon uppvisar en självklarhet men än viktigare känns det naturligt och inte som att hon spelar över eller liknande. Och så har vi Greg Kinnear i rollen som Simon som tillsammans med hunden Verdell egentligen blir de som för samman Melvin och Carol.


© TriStar Pictures

James L. Brooks skrev och regisserar filmen och han ska ha en stor eloge för hur han får ihop allt med filmen. Det börjar med ett bra manus vilket skapar starka karaktärer som duktiga skådespelare kan jobba med och det är precis vad man får. Det blev det tredje samarbetet mellan Brooks och Nicholson efter Terms of Endearment (1983) och Broadcast News (1987). Ett fruktfullt samarbete som kulminerade med denna film.


© TriStar Pictures

Det finns många scener som får en att skratta gott och i grunden är det en komedi. Men det finns mycket mer än så att ta med sig från filmen. Gott om hjärta, värme och utmärkta prestationer, inte minst de båda huvudrollerna som belönades med varsin Oscar. En film som förtjänar att hyllas lite extra då den inte bara håller utan kanske även uppskattas mer och mer.


5 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 7.7

Whisky Romeo Zulu

Titel: Whisky Romeo Zulu
Genre: Drama/Thriller
Land: Argentina
År: 2004
Regi: Enrique Piñeyro
I rollerna: Enrique Piñeyro, Mercedes Morán, Alejandro Awada, Adolfo Yanelli

Handling: Filmen beskriver de händelser som ledde fram till flygolyckan i Buenos Aires den 31 augusti 1999 då 67 personer omkom. En före detta kapten från det berörda flygbolaget, argentinska LAPA, har regisserat och spelar själv huvudrollen i denna berättelse om hur hans arbetsgivare pressade sina anställda att offra säkerheten för att maximera bolagets vinst.

Omdöme: Argentinske piloten endast känd som T (Enrique Piñeyro) har blivit befordrad till kapten vilket innebär att han numera får sköta spakarna som chefspilot på passagerarflygen. Han flyger åt argentinska flygbolaget LAPA som är ett lågprisbolag.


© Aquafilms

I princip inför varje flygning finns det något strul med planet, bristfällig säkerhetsutrustning eller annat som han måste påtala. Mestadels är mekanikerna och cheferna väl medvetna om problemen men försäkrar honom om att det är i sin ordning och att han ska ignorera larmen.


© Aquafilms

T kommer också minnas tillbaka på sin barndom då han träffade sin barndomskärlek. När han träffar henne på nytt som vuxen är Marcela (Mercedes Morán) gift men öppen för att träffa och umgås med honom. Historien följer även distriktsåklagaren Fiscal (Adolfo Yanelli) som utreder flygbranschen, lyssnar på ljudupptagningar från cockpit och granskar annat material.


© Aquafilms

Hade det här varit en Hollywood-film hade den förmodligen berättats på ett rakare vis. Som det är nu är man som tittare inte säker på vad som väntar om man inte känner till handlingen. Att något hänt eller kommer att hända ligger i luften men man vet inte vem eller vilka som är inblandade och hur det går till. Eftersom filmen berättas icke-linjärt hoppar man mellan T:s liv som pilot, hans tillbakablickar till barndomen och möte med Marcela samt distriktsåklagaren som samlar material och intervjuar inblandade.


© Aquafilms

Vad vi har är en verklighetsbaserad historia som berättas helt och hållet av Enrique Piñeyro. Han spelar huvudrollen som piloten T och har dessutom regisserat, skrivit manuset och producerat. Det hela bygger på hans upplevelser som pilot åt LAPA och varningssignalerna han såg och rapporterade om. Att en pilot sadlat om och själv skapat en fullt duglig långfilm av det här slaget måste vara högst ovanligt. Men det ger filmen en stor gnutta realism, inte bara med detaljerna utan även det faktum att han själv flyger planen i flygscenerna.


