The Gunfighter

Titel: The Gunfighter / Hämndens timme
Genre: Västern
Land: USA
År: 1950
Regi: Henry King
I rollerna: Gregory Peck, Millard Mitchell, Karl Malden, Richard Jaeckel

Handling: Den äldre revolvermannen Jimmy Ringo är trött på att döda. Men han utmanas ständigt av yngre förmågor som vill bli berömda.

Omdöme: Jimmy Ringo (Gregory Peck) rider in i en liten stad och kliver in på baren där han vill ta ett glas eller två i lugn och ro. Han slår sig ner vid bardisken och barmannen känner genast igen honom. Jimmy har nämligen rykte om sig att vara den snabbaste revolvermannen i väst och att han skjutit flera män. Det är dock i självförsvar, säger han. Nu får han en ny utmanare som stör hans barvisit då stöddige Eddie (Richard Jaeckel) mopsar upp sig.


© 20th Century Fox

Efter att Jimmy tvingats agera i självförsvar, är det bäst om han flyr fältet. För trots att han har gott om vittnen till att han inte drog först, varnas han av de övriga bargästerna att Eddie har tre bröder som kommer vara ute efter honom då han dödade deras bror.


© 20th Century Fox

Jimmy beger sig till en för honom bekant stad ett par timmar bort. Där tar han sig till den lokala baren som inte öppnat än. Bartendern Mac (Karl Malden) känner igen honom och ger honom ett varmt välkomnande. Stadens sheriff Mark Strett (Millard Mitchell) hämtas för att ta ett snack med den ökände Jimmy Ringo. Det visar sig att Jimmy kommit dit av en god anledning, att träffa någon. Men tiden är knapp då de tre bröderna närmar sig samtidigt som andra skjutglada män i staden vill bli kända för att ha skjutit självaste Jimmy Ringo.


© 20th Century Fox

En klassisk västern som kanske inte må vara den mest kända för den breda publiken men som ofta uppskattas och lämnat spår efter sig. Det är en film självaste John Wayne var mycket intresserad av att göra och rollen som Jimmy Ringo lär ha varit skriven med honom i åtanke. Han ville köpa filmrättigheterna men erbjöd för lite pengar och rättigheterna såldes till ett filmbolag. Han erbjöds sedan rollen, men vägrade då han inte kom överens med filmbolaget Columbias chef. Istället såldes rättigheterna till 20th Century Fox som gav rollen till Gregory Peck.


© 20th Century Fox

Gregory Peck spelar Jimmy Ringo precis som önskat. Han ger karaktären en mystik och viss sårbarhet samtidigt som han är hård och tuff när det krävs. Jimmy är trött på att behöva ha ögon i nacken och vara jagad av alla som vill göra ett namn för sig själva. Han önskar att han kunde vara anonym och leva ett tillbakadraget liv på en ranch med familj.


© 20th Century Fox

Det hela utvecklas till en psykologiskt ansträngd situation för Jimmy Ringo, men även de som kommer i kontakt med honom. Barmannen är t.ex. eld och lågor över hans närvaro eftersom han ser det som en ekonomisk kassako då folk kommer vilja besöka baren där Jimmy Ringo satt, och potentiellt sköt någon eller själv blev dödad. Sheriffen vill ha en lugn stad och försöker få honom därifrån, på ett fridfullt sätt. Det innebär att försöka vara till lags med hans önskemål och se till så potentiella vapendragare håller sig undan.


