Manhunter

Titel: Manhunter / Röda draken
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: Michael Mann
I rollerna: William Petersen, Tom Noonan, Joan Allen, Dennis Farina, Brian Cox, Kim Greist, Stephen Lang

Handling: En psykopatisk seriemördare är lös och mördar en familj vid varje fullmåne. FBI-agenten Will Graham söks upp av sin vän och gamla arbetsgivare som vill att han ska åta sig fallet. Graham, som tidigare gripit Hannibal Lecktor, söker upp denne i fängelset för att få hjälp att hitta seriemördaren.

Omdöme: Vissa filmer har något som tilltalar en. Denna film har har ett antal saker som gör den till en personlig favorit, men mer om det senare. Detta var den första filmen som byggde på en bok av Thomas Harris om Dr. Hannibal Lecter (här som Lecktor). Fem år innan The Silence of the Lambs (1991) tog filmvärlden med storm hade Michael Mann själv gjort avtryck med denna version som senare gjordes som Red Dragon (2002).



©De Laurentiis Entertainment Group

Två familjer på två olika platser i USA har mördats i sina hem av en galen seriemördare som väljer att mörda sina noggrant utvalda offer vid fullmåne. Med runt tre veckor kvar till nästa fullmåne är FBI desperata att få upp ett spår efter gärningsmannen.



©De Laurentiis Entertainment Group

FBI-agenten Will Graham (William Petersen) jobbar med gärningsmannaprofilering men har tagit ett steg tillbaka för att spendera mer tid med sin familj i Florida. Detta då han blivit utbränd och varit nära att mista sitt liv efter att ha satt dit seriemördaren Dr. Hannibal Lecktor (Brian Cox). Men när hans vän och överordnade på FBI, Jack Crawford (Dennis Farina) ber om hans hjälp, kliver han in i matchen igen.



©De Laurentiis Entertainment Group

Graham vänder sig till Dr. Lecktor och besöker honom i hans högsäkerhetscell. Detta för att inte bara få hjälp av honom då den högintelligente Dr. Lecktor själv är en psykopatisk seriemördare, utan även för att han ska hamna i rätt sinnesstämning. Det krävs en hel del fokus och energi för att kunna sätta sig in i seriemördarnas tankesätt vilket inte bara kan ta musten ur Will utan även tära på hans psyke om han blir för involverad.



©De Laurentiis Entertainment Group

Det är en högst fascinerande titt på gärningsmannaprofileringen som Will Graham tar sig an. Det är även en tidig film som utforskar den biten och gör det galant. Man har inga problem med att sugas in i filmen och händelserna från första bildrutan. Det är en unik filmupplevelse som lyckas med det varje gång filmen tas an. Utan tvekan ett tecken på en klassfilm.



©De Laurentiis Entertainment Group

Filmen skapar en otrolig atmosfär och stämning som man kan ta på. Ett bildspråk som är superbt och musik som förhöjer upplevelsen lite extra. Man känner verkligen att det är riktigt genomtänkt och att inget lämnats åt slumpen. Allt flyter på riktigt bra och skapar en symbios som man sällan känner med en film. Ja, man skulle kunna säga att stjärnorna har ställt sig i linje.



©De Laurentiis Entertainment Group

Första halvan av filmen handlar nästan uteslutande om Will Graham och hans smått besatta jakt på gärningsmannen. Detta då tiden är knapp och om man inte får upp ett spår efter mördaren riskerar de att en ny oskyldig familj kommer mördas, något de skulle få på sina samveten. Graham leder arbetet men FBI sätter in alla resurser som Graham och Crawford har till sitt förfogande. Ett samarbete som leder dem närmare en misstänkt, men frågan är om de hinner fram i tid och om de och deras familjer kan känna sig säkra.



©De Laurentiis Entertainment Group

In kliver Francis Dollarhyde (Tom Noonan) som är en skräckinjagande och creepy psykopat som förbereder sin nästa familjeslakt. När vi följer honom sänks möjligtvis tempot en aning men det gör absolut inget. Hans historia är minst lika viktig för filmen som Will Grahams. Dollarhydes möte med arbetskollegan Reba (Joan Allen) visar en annan sida av honom och hur bräcklig han faktiskt är. Men även hur lite som krävs för att hans mänskliga sida ska förändras till den iskalle och mordiske psykopaten han är.



©De Laurentiis Entertainment Group

Man känner att Michael Mann haft en tydlig vision för filmen. Kombination med en bra story, starka karaktärer och ett ljud- och bildspråk i världsklass gör att man både har yta och innehåll, något som är oerhört sällsynt och måste hyllas lite extra. Det är spännande, ibland smått skrämmande, men även känslosamt och vackert på en och samma gång. Det är helt enkelt hisnande bra och förtjänar alla mina lovord.



