The Devil's Brigade

Titel: The Devil's Brigade / Djävulsbrigaden
Genre: Action/Äventyr/Krig
Land: USA
År: 1968
Regi: Andrew V. McLaglen
I rollerna: William Holden, Cliff Robertson, Vince Edwards, Richard Jaeckel, Dana Andrews, Michael Rennie

Handling: Under andra världskriget sätts en specialstyrka bestående av missanpassade amerikanska och kanadensiska soldater ihop.

Omdöme: Överstelöjtnant Robert T. Frederick (William Holden) ombeds att sätta ihop och träna en specialstyrka bestående av amerikanska och kanadensiska soldater. Denna specialstyrka ska sedan ta sig an ett vågat uppdrag i Norge. Men först måste Frederick testa soldaterna och pressa dem till det yttersta för att vara säker på att de har vad som krävs när det väl gäller.


© United Artists/MGM

Frederick har ett utmanande arbete framför sig. De amerikanska soldaterna består nämligen av sådana som inte är välkomna i sina förband av diverse disciplinära skäl. Nu får de en chans att visa vad de går för, annars riskerar de att skickas tillbaka dit där de inte är välkomna alternativt fängelse. Vad gäller de kanadensiska styrkorna leds de av major Alan Crown (Cliff Robertson). De å sin sida är raka motsatsen då de är mönstersoldater och de bästa av de bästa landet har att erbjuda.


© United Artists/MGM

De amerikanska och kanadensiska soldaterna visar sig tävla mot varandra och gillar inte varandra nämnvärt. Träningen blir dock en chans för dem att samsas och lära sig samarbeta och bli vänner. På så vis blir de starkare som enhet när de väl skickas till frontlinjen. Den chansen får de till slut, men de skickas inte till Norge utan istället till Italien. Där kastas de genast in i hetluften mot tyskarna och måste bevisa vad de går för.


© United Artists/MGM

Många har noterat likheterna med The Dirty Dozen (1967) som släpptes ett par månader innan denna. Det var en mer framgångsrik och bättre film med ett liknande upplägg, men faktum är att denna film är verklighetsinspirerad och filmrättigheterna till boken den bygger på köptes 1965.


© United Artists/MGM

William Holden är klart bra och filmens stora stjärna. Även Cliff Robertson är stabil vid hans sida. De övriga birollerna funkar mestadels men här saknas fler kända ansikten som hade kunnat höja filmen en aning. En som Vince Edwards är t.ex. ganska blek och intetsägande i den tredje största rollen i filmen.


© United Artists/MGM

Filmen har ett upplägg där vi under första halvan följer soldaterna under deras träningsläger i Montana och hur de blir ett sammansvetsat gäng. Det blir lite för långdraget med denna del som håller på en bit över en timme. Även om de flesta scenerna fyller en funktion och det egentligen inte finns så mycket onödigt som tas upp, hade filmen vunnit på att korta ner det hela till kanske runt trekvart.


© United Artists/MGM

Det är när vi förflyttar oss till Europa och Italien som allvaret börjar men även det "roliga". Filmen får ett uppsving när Frederick leder specialstyrkan in i en tyskockuperad by som de ska återta och tillfångata fiendesoldater. Sedan är det dags för ett ännu tuffare uppdrag - att ta sig uppför Monte la Difensa och överraska de tyska soldaterna i ett angrepp på det strategiskt viktiga berget.


© United Artists/MGM

Inte så tokig film och den har de flesta elementen en sån här typ av film ska ha. Det kom flera liknande filmer under 1960-talet och början av 1970-talet. Denna tillhör inte de allra bästa men ändå sevärd. Vad som är lite synd under bergsuppdraget är dels att musiken sviktar och inte lyckas skapa så mycket spänning och dels blir det lite upprepande med striderna där uppe. Det hela har trots allt ett bra slut men effekten uteblir nästan p.g.a. att man börjat tona ut filmen med musiken och det konstanta skjutandet och explosionerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

Firecreek

Titel: Firecreek / Duellen i Firecreek
Genre: Västern
Land: USA
År: 1968
Regi: Vincent McEveety
I rollerna: James Stewart, Henry Fonda, Dean Jagger, Inger Stevens, Ed Begley

Handling: Lantbrukaren Johnny Cobb rider in till den närmaste staden med sina två söner. Han finner att staden är hotad av ett gäng samvetslösa revolvermän. I brist på annan ledarfigur blir han motvilligt den som utmanar skurkarna.