© 20th Century Fox

Filmen hade setts en gång i tiden men mer än att den gillades mindes inte. Efter inledningen som fångar intresset är känslan att det kommer bli fler sammandrabbningar mellan Jimmy Ringo och andra som kommer testa hans fingerfärdighet, så att säga. Det blir dock inte så fartfyllt eller med så mycket pang pang som man kanske skulle kunna tro. Istället byggs spänningen upp med ett välskrivet manus, där man känner hur tiden är knapp för att Jimmy Ringo ska kunna få de svar han söker och en gång för alla kunna rida iväg med hopp om sin framtid.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

Starman

Titel: Starman
Genre: Drama/Sci-Fi/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: John Carpenter
I rollerna: Jeff Bridges, Karen Allen, Charles Martin Smith, Richard Jaeckel

Handling: En utomjordisk varelse kommer till ett hus där den unga änkan Jenny bor. Varelsen tar den exakta gestalten av hennes nyligen avlidne make Scott. Jenny blir, efter att chocken lagt sig, förälskad i utomjordingen.

Omdöme: Ett oidentifierat flygande objekt skjuts ner av den amerikanska militären. Objektet visar sig vara en rymdfarkost som kraschlandar i norra delarna av landet. Ett ensamt utomjordiskt väsen tar sig från farkosten till närmaste hus där Jenny (Karen Allen) ligger och sover. Den utomjordiska varelsen transformerar sig till att gestalta Jennys döde make Scott (Jeff Bridges), något som givetvis kommer som en chock för Jenny som inte kan tro sina ögon och till en början tror hon drömmer.


© Columbia Pictures

Scott behöver ta sig till en plats i Arizona för att kunna hämtas upp och återvända hem till sin planet. Jenny ska ta honom dit och känner sig kidnappad av denna varelse som ser ut som hennes älskade make men hon är rädd för vad hans avsikter är. Efter sig har de den amerikanska säkerhetstjänsten som vill få tag i varelsen. De har skickat experten Mark Shermin (Charles Martin Smith) som letar efter utomjordisk aktivitet.


© Columbia Pictures

Jenny och Scott kommer ge sig ut på en road trip som inleder som ett kidnappningsfall men där Jenny börjar förstå utomjordingens motiv och dess personlighet. Känslor växer fram då Jenny inte kan undgå att ta vara på chansen att få spendera tid med sin Scott, även om det inte är Scott. Utomjordingen besitter krafter som den skulle kunna orsaka mycket smärta och ödeläggelse med, men istället använder den det för att göra gott, något som får Jenny att inse att hon måste försöka hjälpa den att komma undan.


© Columbia Pictures

John Carpenter regisserar och Michael Douglas producerar vilket är en intressant kombination. Också lite vågat att plocka in Carpenter som inte hade gjort en romantisk historia tidigare utan främst skräck och spänning. Men han visar att han klarar det bra samtidigt som filmen har en sci-fi historia och stämning som känns igen från hans tidigare filmer. Dock med en skillnad och det är att Carpenter själv inte står för musiken, även om den till stor del är lik hans elektroniska musik.


© Columbia Pictures

Även om det är en sci-fi historia i grunden så utvecklas det framförallt till en romantisk resa vi gör med Scott och Jenny. Inspirationen lär ha varit gamla klassiska romantiska filmer som It Happened One Night (1934) och Brief Encounter (1945), en kombination av lättsammare romantisk road movie och omöjlig kärlek som uppstår.


© Columbia Pictures

Det är en något sorglig känsla man får med filmen, men samtidigt fint och vackert då det känns rent och oskyldigt med känslorna som uppstår. Scott lär sig om mänskligheten och människor, mestadels av Jenny vilket hon i sin tur blir berörd av ju mer tid hon spenderar med Scott.


© Columbia Pictures

En sak som blir viktig för att filmen ska funka är samspelet mellan Jeff Bridges och Karen Allen. De spelar rollerna helt olika men de hittar en fin harmoni i varandras sällskap. Hon spelar Jenny på ett varmt och naturligt sätt med längtan efter vad hon förlorat. Han spelar rollen desto mer mekaniskt vars lite ryckiga rörelser tagits från fåglars huvudrörelser. Det blev en Oscarsnominering för Jeff Bridges vilket intressant nog var första och hittills enda gången någon som spelat en utomjording blivit Oscarsnominerad.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

The Devil's Brigade

Titel: The Devil's Brigade / Djävulsbrigaden
Genre: Action/Äventyr/Krig
Land: USA
År: 1968
Regi: Andrew V. McLaglen
I rollerna: William Holden, Cliff Robertson, Vince Edwards, Richard Jaeckel, Dana Andrews, Michael Rennie

Handling: Under andra världskriget sätts en specialstyrka bestående av missanpassade amerikanska och kanadensiska soldater ihop.

