Out of Sight

Titel: Out of Sight
Genre: Kriminaldrama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1998
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: George Clooney, Jennifer Lopez, Ving Rhames, Don Cheadle, Steve Zahn, Albert Brooks, Dennis Farina, Luis Guzmán, Catherine Keener, Michael Keaton, Samuel L. Jackson

Handling: Jack Foley rymmer från ett fängelse och blir samtidigt kär i Karen Sisco. Dessa två stöter på varandra medan Jack, tillsammans med Buddy Bragg, planerar att råna en rik snubbe på hans diamanter samtidigt som Karen, som är polis, och hennes vänner vill sätta fast dem.

Omdöme: Året efter Quentin Tarantinos klart lyckade Jackie Brown (1997) var det Steven Soderberghs tur att filmatisera en Elmore Leonard-historia. De båda filmerna har en gemensam karaktär i Ray Nicolette då Michael Keaton repriserar sin roll här även om han synd nog endast dyker upp i en scen. Även Samuel L. Jackson, som har den manliga huvudrollen i Tarantinos film, dyker upp här på slutet men i en annan roll.


©Universal Pictures

Jack Foley (George Clooney) är en bankrånare som åker in i fängelset. Han rymmer med hjälp av sin vän Buddy (Ving Rhames) men deras flyktförsök kompliceras av federala agenten Karen Sisco (Jennifer Lopez). De tvingas ta med henne som sin gisslan och under flykten visar det sig slå gnistor mellan Jack och Karen, något som får Jack att vilja träffa henne igen under andra omständigheter.


©Universal Pictures

Medan Jack och Karen inte kan släppa varandra från sina tankar, planerar Jack och Buddy att slå till mot Richard Ripley (Albert Brooks) som Jack satt inne med och som ska ha oslipade diamanter till ett värde av $5m i sitt hem. Informationen har de fått av en annan kåkfarare i form av opålitlige Glenn Michaels (Steve Zahn). Han i sin tur pratar för mycket och vänder sig till Maurice "Snoopy" Miller (Don Cheadle) gällande diamanterna.


©Universal Pictures

Steven Soderbergh, som endast hade gjort mindre och smalare filmer, ville göra en film för den breda publiken. Detta för att öppna dörrar till andra projekt längre fram. Man har valt att ge två "heta" skådespelare, George Clooney och Jennifer Lopez, de två huvudrollerna och omgärda dem med duktiga karaktärsskådespelare i birollerna. Det visar sig att det är birollerna som i mångt och mycket gör filmen.


©Universal Pictures

I grunden har man en bra historia av Elmore Leonard med ett Oscarsnominerat manus av Scott Frank. Den har en hel del på gång och man hoppar friskt i historien. Den har dock en sak som inte riktigt funkar och det är relationen mellan Jack och Karen. Det känns krystat med en bankrånare på rymmen och en federal agent som ska inleda en romans. Det leder även till filmens svagaste parti längre in då filmen liksom pausas och tar en avstickare för att Jack och Karen ska ha en het stund tillsammans. Det hjälper inte heller att Clooney och inte minst Lopez inte övertygar. Speciellt henne hade man gärna bytt ut mot en mer kapabel skådespelerska.


©Universal Pictures

Om man bortser från de båda huvudrollerna finner man det mesta av det bästa med resten av karaktärerna och rollbesättningen. Ving Rhames är stabil som Buddy. Don Cheadle är skön som Snoopy. Steve Zahn är passande som smått patetiske Glenn. Luis Guzmán tar kanske ändå priset som Chino som får en att skratta varje gång han är med. Och man kan nämna flera andra som funkar bra i mindre roller. Helt klart så att birollerna underhåller och är mest lyckade.


©Universal Pictures

En film som sågs när den kom ut och inte mycket mindes från den. Lite blandade känslor nu när den ses, vilket nog speglar synen vid båda tittarna. Den är sevärd och har en del bra scener filmen igenom, underhållande och bitvis rolig. Och som sagt med flera biroller som sticker ut och höjer upplevelsen. Samtidigt lite besviken då den inte når upp i nivå med Jackie Brown (1997) och de två huvudrollerna är långt ifrån optimala.


