Absence of Malice

Titel: Absence of Malice / Utan ont uppsåt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1981
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Paul Newman, Sally Field, Bob Balaban, Melinda Dillon, Josef Sommer, Wilford Brimley

Handling: Megan är en ambitiös journalist som skall intervjua Gallagher, sonen till en död gangsterboss. Megan vet inte att hon blir manipulerad av en FBI-agent. Han hoppas att hon skall genomskåda en koppling mellan Gallagher och en försvunnen facklig tjänsteman.

Omdöme: Michael Gallagher (Paul Newman), son till en nyligen avliden gangsterboss, misstänks vara inblandad i försvinnandet av en facklig tjänsteman. Den federala åklagaren i Miami, Elliot Rosen (Bob Balaban), är övertygad om att Michael Gallagher vet något om försvinnandet eller kan ta reda på det genom sina kontakter. Rosen läcker därför falsk information som får det att framstå som att Gallagher är under utredning.


© Columbia Pictures

Med hjälp av den läckta informationen skriver den drivna journalisten Megan Carter (Sally Field) en förstasidesartikel om Gallaghers inblandning, i tron att uppgifterna stämmer. Michael söker upp tidningsredaktionen och framförallt Megan för att ta reda på vem som läckte den enligt honom felaktiga informationen. Det blir början på ett allt farligare spel mellan Megan, Michael och åklagarmyndigheten.


© Columbia Pictures

Utan ont uppsåt - det är vad Megan intalar sig själv och försöker förklara för Michael. Hon vill bara komma åt sanningen och rapportera om den, vilket hon ser som sitt jobb och tidningens uppgift. Men vad hon missar är hur hennes artiklar och rapportering påverkar de inblandade. Den moraliska och etiska aspekten med journalistyrket är minst lika viktig som att se till att uppgifterna är sanningsenliga.


© Columbia Pictures

Sydney Pollack är en regissör som gjorde en del bra och spännande filmer i sin karriär, både före och efter denna film. Man vore därför ursäktad för att tro och hoppas på en film som levererar något i den stilen. Det finns flera möjligheter att öka spänningen och få ut mer av berättelsen. Av någon anledning uteblir det, vilket håller tillbaka filmen från att bli mer engagerande än den visar sig bli.


© Columbia Pictures

Filmens ton är lite suspekt, vilket till viss del har att göra med musiken som inte är dålig, men den är lättsammare än vad som hade passat. Handlingen utvecklas inte heller åt något håll egentligen, åtminstone inte tillräckligt för att skapa det rätta drivet. Ska det vara en film om grävande journalistik, ett romantiskt drama, en konspiration eller thriller? Det är lite av varje, men inte tillräckligt av något. Det saknas helt enkelt något som skulle gripa tag i en fullt ut, trots att potentialen för en bättre film finns på plats.


© Columbia Pictures

Paul Newman och Sally Field är två skådespelare som respekteras och uppskattas en hel del. Båda är bra här, men samtidigt fanns det mer att få ut av dem. Newman känns inte lika full av liv och engagerad som när han är som bäst. Visst kräver möjligtvis rollen som sonen till en gangsterboss att han ska spela lite kyligt och distanserat, men det känns som att han går lite på sparlåga. Field, å sin sida, spelar en karaktär som inte är helt lätt att gilla. Megan får förvisso lära sig en läxa och det är meningen att hon ska vara lite dryg, men det gör också att det blir svårt att bry sig om henne.


© Columbia Pictures

De som istället lämnar störst avtryck är dels Melinda Dillon i rollen som Michaels vän Teresa, som man känner för när hon delar med sig av sin hemlighet. Dels Wilford Brimley, som dyker upp med 20 minuter kvar i rollen som biträdande amerikanska justitieministern James J. Wells. Det är ord och inga visor när han kliver in och rör om i grytan. Det är förmodligen filmens bästa sekvens när han är med, dock alldeles för kort.


