L.A. Confidential

Titel: L.A. Confidential / L.A. konfidentiellt
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Curtis Hanson
I rollerna: Guy Pearce, Russell Crowe, Kevin Spacey, James Cromwell, Kim Basinger, Danny DeVito, David Strathairn, Ron Rifkin, Simon Baker

Handling: Los Angeles i början av 50-talet. Sex personer hittas brutalt mördade på det nattöppna fiket Night Owl. En av de döda är en före detta polis, vilket får hans kollegor att arbeta extra hårt med att hitta de skyldiga. Fallet verkar gå mot en snabb upplösning men poliserna Bud, Ed och Jack känner på sig att något inte stämmer.

Omdöme: Polisen har fullt upp med att bekämpa brottsligheten och upprätthålla lag och ordning i 1950-talets Los Angeles. Men de måste samtidigt försöka tackla den ökade korruptionen i samhället, som även genomsyrar poliskåren.



© Warner Bros.

Ed Exley (Guy Pearce) är en mycket lovande ung polis som strävar efter att avancera till mordroteln och kliva ut ur sin polisfars skugga. Hans chef, kapten Dudley Smith (James Cromwell), är inte säker på om han har vad som krävs för mordroteln. Polisdetektiverna där måste vara villiga att tänja på reglerna, använda våld och diverse fula knep för att få misstänkta att erkänna. Ed är övertygad om att han har vad som krävs genom hårt polisarbete, men han ska inte underskattas när han pressas in i ett hörn.



© Warner Bros.

En som definitivt har vad som krävs ute på fältet är Bud White (Russell Crowe), något som gjort honom till en favorit hos Dudley. Han är villig att göra vad som helst för att få resultat, vare sig det är att använda våld eller skipa rättvisa utan rättsliga processer. Sedan har vi narkotikapolisen Jack Vincennes (Kevin Spacey), en polis som gillar att stå i centrum - inte minst genom att tjäna en extra hacka som teknisk konsult på en polis-TV-serie eller samarbeta med tabloidjournalisten Sid Hudgens (Danny DeVito) för att gripa kändisar.



© Warner Bros.

Efter att ett massmord skett på det nattöppna fiket Nite Owl, där en f.d. polis är ett av offren, sätter Los Angeles-polisen in alla resurser för att finna de skyldiga. Ed, Bud och Jack följer upp olika spår med hjälp av sina varierade metoder. Buds instinkt leder honom till Lynn Bracken (Kim Basinger), en lyxprostituerad som jobbar åt mystiske och rike Pierce Patchett (David Strathairn).



© Warner Bros.

Filmen bygger på en bok av James Ellroy och manuset skrevs av Brian Helgeland tillsammans med Curtis Hanson över en period på två år. De bestämde sig för att koncentrera sig på de tre poliserna Ed, Bud och Jack för att kunna göra en film av boken. Ett val som visade sig vara helt rätt. Annars hade filmen dels kunnat bli för spretig, och dels kanske inte haft samma driv för att föra handlingen framåt som nu. Manuset blev också välförtjänt Oscarsbelönat.



© Warner Bros.

Detta är en film som setts ett par gånger och alltid uppskattas. Den är lika njutbar varje gång och har legat på en stark fyra i betyg. Frågan är dock om den inte förtjänar att höjas till en femma nu - det känns liksom dags för det. Vad som blir avgörande är manuset, handlingen som verkligen visar vilken klassfilm det är. Filmen gör en hel del bra, men allt börjar med manuset.



© Warner Bros.

Ett intressant men vågat val är att låta två relativt okända skådespelare (men kända inom australiensisk film) axla två av de tre huvudrollerna. Tanken var att tittarna inte skulle veta vad de kunde förvänta sig. Guy Pearce och Russell Crowe överglänser också den mer kända Kevin Spacey, även om han också funkar bra. James Cromwell är nog ändå vassast som poliskaptenen som tar av sig silkesvantarna.



© Warner Bros.

Vad som också funkar är att filmen, trots att den utspelar sig på 50-talet, känns både modern och fräsch. Bakgrundsdetaljerna finns där, men står aldrig i vägen för berättelsen. Resultatet är en filmupplevelse utan störningsmoment. Istället blir det en ny filmisk upptäckt varje gång filmen tas an. Lite som om en riktigt vass film-noir skulle kombineras med The Untouchables (1987) och göras ännu vassare.



