The Untouchables

Titel: The Untouchables / De omutbara
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Kevin Costner, Sean Connery, Andy Garcia, Charles Martin Smith, Robert De Niro, Richard Bradford, Patricia Clarkson

Handling: Al Capone styr Chicago med järnhand. Ingen kan komma åt honom. Ingen kan stoppa honom. Tills Elliot Ness och några utvalda män beslutar sig för att få honom på fall.

Omdöme: Den federala agenten Eliot Ness (Kevin Costner) har i uppgift att sätta stopp för den illegala alkoholdistributionen under förbudstiden i 1930-talets Chicago. Al Capone (Robert De Niro) har fingrarna i de flesta brottsligheterna som begås i staden. Men att komma åt honom är allt annat än enkelt eftersom han mutar allt och alla, inklusive polisen och hela vägen upp till stadens borgmästare.


© Paramount Pictures

Eliot Ness inser att det enda sättet att ha en chans att komma åt Al Capone är genom att organisera en liten grupp ärliga män. Han rekryterar veteranpolisen Jim Malone (Sean Connery), den lovande nyligen utexaminerade polisen George Stone (Andy Garcia) samt revisorn Oscar Wallace (Charles Martin Smith). Gruppen kommer att kallas för The Untouchables - De omutbara.


© Paramount Pictures

Inspirerat av verkliga händelser har Brian De Palma och filmmakarna tagit sig vissa friheter i att berätta denna historia. En historia som är en klassisk berättelse om gott mot ont. Om ett par män som är övertygade om att det goda måste segra även om det kan kosta dem livet. Det enkla vore att blunda för Al Capones illegala verksamhet och få en nätt liten summa i fickan varje månad. Men då skulle Chicago sjunka allt djupare i korruption och brottslighet.


© Paramount Pictures

Ennio Morricone står för musiken och det är i mångt och mycket filmens hjärtslag som håller tempot. En blandning av toner från spaghettivästerns, eurocrime och lite mer storslagna filmer som han stått för tidigare i sin karriär. Oftast bra och passande, inte minst då det nästan blir lite som en slags västern i storstadsmiljö.


© Paramount Pictures

Gillar kvartetten omutbara. De anförs av Kevin Costner men det är utan tvekan som bäst när Sean Connery styr och ställer i sin Oscarsvinnande biroll. Han agerar fadersfiguren i gruppen och Jim Malone lever på sina street smarts. Svårt att säga emot honom när han talar. Och för det mesta har han rätt och levererar resultat.


© Paramount Pictures

Något filmen gör bra är att man börjar bry sig om kvartetten. Det är helt enkelt svårt att inte heja på hjältarna i det här fallet. De är något av underdogs trots allt då ingen riktigt tror på dem. Och ju effektivare de blir, ju farligare blir det för dem eftersom Capone tänker se till att tysta dem en gång för alla med hjälp av sina utsända män.


© Paramount Pictures

Lite intressant att en av filmens mest ikoniska scener, som utspelar sig på tågstationen Union Station, hade jag fått för mig att filmen avslutade med. Så är inte fallet men det är en minnesvärd sekvens som satt sig och sticker ut. En annan scen som sätter sig är påhälsningen som Malone får. Det är starkt och gripande, vilket även har att göra med att filmen lyckats få en att bry sig om de omutbara.


© Paramount Pictures

Det är tveklöst en klassfilm som rakt igenom håller en hög nivå i det mesta. Även om Brian De Palma gjorde en del filmer där emellan, har filmen en del likheter med hans tidigare film Scarface (1983) och senare film Carlito's Way (1993). I samtliga fall är det brottets bana som synas och även om det här går ut på att bekämpa den organiserade brottsligheten, har filmerna lite samma stil och känsla över sig. Framförallt är det tre utmärkta filmer som man blir sugen på att återbesöka med jämna mellanrum.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.8

Das Leben der Anderen / The Lives of Others

Titel: Das Leben der Anderen / The Lives of Others / De andras liv
Genre: Drama/Thriller
Land: Tyskland
År: 2006
Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
I rollerna: Ulrich Mühe, Sebastian Koch, Martina Gedeck, Ulrich Tukur

Handling: Året är 1984 och den framgångsrike pjäsförfattaren Georg Dreyman och hans partner, den populära skådespelerskan Christa-Maria Sieland, är intellektuella stjärnor i ett socialistiskt samhälle i Östtyskland. De tänker och agerar dock inte alltid lojalt med det politiska system de lever i. En dag blir kulturministern intresserad av Christa. Han låter en Stasi-agent vid namn Wiesler avlyssna deras lägenhet och under tidens gång blir Wiesler mer och mer fascinerad av deras liv...