© Columbia Pictures

Det är en film som egentligen har allt på plats för att bli klart bättre, men något håller tillbaka den. Hade det varit en annan, mindre etablerad regissör som hållit i tyglarna hade man kunnat peka på det som förklaringen. Nu är det inte någon dålig film och den har ett visst värde, men den får inte pulsen att öka som den borde göra. Det är lätt att vara lite mer kritisk när man ser potential som inte infrias. Vad man främst tar med sig är vilka konsekvenser Megans artiklar medför, något som borde vara en läxa för alla journalister och andra som delar med sig av känsligt nyhetsstoff.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Tootsie

Titel: Tootsie
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1982
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Dustin Hoffman, Jessica Lange, Teri Garr, Charles Durning, Dabney Coleman, Bill Murray, Sydney Pollack, Geena Davis, George Gaynes

Handling: Michael är en skådespelare som inte kan få några jobb tills han kommer på idén att klä ut sig till kvinna. Snart blir hans alter ego Dorothy TV-stjärna och dessutom upptäcker han snart att Dorothys personlighet är mer sympatisk än hans "riktiga".

Omdöme: Michael Dorsey (Dustin Hoffman) har kämpat som skådespelare i 30 års tid. Vad han än gör lyckas han inte få ett jobb i branschen och måste istället ta ströjobb på restauranger i New York. Hans agent George Fields (Sydney Pollack) är klar över varför Michael, som är en talangfull karaktärsskådespelare, inte får några roller - Michael har rykte om sig att vara svår att jobba med, vilket i princip gjort honom svartlistad.


© Columbia Pictures

När Michael följer med sin goda vän Sandy (Teri Garr) till en audition får han den briljanta men riskabla idén att klä ut sig och utge sig för att vara den kvinnliga skådespelerskan Dorothy Michaels. I rollen som Dorothy får Michael sitt livs roll på en TV-såpa. Det är genombrottet han väntat på i alla dessa år, men det komplicerar även hans liv mer än han kunnat ana - inte minst då han börjar falla för sin medspelare Julie (Jessica Lange).


© Columbia Pictures

Det är lika bra att säga det med en gång - detta är en klassisk feelgood-film. Filmen fick hela 10 Oscarsnomineringar, varav flera i de tyngsta kategorierna. Den vann till slut endast för bästa kvinnliga biroll (Jessica Lange), men det är inte en film som ska mätas i antal Oscars. Om en film lyckas få en att le, skratta och ha trevligt är den lyckad - och det är precis vad denna film gör.


© Columbia Pictures

Dustin Hoffman kände att han i sin Oscarsbelönade roll i Kramer vs. Kramer (1979) både hade spelat make och hustru, vilket fick honom att vilja ta sig an utmaningen att spela både en man och en kvinna. Det resulterade i den här rollen och filmen. En skådespelares drömroll kan tänkas, men det krävs också en riktigt duktig skådespelare och rätt inställning. Hoffman hade talangen och han valde dessutom att spela rollen seriöst och inte som en komedi, något som lyfter prestationen och gör filmen roligare.


© Columbia Pictures

Det är inte bara Dustin Hoffman som ska ha en eloge för sin prestation. Det är en film fylld med duktiga skådespelare och övertygande prestationer. Bland dessa finns Jessica Lange som kollegan och kärleksintresset Julie, Teri Garr som vännen Sandy, Dabney Coleman som regissören Ron, Charles Durning som Julies far Les, Bill Murray som Michaels vän Jeff, Sydney Pollack som agenten George, George Gaynes som den kärlekskranke skådespelaren John Van Horn och Geena Davis som skådespelerskan April, vilket för övrigt var hennes första filmroll. Samtliga är smått perfekta och gör att i princip varje scen visar prov på den skådespelartalang som filmen besitter.