4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 8.2

Midnight Run

Titel: Midnight Run
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Brest
I rollerna: Robert De Niro, Charles Grodin, Yaphet Kotto, John Ashton, Dennis Farina, Joe Pantoliano, Philip Baker Hall

Handling: Jack Walsh är en före detta polis som numera jagar reda på brottslingar och får betalt för det. Han får i uppdrag att hitta Jonathan Mardukas. Men det visar sig bli aningen svårt att få med honom hem. Han har nämligen maffian, FBI och en av sina kollegor efter sig.

Omdöme: F.d. Chicago-polisen Jack Walsh (Robert De Niro) är numera en prisjägare som letar rätt på efterlysta brottslingar och plockar in dem mot betalning. Vanligtvis får han ett par hundra eller tusen dollar för besväret. Denna gång handlar det om klart mycket mer pengar som han skulle kunna pensionera sig med.


© Universal Pictures

Borgenären Eddie Moscone (Joe Pantoliano) är desperat. Eftersom han är i färd med att förlora upp emot en halv miljon dollar ifall Jonathan Mardukas (Charles Grodin) inte är i hans förvar vid midnatt på fredag, är han villig att betala Jack $100.000 om han lyckas leverera honom i tid.


© Universal Pictures

Jack använder sina kunskaper och kontakter från tiden inom polisen för att lokalisera Jonathan som förskingrat $15m från maffiabossen Jimmy Serrano (Dennis Farina). Serrano var orsaken till varför Jack tvingades lämna Chicago-polisen. Jack och Jonathan får nu Serranos män efter sig, men även FBI ledda av specialagent Alonzo Mosely (Yaphet Kotto) och Jacks prisjägarkollega Marvin Dorfler (John Ashton).


© Universal Pictures

Serrano vill döda Jonathan Mardukas, inte bara för att han kommit undan med en stor summa pengar utan främst för att han sitter på känslig information som kan sätta dit Serrano. FBI vill plocka in Mardukas för att kunna sätta dit Serrano. Eddie är orolig för att Jack inte ska lyckas och skickar därför Marvin efter dem. Och Jack får inte bara alla efter sig, han måste även dras med Jonathan som går honom på nerverna.


© Universal Pictures

Vissa favoriter är värda att se om och om igen. För trots att denna film setts många gånger och minns ganska väl, är det en typ av film som alltid gör en på bra humör. Martin Brest hade gjort favoriten Beverly Hills Cop (1984) ett par år tidigare och han har plockat med sig samma entusiasm. Det är en film full av skaparglädje med en hel del minnesvärda scener och karaktärer filmen igenom.


© Universal Pictures

Robert De Niro och Charles Grodin blir ett bra radarpar som ger sig ut på en road trip som ska ta dem från New York till Los Angeles. De gnabbas och har sig som ett gammalt par. Till en början ogillar de varandra och Jonathan tar till alla knep han känner till för att försöka komma undan. Jack Walsh är mer street smart medan Jonathan Mardukas är lurig.


© Universal Pictures

Yaphet Kotto är helskön som ledande FBI-agenten Alonzo Mosely vars tålamod blir ordentligt testat. Likväl är John Ashton underbar att skåda som småkorkade Marvin Dorfler som tror han är smart men hela tiden tabbar sig när det väl gäller. Han dyker gång på gång upp som gubben i lådan och bidrar med en hel del humor. Detsamma kan sägas om Joe Pantoliano som den upprörde och sliskige borgenären. Dennis Farina som Jimmy Serrano och hans två maffiamedhjälpare ska inte heller glömmas bort. Det är helt enkelt en film fylld med utmärkta karaktärer och prestationer.


© Universal Pictures

Vad som till slut cementerar filmen som en klassiker är hur den får ihop allt när man når upplösningen. I princip alla karaktärer samlas på ett och samma ställe och det är både smart och roligt. Helt enkelt ett välskrivet manus och en film som inte har någon uppenbar svacka under de två timmarna. Dessutom med en del hjärta längs vägen och även på slutet vilket på ett passande vis sätter punkt för denna favorit.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.5

As Good as It Gets

Titel: As Good as It Gets / Livet från den ljusa sidan
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1997
Regi: James L. Brooks
I rollerna: Jack Nicholson, Helen Hunt, Greg Kinnear, Cuba Gooding Jr

Handling: Den osannolika förbindelsen mellan tre helt olika New York-bor: En snabbkäftad romanförfattare med fobier, en servitris som även är ensamstående mor och en homosexuell konstnär. Och det finns en fjärde komplicerad personlighet också. En hund som ordnar kontakten mellan dem...