Omdöme: Östtyskland, 1984. Den östtyska säkerhetspolisen Stasi har 100.000 anställda och ytterligare 200.000 informatörer och angivare. Detta för att kunna kontrollera och ha koll på sina landsmän och se till så att de socialistiska värderingarna upprätthålls. Om Stasi har minsta misstanke om att någon kan vara ett hot mot socialismen eller kan befläcka dess rykte i väst, kommer de ta till alla medel för att tysta de inblandade.


© Sony Pictures Classics

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en erfaren och mycket duktig Stasi-agent. Förutom att vara expert på förhör och lära ut förhörstekniker till blivande Stasi-agenter, sätts han ibland på övervakning ute på fältet. Nu har ett delikat och viktigt fall dykt upp som hans överordnade Anton Grubitz (Ulrich Tukur) sätter Wiesler på.


© Sony Pictures Classics

Landets kulturminister vill säkerställa att en av landets mest framgångsrika pjäsförfattare, Georg Dreyman (Sebastian Koch), verkligen är en trogen socialist. Han lever med skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) och ministern har blivit förtjust i henne. Om Stasi finner något på Dreyman vore det givetvis bra för honom, men även för Grubitz och Wieslers karriärer.


© Sony Pictures Classics

Det är en imponerande regidebut av Florian Henckel von Donnersmarck som även skrivit manuset. Hela övervakningsbiten av Stasi är detaljerat och både fascinerande och skrämmande. Filmen har verkligen lyckats fånga denna kombination och det är högst autentiskt då vi får en inblick i hur det socialistiska (kommunistiska) samhället såg ut under kalla kriget.


© Sony Pictures Classics

Filmen är egentligen som bäst när vi följer den trogne Stasi-agenten Wiesler. Han är inte bara övertygad om de socialistiska värderingarna, han är även en mycket duktig agent som inte lämnar något åt slumpen. Det är något kliniskt över hans metoder och det krävs om jobbet ska bli gjort rätt. Inget lämnas åt slumpen och allt övervakas när Wiesler håller koll på artistparet och deras vänner.


© Sony Pictures Classics

Wieslers övertygelse är fullständig, åtminstone till en början. Han verkar till och med vara värre än sin överordnade Grubitz som åtminstone har ett sinne för humor ibland. Wiesler mjuknar dock i sin övertygelse och frågan är hur det påverkar hans jobb som Stasi-agent. Vad är det som får honom att tveka? Är det saker som artistparet diskuterar, tycker han synd om dem eller fattar han tycke för henne? Eller inser han till slut hur bisarrt och fel hela Stasis uppgift är i det socialistiska övervakningssamhället?


© Sony Pictures Classics

Ulrich Mühe är klart bra i rollen som Stasi-agenten Wiesler. Han kom själv ursprungligen från Östtyskland och gick igenom något liknande som artistparet då han var skådespelare inom östblocket. Tragiskt nog dog han året efter men fick vara med när filmen knep Oscarn för Bästa utländska film. Gillar även Ulrich Tukur som hans överordnade Grubitz. Det mesta av det bästa sker när de båda eller en av dem är med.


© Sony Pictures Classics

Det är en historia som har många lager som funkar och gör det både till en gripande, spännande och tankeväckande film. Även om det utspelar sig i en tid som försvann i och med Berlinmurens fall, är övervakningssamhället i vissa avseenden lika aktuellt i ett modernt samhälle. Det är en sak att spana och hålla koll på kriminella, det är en annan att övervaka och samla in information om vanliga medborgare som råkar ha en annan åsikt om det ena eller det andra. Som vanligt är det politik inblandat och det är ett farligt vapen som kan användas till att förstöra liv och manipulera hur folk tänker med sin propaganda.