Omdöme: Firecreek är en otroligt lugn stad och ett samhälle där inte mycket händer. Folk lever i lugn och ro utan att behöva oroa sig eftersom folk inte skapar trubbel. Det behövs inte ens en sheriff, även om lantbrukaren Johnny Cobb (James Stewart) agerar som deltids-sheriff utan att ha behövt ingripa. Hans hustru är höggravid och ska föda, vilket gör att han och deras två unga söner rider in till Firecreek medan de som hjälper till med barnafödandet får arbeta i fred.


©Warner Bros.

Fem främlingar rider in i Firecreek. De leds av Larkin (Henry Fonda) som är skottskadad och behöver vård och vila. Hans fyra män har en tendens att skapa trubbel, först genom att bråka sinsemellan och sedan genom att störa ordningen i den annars så tysta staden. Tanken är att de endast ska stanna ett par timmar, men då Larkin behöver vila och männen hellre stannar i staden, bestämmer de sig för att övernatta innan de rider vidare till bergen morgonen därpå.


©Warner Bros.

Johnny kommer få fullt upp denna dag. Mellan att vara orolig över sin frus tillstånd och att hålla ett vakande öga på de fyra männen pressas han alltmer från alla håll och kanter. Johnny är en lugn och sansad man som inte lägger sig i och har ingen anledning att utfråga främlingarna. Men frågan är hur länge han kan hålla tyst och låta dem göra staden illa till mods med deras närvaro.


©Warner Bros.

En västern som inte må vara gjord av någon känd regissör men det gör inte så mycket då det är en gedigen produktion och som inte minst samlat ett gäng duktiga skådespelare. Hela fyra Oscarsvinnare hittas i rollistan i form av James Stewart, Henry Fonda, Dean Jagger och Ed Begley. Kvartetten är alla bra, precis som alla andra får tilläggas, inte minst männen i Larkins gäng.


©Warner Bros.

Det blir både en typisk och atypisk västern. På sätt och vis känns det som en snäll västern till en början då även de fem främlingarna som rider in i staden håller sig i kragen. Visst är de lite högljudda och stör friden, men som Johnny säger så gör de inget olagligt som skulle tvinga honom att agera. Längre in övergår det dock till att bli en ganska mörk västern då lugnet före stormen visar sig ge en känsla av falsk säkerhet.


©Warner Bros.

Det är långt ifrån en actionspäckad västernfilm och på sina håll kan det mer liknas vid ett melodrama mer än en hårdkokt västern. Men det är inte helt fel som det visar sig eftersom skådespelarna sköter sig och en del intriger växer fram. Nu är det kanske inte intriger som skulle bjuda på hissnande vändningar och överraskningar längs vägen, men det lägger en bra grund innan finalen som kommer med en klassisk västernuppgörelse.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Lady in Cement

Titel: Lady in Cement / Kvinna i cement
Genre: Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1968
Regi: Gordon Douglas
I rollerna: Frank Sinatra, Raquel Welch, Richard Conte, Dan Blocker

Handling: Privatdetektiven Tony Rome ägnar sin lediga tid åt dykning. Under vattnet hittar han en kvinna fastgjuten med fötterna i ett cementblock. Samtidigt som Tony hjälper polisen med fallet, anlitas han av en viss Gronsky för att hitta en kvinna som försvunnit. Det mesta tyder på att Gronsky söker just den kvinna Tony hittade.

Omdöme: Uppföljaren till Tony Rome (1967) och bygger på den andra boken om privatdetektiven Tony Rome spelad av Frank Sinatra. Under en dyktur utanför Miamis kust hittar Tony en död ung kvinna på havets botten. Hon har blivit dumpad där med fötterna i ett cementblock.


©20th Century Fox

Samtidigt som Tony hjälper polisen och gamle vännen Dave Santini (Richard Conte), blir han anlitad av Waldo Gronsky (Dan Blocker) som letar efter en blond ung kvinna. Eftersom signalementet stämmer in på den döda kvinnan får Tony något att gå på. Det leder honom till societetskvinnan Kit Forrest (Raquel Welch) som ärvt sin rike far och ofta anordnar stora fester. Den döda kvinnan var på festen innan hon försvann. Det får Tony en chans att komma vidare med fallet samtidigt som han bekantar sig lite mer med Kit.


