The Bird with the Crystal Plumage

Titel: L'uccello dalle piume di cristallo / The Bird with the Crystal Plumage / Ljudet från kristallfågeln / Svarta handsken / Dödens fågel
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Västtyskland
År: 1970
Regi: Dario Argento
I rollerna: Tony Musante, Suzy Kendall, Enrico Maria Salerno, Eva Renzi, Mario Adorf

Handling: En ung man blir en kväll vittne till vad som synes vara ett mord inne på ett konstgalleri. Inlåst i lokalens glastäckta entré, tvingas han bli vittne till dådet. Som enda vittne blir han själv föremål för utredning, och snart riskerar han att bli såväl anklagad som nästa offer.

Omdöme: Det blev en regidebut som heter duga av Dario Argento. Filmen kom att gå på bio i tre och ett halvt år hemma i Italien och filmen ledde till en våg av giallo-filmer till följd av succén. Inte bara av Argento utan även av en rad andra italienska regissörer. Dock var han inte "gudfadern" av giallo då Mario Bava redan under 1960-talet introducerade genren och mördaren med svarta handskar, regnrock och hatt i och med The Girl Who Knew Too Much (1963) och Blood and Black Lace (1964).


© Titanus

Amerikanske författaren Sam Dalmas (Tony Musante) har kommit till Italien och Rom med sin flickvän Julia (Suzy Kendall) för lite semester och för att få inspiration då han fått skrivkramp. Skrivkrampen består och det är bara ett par dagar innan han ska flyga hem. Då blir han en kväll vittne till hur någon attackerar en kvinna inne på ett konstgalleri.


© Titanus

Attacken inne på konstgalleriet bevittnas av Sam som fastnar i glasentrén mellan ingången och skyltfönstret. Allt han kan göra är att se på hur den blodiga kvinnan som blivit attackerad håller på att dö. När polisen anländer ledda av inspektör Morosini (Enrico Maria Salerno), blir Sam både huvudvittne och huvudmisstänkt.


© Titanus

Tre mord har skett i staden den senaste tiden och allt tyder på att det är samma gärningsman. Polisen står dock handfallna då de inte har mycket att gå efter. De få ledtrådarna de har tack vare bevisen och Sams vittnesmål stämmer in på 150.000 personer i staden. Sam bestämmer sig för att själv luska i fallet och blir en slags privatdetektiv som gör polisens arbete. Under tiden får han mördaren efter sig, något polisen kan dra nytta av.


© Titanus

Det är en typ av film som kan ses om då det inte är särskilt lätt att minnas hur allt ligger till. Det enda som egentligen mindes var själva attacken inne på konstgalleriet som Sam bevittnar. Men även det ligger till lite annorlunda än vad det verkar. Sam försöker pussla ihop vad han sett, något stämmer inte riktigt men han kan inte komma på vad det är. Det blir därför ett pussel i ett pussel eftersom hans version av vad som hänt ändras med tiden.


© Titanus

Filmens främsta egenskaper är fotot och manuset. På ett typiskt giallo-vis är det ganska invecklat vilket gör det hela till ett mysterium man inte kan lista ut så enkelt. Det är lite kul när man inte bara har en mördare som serveras tidigt och man sedan följer polisens jakt på identiteten som man som tittare redan vet.


© Titanus

Vad som förbryllar en del är att en författare och turist ska leda utredningen. Lite komiskt att polisen liksom gett upp och inte ens verkar försöka utreda. De ger liksom nycklarna till utredningen till Sam som inte har något emot att göra efterforskningar och utsätta sig för livsfara. Man tycker ändå att polisen borde göra lite mer än att bara följa Sam.