© Sony Pictures Classics

En film som alltså funkar på flera plan då den fångat eran bra samtidigt som den har en del att tänka på och diskutera. Kanske att den kunde slutat lite tidigare då den väljer att dra ut på det hela med efterspelet. Å andra sidan ger det lite av ett avslut till de två huvudkaraktärerna. Så även om det känns som det blir lite utdraget på slutet, känner man till slut att poängen var värt det. En del frågor består dock kring Wieslers motivation med tanke på hans till synes så starka övertygelse.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.4

Dirty Rotten Scoundrels

Titel: Dirty Rotten Scoundrels / Rivierans guldgossar
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Frank Oz
I rollerna: Michael Caine, Steve Martin, Glenne Headly, Barbara Harris

Handling: Lawrence och Freddy är två bedragare som upptäcker att det inte finns plats för båda på den lilla orten på Rivieran.

Omdöme: Lawrence Jamieson (Michael Caine) är en äldre brittisk playboy som lever gott på franska Rivieran. Han har den lokale polischefen Andre (Anton Rodgers) i sin ficka och ställer in siktet på förmögna kvinnor, gärna änkor som han lurar på stora summor pengar. Han är en skicklig sol-och-vårare som drar in bra med pengar på sina bedrägerier. Nu är det högsäsong under sommaren och Lawrence är i god form.


© Orion Pictures

En dag då Lawrence tar tåget längs Rivieran, får han syn på amerikanen Freddy Benson (Steve Martin) som kör med billiga tricks för att lura till sig mat och mindre summor pengar från kvinnor. När Lawrence får reda på att Freddy är på väg till hans hemort på Rivieran, ser han inte Freddy som en konkurrent utan snarare ett potentiellt problem som kan skrämma bort de stora fiskarna.


© Orion Pictures

Lawrence och Freddy spelar i samma match men i helt olika ligor. Det är stor skillnad på klass mellan de båda bedragarna även om de har samma ändamål. När Freddy får reda på hur framgångsrik Lawrence är, vill han inget annat än att lära sig av mästaren. Lawrence accepterar rollen som mentor men på sina villkor. Förblir de rivaler eller vänner när de slår sig ihop för att ta Rivieran med storm?


© Orion Pictures

Michael Caine och Steve Martin är verkligen ett radarpar som heter duga i den här komediklassikern. De är smått perfekta som den brittiske snobben respektive den mer opolerade amerikanen. De slår originalets duo David Niven och Marlon Brando, och även filmen är vassare än originalet Bedtime Story (1964) som inte var dålig men denna får till det bättre på alla håll och kanter.


© Orion Pictures

Det är ett bra manus och bättre än många andra komedier då den inte blir så upprepande och även får med en bra twist på det hela. Där kommer duktiga Glenne Headly i rollen som Janet Colgate in i bilden. Janet är "tvåldrottningen" som de båda bedragarna valt ut som sitt nästa offer och insatsen de tävlar om är $50.000. Den som först får hela summan av henne vinner vadslagningen. Den andra tvingas lämna Rivieran för gott.


© Orion Pictures

En charmig feel good-komedi som alltid uppskattas hur många gånger den än ses. Franska Rivieran är en utmärkt skådeplats för den här sortens filmer, ja för vilken film som helst för den delen. Man har därför inga problem med att hamna i rätt sinnesstämning så fort filmen drar igång med den lättsamma musiken, vyerna över den pittoreska kuststaden, villan och när Lawrence och Freddy sol-och-vårar kvinnorna.


© Orion Pictures

Det finns många minnesvärda och riktigt roliga scener filmen igenom, men det är trots allt samspelet mellan Michael Caine och Steve Martin som blir roligast att skåda då de verkligen klickar ihop. Svårt att se andra skådespelare som hade kunnat göra mer med rollerna och samtidigt passa så bra. Det finns en lekfullhet här som smittar av sig. Gillar även hur filmen lyckas få till slutet som är smart och finurligt.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.4

Ferris Bueller's Day Off

Titel: Ferris Bueller's Day Off / Fira med Ferris
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1986
Regi: John Hughes
I rollerna: Matthew Broderick, Alan Ruck, Mia Sara, Jeffrey Jones, Jennifer Grey, Charlie Sheen

Handling: Ferris Bueller är en kaxig tonåring som dessutom är proffs på att skolka från skolan, utan att vare sig rektor eller föräldrar märker någonting. Nu ska han ta en fridag tillsammans med flickvännen och bästa vännen men hamnar i oväntade äventyr.