© Columbia Pictures

Sydney Pollack var en erkänt duktig regissör som gjorde lyckade filmer i flera olika genrer, även om han kanske inte alltid nämns bland de allra främsta regissörerna. Dessutom fick han ofta ut mycket av sina skådespelare, vilket också kunde ha att göra med det faktum att han själv var en duktig skådespelare. Här är det framförallt hans regi som kommer till sin rätt och visar prov på hans fingertoppskänsla för att få ut det mesta av manuset och skådespelarna.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

The Firm

Titel: The Firm / Firman
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Tom Cruise, Gene Hackman, Jeanne Tripplehorn, Hal Holbrook, Wilford Brimley, Ed Harris, Holly Hunter, David Strathairn, Gary Busey, Tobin Bell, Paul Sorvino

Handling: Den nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere avböjer erbjudanden från stora advokatbyråer när en Memphis-baserad byrå erbjuder honom 20 procent högre lön plus andra förmåner. Snart visar det sig dock att byråns affärsverksamhet är tätt knuten till organiserad brottslighet och Mitch tvingas ta stora risker för att ta sig ur med sin licens och sitt liv i behåll.

Omdöme: Mitch McDeere (Tom Cruise) är en hett eftertraktad nyutexaminerad advokat som gått på Harvard och varit i topp i sin klass. Han går på diverse jobbintervjuer och är i en position där han kan välja och vraka bland erbjudandena. Han behöver inte fjäska eller liknande, snarare tvärtom då de som kallat honom på intervju fjäskar för honom.


©Paramount Pictures

Mitch, som är lyckligt gift med sin stora kärlek, skolfröken Abby (Jeanne Tripplehorn), får en dag ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Det är en advokatbyrå från Memphis som gör det klart för Mitch att de verkligen vill ha honom. De har tagit reda på vad hans bästa erbjudande är från andra intresserade och lägger på 20% i lön, plus en massa andra förmåner.


©Paramount Pictures

Mitch och Abby känner att de blir en del av en stor familj på advokatbyrån i Memphis. Mitch får en mentor i Avery Tolar (Gene Hackman) och de börjar med att besöka en viktig klient på Caymanöarna. Men allt är inte en dans på rosor då två advokater på byrån nyligen dött under mystiska omständigheter när de var på Caymanöarna. Mitch blir även kontaktad av FBI-agenten Wayne Tarrance (Ed Harris) som gör det klart för honom att byrån jobbar åt maffian.


©Paramount Pictures

Sydney Pollack regisserar denna John Grisham-historia. En Sydney Pollack som en gång i tiden hade gjort konspirationsthrillern Three Days of the Condor (1975). Detta faller lite i samma kategori även om det inte blir samma typ av film. Det blir nämligen inte en riktigt tät film av det hela som det känns att det hade kunnat bli.


©Paramount Pictures

Måste ta upp en av filmens svagheter med en gång. Hur musiken av Dave Grusin kunde bli Oscarsnominerad är lite av en gåta. Förmodligen var han en Oscarsfavorit runt den här tiden då han under en femtonårsperiod blev nominerad åtta gånger. Detta blev den sista. Stundtals är det helt ok och skapar en del stämning. Problemet är att det mestadels låter som någon helt på måfå slår på pianot. Man blir smått galen av oljudet i dessa scener och flera gånger kommer de under scenerna som ska vara som mest spännande.


©Paramount Pictures

Förutom den undermåliga musiken i sina värsta stunder, har filmen två andra problem. Historien blir lite väl långsökt längre in när Mitch kläcker en plan för att rädda sitt skinn. Man vill trots allt att det ska kännas lite mer trovärdigt och realistiskt så att nivån på spänningen ska höjas. Sedan är filmen för lång med sina 2.34 vilket blir kännbart, särskilt när den nämnda musiken jazzar loss på pianot under senare delen av filmen.


©Paramount Pictures

Nu låter det kanske som det är en dålig film och historia, det är det inte. Grundhistorien är inte alls tokig och kan tänka mig att boken funkar bättre. Filmen borde också ha funkat bättre om den gjort vissa korrigeringar då den har en hel del på gång.