Omdöme: Melvin Udall (Jack Nicholson) är en författare som bor i New York. Han är lite egen och gör saker annorlunda än de flesta. Kanske är han missförstådd då han säger som det är och vad han tycker. Mest av allt vill han bli lämnad i fred och sköta sitt. Hans granne, homosexuelle konstnären Simon (Greg Kinnear) och hans kära hund Verdell, hamnar i konflikt med Melvin.


© TriStar Pictures

Melvin har sina rutiner eller fobier vilket innebär att han bara vill äta på samma restaurang, sitta vid samma bord och betjänas av samma servitris, Carol (Helen Hunt). Hon vet hur han vill ha det och är inte sen med att säga emot på ett sätt som Melvin uppskattar, även om han har en tendens att göra henne och de flesta andra upprörda med sin raka stil.


© TriStar Pictures

Efter att Simon blivit misshandlad under ett rån förändras det mesta. Någon måste ta hand om hunden Verdell och Melvin blir tvingad att ställa upp. Det blir starten på en förändring. Melvin börjar sakta men säkert visa att han har ett stort hjärta vilket kommer påverka Simon och inte minst Carol som kämpar med sin ständigt sjuke son.


© TriStar Pictures

Vissa filmer som man gillat och ser om lever inte upp till förväntningarna. Andra blir bättre med tiden, även om de uppskattades en hel del redan tidigare. Denna hör till den senare kategorin. En film som uppskattades både första och andra gången den sågs. Man ska dock inte se om sådana här filmer alltför ofta, men då och då ska de plockas fram när man är upplagd för en riktigt bra feel good-film.


© TriStar Pictures

Det första man måste hylla är en trio skådespelare. Jack Nicholson, vad kan man säga? En av hans paradroller. Det är inte bara hur han levererar replikerna som varvar bitska och elaka kommentarer med charmiga och hjärtliga komplimanger. Det är även hans kroppsspråk och minspel, hans förmåga att vara Melvin som går från att ses som en skitstövel till något av ett helgon, och allt där emellan.


© TriStar Pictures

Helen Hunt har aldrig varit bättre och tar fram hela sin arsenal som skådespelerska. Hon klarar av att matcha Nicholson och deras samspel höjer filmen ett snäpp på egen hand. Hon uppvisar en självklarhet men än viktigare känns det naturligt och inte som att hon spelar över eller liknande. Och så har vi Greg Kinnear i rollen som Simon som tillsammans med hunden Verdell egentligen blir de som för samman Melvin och Carol.


© TriStar Pictures

James L. Brooks skrev och regisserar filmen och han ska ha en stor eloge för hur han får ihop allt med filmen. Det börjar med ett bra manus vilket skapar starka karaktärer som duktiga skådespelare kan jobba med och det är precis vad man får. Det blev det tredje samarbetet mellan Brooks och Nicholson efter Terms of Endearment (1983) och Broadcast News (1987). Ett fruktfullt samarbete som kulminerade med denna film.


© TriStar Pictures

Det finns många scener som får en att skratta gott och i grunden är det en komedi. Men det finns mycket mer än så att ta med sig från filmen. Gott om hjärta, värme och utmärkta prestationer, inte minst de båda huvudrollerna som belönades med varsin Oscar. En film som förtjänar att hyllas lite extra då den inte bara håller utan kanske även uppskattas mer och mer.


5 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 7.7

Lost in Translation

Titel: Lost in Translation
Genre: Drama/Komedi
Land: USA/Japan
År: 2003
Regi: Sofia Coppola
I rollerna: Bill Murray, Scarlett Johansson, Giovanni Ribisi, Anna Faris

Handling: En man och en kvinna från USA tillbringar en vecka i Tokyo på samma hotell av skilda orsaker. Båda två lider av sömnlöshet och en sen kväll i hotellbaren möts de två.