© Titanus

Inte den mest skrämmande eller grafiska giallon men den är trots allt stilbildande och bjuder på tillräckligt med smått och gott för att det ska funka. Ennio Morricones musik är oftast passande men inte något av hans mest framstående verk. Istället är det alltså fotot och manuset som höjer sig en del när vi följer mysteriet med skräckinslag då den kniv- och rakbladsviftande mördaren sätter skräck i staden.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

The Out of Towners

Titel: The Out of Towners / Osmak till tusen
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1970
Regi: Arthur Hiller
I rollerna: Jack Lemmon, Sandy Dennis, Sandy Baron, Anne Meara

Handling: George Kellerman och hans fru Gwen tar en tripp till New York där George ska ta ett nytt jobb. Men denna resa visar sig vara resan till helvetet. Allt som kan gå fel, går fel.

Omdöme: George Kellerman (Jack Lemmon) ska få ett nytt och välbetalt jobb i New York. Han tar med sig sin fru Gwen (Sandy Dennis) och flyger från Ohio till New York. Han har planerat allt. De ska bo på lyxhotell, middagen är bokad på fin restaurang och resten av kvällen ska de ha trevligt innan han ska på mötet morgonen därpå för att skriva på anställningsavtalet.


©Paramount Pictures

Problemen börjar när de ska landa på flygplatsen i New York. P.g.a. dimma tvingas flyget landa i Boston. Nu börjar George bli stressad och magsåret gör sig påmint. Medicinen finns i bagaget som inte kommit fram. När de väl kommer till New York efter mycket om och men visar sig allt som kan gå fel, gå fel under denna utflykt. Det verkar som New York är redo att sluka dem levande. Kanske är det inte menat att de ska flytta dit?


©Paramount Pictures

Neil Simon skrev ett originalmanus (de flesta filmerna brukar bygga på hans pjäser) och Arthur Hiller har regisserat. En lyckad kombination som leder till en klassisk komedi. En film som hade setts en gång i tiden och gillades då. Var lite tveksam till om filmen skulle vara så rolig som den mindes som, speciellt efter att ha sett remaken The Out-of-Towners (1999). Men faktum är att detta original nog visar sig vara bättre och jämnare än väntat.


©Paramount Pictures

De båda Oscarsvinnarna Jack Lemmon och Sandy Dennis Golden Globe-nominerades för sina prestationer. Två mycket duktiga skådespelare som får dra ett tungt lass eftersom birollerna inte får särskilt stort utrymme. Lemmon är kanske bättre och mer synlig till en början medan Dennis håller sig lite i bakgrunden innan hon kliver fram mer längre in.


©Paramount Pictures

Det är en film där man sitter med ett leende mest hela tiden vilket varvas med en del goda skratt. Både Jack Lemmon och Sandy Dennis får en att skratta och de har ett mycket fint samspel som det gifta paret som får gå igenom allt man kan tänka sig. De har verkligen inte turen med sig och George är redo att stämma allt och alla som kan hindra honom från att få jobbet.


©Paramount Pictures

Finns det något som man kan ha invändningar mot så är det musiken av Quincy Jones. Den oftast hyllade musikern lyckas inte direkt få fram det bästa med sin jazziga stil. Trevligare toner hade kunnat lyfta filmen ytterligare lite till men trots musiken får man riktigt trevligt med filmen. Manuset och de två huvudrollerna är att tacka för det.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0

The Private Life of Sherlock Holmes

Titel: The Private Life of Sherlock Holmes / Sherlock Holmes - privatögat privat
Genre: Mysterium/Komedi
Land: Storbritannien/USA
År: 1970
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Robert Stephens, Colin Blakely, Geneviève Page, Christopher Lee

Handling: En sen kväll anländer en kvinna hos Sherlock Holmes. Hon har fiskats upp ur kanalen och lider av minnesbrist. Hennes man är försvunnen och Holmes antar uppdraget. Det leder till ett äventyr med sex dvärgar, misstänkta munkar och Loch Ness-monstret.