© Aquafilms

Filmen är främst ett drama, nästan som ett dokudrama om händelserna. Men det blir ganska intressant att följa historien och se vart det ska leda. Man blir minst sagt mörkrädd när man ser hur flygbolaget agerar. Hur arroganta och nonchalanta de är vad gäller reglerna och säkerheten som är så otroligt viktig. Helt ofattbart att de sätter människors liv på spel, inklusive piloternas. Och piloterna vet att om de vägrar eller klagar riskerar de att bli av med sina jobb och bli svartlistade.


© Aquafilms

Kanske kunde filmen gjorts mer spännande och till mer av en thriller. Dock blir det mer av den varan längre in när bitarna faller på plats. Nu blir det nästan en konspirationsthriller av det hela då både T och distriktsåklagaren fruktar för sina liv då de vill tystas. Det leder till en effektiv film som visar hur farligt det är när företag vill spara in pengar och tar onödiga risker. 99 av 100 gånger kanske det går vägen, men förr eller senare kommer det att gå ordentligt åt skogen och då finns ingen återvändo.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

The Battered Bastards of Baseball

Titel: The Battered Bastards of Baseball
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2014
Regi: Chapman Way, Maclain Way

Handling: Den färgstarka och sanna historien om Portland Mavericks, ett oberoende baseball-lag som bildades av skådespelaren Bing Russell på 1970-talet.

Omdöme: Skådespelaren Bing Russell, far till Kurt Russell, blev som ung förälskad i baseball och passionen höll sedan i sig resten av livet. Efter att hans baseballkarriär tog slut relativt tidigt, packade han väskorna och tog med sig familjen från östkusten ut till Kalifornien på västkusten. Där blev Bing Russell en birollsskådis i filmer och TV-serier, inte minst 13 år som sheriffen på populära TV-serien "Bonanza".


© Netflix

År 1973 återgick Bing Russell till sin stora passion. Baseball-laget i Portland flyttade och han såg en möjlighet att starta ett nytt lag i en lägre division. Men alla lag var farmarlag till de professionella klubbarna. Det var inget som stoppade honom då han startade ett oberoende lag - Portland Mavericks. De var sin egen chef och skulle inte vara beroende av någon annan eller se sina bästa spelare bli uppkallade under säsongen.


© Netflix

Priset för att starta klubben var inte så jättestor, men hur skulle klubben rekrytera spelare då alla bra spelare var plockade av de andra klubbarna? De anordnade en laguttagning öppen för allmänheten. Runt 300 hoppfulla från staden men även från andra platser dök upp för en chans att få spela baseball. De skulle inte få någon hög lön men drömmen om att få spela baseball drev dem, och en chans att bli upptäckta av större klubbar.


© Netflix

Med hjälp av Kurt Russell, mamma Lou Russell, gamla spelare för klubben och även Todd Field, som kom att bli en Oscarsnominerad regissör och som var lagets unga "materialförvaltare", berättas historien om Bing Russell och hans resa med Portland Mavericks.


© Netflix

Vi får se hur laget tog ligan och staden med storm och blev en sensation tack vare Bing Russells ledarskap, öga för talang och sinne för showbusiness. Han ville att spelarna och fansen skulle ha kul, det viktigaste inom baseball, och det var precis vad laget levererade. Uppenbarligen påverkade laget många på ett positivt sätt. Inte minst spelarna som fick en chans, kunde vara sig själva och mest av allt kunde ha kul tillsammans.


© Netflix

När jag först hörde talas om dokumentären hade jag fått för mig att Bing Russell satte ihop ett baseball-lag för skådespelare, typ ett Hollywood-lag som spelade för skojs skull. Men det visar sig vara mer seriöst än så. Även om det inte är på allra högsta elitnivå var det i ligasystemet och satte avtryck på mer än ett sätt. Kul att ha sett, men hade ändå förväntat mig lite mer. Kanske mer intressant om man är insatt i baseball och dess historia, men själva historien om Portland Mavericks och det faktum att det var Kurt Russells far gör det lite mer speciellt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0