Omdöme: Bob Harris (Bill Murray) anländer till Tokyo för att medverka i en reklamkampanj för japansk whisky. Tanken är att han ska stanna en vecka på femstjärnigt hotell och varje dag hämtas till diverse inspelningar, fototagningar och intervjuer. Bob är en relativt känd amerikansk skådespelare vars karriär sett sina bästa dagar. Han är inte direkt överlycklig över att vara där, borta från sin familj i en främmande värld. Dessutom visar han sig lida av sömnlöshet under sin vistelse.


© Focus Features

Bob är inte den enda som känner sig vilsen och lider av sömnlöshet på hotellet. Charlotte (Scarlett Johansson) har följt med sin make John (Giovanni Ribisi) som är fotograf och har ett fotouppdrag i Tokyo. Hon har nyligen blivit klar med sina universitetsstudier och vet inte riktigt vad hon vill här i livet. Hennes upplevelse i Tokyo gör inte saken enklare då hon inser ett och annat om sitt äktenskap och sig själv.


© Focus Features

Bob och Charlotte finner varandra i hotellbaren när de inte kan sova. Varför inte spendera lite tid med varandra och lära känna varandra bättre? Under tiden som John är iväg på sitt fotouppdrag och Bob inte är upptagen med whiskyreklamen, umgås Charlotte och Bob på hotellet och runt om Tokyo. Trots åldersskillnaden har Charlotte hittat någon som är på samma nivå, som delar hennes humor, som hon kan prata med om allt och även få tips och råd om livet. Bob gillar att spendera tid med Charlotte och bara vara sig själv.


© Focus Features

Sofia Coppola skrev rollen som Bob Harris specifikt åt Bill Murray men det var långt ifrån givet att han skulle acceptera rollen. Hade han inte tackat ja är det inte alls säkert om hon gjort filmen, så viktig var han för rollen. Med facit i hand är det svårt att se någon annan i rollen. Inte bara för att han passar så himla bra och gör en av sina livs roller, han fick även improvisera en hel del vilket bara hjälper prestationen. Det känns naturligt och inte helt oväntat är det hans favorit bland filmerna han medverkat i.


© Focus Features

Bill Murray gör en hel del för filmen, men Scarlett Johansson är en riktigt bra partner. Förmodligen hennes främsta roll och det är både tack vare karaktären och sin duktiga medspelare. De har verkligen ett fint samspel och det faktum att filmen hittar en balans mellan den starka vänskapen som växer fram och en gnutta romantik gör att det hela tiden ligger något i luften. Hade det utvecklats till en förförelse eller romantik hade det nog känts krystat och förlorat magin som Bob och Charlotte har mellan sig.


© Focus Features

Något filmen fångar väldigt bra är upplevelsen av Tokyo och Japan. Vare sig man varit där eller inte skapar filmen en längtan efter att vara där. Det är flera småsaker som gör att filmen charmar omkull en. Det finns inte bara en sak att peka på utan det är en kombination av saker som får det att flyta ihop till en harmonisk upplevelse. Det är helt enkelt balsam för själen, inte minst då Charlotte utforskar Tokyo och Kyoto på egen hand.


© Focus Features

Filmen berättar mycket om att känna sig ensam och vilsen här i livet. En smått melankolisk stämning som aldrig känns deprimerande men får fram den där längtan efter något som saknas. Det är inte alltid lätt att veta exakt vad det är, men för Charlotte och Bob blir det uppenbart att de mår bättre när de tillbringar vistelsen med varandra. Trots att de precis träffats finns de där för varandra och de vill inte att den känslan ska ta slut.


© Focus Features

Vissa filmer träffar en mer än andra och detta är en sådan film. Det finns så mycket att ta med sig, så många fina ögonblick, gott om humor och värme som ger en filmupplevelse man sällan får. Visst är den kanske inte perfekt men det är en modern klassiker och en personlig favorit eftersom den skapar en så härlig känsla under i princip hela speltiden.


4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 7.7

North by Northwest

Titel: North by Northwest / I sista minuten
Genre: Äventyr/Mysterium/Thriller/Romantik
Land: USA
År: 1959
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason, Martin Landau

Handling: Roger Thornhill är reklammannen som råkar ut för ett minst sagt olyckligt missförstånd. På mindre än ett dygn är han plötsligt misstänkt för bilstöld, rattfylleri och dessutom mord! Han blir jagad kors och tvärs över USA, av både polis och ett gäng hänsynslösa mördare som är övertygade om att han är en underrättelseagent.

