Rocket Gibraltar

Titel: Rocket Gibraltar
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Daniel Petrie
I rollerna: Burt Lancaster, Suzy Amis, Patricia Clarkson, Bill Pullman, John Glover, Kevin Spacey, Macaulay Culkin, David Hyde Pierce

Handling: En åldrande patriark samlar sin familj för att fira sin 77-års dag. Hans barn älskar honom men förstår honom inte. Men han har mycket bra kontakt med sina barnbarn som lovar att fullfölja hans minst sagt ovanliga önskan, något som ska göras efter hans död.

Omdöme: Levi Rockwell (Burt Lancaster) ska fylla 77 år och det ska givetvis firas. Den pensionerade änklingens hela familj samlas hos honom ute på Long Island, New York. Hans fyra vuxna barn och deras familjer, inklusive ett antal av Levis barnbarn har kommit för att fira honom. Levi är glad att träffa sin stora familj men hans hälsa är inte den bästa och han är ofta trött vilket leder till en rad tupplurar under dagen.


© Columbia Pictures

Eftersom det är sommar och det finns mycket att förbereda inför födelsedagsfirandet, har barnen fullt upp med sitt medan barnbarnen hittar ett projekt att hålla på med tillsammans. Efter att deras kära far- och morfar Levi berättat en historia för dem nere vid vattnet om vikingar, får hans yngsta barnbarn Cy Blue (Macaulay Culkin) en idé. De ska fixa till en gammal övergiven skuta kallad för "Rocket Gibraltar" till ett vikingaskepp och ge det i present till Levi.


© Columbia Pictures

En smågemytlig liten film som samlat flera kända namn och ansikten. Det känns även upplagt för ett fint familjedrama med diverse intriger. De vuxna är dock inte av så stort intresse som de borde vara. Främst visar de sig vara självupptagna och har fullt upp med att försöka övertyga sig själva om hur bra de är. De glömmer liksom bort att kolla hur Levi har det, hur han mår och vad han vill.


© Columbia Pictures

Istället blir det barnbarnen som förstår Levi bäst. I synnerhet är det Cy Blue som har ett speciellt band till sin morfar. De andra barnbarnen kallar honom synsk då han verkar veta saker de andra inte känner eller vet. Projektet de jobbar på visar deras kärlek och de vuxna är helt ovetandes om vad deras barn har för sig då de själva är upptagna med sitt.


© Columbia Pictures

Vill gilla filmen mer än jag gör då den borde kunna vara mer än ok. Den borde vara mysigare, ge mer sommarkänsla och greppa tag i en. Känns dock som det saknas ett och annat för att lyfta historien. Visst har den ett budskap och relationen mellan Levi och barnbarnen är oftast fin, men det når inte fram fullt ut. Dessutom är det lite av en snyfthistoria istället för en feel good-historia som trots allt hade varit att föredra. Särskilt då den inte tar tillvara på intrigerna som de vuxna hade kunnat stå för.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Airport

Titel: Airport / Airport - Flygplatsen
Genre: Drama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: George Seaton
I rollerna: Burt Lancaster, Dean Martin, George Kennedy, Jean Seberg, Helen Hayes, Jacqueline Bisset, Van Heflin, Maureen Stapleton

Handling: Flygplatschefen Mel får i uppdrag att försöka hålla Lincoln International Airport i Chicago öppen, trots att en av de värsta snöstormarna i historien rasar där ute.

Omdöme: Lincoln International Airport i Chicago står inför en kaosartad dag då ett kraftigt snöoväder dragit in. Det blir upp till ansvarige flygplatschefen Mel Bakersfeld (Burt Lancaster) att försöka koordinera allt och ta hand om både sådant som faller på hans bord och äktenskapsstrul. En av Mels medarbetare är chefsmekanikern Joe Patroni (George Kennedy) som kallas in för att försöka flytta på ett plan som fastnat i den djupa snön ute på landningsbanan.


©Universal Pictures

Mel har ett nära samarbete med chefen för kundrelationer, Tanya Livingston (Jean Seberg) som får ett intressant fall på sitt bord. Den äldre damen Ada Quonsett (Helen Hayes) har tagits på bar gärning som fripassagerare på ett av flygbolagens flyg. Hon visar sig vara en slug liten gammal gumma som har satt det hela i system.


©Universal Pictures

Mitt i kaoset som snöovädret inbringar blir flyget mot Rom denna kväll av extra intresse. En av piloterna är gifte Vernon Demerest (Dean Martin) som har ett förhållande med flygvärdinnan Gwen (Jacqueline Bisset). De båda kommer försöka lösa ett par tuffa situationer ombord, inte minst passageraren D.O. Guerrero (Van Heflin) som kan ha smugglat ombord en bomb...


©Universal Pictures

Denna smått klassiska och framgångsrika katastroffilm kom att få tre uppföljare i Airport-filmserien. Det blev hela tio Oscarsnomineringar varav en vinst för bästa kvinnliga biroll (Helen Hayes). Det är dock inte den utpräglade katastroffilmen som senare skulle bli så populär under 70-talet, åtminstone inte till en början. Det är snarare ett melodrama om de olika karaktärerna som vi kommer träffa denna dag på och runt flygplatsen.


©Universal Pictures

Filmen bygger på en bok och regisseras av veteranen George Seaton som kom från den gamla skolan. Hans kanske mest kända film var vid sidan av denna gamla klassikern Miracle on 34th Street (1947) som gav honom hans första av två Oscarsvinster för bästa manus. Filmen har också en stil som snarare påminner om ett melodrama från 50-talet eller början av 60-talet än en mer renodlad katastroffilm från 70-talet. Det är något som kanske gör vissa besvikna som förväntar sig mer fart och fläkt. Men faktum är att det blir ganska trevligt att följa de olika karaktärernas öden utan att stressa eller behöva ha katastrofläge rakt igenom.