Omdöme: Detta är historien som berättas om ett av de inte helt lyckade fallen som Sherlock Holmes (Robert Stephens) och Dr. Watson (Colin Blakely) tog sin an. Året är 1888 och en uttråkad Holmes lägger fiolen åt sidan och missbrukar istället heroin, något Dr. Watson bara kan se på i skräck. De behöver ett nytt fascinerande fall och ett sådant verkar dyka upp när de får en inbjudan till rysk balett i form av Svansjön. Men det visar sig bara att den ryska ballerinan vill bli gravid och har siktet istället på Sherlock Holmes efter att andra tackat nej eller varit olämpliga.


©United Artists

Efter att balettaffären slutat med besvikelse får Sherlock och Dr. Watson istället ett fascinerande fall som ringer på dörren. En kvinna som fiskats upp ur Thames levereras till deras bostad. Hon har förlorat minnet efter att ha blivit slagen över huvudet och dumpats i vattnet. Sherlock och Dr. Watson kommer fram till att hon är Gabrielle Valladon (Geneviève Page) och att hennes ingenjör-make försvunnit.


©United Artists

Mysteriet tätnar och vägarna leder via Sherlock Holmes smarta brorsa Mycroft Holmes (Christopher Lee) till Skottland. Holmes och Dr. Watson är dock oklara över vad det hela går ut på men de följer ledtrådarna och tror sig hitta svaret på ett av alla slott. Frågan är vad de kommer finna och om radarparet upptäcker självaste Loch Ness-monstret...


©United Artists

Med tanke på att det är Billy Wilder som regisserat bör förväntningarna vara lite högre då det trots allt är en av de allra främsta regissörerna genom tiderna. Han valde att inte rollsätta Sherlock Holmes och Dr. Watson med några kända namn utan satsade istället på två brittiska teaterskådespelare i Robert Stephens och Colin Blakely. De båda funkar men samtidigt är de lite intetsägande. Robert Stephens påminner ibland om Jeremy Irons, ibland om Alan Rickman men tyvärr har han en bit upp till deras klass.


©United Artists

Det verkar vara en film som en del verkligen gillar men kan inte riktigt se storheten med filmen. Det är faktiskt lite av en besvikelse eftersom Billy Wilder oftast håller en hög lägstanivå. I efterhand kan man läsa sig till att filmen inte blev som han hade tänkt sig och att han var mycket ledsen över detta då filmstudion klippte ner filmen ordentligt. Den är fortfarande på 2.05 men över en timme klipptes bort vilket gjorde att hans vision med flera historier försvann. Det kanske till viss del förklarar varför filmen inte funkar särskilt bra.


©United Artists

Hela första timmen, eller åtminstone stora delar av den, känns lite onödig då Holmes och Dr. Watson spenderar tid med att försöka hitta ett fall som intresserar dem. Hela balett-historien visar sig bara vara ett villospår. Hade möjligen kunnat funka om det varit bra eller roligare men det är en ganska ljummen uppvärmning. När det sedan blir dags att bege sig till Skottland känns det som historien äntligen ska hamna på rätt spår och kan bli något. Men det visar sig fortsätta i samma högst medelmåttiga stil.


©United Artists

Vi har ett mysterium men ändå inte. Det är snarare så att Holmes och Dr. Watson förs bakom ljuset och är glatt ovetandes fram till att de blir varse om detta av Mycroft Holmes som visar sig vara smartare än Sherlock och Dr. Watson. Visst är det en komedi men inte till den grad att man skulle kunna skratta och ha kul. Därför känns det bara konstigt när historien varken lyckas underhålla längs vägen eller leder till något speciellt när poängen avslöjas. Det blir mest en "jaha, var det inte mer än så här?"-upplevelse och det var nog inte tanken med filmen. Då föredras två andra Holmes och Dr. Watson-filmer i form av Murder by Decree (1979) med Christopher Plummer och James Mason respektive Without a Clue (1988) med Michael Caine och Ben Kingsley.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

Airport

Titel: Airport / Airport - Flygplatsen
Genre: Drama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: George Seaton
I rollerna: Burt Lancaster, Dean Martin, George Kennedy, Jean Seberg, Helen Hayes, Jacqueline Bisset, Van Heflin, Maureen Stapleton

Handling: Flygplatschefen Mel får i uppdrag att försöka hålla Lincoln International Airport i Chicago öppen, trots att en av de värsta snöstormarna i historien rasar där ute.