©De Laurentiis Entertainment Group

Alla har sina personliga favoriter och smaken är väldigt individuell. För egen del är detta en klassiker och närmare ett mästerverk än många andra mer hyllade filmer. Är det en perfekt film? Det finns ingen perfekt film men den enorma stämningen och atmosfären den lyckas skapa och behålla rakt igenom är så pass unik att det inte kan bli något annat än högsta betyg.



4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
5 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 7.2

Striking Distance

Titel: Striking Distance
Genre: Kriminalare/Mysterium/Action/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Rowdy Herrington
I rollerna: Bruce Willis, Sarah Jessica Parker, Dennis Farina, Tom Sizemore, Brion James, John Mahoney

Handling: Polisen Tom Hardy har blivit degraderad på grund av sina kontroversiella arbetsmetoder och bråk kring utredningen av ett seriemord. När en ny våg av mord drar fram ser Tom ett samband med de tidigare morden, men ingen lyssnar på honom.

Omdöme: Mordutredaren Tom Hardy (Bruce Willis) och hans poliskollegor jagar en seriemördare i Pittsburgh. Samtidigt vittnar han mot sin partner tillika kusin Jimmy (Robert Pastorelli) för polisbrutalitet. Det får de flesta kollegorna att vända sig mot honom, inklusive morbror Nick Detillo (Dennis Farina) och kusinen Danny (Tom Sizemore). Under en jakt på den misstänkta seriemördaren, som Tom är alltmer övertygad om är polis, dödas Toms far Vincent (John Mahoney). En misstänkt grips och åtalas, men Tom är övertygad om att det är fel man.


©Columbia Pictures

Två år senare har Tom fått lämna jobbet som mordutredare, är alkoholiserad och jobbar numera som flodpolis med att patrullera vattnet runt Pittsburgh med motorbåt. Han får en ny partner i form av dykaren Jo Christman (Sarah Jessica Parker). Ju närmare de båda kommer varandra, desto större risk utsätts hon för. Detta då Tom börjar kontaktas av vad han misstänker är seriemördaren som börjat slå till igen, denna gång mot kvinnor som Tom haft förhållanden med och som fiskas upp ur floderna runt om Pittsburgh där Tom patrullerar.


©Columbia Pictures

En i raden thrillers och seriemördarfilmer som kom under 90-talet. Inte någon av de bästa eller mest minnesvärda, men eftersom den inte mindes särskilt väl var det läge att återbesöka den. Den har en del på gång och kul nog har man flera misstänkta bland Toms gamla poliskollegor. De huvudmisstänkta är morbror Nick, kusinerna Jimmy och Danny samt mordutredaren Eddie Eiler (Brion James) som konstant kommer med verbala attacker mot Tom vilket leder till en del skratt.


©Columbia Pictures

Lite småkul att ta sig igenom denna film som förvisso har Bruce Willis och Sarah Jessica Parker i huvudrollerna, men det är birollerna som funkar bäst och underhåller mest. Tycker en sån här film har ett värde i att den går att se om utan att göra bort sig. Småspännande men det blir inte en film som lever på stämning och spänning. Snarare puttrar det på med mysteriet med seriemördaren som börjar ge sig på Toms gamla flammor, vilket givetvis pekar på att det är en personlig vendetta. Det blir upp till Tom att försöka lösa fallet, trots motstånd från hans gamla poliskollegor och släkt.


©Columbia Pictures

Det som är mest synd med filmen är att musiken av Brad Fiedel, som inte minst gjorde musiken till The Terminator (1984) och Terminator 2: Judgment Day (1991), inte håller måttet. Ok under de lugnare scenerna men när det hettar till under actionscenerna blir det allt annat än övertygande. I nämnda klassiker var det på sina håll också ojämnt, men mestadels var det klart mycket bättre än vad man bjuds på här.


©Columbia Pictures

Läser man om produktionen och testvisningarna av originalversionen av filmen, visar det sig att filmen stötte på problem. Testpubliken gillade inte alls vad de såg vilket gjorde att filmens release sköts upp, man filmade om vissa scener och klippte om filmen. Som det verkar var det Bruce Willis och hans ego som hade lagt sig i under filminspelningen och hans ändringar var de som testpubliken ogillade. Den nya versionen som släpptes funkar åtminstone och ger en ok film för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.9

Out of Sight

Titel: Out of Sight
Genre: Kriminaldrama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1998
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: George Clooney, Jennifer Lopez, Ving Rhames, Don Cheadle, Steve Zahn, Albert Brooks, Dennis Farina, Luis Guzmán, Catherine Keener, Michael Keaton, Samuel L. Jackson

Handling: Jack Foley rymmer från ett fängelse och blir samtidigt kär i Karen Sisco. Dessa två stöter på varandra medan Jack, tillsammans med Buddy Bragg, planerar att råna en rik snubbe på hans diamanter samtidigt som Karen, som är polis, och hennes vänner vill sätta fast dem.