Omdöme: Vad gör man inte för att få vara hemma från skolan? Ferris Bueller (Matthew Broderick) kan trixen, men denna gång är det nionde dagen han kommer vara frånvarande denna termin, hans sista år på högstadiet. Han har inga problem att lura föräldrarna, men hans syster Jeanie (Jennifer Grey) ser inte bara igenom bluffen, hon är vansinnig då han alltid kommer undan med det medan föräldrarna är på henne.


©Paramount Pictures

Ferris tänker inte bara hänga hemma en fridag som denna. Det kan trots allt vara en av hans sista chanser att njuta av en dag utan åtaganden innan han börjar college, skaffar jobb och familj. Som Ferris säger: "Life moves pretty fast. If you don't stop and look around once in a while, you could miss it". Och visst har han så rätt. Det gäller att njuta av livet, stanna upp ibland och lukta på blommorna.


©Paramount Pictures

Det är roligare att spendera dagen med vänner så Ferris ser till så flickvännen Sloane (Mia Sara) och hans bäste vän Cameron (Alan Ruck) spenderar den med honom. För att lyckas med det måste han överlista skolans rektor Ed Rooney (Jeffrey Jones) som anar att något lurt är på gång och att det är Ferris Bueller som ligger bakom.


©Paramount Pictures

John Hughes var ungdomsfilmens mästare, ja mer än så då han även lyckades alldeles förträffligt med den vuxna komedin Planes, Trains and Automobiles (1987). Det är något magiskt över hans filmer. Det är mer än bara komedier då de utforskar den mänskliga sidan, funderingarna och frågorna ungdomar och vuxna har och ställs inför. Det är gjort med mycket hjärta och värme, men även hjärna.


©Paramount Pictures

När filmen nu ses om igen är man lite orolig för att den inte ska hålla lika bra och att man ska minnas allt. Så blir det skönt nog inte. Visst minns man en hel del, men mer när det väl händer än att man skulle sitta och veta exakt vad som väntar. Första 15-20 minuterna får sägas är lite mer trevande än väntat men det är egentligen inte helt fel med en mjukstart innan Ferris, Sloane och Cameron tar Camerons fars gamla klassiska Ferrari cabriolet och ger sig ut på äventyr.


©Paramount Pictures

Filmen gör en glad och det är svårt att inte ha trevligt med filmen. Det är även smått omöjligt att inte skratta vid flera tillfällen. Till stor del är det tack vare Jeffrey Jones i rollen som rektorn Ed Rooney. Han hade kunnat bli för mycket men pajasvarningen blir istället till filmens behållning. Han spelar rollen klockrent och karaktären får större utrymme än det först var tänkt, mycket tack vare att de märkte att han funkade så bra.


©Paramount Pictures

Det är en ikonisk film och mysfaktorn är hög. Som med många andra John Hughes-filmer uppskattas den smått bitterljuva stämningen som skapas. Det är svårt att inte charmas och dras med på Ferris Buellers äventyr. Han må vara lite småkaxig och van vid att få som han vill, men det är också lite av filmens tema eftersom vännen Cameron är raka motsatsen. Denna dag med Ferris och Sloane kanske får Cameron att inse att han måste stå upp för sig själv för att kunna leva sitt liv istället för att hela tiden vara rädd för vad föräldrarna ska tycka och säga.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

American Gangster

Titel: American Gangster
Genre: Kriminaldrama
Land: USA/Storbritannien
År: 2007
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Denzel Washington, Russell Crowe, Josh Brolin, Cuba Gooding Jr, Chiwetel Ejiofor, John Hawkes, Ted Levine, Armand Assante, John Ortiz, Carla Gugino, Ruby Dee, Idris Elba, Clarence Williams III

Handling: Bygger på den sanna historien om Harlems största heroinlangare Frank Lucas. Vi får följa polisen Richie Roberts försök att störta Lucas imperium.