Omdöme: Lincoln International Airport i Chicago står inför en kaosartad dag då ett kraftigt snöoväder dragit in. Det blir upp till ansvarige flygplatschefen Mel Bakersfeld (Burt Lancaster) att försöka koordinera allt och ta hand om både sådant som faller på hans bord och äktenskapsstrul. En av Mels medarbetare är chefsmekanikern Joe Patroni (George Kennedy) som kallas in för att försöka flytta på ett plan som fastnat i den djupa snön ute på landningsbanan.


©Universal Pictures

Mel har ett nära samarbete med chefen för kundrelationer, Tanya Livingston (Jean Seberg) som får ett intressant fall på sitt bord. Den äldre damen Ada Quonsett (Helen Hayes) har tagits på bar gärning som fripassagerare på ett av flygbolagens flyg. Hon visar sig vara en slug liten gammal gumma som har satt det hela i system.


©Universal Pictures

Mitt i kaoset som snöovädret inbringar blir flyget mot Rom denna kväll av extra intresse. En av piloterna är gifte Vernon Demerest (Dean Martin) som har ett förhållande med flygvärdinnan Gwen (Jacqueline Bisset). De båda kommer försöka lösa ett par tuffa situationer ombord, inte minst passageraren D.O. Guerrero (Van Heflin) som kan ha smugglat ombord en bomb...


©Universal Pictures

Denna smått klassiska och framgångsrika katastroffilm kom att få tre uppföljare i Airport-filmserien. Det blev hela tio Oscarsnomineringar varav en vinst för bästa kvinnliga biroll (Helen Hayes). Det är dock inte den utpräglade katastroffilmen som senare skulle bli så populär under 70-talet, åtminstone inte till en början. Det är snarare ett melodrama om de olika karaktärerna som vi kommer träffa denna dag på och runt flygplatsen.


©Universal Pictures

Filmen bygger på en bok och regisseras av veteranen George Seaton som kom från den gamla skolan. Hans kanske mest kända film var vid sidan av denna gamla klassikern Miracle on 34th Street (1947) som gav honom hans första av två Oscarsvinster för bästa manus. Filmen har också en stil som snarare påminner om ett melodrama från 50-talet eller början av 60-talet än en mer renodlad katastroffilm från 70-talet. Det är något som kanske gör vissa besvikna som förväntar sig mer fart och fläkt. Men faktum är att det blir ganska trevligt att följa de olika karaktärernas öden utan att stressa eller behöva ha katastrofläge rakt igenom.


©Universal Pictures

En sak som filmen gjort bra är att samla ett gäng duktiga skådespelare. Rakt igenom är det svårt att hitta någon som inte skulle passa eller göra ett mer än gediget jobb i respektive roll. Oscarsvinnande Helen Hayes sticker ut mest i en komisk och klockren gestaltning av den lilla gamla gumman som man får vara på sin vakt för. Även eleganta Jean Seberg sticker ut och påminner en del om en blandning mellan Grace Kelly och Kim Novak från gamla Hitchcock-klassiker från 50-talet. Dean Martin lär ha sagt att rollen som piloten Vernon var en av hans favoritroller. Burt Lancaster å sin sida såg inte storheten med filmen som han kallade för skräp.


©Universal Pictures

Skräp är det definitivt inte. Småmysigt melodrama under första halvan och katastroffilm under andra halvan då de olika människoödena sammanflätas. Inte någon direkt spänning över det hela, men man vill ändå se hur det ska gå då karaktärerna byggts upp bra och prestationerna alltså genomgående är övertygande.