Omdöme: Året efter Quentin Tarantinos klart lyckade Jackie Brown (1997) var det Steven Soderberghs tur att filmatisera en Elmore Leonard-historia. De båda filmerna har en gemensam karaktär i Ray Nicolette då Michael Keaton repriserar sin roll här även om han synd nog endast dyker upp i en scen. Även Samuel L. Jackson, som har den manliga huvudrollen i Tarantinos film, dyker upp här på slutet men i en annan roll.


©Universal Pictures

Jack Foley (George Clooney) är en bankrånare som åker in i fängelset. Han rymmer med hjälp av sin vän Buddy (Ving Rhames) men deras flyktförsök kompliceras av federala agenten Karen Sisco (Jennifer Lopez). De tvingas ta med henne som sin gisslan och under flykten visar det sig slå gnistor mellan Jack och Karen, något som får Jack att vilja träffa henne igen under andra omständigheter.


©Universal Pictures

Medan Jack och Karen inte kan släppa varandra från sina tankar, planerar Jack och Buddy att slå till mot Richard Ripley (Albert Brooks) som Jack satt inne med och som ska ha oslipade diamanter till ett värde av $5m i sitt hem. Informationen har de fått av en annan kåkfarare i form av opålitlige Glenn Michaels (Steve Zahn). Han i sin tur pratar för mycket och vänder sig till Maurice "Snoopy" Miller (Don Cheadle) gällande diamanterna.


©Universal Pictures

Steven Soderbergh, som endast hade gjort mindre och smalare filmer, ville göra en film för den breda publiken. Detta för att öppna dörrar till andra projekt längre fram. Man har valt att ge två "heta" skådespelare, George Clooney och Jennifer Lopez, de två huvudrollerna och omgärda dem med duktiga karaktärsskådespelare i birollerna. Det visar sig att det är birollerna som i mångt och mycket gör filmen.


©Universal Pictures

I grunden har man en bra historia av Elmore Leonard med ett Oscarsnominerat manus av Scott Frank. Den har en hel del på gång och man hoppar friskt i historien. Den har dock en sak som inte riktigt funkar och det är relationen mellan Jack och Karen. Det känns krystat med en bankrånare på rymmen och en federal agent som ska inleda en romans. Det leder även till filmens svagaste parti längre in då filmen liksom pausas och tar en avstickare för att Jack och Karen ska ha en het stund tillsammans. Det hjälper inte heller att Clooney och inte minst Lopez inte övertygar. Speciellt henne hade man gärna bytt ut mot en mer kapabel skådespelerska.


©Universal Pictures

Om man bortser från de båda huvudrollerna finner man det mesta av det bästa med resten av karaktärerna och rollbesättningen. Ving Rhames är stabil som Buddy. Don Cheadle är skön som Snoopy. Steve Zahn är passande som smått patetiske Glenn. Luis Guzmán tar kanske ändå priset som Chino som får en att skratta varje gång han är med. Och man kan nämna flera andra som funkar bra i mindre roller. Helt klart så att birollerna underhåller och är mest lyckade.


©Universal Pictures

En film som sågs när den kom ut och inte mycket mindes från den. Lite blandade känslor nu när den ses, vilket nog speglar synen vid båda tittarna. Den är sevärd och har en del bra scener filmen igenom, underhållande och bitvis rolig. Och som sagt med flera biroller som sticker ut och höjer upplevelsen. Samtidigt lite besviken då den inte når upp i nivå med Jackie Brown (1997) och de två huvudrollerna är långt ifrån optimala.


©Universal Pictures

Hade definitivt varit intressant om Tarantino även gjort denna då resultatet nog hade varit desto mer tillfredsställande. Han brukar oftast pricka rätt med rollvalen så de två huvudrollerna hade nog varit annorlunda och bättre. Detsamma kan sägas om musiken som här mest består av högst mediokra jazziga toner.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Little Big League

Titel: Little Big League
Genre: Komedi/Drama/Sport
Land: USA
År: 1994
Regi: Andrew Scheinman
I rollerna: Luke Edwards, Ashley Crow, Timothy Busfield, John Ashton, Kevin Dunn, Dennis Farina, Jason Robards

Handling: Ägaren till baseballaget Minnesota Twins dör och testamenterar laget till sitt barnbarn, den baseball-tokige 12-årige Billy. Billy gör sig snabbt populär hos laget då han sparkar deras impopulära manager. De blir mindre glada då de får höra att Billy utnämner sig själv till ny manager.