Omdöme: Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet förändrar Frank Lucas (Denzel Washington) drogmarknaden i New York. Efter att ha lärt sig av sin mentor Bumpy Johnson (Clarence Williams III) i flera års tid, är det dags för Frank att bygga sitt drogimperium. Han ingår ett avtal direkt med herointillverkarna i Thailand och utnyttjar sedan det faktum att Vietnamkriget härjar genom att använda sig av militärtransporter för att få in drogerna i USA.


©Universal Pictures

Under tiden som Frank Lucas börjar ta över drogförsäljningen i New York, vilket inte minst upprör den italienska maffian som förlorar en hel del pengar, försöker narkotikapolisen Richie Roberts (Russell Crowe) på ett ärligt sätt stoppa narkotikaförsäljningen på gatan. Han ses dock som en polis som inte går att lita på bland de egna efter att han varit "dum nog" att lämna in runt $1m han och kollegan kommit över under ett tillslag.


©Universal Pictures

Frank Lucas har lärt sig att hålla en låg profil och arbeta metodiskt och strukturerat. Han ingår ett samarbete med italienska maffiabossen Dominic Cattano (Armand Assante) som hjälper honom med distributionen men även håller honom säker från konkurrenterna.


©Universal Pictures

Richie Roberts å sin sida får i uppgift att bilda och leda en enhet som jobbar med distriktsåklagaren för att gå efter de stora fiskarna. Han rekryterar folk han litar på och kommer snart fokusera på Frank Lucas. Samtidigt måste Richie hålla koll på de många korrumperade New York-poliserna, inte minst detektiv Trupo (Josh Brolin) som leder en specialenhet som tjänar stora pengar på att utpressa kriminella.


©Universal Pictures

Denna verklighetsinspirerade historia är inte en helt hundraprocentigt sann historia som det visar sig då man tagit sig en del friheter och även använt sig av flera personer och händelser för att skapa något större kring Frank Lucas och Richie Roberts. Så även om en hel del bygger på verkliga händelser är det främst grunderna som stämmer och en del annat har plockats från andra inblandade.


©Universal Pictures

Filmen sågs när den kom och gillades då men väldigt lite mindes från filmen så det passade bra att se om den. Versionen som nu sågs är den förlängda versionen som är runt 20 minuter längre än bioversionen. Det innebär att speltiden letar sig upp mot nästan 3 timmar. Det är inte så kännbart som med många andra långa filmer eftersom det hela tiden händer något vilket för historien framåt. Tack vare bra klippning blir det även ett bra flyt mellan att följa de två huvudkaraktärerna. Det enda som man skulle kunna ha en invändning mot är väl sekvensen på slutet som inte lär ha varit med i bioversionen och som inte hade behövts.


©Universal Pictures

Denzel Washington och Russell Crowe är bra i huvudrollerna och båda bär upp sina respektive roller vilket gör att filmen har en jämnhög nivå vem man än följer. Josh Brolin sticker ut som korrupte Trupo men den som kanske är roligast att se är Armand Assante då hans prestation påminner om en blandning mellan Marlon Brando som gudfadern och Sylvester Stallone med sättet han agerar och pratar. Även värt att notera Ruby Dee i rollen som Frank Lucas mamma då hon Oscarsnominerades för bästa kvinnliga biroll.


©Universal Pictures

Ridley Scott kan sina grejer och har skapat en riktig film. Med det menas att det inte bara blir att berätta historien från start till mål. Istället skapas en atmosfär och starka karaktärer som tar med en på en resa som engagerar under tiden som historien berättas. Man håller sig undan en massa meningslös action och istället blir det spännande att följa de båda männens operationer innan de hamnar på kollisionskurs med varandra och även med andra för den delen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.8

Crimson Tide

Titel: Crimson Tide / Rött hav
Genre: Action/Drama/Thriller/Krig
Land: USA
År: 1995
Regi: Tony Scott
I rollerna: Denzel Washington, Gene Hackman, Viggo Mortensen, Matt Craven, James Gandolfini, George Dzundza, Steve Zahn, Jason Robards