©Universal Pictures

Hade definitivt varit intressant om Tarantino även gjort denna då resultatet nog hade varit desto mer tillfredsställande. Han brukar oftast pricka rätt med rollvalen så de två huvudrollerna hade nog varit annorlunda och bättre. Detsamma kan sägas om musiken som här mest består av högst mediokra jazziga toner.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Joker: Folie à Deux

Titel: Joker: Folie à Deux
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller/Musikal
Land: USA
År: 2024
Regi: Todd Phillips
I rollerna: Joaquin Phoenix, Lady Gaga, Brendan Gleeson, Catherine Keener, Steve Coogan

Handling: Arthur Fleck är institutionaliserad på Arkham medan han väntar på rättegång för sina brott som Joker. Samtidigt som han kämpar med sin dubbla identitet snubblar Arthur inte bara över sann kärlek, utan hittar också musiken som alltid funnits inom honom.

Omdöme: Joker (2019) var en riktigt bra film och Joaquin Phoenix var utmärkt i rollen som Arthur Fleck/Joker. Är inte den som generellt sett gillar uppföljare men denna ville ses med tanke på att den första filmen skapade en så god stämning och funkade så pass bra från början till slut. Med tanke på att Lady Gaga anslutit till denna uppföljare fanns farhågor om att det kunde bli sång- och musikalnummer, något som sällan uppskattas och definitivt inte i en sån här film. Eftersom alla trailers, handling och liknande hade undvikits, gick man in glatt ovetandes på en sen kvällsvisning av filmen.


©Warner Bros.

Efter en kortare animerad sekvens som inleder filmen möter vi Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) som sitter inspärrad som mentalpatient på Arkham-anstalten. Han inväntar sin rättegång för fem mord och hans försvarsadvokat Maryanne Stewart (Catherine Keener) ska försöka övertyga juryn om att han inte var vid sina sinnes fulla bruk då han begick morden som Joker.


©Warner Bros.

Arthur har en blandad relation till anstaltens fångvakter, inte minst Jackie Sullivan (Brendan Gleeson) som oftast behandlar honom väl men även visar vem som bestämmer och med jämna mellanrum sätter honom på plats. En dag får han syn på en kvinnlig mentalpatient som visar sig heta Lee (Lady Gaga) och hon får syn på honom. Det uppstår genast kärlek och de båda kommer försöka finna varje tillfälle att spendera tid tillsammans, gärna med att sjunga.


©Warner Bros.

Inledande 20 minuterna sätter filmen tonen som känns igen från föregångaren. Man kommer snabbt in i filmen och man ser fram emot mer av det som gjorde föregångaren så framgångsrik och lyckad. Men så kommer första sångnumret och genast börjar man vrida sig i stolen och känna sig obekväm. Illavarslande men förhoppningsvis var det endast ett fantasiinslag som inte kommer bli en bestående del av filmen.


©Warner Bros.

Filmen visar sig av någon oförklarlig anledning valt att göra det till en musikal, eller åtminstone med flera sång- och musikalnummer som slängs in mitt i allt. Vad tänkte de på? Lady Gaga funkade som sångerska i A Star Is Born (2018) och filmen var över förväntan. Men det handlade om musik och var en del av storyn. Här ska det inte vara en del av storyn och det är skillnad på musikfilm och musikal. Speciellt som den första filmen var något helt annat och mer av den varan hade helt klart varit att föredra.


©Warner Bros.

Joaquin Phoenix är återigen mycket bra i huvudrollen. Redan i inledningsscenen när han kliver ut från sin cell och man ser hans kroppshållning känner man att han än en gång gått in i rollen. Brendan Gleeson är en annan favorit som vid sidan om Phoenix övertygar. Alltid gillat honom. Synd bara att storyn inte kunde utvecklats till något liknande den första filmen. Grunden är ju trots allt lagd och möjligheten till att skapa en minnesvärd fortsättning fanns ju där.


©Warner Bros.

Det är minst sagt med blandade känslor filmen ses. Inramningen känns igen från föregångaren och man ser potentialen. Men musikalinslagen är tyvärr malplacerade. Vissa av dem funkar absolut, men de hör inte hemma i den här filmen. Hade det hållits till ett par drömsekvenser eller uppträdanden på ett uteställe eller liknande hade det inte varit något problem. Men nu blir man kallsvettig i princip varje gång de drar igång.


©Warner Bros.

Storyn känns tyvärr sekundär när det mesta av krutet verkar ha lagts på låtarna och musikalinslagen. En hel del gamla 60-tals låtar har använts och de är trevliga. Men storyn blir lite för monoton då det mesta utspelar sig på anstalten och i rättegångssalen. Man väntar på att Arthur/Joker ska rymma och det hela kan dra igång på allvar, men väntan är mest förgäves. Det är trots allt en äkta, gammal hederlig filmkänsla precis som i den föregående filmen men man tar inte tillvara på det särskilt väl. En stor besvikelse.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.5