Omdöme: Billy Heywood (Luke Edwards) är en 12-årig pojke som går i skolan och lever med sin mamma Jenny (Ashley Crow). Hans pappa är död så farfar Thomas (Jason Robards) är hans fadersfigur och bästa vän. Billy och Thomas umgås ofta och det mesta kretsar då kring baseball. Kanske inte så konstigt då farfar Thomas äger baseballaget Minnesota Twins. Billy är minst sagt baseball-tokig då han kan det mesta om sporten, inklusive de olika spelen och historiken kring sporten.


©Columbia Pictures

När kära farfar Thomas dör, lämnar han laget Minnesota Twins till Billy. Eftersom han är så pass ung behöver han hjälp att driva laget, vilket är Arthur (Kevin Dunn) som sköter spelaravtal och transaktioner, Mac (John Ashton) som är en av tränarna samt O'Farrell (Dennis Farina) som är lagets manager (huvudtränaren). Eftersom laget är bland de sämsta och O'Farrell skriker och behandlar spelarna illa, väljer Billy att ge honom sparken. Istället utser han sig själv till lagets manager...


©Columbia Pictures

Att en 12-åring skulle leda ett professionellt proffslag får man så klart ta med en nypa salt. Billy visar sig dock sitta på tillräckligt med kunskap och passion för att vara värd en chans. Hans farfar trodde uppenbarligen på honom då han gav honom laget, och han borde veta då han och Billy umgicks en hel del och pratade baseball.


©Columbia Pictures

En sån här film skulle i nio av tio fall vara en barnfilm gjord av Disney som skulle vända sig till småttingarna. Istället är det en vuxnare familjefilm som faktiskt visar sig vara något bättre än väntat. Mycket har att göra med att inramningen är småmysig och att humorn oftast funkar. Det blir en del roliga situationer som Billy hamnar i med de vuxna som styr och spelarna som alla är minst sagt skeptiska till att en 12-åring ska bestämma.


©Columbia Pictures

Filmen funkar över förväntan under första halvan, kanske mer än så. När tonen ändras till att bli lite allvarligare och det mer handlar om resultat, försvinner glädjen. Det är precis vad Billy inser, att man ska ha kul och glädje. Filmen blir även mycket baseballinriktad under andra halvan, inte minst sista tredjedelen, och det blir lite utdraget. Speltiden sträcks till två timmar och det blir till slut kännbart.


©Columbia Pictures

Hade filmen fortsatt så som den var under första timmen hade det kunnat bli något riktigt bra av det hela. Nu får man ändå ganska kul med filmen, mycket tack vare den trevliga stämningen från det sena 80-talet/början av 90-talet som inte går att återkskapa i modernare filmer. Betyget landar till slut någonstans mellan en trea och stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

Code of Silence

Titel: Code of Silence / En snut snackar inte
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1985
Regi: Andrew Davis
I rollerna: Chuck Norris, Henry Silva, Molly Hagan, Dennis Farina, John Mahoney

Handling: Chicago-polisen Eddie Cusack hamnar mitt uppe i ett gangsterkrig när han försöker rädda livet på dottern till en gangsterboss.

Omdöme: Under en polisinsats mot en drogliga får Chicago-snuten Eddie Cusack (Chuck Norris) det hett om öronen. Detta då andra kriminella slår till mitt under knarkaffären och lämnar flera döda och skadade. Eddie blir utskälld av sin chef, en av poliserna utreds för att ha skjutit en oskyldig minderårig och drogligans boss Luis Comacho (Henry Silva) kräver att hans män finner de skyldiga och hämnas.


©Orion Pictures

Eddie Cusack måste försöka lokalisera Comachos liga och ta reda på vilka som låg bakom attacken. Spåren leder honom till Diana Luna (Molly Hagan), dottern till gangstern som var hjärnan bakom attacken. Då hon blir en måltavla för Comachos män, måste Eddie försöka skydda henne samtidigt som hon kan leda honom till de han själv är ute efter.


©Orion Pictures

En film med ett manus som från början var erbjudet till Clint Eastwood som den fjärde installationen i Dirty Harry-serien. Efter att Clint Eastwood tackade nej och istället gjorde Sudden Impact (1983), gjordes filmen med en annan actionskådis - Chuck Norris. För regin står Andrew Davis som i och med framgången med denna film blev anlitad som actionregissör på filmer som bl.a. Above the Law (1988), The Package (1989) och Under Siege (1992). Det kulminerade sedan med hans främsta film The Fugitive (1993).


©Orion Pictures

Något av en actionrökare som tar oss genom lite småsunkiga Chicago-miljöer lett av Chuck Norris som håller filmen som en av sina favoritfilmer. Han är ungefär lika torr och stel som vanligt i en film som känns som något av en standard actionthriller från den här tiden. Inget som direkt höjer sig över mängden och pulsen ligger på ungefär samma nivå mest hela tiden. Även om det är lite lättsam underhållning blir det mest tidsfördriv utan något minnesvärt som t.ex. sköna one liners eller explosiva scener som skulle sticka ut.


©Orion Pictures

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0