Handling: Stridsveteranen och ubåtskaptenen Frank Ramsey och hans nytillträdda örlogskapten Ron Hunter hamnar i den största världsomfattande krisen sedan Kubakrisen. Ombord på atomubåten USS Alabama ställer de kursen mot Ryssland där ultranationalister hotar att starta ett tredje världskrig. Men när de tar emot ett obekräftat meddelande att avfyra sin robotar, drabbar Ramsey och Hunter samman över om man ska följa order. På gränsen till det totala kärnvapenkriget utbryter ett myteri som kommer att avgöra mänsklighetens öde.

Omdöme: Ibland blir man sugen på att se om en gammal goding och det är egentligen det bästa tillfället att se om en film. Är man upplagd för en viss typ av film och i synnerhet en specifik film så är förutsättningarna för en trevlig filmstund ganska optimala.


©Buena Vista Pictures

Ryssland har en intern militär kris vilket fått rebeller att ta över en militär missilbas. De hotar med kärnvapenkrig och världens stormakter är på sin vakt, inte minst USA. Beredskapsnivån höjs och atomubåten USS Alabama skickas ut till havs. Där inväntar de order ifall en stundande kärnvapenattack blir ett faktum, något som skulle innebära att de skulle avfyra sina kärnvapenmissiler mot Ryssland.


©Buena Vista Pictures

Ubåtskaptenen kommendör Frank Ramsey (Gene Hackman) och hans manskap gör sig redo för det spända uppdraget. Med sig ut till havs får de örlogskaptenen Ron Hunter (Denzel Washington) som agerar sekond. De båda männen är olika varandra och ser oftast annorlunda på saker och ting. Det är trots allt kaptenen som för befälet men sekonden måste bekräfta order om avfyrning av kärnvapen.


©Buena Vista Pictures

Demonproducenterna Jerry Bruckheimer och Don Simpson producerar och Tony Scott regisserar. Ett par år tidigare samarbetade de framgångsrikt på Top Gun (1986). I detta fall är det en seriösare film om ett stundande kärnvapenkrig. Förutom de inledande minuterna utspelar sig hela filmen ombord på ubåten. Det blir inte någon kärlekshistoria eller liknande mitt i allt, istället en tät och tryckt krigshistoria.


©Buena Vista Pictures

Gamla klassikern The Caine Mutiny (1954) har ett liknande upplägg vad gäller konflikten som uppstår mellan befälen. Kommer även att tänka på The Bedford Incident (1965) som kan ha legat som grund för denna film. Samtidigt har historien tagit inspiration från en verklighetsbaserad incident som inträffade på en sovjetisk ubåt under Kubakrisen.


©Buena Vista Pictures

Det blir inte bara en maktkamp mellan Ramsey och Hunter utan framförallt en riktigt intensiv och tempostark historia ombord ubåten. Filmen blev välförtjänt Oscarsnominerad för bästa klippning (en av tre nomineringar, de övriga för bästa ljud och ljudeffekter). Klippningen är påtaglig eftersom det inte blir en lugn stund utan att kännas stressigt. Musiken av Hans Zimmer är också en bidragande orsak då den håller i taktpinnen. På sina håll har den kanske en tendens att bli lite hjälteaktig men inte till den grad att det skulle gå överstyr.


©Buena Vista Pictures

Gene Hackman och Denzel Washington är filmens stora stjärnor och det är alltid kul när två erkänt duktiga skådespelare ställs mot varandra som här. En sak som uppskattas är att det inte blir snack om rasfrågan vilket nästan garanterat hade varit fallet i en modern film. Istället handlar det om annat som de båda männen plockar fram för att försöka visa vem som har rätt och vem som bestämmer.


©Buena Vista Pictures

Överlag är det en film som håller en jämnstark nivå och som aldrig släpper greppet, precis som en bra ubåtsfilm ska göra. Från det att ubåten går under ytan låter den en inte hämta andan på ett bra tag, något som blir passande med tanke på att vi befinner oss i en ubåt utan en chans att komma undan. Utan tvekan en av de bättre ubåtsfilmerna som finns där ute.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4