©20th Century Fox

Frank Sinatra har en stil som passar privatdetektiven Tony Rome ganska bra. Han känns liksom lite blasé mest hela tiden och glider igenom scenerna. Raquel Welch är något av en Bond-brud och var ju en stor sexsymbol på den här tiden. Hon funkar väl ok men hade gärna sett henne få mer av en femme fatale-roll att jobba med. Och så har vi Dan Blocker som nog mest var känd som Hoss Cartwright i populära TV-serien "Bonanza". Han känns som en blandning mellan en storväxt Bond-skurk och en burdus tuffing man kan sympatisera med.


©20th Century Fox

Den förra filmen Tony Rome (1967) var ett småtrevligt deckarmysterium även om den jazziga musiken inte direkt hjälpte filmen. Här blir det till viss del mer av samma vara men med en mer komisk touch. Det märks inte minst på musiken som genomgående låter som från en komedi, trots att det är biljakter och annat som borde vara spännande.


©20th Century Fox

Även om filmen inleder med ett mordmysterium som Tony Rome kan börja gräva i, blir filmen lite rörig vilket gör att man aldrig riktigt får grepp om handlingen. Detta i kombination med musiken som alltså inte riktigt funkar gör att det blir en film som aldrig får till det. Inte uselt men det är svårt att se vad man försökte göra med filmen eftersom den vare sig blir direkt rolig eller har ett deckarmysterium som lyckas engagera.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.8

The Mercenaries / Dark of the Sun

Titel: The Mercenaries / Dark of the Sun / Sista tåget från Katanga
Genre: Action/Äventyr/Krig
Land: Storbritannien/USA
År: 1968
Regi: Jack Cardiff
I rollerna: Rod Taylor, Jim Brown, Yvette Mimieux, Peter Carsten, Kenneth More

Handling: Ett gäng legosoldater ledda av kapten Curry reser till Kongo och slåss mot fientliga arméer för att komma över diamanter värda 50 miljoner dollar.

Omdöme: Legosoldaterna kapten Curry (Rod Taylor) och sergeant Ruffo (Jim Brown) anlitas av Kongos president för ett uppdrag. Uppdraget går ut på att ta sig till en liten gruvstad med tåg och rädda invånarna innan de barbariska rebellerna når fram. Människorna är egentligen inte det viktigaste och agerar mest som den officiella förklaringen för räddningsuppdraget. Det viktigaste för presidenten är att Curry och hans män lyckas hämta tillbaka diamanterna från kassavalvet till ett värde av $50 miljoner.


©MGM

Curry får tre dagar på sig att ta sig tillbaka med diamanterna mot hygglig betalning. Curry och Ruffo måste rekrytera 40 män för uppdraget och vänder sig motvilligt till ex-nazisten kapten Henlein (Peter Carsten) eftersom de behöver hans militära expertis, ledarskap och de lokala soldaterna han har under sig.


©MGM

Ett gammalt hederligt actionkrigsäventyr med ett räddningsuppdrag och en skatt. Förhoppningen var att det skulle kunna bli något i stil med Kelly's Heroes (1970) men förväntningen var något mer likt The Wild Geese (1978) eller liknande. Resultatet blir väl någonstans mittemellan dessa två. Inte like bra som förstnämnda, vilket man inte heller kan förvänta sig, men tillräckligt underhållande och intressant för att bli sevärt.


©MGM

Filmen visar sig vara ojämn. Den inleder lovande med upplägget när Curry får uppdraget. Det blir sedan en del bra actionscener när tåget beger sig till gruvstaden och stöter samman med rebellerna. Filmen visar sig även vara hårdare och mer brutal än väntat, något som den var lite före sin tid med. Detta var något som inte uppskattades av kritikerna och flera av skådespelarna kände också att filmen var brutalare än vad de trodde den skulle vara. Fast tycker det är ganska skönt att den lämnar politiken åt sidan och kör på med action-biten mer. Med åren har filmen fått sin skara fans och uppskattas även av regissörer som Martin Scorsese och Quentin Tarantino där den senare lånade en del, inklusive viss musik och Rod Taylor till sin Inglourious Basterds (2009).


©MGM

Ojämn som sagt då den ibland hamnar i en del svackor mellan actionscenerna. Gillar inte heller att en del utomhusscener så uppenbarligen spelats in i studio när de befinner sig på tåget, kör bil osv. Känns som ett billigt sätt att spela in vissa scener på och som helt förstör upplevelsen när detta används. Det varvas med god action och underhållning i övrigt, så det är konstigt att de gjorde så även om det inte var helt ovanligt förr i tiden. Musiken är också ojämn då huvudmelodin och när det är lugnare i filmen funkar bra. Men när det blir lite mer fartfyllt känns det som man experimenterat med något jazzliknande som inte alls passar.