©Paramount Pictures

Trots invändningarna mot filmen är det en storfilm som levererar en del av värde. En av dem är karaktärerna och skådespelarna då vi hittar en drös bra roller. Genomgående stabila prestationer även om det kanske inte är någon som sticker ut som riktigt stark. Mer att de som grupp är duktiga vilket gör att det hålls en hög nivå vem som än dyker upp i en scen. Önskar dock att filmen varit lite tätare och där är musiken det största problemet då den aldrig ger filmen en chans i de viktigaste ögonblicken.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

The Scalphunters

Titel: The Scalphunters / Skalpjägarna
Genre: Västern/Komedi
Land: USA
År: 1968
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Burt Lancaster, Telly Savalas, Ossie Davis, Shelley Winters, Dabney Coleman

Handling: Västernkomedi om pälsjägaren Joe Bass som får en förrymd slav i utbyte för sina djurpälsar då en grupp indianer gör en räd mot honom. Indianerna blir dock snart själva utsatta för en räd och pälsarna kommer i den girige Jim Howies händer, och snart även slaven. Joe har dock bestämt sig för att få tillbaka sina pälsar och följer efter Howie och hans grupp för att försöka lura av dem hans pälsar.

Omdöme: Detta kom att bli den tredje filmen av den då lovande regissören Sydney Pollack. Det är en historia om pälsjägaren Joe Bass (Burt Lancaster) som blir av med pälsarna han så hårt jobbat med att införskaffa för att kunna sälja. En grupp indianer tar pälsarna i utbyte mot slaven Joseph Lee (Ossie Davis). Slaven är värd en del så Joe tänker ta med sig honom och sälja honom i storstaden. Men först tänker han följa efter indianerna och få tillbaka pälsarna. Tanken är att vänta tills de druckit sig fulla på alkoholen de kommer finna bland pälsarna.


©United Artists

Joe Bass vill helst att slaven Joseph Lee håller tyst och gör som han blir tillsagd när de två slår följe. Men han visar sig vara en påläst slav som dessutom tillhört comanche-indianerna och ser sig själv som comanche. När de spanar på indianerna som tog Joes pälsar, upptäcker de skalpjägare ledda av Jim Howie (Telly Savalas) som ger sig på de alkoholpåverkade indianerna och kommer över pälsarna. Det förändrar inte den envise Joe Bass plan nämnvärt, men det försvårar läget. Kanske måste han ta hjälp av slaven trots allt...


©United Artists

Det får sägas att det liksom känns rätt när förtexterna rullar igång lite i stil av spaghettivästerns som var populära på den här tiden. Dessutom med Burt Lancaster och Telly Savalas, musik av gamle räven Elmer Bernstein och regi av Sydney Pollack. Tonen sätts relativt tidigt att det är en västernkomedi, både med en del humor och musiken som ibland har lite lättsammare inslag.


©United Artists

Joe Bass och Joseph Lee har en småskön jargong sinsemellan och det är upplagt för en trevlig filmstund då de börjar följa efter indianerna. När sedan skalpjägarna kommer in i bilden, tappar väl filmen en aning då vi snarare följer dem när de slår läger och inte gör särskilt mycket annat än att grisa runt, dansa och ha sig. Det blir sedan bättre igen när Joe Bass försöker få tillbaka sina pälsar medan Joseph Lee lurig som han är försöker vinna deras förtroende.


©United Artists

Intressant nog visar det sig varken vara Burt Lancaster eller Telly Savalas som är filmens behållning. Istället är det Ossie Davis i rollen som slaven Joseph Lee som övertygar mest. Han liksom charmar omkull en med sin lite överlägsna men inte arroganta stil när han manövrerar igenom en del svåra situationer med hjälp av att han är beläst. Han plockar även upp saker längs vägen som kommer till användning på ett smart sätt. Helt klart en bra karaktär och Ossie Davis spelar rollen övertygande.


©United Artists

En något ojämn film är vad man får. Inte så att det skulle spåra ur och bli en crazy-komedi eller liknande. Den håller sig på banan och humorn är oftast passande och välkommen. Däremot har den alltså några partier där skalpjägarnas tristess mer känns som utfyllnadsscener innan roligheterna tar över tack vare Joe Bass och Joseph Lee. Trots allt kul att ha sett då det inte blir någon bortkastad titt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7