Omdöme: Man kan lugnt säga att Alfred Hitchcock var på toppen av sin enastående karriär när han gjorde denna klassiker. Inte bara att han var på toppen av sin karriär, han visade med denna film att han var i utmärkt dagsform. Allt han gjort bra i tidigare filmer slog han ihop i en och samma film och resultatet är en tidlös klassiker som tål att ses om med jämna mellanrum.


© MGM

Roger Thornhill (Cary Grant) jobbar inom reklambranschen i New York och ska på ett lunchmöte med ett par klienter. Roger, som är mån om att få fram ett meddelande till sin sekreterare gällande hans kära mor, vill skicka ett telegram från hotellet. Två män tror av misstag att han är en man vid namn George Kaplan som de eftersöker. De för bort honom och Rogers levande mardröm är ett faktum.


© MGM

Roger försöker övertyga de som kidnappat honom om att de tagit fel person, men det hjälper föga. Phillip Vandamm (James Mason) och hans högra hand Leonard (Martin Landau) är övertygade om att han är underrättelseagenten George Kaplan som de vill göra sig av med.


© MGM

Roger ser sig snart vara på flykt undan ligan som vill se honom död och från polisen som eftersöker honom för en rad brott. Han måste försöka rentvå sitt namn och beger sig med tåg till platsen där den riktiga George Kaplan ska befinna sig. Ombord på tåget träffar han den hjälpsamma och vackra Eve Kendall (Eva Marie Saint) och kanske vänder lyckan för Roger. Eller så har han dragits in ännu djupare i en spionhärva.

Man i biljettkassa: - Something wrong with your eyes?
Roger Thornhill: - Yes, they're sensitive to questions.


© MGM

Var ska man börja? Det finns så mycket med den här filmen som håller hög kvalitet. Något som blir slående är hur stilbildande filmen är. Inte minst om vi pratar om hur den på många sätt kan ses som en föregångare till James Bond-filmerna. Det finns faktiskt en hel del saker här som återfinns i Bond. Inte bara att Roger Thornhill klär sig elegant och hamnar i äventyr och fara som Bond utan även scener som man hittar i flera olika Bond-filmer som man tänker på när man ser denna film.


© MGM

Filmen har ett delikat foto som har känslan av det sena 50-talet och har färgerna som känns så levande. Det är också genomtänkt med många snyggt presenterade bilder och scener som man bara kan sitta och njuta av. Det är definitivt inte bara en yta då det finns en tanke med det hela. Skådeplatserna är viktiga för historiens skull och det blir gott om variation under äventyret och mysteriet som Hitchcock tar med oss på.


© MGM

Manuset håller verkligen högsta klass när vi tas med på äventyret som handlar om misstagen identitet, hemliga agenter och spioneri. På det en stor gnutta romantik som flyter in i historien och lyfter den till något mer. Här finns verkligen allt och för varje ny ingrediens som läggs till blir det bara mer fulländat.


© MGM

Cary Grant spelar rollen som han brukar göra, med självsäkerhet och en del humor. Hitchcock var ju mån om att välja rätt kvinnor för det kvinnliga kärleksintresset och Eva Marie Saint är en bra sådan. Hon skulle lika gärna kunna vara en Bond-brud för övrigt då hon har vad som krävs. Hennes karaktär tar för sig samtidigt som hon har en mjukare och sårbar sida, plus att man inte riktigt vet var man har henne.


© MGM

Vad gäller de två huvudskurkarna är James Mason och Martin Landau smått perfekta. Om man fortsätter på Bond-temat känns Mason som en härlig huvudskurk med sin lite överlägsna stil och han känns i full kontroll hela tiden. Landau å sin sida är lite mer elak och håller ett falköga på operationen.


© MGM

När man tagit sig igenom stora delar av filmen så har man fortfarande bland det bästa kvar när handlingen förflyttar sig till South Dakota och Mount Rushmore. I princip varje scen här under upplösningen blir rafflande och med härliga skådeplatser. Cafeterian vid Mount Rushmore, den magnifika villan och så den avslutande jakten är verkligen pricken över i:et. En underbar film som med varje titt cementerar att det är en personlig favorit.


4 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 9.0
IMDb: 8.3