©Universal Pictures

Lite av en gammal hederlig matinékänsla över filmen. 50-tals känslan i berättarstilen är mestadels positiv om man gillar den sortens filmer. Inte riktigt så modern som många andra filmer runt den här tiden, men den vinner nog på att vara gjord på det här sättet. En del scener känns dock kanske lite onödiga även om den inte vill stressa med att bygga upp karaktärerna. Till slut ger det ganska tillfredsställande resultat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

Diary of a Mad Housewife

Titel: Diary of a Mad Housewife / En galen hemmafrus dagbok
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1970
Regi: Frank Perry
I rollerna: Carrie Snodgress, Richard Benjamin, Frank Langella, Peter Boyle

Handling: En hemmafru ur medelklassen i New York, med en man besatt av sin social status, inleder ett förhållande med en författare.

Omdöme: Tina (Carrie Snodgress) är en trött hemmafru. Hon är gift med juristen Jonathan (Richard Benjamin) och paret har två unga döttrar ihop. Jonathan är inte sen med att slänga ur sig en rad nedlåtande kommentarer om sin fru, vars sig det handlar om hennes utseende eller beteende. Hon har helt enkelt tappat livsgnistan och med tanke på hur maken försummar henne kan man förstå henne.


©Universal Pictures

Jonathan jobbar hårt och är den som försörjer familjen. Tina är hemmafrun som tar hand om resten. För det mesta uppträder Jonathan som en stor unge. Han använder Tina som sitt hembiträde, sin sekreterare och sin mamma. Och när han är upplagd för det vill han att de ska "rulla runt i sänghalmen". Inte helt oväntat är Tina allt annat än med på noterna med tanke på hur Jonathan behandlar henne.


©Universal Pictures

Eftersom Jonathan är mån om att mingla med de rika och kända, drar han med Tina på diverse tillställningar och fester. På en av dessa träffar hon författaren George (Frank Langella) som säger vad han tycker och är allmänt vulgär. Han är ingen hon skulle vilja umgås med, men på en annan fest där hon inte känner någon väljer hon att gå fram och prata med honom. Det ena leder till det andra och de inleder en affär.


©Universal Pictures

Frank Perry är en regissör som främst var verksam under 60- och 70-talet. Hade tidigare sett The Swimmer (1968) och Man on a Swing (1974) av honom och det var två filmer som hade satt sig. Denna film bygger på en bok (manus av regissörens fru Eleanor Perry) och är helt berättad ur hemmafruns ögon. Det är ett drama om hemmafruns liv, vad hon måste utstå där hemma och hennes frestelse för en annan man.


©Universal Pictures

Även om det i grunden är ett drama är det en film som inte är utan humor. Det går inte att undvika att skratta åt hur Jonathan beter sig. Som en bortskämd unge ropar och skriker han på Tina att göra det ena och det andra. Richard Benjamin är trots att han funkar bra i rollen nog ändå svagast av de tre skådespelarna. Carrie Snodgress balanserar sin roll som Tina bättre och blev också Oscarsnominerad för rollen som hon dessutom vann en Golden Globe för.


©Universal Pictures

Även om Jonathan nog är roligast att se som bortskämd och skrikig, och Carrie Snodgress ger den bästa prestationen som hemmafrun som det bubblar inom, är det nog ändå Frank Langella som är intressantast att se. Han gjorde här sin filmdebut och det är ovant att se honom så ung och med håret som man inte är säker på om det är en peruk eller inte. Han är också övertygande som den sexfixerade författaren som säger exakt vad han tycker och tänker.


©Universal Pictures

Av de tre Frank Perry-filmerna som nu setts är detta den svagaste, åtminstone för egen del. Det är fortfarande en ganska intressant film och absolut sevärd, mycket tack vare karaktärerna och prestationerna. Men den lyfter aldrig till något mer än att vara helt ok. Inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt gripande eller något annat för den delen som skulle göra det till en bättre film. Ändå glad att ha sett den då det är en intressant regissör man sällan hör eller läser om.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0