©Universal Pictures

En sak som filmen gjort bra är att samla ett gäng duktiga skådespelare. Rakt igenom är det svårt att hitta någon som inte skulle passa eller göra ett mer än gediget jobb i respektive roll. Oscarsvinnande Helen Hayes sticker ut mest i en komisk och klockren gestaltning av den lilla gamla gumman som man får vara på sin vakt för. Även eleganta Jean Seberg sticker ut och påminner en del om en blandning mellan Grace Kelly och Kim Novak från gamla Hitchcock-klassiker från 50-talet. Dean Martin lär ha sagt att rollen som piloten Vernon var en av hans favoritroller. Burt Lancaster å sin sida såg inte storheten med filmen som han kallade för skräp.


©Universal Pictures

Skräp är det definitivt inte. Småmysigt melodrama under första halvan och katastroffilm under andra halvan då de olika människoödena sammanflätas. Inte någon direkt spänning över det hela, men man vill ändå se hur det ska gå då karaktärerna byggts upp bra och prestationerna alltså genomgående är övertygande.


©Universal Pictures

Lite av en gammal hederlig matinékänsla över filmen. 50-tals känslan i berättarstilen är mestadels positiv om man gillar den sortens filmer. Inte riktigt så modern som många andra filmer runt den här tiden, men den vinner nog på att vara gjord på det här sättet. En del scener känns dock kanske lite onödiga även om den inte vill stressa med att bygga upp karaktärerna. Till slut ger det ganska tillfredsställande resultat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

The Scalphunters

Titel: The Scalphunters / Skalpjägarna
Genre: Västern/Komedi
Land: USA
År: 1968
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Burt Lancaster, Telly Savalas, Ossie Davis, Shelley Winters, Dabney Coleman

Handling: Västernkomedi om pälsjägaren Joe Bass som får en förrymd slav i utbyte för sina djurpälsar då en grupp indianer gör en räd mot honom. Indianerna blir dock snart själva utsatta för en räd och pälsarna kommer i den girige Jim Howies händer, och snart även slaven. Joe har dock bestämt sig för att få tillbaka sina pälsar och följer efter Howie och hans grupp för att försöka lura av dem hans pälsar.

Omdöme: Detta kom att bli den tredje filmen av den då lovande regissören Sydney Pollack. Det är en historia om pälsjägaren Joe Bass (Burt Lancaster) som blir av med pälsarna han så hårt jobbat med att införskaffa för att kunna sälja. En grupp indianer tar pälsarna i utbyte mot slaven Joseph Lee (Ossie Davis). Slaven är värd en del så Joe tänker ta med sig honom och sälja honom i storstaden. Men först tänker han följa efter indianerna och få tillbaka pälsarna. Tanken är att vänta tills de druckit sig fulla på alkoholen de kommer finna bland pälsarna.


©United Artists

Joe Bass vill helst att slaven Joseph Lee håller tyst och gör som han blir tillsagd när de två slår följe. Men han visar sig vara en påläst slav som dessutom tillhört comanche-indianerna och ser sig själv som comanche. När de spanar på indianerna som tog Joes pälsar, upptäcker de skalpjägare ledda av Jim Howie (Telly Savalas) som ger sig på de alkoholpåverkade indianerna och kommer över pälsarna. Det förändrar inte den envise Joe Bass plan nämnvärt, men det försvårar läget. Kanske måste han ta hjälp av slaven trots allt...


©United Artists

Det får sägas att det liksom känns rätt när förtexterna rullar igång lite i stil av spaghettivästerns som var populära på den här tiden. Dessutom med Burt Lancaster och Telly Savalas, musik av gamle räven Elmer Bernstein och regi av Sydney Pollack. Tonen sätts relativt tidigt att det är en västernkomedi, både med en del humor och musiken som ibland har lite lättsammare inslag.


©United Artists

Joe Bass och Joseph Lee har en småskön jargong sinsemellan och det är upplagt för en trevlig filmstund då de börjar följa efter indianerna. När sedan skalpjägarna kommer in i bilden, tappar väl filmen en aning då vi snarare följer dem när de slår läger och inte gör särskilt mycket annat än att grisa runt, dansa och ha sig. Det blir sedan bättre igen när Joe Bass försöker få tillbaka sina pälsar medan Joseph Lee lurig som han är försöker vinna deras förtroende.


©United Artists

Intressant nog visar det sig varken vara Burt Lancaster eller Telly Savalas som är filmens behållning. Istället är det Ossie Davis i rollen som slaven Joseph Lee som övertygar mest. Han liksom charmar omkull en med sin lite överlägsna men inte arroganta stil när han manövrerar igenom en del svåra situationer med hjälp av att han är beläst. Han plockar även upp saker längs vägen som kommer till användning på ett smart sätt. Helt klart en bra karaktär och Ossie Davis spelar rollen övertygande.


©United Artists

En något ojämn film är vad man får. Inte så att det skulle spåra ur och bli en crazy-komedi eller liknande. Den håller sig på banan och humorn är oftast passande och välkommen. Däremot har den alltså några partier där skalpjägarnas tristess mer känns som utfyllnadsscener innan roligheterna tar över tack vare Joe Bass och Joseph Lee. Trots allt kul att ha sett då det inte blir någon bortkastad titt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7