©MGM

Till slut blir filmen överraskande mörk och ganska brutal på sina håll. Karaktären Henlein känner man kommer ställa till det och trots att hjältarna Curry och Ruffo håller ett vakande öga på honom exploderar det hela mot slutet då situationen blir ohållbar. Trots den mörka och brutala eskaleringen kan man läsa sig till att regissören Jack Cardiff egentligen ville att den skulle vara ännu brutalare och med mer action, men detta tvingades man klippa bort och även klippa ner filmen för att den skulle kunna gå igenom censuren. Lite synd att filmen inte behöll en del av det för att ge det hela ett bättre flyt och istället klippt bort en del temposänkande scener som inte hade saknats.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.8

The Scalphunters

Titel: The Scalphunters / Skalpjägarna
Genre: Västern/Komedi
Land: USA
År: 1968
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Burt Lancaster, Telly Savalas, Ossie Davis, Shelley Winters, Dabney Coleman

Handling: Västernkomedi om pälsjägaren Joe Bass som får en förrymd slav i utbyte för sina djurpälsar då en grupp indianer gör en räd mot honom. Indianerna blir dock snart själva utsatta för en räd och pälsarna kommer i den girige Jim Howies händer, och snart även slaven. Joe har dock bestämt sig för att få tillbaka sina pälsar och följer efter Howie och hans grupp för att försöka lura av dem hans pälsar.

Omdöme: Detta kom att bli den tredje filmen av den då lovande regissören Sydney Pollack. Det är en historia om pälsjägaren Joe Bass (Burt Lancaster) som blir av med pälsarna han så hårt jobbat med att införskaffa för att kunna sälja. En grupp indianer tar pälsarna i utbyte mot slaven Joseph Lee (Ossie Davis). Slaven är värd en del så Joe tänker ta med sig honom och sälja honom i storstaden. Men först tänker han följa efter indianerna och få tillbaka pälsarna. Tanken är att vänta tills de druckit sig fulla på alkoholen de kommer finna bland pälsarna.


©United Artists

Joe Bass vill helst att slaven Joseph Lee håller tyst och gör som han blir tillsagd när de två slår följe. Men han visar sig vara en påläst slav som dessutom tillhört comanche-indianerna och ser sig själv som comanche. När de spanar på indianerna som tog Joes pälsar, upptäcker de skalpjägare ledda av Jim Howie (Telly Savalas) som ger sig på de alkoholpåverkade indianerna och kommer över pälsarna. Det förändrar inte den envise Joe Bass plan nämnvärt, men det försvårar läget. Kanske måste han ta hjälp av slaven trots allt...


©United Artists

Det får sägas att det liksom känns rätt när förtexterna rullar igång lite i stil av spaghettivästerns som var populära på den här tiden. Dessutom med Burt Lancaster och Telly Savalas, musik av gamle räven Elmer Bernstein och regi av Sydney Pollack. Tonen sätts relativt tidigt att det är en västernkomedi, både med en del humor och musiken som ibland har lite lättsammare inslag.


©United Artists

Joe Bass och Joseph Lee har en småskön jargong sinsemellan och det är upplagt för en trevlig filmstund då de börjar följa efter indianerna. När sedan skalpjägarna kommer in i bilden, tappar väl filmen en aning då vi snarare följer dem när de slår läger och inte gör särskilt mycket annat än att grisa runt, dansa och ha sig. Det blir sedan bättre igen när Joe Bass försöker få tillbaka sina pälsar medan Joseph Lee lurig som han är försöker vinna deras förtroende.


©United Artists

Intressant nog visar det sig varken vara Burt Lancaster eller Telly Savalas som är filmens behållning. Istället är det Ossie Davis i rollen som slaven Joseph Lee som övertygar mest. Han liksom charmar omkull en med sin lite överlägsna men inte arroganta stil när han manövrerar igenom en del svåra situationer med hjälp av att han är beläst. Han plockar även upp saker längs vägen som kommer till användning på ett smart sätt. Helt klart en bra karaktär och Ossie Davis spelar rollen övertygande.


