You've Got Mail

Titel: You've Got Mail / Du har mail
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1998
Regi: Nora Ephron
I rollerna: Tom Hanks, Meg Ryan, Greg Kinnear, Parker Posey, Steve Zahn, Dabney Coleman

Handling: Fiender i livet, men förälskade på nätet... Joe Fox och Kathleen Kelly är brevvänner på nätet. De har kommit att stå varandra mycket nära, trots att de inte ens känner till varandras namn! En dag händer det oundvikliga. På nätet börjar de diskutera att träffas i verkliga livet...

Omdöme: Vad vore livet utan internet? Kathleen Kelly (Meg Ryan) och Joe Fox (Tom Hanks) kommunicerar med varandra på internet via mejl. De har träffats online i en chattgrupp och har bestämt sig för att inte dela någon personlig information vad gäller namn och jobb. Men båda känner att de har funnit varandra. De förstår varandra och finns där för varandra.


© Warner Bros.

Nu finns det inte bara ett utan två problem. Det ena är att de båda är i relationer. Kathleen är ihop med journalisten Frank (Greg Kinnear) som verkar perfekt för henne medan Joe är ihop med bokförläggaren Patricia (Parker Posey). Det andra är att de yrkesmässigt visar sig vara varandras rivaler. Hon äger och driver en liten bokaffär hon ärvt av sin mor, han driver en stor bokkedja tillsammans med sin far och farfar.


© Warner Bros.

Filmen är en nyversion på klassiska The Shop Around the Corner (1940), en finstämd romantisk komedi med favoriten James Stewart. Här har man uppdaterat historien för en modernare värld nästan 60 år senare. Handskrivna brev och brevväxling har bytts ut mot internetbaserad kommunikation via chatt och mejl. Det är som dag och natt mellan 1940 och 1998, vilket även kan sägas om när denna film gjordes och hur världen ser ut idag.


© Warner Bros.

Det är en tid då världen fortfarande kändes som en mer mänsklig plats. Det var fortfarande innan 11:e september och innan teknologin tog över världen och människors liv fullt ut. Men det var en tid då internet hade fått sin genomslagskraft och mejlen blev ett verktyg som inte bara användes yrkesmässigt utan även privat.


© Warner Bros.

Leendet finns nära till hands under långa stunder med den här filmen. Det är liksom något mysigt även om det inte må vara en superromantisk eller jätterolig film. Det är bara trevligt att följa Kathleen och Joe som gillar varandra online men ogillar varandra som rivaler yrkesmässigt.


© Warner Bros.

Ungefär halvvägs in tappar filmen en aning då saker och ting inte riktigt går vägen för Kathleen. Det hela tar sig dock under filmens sista tredjedel när romansen ligger i luften och hoppet lever. Fast det är inte bara det positiva och negativa i historien som styr hur filmen är. Den är något svagare ett tag och kanske kunde speltiden trimmats från de två timmarna. Trots det får man säga att den till slut får till det vilket är det viktigaste.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

Cinderella Liberty

Titel: Cinderella Liberty / Sjömannen och gatflickan
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1973
Regi: Mark Rydell
I rollerna: James Caan, Marsha Mason, Kirk Calloway, Eli Wallach, Burt Young, Dabney Coleman

Handling: En ensam sjöman från den amerikanska flottan blir kär i en barflicka och blir en fadersfigur åt hennes son under en förlängd landpermission på grund av att hans tjänstehandlingar går förlorade.

Omdöme: John Baggs Jr. (James Caan) är en sjöman i den amerikanska flottan. När de lägger till i Seattle uppsöker han flottbasen för en läkarundersökning. Under tiden han väntar på resultatet och att få återvända till fartyget uppsöker han en bar för att kanske träffa en kvinna och ha lite kul. Där får han syn på Maggie (Marsha Mason) som charmar sjömännen genom att supa dem fulla och spela skjortan av dem i biljard.


©20th Century Fox

Johnny och Maggie spenderar kvällen och natten ihop, något båda just då ser som en engångsföreteelse. Johnny träffar även Maggies 11-årige son Doug (Kirk Calloway) som visar sig vara en rappkäftad och kaxig yngling. Eftersom Johnnys tjänstehandlingar försvinner efter hans läkarundersökning, blir hans landpermission förlängd vilket gör att han är fast i Seattle och får tid att bekanta sig med Maggie och Doug.


©20th Century Fox

Filmen synar främst relationen mellan Johnny och Maggie som går igenom toppar och dalar. Ska det bli något långvarigt eller är det mest lite skoj för stunden? Den ena av dem verkar vilja ha något långvarigt medan den andra vill hålla det öppet. Kanske är rädslan att än en gång bli lämnad alltför stor för att ge det hela en ärlig chans.