Omdöme: Överstelöjtnant Robert T. Frederick (William Holden) ombeds att sätta ihop och träna en specialstyrka bestående av amerikanska och kanadensiska soldater. Denna specialstyrka ska sedan ta sig an ett vågat uppdrag i Norge. Men först måste Frederick testa soldaterna och pressa dem till det yttersta för att vara säker på att de har vad som krävs när det väl gäller.


© United Artists/MGM

Frederick har ett utmanande arbete framför sig. De amerikanska soldaterna består nämligen av sådana som inte är välkomna i sina förband av diverse disciplinära skäl. Nu får de en chans att visa vad de går för, annars riskerar de att skickas tillbaka dit där de inte är välkomna alternativt fängelse. Vad gäller de kanadensiska styrkorna leds de av major Alan Crown (Cliff Robertson). De å sin sida är raka motsatsen då de är mönstersoldater och de bästa av de bästa landet har att erbjuda.


© United Artists/MGM

De amerikanska och kanadensiska soldaterna visar sig tävla mot varandra och gillar inte varandra nämnvärt. Träningen blir dock en chans för dem att samsas och lära sig samarbeta och bli vänner. På så vis blir de starkare som enhet när de väl skickas till frontlinjen. Den chansen får de till slut, men de skickas inte till Norge utan istället till Italien. Där kastas de genast in i hetluften mot tyskarna och måste bevisa vad de går för.


© United Artists/MGM

Många har noterat likheterna med The Dirty Dozen (1967) som släpptes ett par månader innan denna. Det var en mer framgångsrik och bättre film med ett liknande upplägg, men faktum är att denna film är verklighetsinspirerad och filmrättigheterna till boken den bygger på köptes 1965.


© United Artists/MGM

William Holden är klart bra och filmens stora stjärna. Även Cliff Robertson är stabil vid hans sida. De övriga birollerna funkar mestadels men här saknas fler kända ansikten som hade kunnat höja filmen en aning. En som Vince Edwards är t.ex. ganska blek och intetsägande i den tredje största rollen i filmen.


© United Artists/MGM

Filmen har ett upplägg där vi under första halvan följer soldaterna under deras träningsläger i Montana och hur de blir ett sammansvetsat gäng. Det blir lite för långdraget med denna del som håller på en bit över en timme. Även om de flesta scenerna fyller en funktion och det egentligen inte finns så mycket onödigt som tas upp, hade filmen vunnit på att korta ner det hela till kanske runt trekvart.


© United Artists/MGM

Det är när vi förflyttar oss till Europa och Italien som allvaret börjar men även det "roliga". Filmen får ett uppsving när Frederick leder specialstyrkan in i en tyskockuperad by som de ska återta och tillfångata fiendesoldater. Sedan är det dags för ett ännu tuffare uppdrag - att ta sig uppför Monte la Difensa och överraska de tyska soldaterna i ett angrepp på det strategiskt viktiga berget.


© United Artists/MGM

Inte så tokig film och den har de flesta elementen en sån här typ av film ska ha. Det kom flera liknande filmer under 1960-talet och början av 1970-talet. Denna tillhör inte de allra bästa men ändå sevärd. Vad som är lite synd under bergsuppdraget är dels att musiken sviktar och inte lyckas skapa så mycket spänning och dels blir det lite upprepande med striderna där uppe. Det hela har trots allt ett bra slut men effekten uteblir nästan p.g.a. att man börjat tona ut filmen med musiken och det konstanta skjutandet och explosionerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7