©United Artists

En något ojämn film är vad man får. Inte så att det skulle spåra ur och bli en crazy-komedi eller liknande. Den håller sig på banan och humorn är oftast passande och välkommen. Däremot har den alltså några partier där skalpjägarnas tristess mer känns som utfyllnadsscener innan roligheterna tar över tack vare Joe Bass och Joseph Lee. Trots allt kul att ha sett då det inte blir någon bortkastad titt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Twisted Nerve

Titel: Twisted Nerve
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien
År: 1968
Regi: Roy Boulting
I rollerna: Hywel Bennett, Hayley Mills, Billie Whitelaw, Barry Foster

Handling: Martin är en ung man med stora problem. Hans mor behandlar honom som ett barn, hans styvfar gillar honom inte och han har en handikappade bror som bor på en institution. Han vänder sig inåt och skapar en annan personlighet, den 6-åriga Georgie. Som Georgie blir han vän med Susan Harper men vänskapen blir snart besatthet. När Susan börjar dra sig undan blir Georgie galen och går bärsärkagång. Han mördar de som kommer i hans väg och Susan är det nästa målet.

Omdöme: Detta är en film som nog först kom till min kännedom via Bernard Herrmanns visselmelodi som Quentin Tarantino använde i Kill Bill: Vol. 1 (2003). Brittiskt sunkigt sent 60-tal var föreställningen med denna film vilket varit huvudanledningen varför det tog så lång tid innan den sågs. Men tack vare Herrmans musik, ett bra manus och lite Psycho (1960)-vibbar, är det svårt att inte tänka på Alfred Hitchcock utan att det skulle kännas som ett försök till att efterlikna mästaren.


©Charter Film Productions

Martin (Hywel Bennett) är en 22-åring som har en äldre bror som bor på en institution eftersom han är mongoloid som de kallar det för. Om det är orsaken till varför Martin ibland uppträder som en mentalt efterbliven pojke och talar om sig själv i tredje person vid namn Georgie eller om han har en personlighetsklyvning är oklart till en början. En sak är dock säker och det är att Martin är en kalkylerande ung man som verkar kunna vara kapabel till otäcka saker.


©Charter Film Productions

Martin, som bor med sin beskyddande mor och sin rike styvfar som han avskyr, träffar en dag unga Susan Harper (Hayley Mills) som han genast blir betuttad av. Runt henne är han Georgie som mentalt är som ett litet barn, något hon finner gulligt och harmlöst. Men när Martin letar upp henne på biblioteket där hon jobbar extra under tiden som hon studerar, kommer hon aldrig bli av med honom igen. Han dyker senare upp hemma hos Susan och hennes mor Joan (Billie Whitelaw) som hyr ut rum till betalande gäster.


©Charter Film Productions

Det står snart klart att Martin är en manipulativ psykopat som har en djävulsk plan som han satt igång. Susan och hennes mamma Joan blir smått förtjusta i Georgie som de liksom får moderkänslor för. En av de inneboende gästerna, Gerry (Barry Foster), är inte lika förtjust i Georgie då han inte gillar att ynglingen får all uppmärksamhet av hushållets kvinnor. Han får dock akta sig då Martin inte kommer sky undan våld om han blir ställd mot väggen.


©Charter Film Productions

Filmen blev kontroversiell när den kom eftersom den tog upp mongolism och menade att det fanns en möjlighet till psykopatiskt beteende i släkten. Kanske fanns det grund för denna kritik, men det är trots allt film vi pratar om och då får man inte vara alltför känslig och ta det för vad det är. Eftersom det är Martin som är psykopaten och inte hans bror som hålls på en institution, känns premissen trovärdig så som den är.


©Charter Film Productions

Lite av en positiv överraskning får sägas, även om förhoppningarna var att det skulle kunna vara något av värde. Det är helhetsupplevelsen som gör att filmen funkar så pass väl som den gör. Speltiden letar sig upp mot två timmars-sträcket men eftersom manuset är så pass genomarbetat finns inte många svackor. Detta trots att filmen inte har så många spänningsögonblick som man kanske skulle kunna tro. Den bygger snarare upp en bra atmosfär där man bara väntar på att det ska slå slint för Martin.


©Charter Film Productions

Hywel Bennett i huvudrollen spelar rollen bra som Martin/Georgie. Vad som också är bra är att det inte bara är antingen eller med honom då karaktären nästan kan hamna i ett mellanläge där man inte vet vem vi har att göra med för tillfället. Hayley Mills spelar mest en glatt ovetandes blondin. Inte korkad, men något naiv och ögongodis för Martin. Då gillar jag Billie Whitelaw i rollen som Joan mer då hon får fram lite mer djup i karaktären. Sen får man inte glömma Barry Foster som inneboende Gerry som är stor i mun. Alfred Hitchcock kom för övrigt att använda både Barry Foster och Billie Whitelaw i sin film Frenzy (1972) då han uppenbarligen lär ha gillat dem i denna och det kan man förstå.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0