©20th Century Fox

Regi av Mark Rydell som nog är mest känd för On Golden Pond (1981) som gav honom en Oscarsnominering. Dessutom noterbart att John Williams står för musiken. För även om han redan var en Oscarsvinnare skulle man inte säga att det var han som stod för musiken då den skiljer sig från den mer storslagna musiken han kom att bli känd för. Överraskande nog blev han Oscarsnominerad här då musiken i ärlighetens namn är ganska medioker.


©20th Century Fox

En film som lever mycket på dess skådespelare. James Caan och Marsha Mason (Oscarsnominerad) är båda bra i huvudrollerna. Kan inte låta bli att tycka att Caan här påminner en del om Gene Hackman, något jag inte brukar tycka. Kanske är det mustaschen som gör det då Hackman också haft det i någon film. Fast det är även lite stilen som liksom bjuder på äkta skådespeleri från den gamla skolan.


©20th Century Fox

Kan väl inte påstå att det skulle vara något trollbindande över filmen men den puttrar på och det är ett gediget hantverk. Det är trots allt ett gäng duktiga proffs som samlats och gjort en film om vardagliga människor och känslor. Lite annorlunda med Seattle som skådeplats även om det mest blir att spendera tid i lägenheten, baren och på gatan med alla de sunkiga ställena, inklusive vuxenbio som dominerade de större städerna på den här tiden.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

The Scalphunters

Titel: The Scalphunters / Skalpjägarna
Genre: Västern/Komedi
Land: USA
År: 1968
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Burt Lancaster, Telly Savalas, Ossie Davis, Shelley Winters, Dabney Coleman

Handling: Västernkomedi om pälsjägaren Joe Bass som får en förrymd slav i utbyte för sina djurpälsar då en grupp indianer gör en räd mot honom. Indianerna blir dock snart själva utsatta för en räd och pälsarna kommer i den girige Jim Howies händer, och snart även slaven. Joe har dock bestämt sig för att få tillbaka sina pälsar och följer efter Howie och hans grupp för att försöka lura av dem hans pälsar.

Omdöme: Detta kom att bli den tredje filmen av den då lovande regissören Sydney Pollack. Det är en historia om pälsjägaren Joe Bass (Burt Lancaster) som blir av med pälsarna han så hårt jobbat med att införskaffa för att kunna sälja. En grupp indianer tar pälsarna i utbyte mot slaven Joseph Lee (Ossie Davis). Slaven är värd en del så Joe tänker ta med sig honom och sälja honom i storstaden. Men först tänker han följa efter indianerna och få tillbaka pälsarna. Tanken är att vänta tills de druckit sig fulla på alkoholen de kommer finna bland pälsarna.


©United Artists

Joe Bass vill helst att slaven Joseph Lee håller tyst och gör som han blir tillsagd när de två slår följe. Men han visar sig vara en påläst slav som dessutom tillhört comanche-indianerna och ser sig själv som comanche. När de spanar på indianerna som tog Joes pälsar, upptäcker de skalpjägare ledda av Jim Howie (Telly Savalas) som ger sig på de alkoholpåverkade indianerna och kommer över pälsarna. Det förändrar inte den envise Joe Bass plan nämnvärt, men det försvårar läget. Kanske måste han ta hjälp av slaven trots allt...


©United Artists

Det får sägas att det liksom känns rätt när förtexterna rullar igång lite i stil av spaghettivästerns som var populära på den här tiden. Dessutom med Burt Lancaster och Telly Savalas, musik av gamle räven Elmer Bernstein och regi av Sydney Pollack. Tonen sätts relativt tidigt att det är en västernkomedi, både med en del humor och musiken som ibland har lite lättsammare inslag.


©United Artists

Joe Bass och Joseph Lee har en småskön jargong sinsemellan och det är upplagt för en trevlig filmstund då de börjar följa efter indianerna. När sedan skalpjägarna kommer in i bilden, tappar väl filmen en aning då vi snarare följer dem när de slår läger och inte gör särskilt mycket annat än att grisa runt, dansa och ha sig. Det blir sedan bättre igen när Joe Bass försöker få tillbaka sina pälsar medan Joseph Lee lurig som han är försöker vinna deras förtroende.


©United Artists

Intressant nog visar det sig varken vara Burt Lancaster eller Telly Savalas som är filmens behållning. Istället är det Ossie Davis i rollen som slaven Joseph Lee som övertygar mest. Han liksom charmar omkull en med sin lite överlägsna men inte arroganta stil när han manövrerar igenom en del svåra situationer med hjälp av att han är beläst. Han plockar även upp saker längs vägen som kommer till användning på ett smart sätt. Helt klart en bra karaktär och Ossie Davis spelar rollen övertygande.


©United Artists

En något ojämn film är vad man får. Inte så att det skulle spåra ur och bli en crazy-komedi eller liknande. Den håller sig på banan och humorn är oftast passande och välkommen. Däremot har den alltså några partier där skalpjägarnas tristess mer känns som utfyllnadsscener innan roligheterna tar över tack vare Joe Bass och Joseph Lee. Trots allt kul att ha sett då det inte blir någon bortkastad titt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7