Fango bollente / Savage Three

Titel: Fango bollente / Savage Three
Genre: Action/Kriminalare
Land: Italien
År: 1975
Regi: Vittorio Salerno
I rollerna: Joe Dallesandro, Enrico Maria Salerno, Martine Brochard, Gianfranco De Grassi

Handling: Ovidio, Giacomo och Peppe jobbar som tekniker på ett dataföretag. De umgås också privat och fördriver tiden med att bl.a. gå och se på fotboll. Men de vill ha mer i sina annars ganska tråkiga och inrutade liv. När Ovidio kör in en skruvmejsel i bröstet på en lastbilschaufför efter en trafikolycka blir det starten på en blodig odyssé i brott för de tre frustrerade unga männen.

Omdöme: Välkommen till Turin i norra Italien i mitten av 1970-talet. De tre vännerna Ovidio (Joe Dallesandro), Giacomo (Gianfranco De Grassi) och Peppe (Guido De Carli) jobbar på samma teknikföretag. De känner sig instängda som i en bur och behöver avreagera sig på fritiden - annars känner de att de vill spränga arbetsplatsen i luften.


© Titanus

Vännerna börjar med småbrott som att stjäla en bil, orsaka trafikolyckor och köra runt som dårar. Men det räcker inte för dem. Efter att de skördat sitt första dödsoffer finns det inte längre något som stoppar dem från att leta upp nya offer. Planlöst ränner de omkring på kvällarna och nätterna för att "leva lite". De är trots allt ostraffade sedan tidigare och känner sig oövervinneliga. Polisen, med inspektör Santagà (Enrico Maria Salerno) i spetsen, kommer dem dock på spåren.


© Titanus

Dessa italienska eurocrime-filmer från 1970-talet var sannerligen våldsamma och oförutsägbara. De målar upp ett nedbrutet samhälle där våldet är en del av vardagen, och där de kriminella härjar fritt och tänjer på gränserna för vad de kan komma undan med. Vad som försvårar polisens arbete är inte bara att de letar efter tidigare ostraffade, utan också att brotten är oprovocerade och saknar tydlig koppling till varandra.


© Titanus

Vad är egentligen motivet för de tre vildarna? Två av dem visar ingen som helst ånger, medan den tredje ställer sig frågande till vad de egentligen håller på med. Men han är redan så pass inblandad att det inte finns någon återvändo - om han kan leva med sig själv, vill säga.


© Titanus

Ovidio är den drivande kraften. Han är intelligent, gift med läkaren Alba (Martine Brochard) och borde ha en ljus framtid framför sig. Men något är uppenbarligen väldigt fel med honom. Frågan är var detta våldsbegär plötsligt kommer ifrån? Inget tyder på att han och hans vänner tidigare har gjort något liknande. Förmodligen har det nått en punkt där han blivit trött på det inrutade livet - våldet har blivit ett begär han behöver stilla för att orka återvända till sitt datajobb.


© Titanus

På sätt och vis kan man likna filmen vid en italiensk motsvarighet till A Clockwork Orange (1971). Det är långt ifrån en lika välgjord eller ikonisk film, men båda skildrar individer som utför meningslöst och grafiskt våld. Det finns ingen direkt poäng med det, vilket gör att man får lite svårt att bli engagerad i händelserna. Men variationen i deras eskapader och Ovidios eskalerande blodtörst gör att galenskapen ändå har något av värde - även om det är svårt att sätta fingret på vad. Precis som med Stanley Kubricks av många älskade filmklassiker kan denna film nog falla vissa mer i smaken än andra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.8

The Bird with the Crystal Plumage

Titel: L'uccello dalle piume di cristallo / The Bird with the Crystal Plumage / Ljudet från kristallfågeln / Svarta handsken / Dödens fågel
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Västtyskland
År: 1970
Regi: Dario Argento
I rollerna: Tony Musante, Suzy Kendall, Enrico Maria Salerno, Eva Renzi, Mario Adorf

Handling: En ung man blir en kväll vittne till vad som synes vara ett mord inne på ett konstgalleri. Inlåst i lokalens glastäckta entré, tvingas han bli vittne till dådet. Som enda vittne blir han själv föremål för utredning, och snart riskerar han att bli såväl anklagad som nästa offer.

Omdöme: Det blev en regidebut som heter duga av Dario Argento. Filmen kom att gå på bio i tre och ett halvt år hemma i Italien och filmen ledde till en våg av giallo-filmer till följd av succén. Inte bara av Argento utan även av en rad andra italienska regissörer. Dock var han inte "gudfadern" av giallo då Mario Bava redan under 1960-talet introducerade genren och mördaren med svarta handskar, regnrock och hatt i och med The Girl Who Knew Too Much (1963) och Blood and Black Lace (1964).


© Titanus

Amerikanske författaren Sam Dalmas (Tony Musante) har kommit till Italien och Rom med sin flickvän Julia (Suzy Kendall) för lite semester och för att få inspiration då han fått skrivkramp. Skrivkrampen består och det är bara ett par dagar innan han ska flyga hem. Då blir han en kväll vittne till hur någon attackerar en kvinna inne på ett konstgalleri.


© Titanus

Attacken inne på konstgalleriet bevittnas av Sam som fastnar i glasentrén mellan ingången och skyltfönstret. Allt han kan göra är att se på hur den blodiga kvinnan som blivit attackerad håller på att dö. När polisen anländer ledda av inspektör Morosini (Enrico Maria Salerno), blir Sam både huvudvittne och huvudmisstänkt.


© Titanus

Tre mord har skett i staden den senaste tiden och allt tyder på att det är samma gärningsman. Polisen står dock handfallna då de inte har mycket att gå efter. De få ledtrådarna de har tack vare bevisen och Sams vittnesmål stämmer in på 150.000 personer i staden. Sam bestämmer sig för att själv luska i fallet och blir en slags privatdetektiv som gör polisens arbete. Under tiden får han mördaren efter sig, något polisen kan dra nytta av.


© Titanus

Det är en typ av film som kan ses om då det inte är särskilt lätt att minnas hur allt ligger till. Det enda som egentligen mindes var själva attacken inne på konstgalleriet som Sam bevittnar. Men även det ligger till lite annorlunda än vad det verkar. Sam försöker pussla ihop vad han sett, något stämmer inte riktigt men han kan inte komma på vad det är. Det blir därför ett pussel i ett pussel eftersom hans version av vad som hänt ändras med tiden.


© Titanus

Filmens främsta egenskaper är fotot och manuset. På ett typiskt giallo-vis är det ganska invecklat vilket gör det hela till ett mysterium man inte kan lista ut så enkelt. Det är lite kul när man inte bara har en mördare som serveras tidigt och man sedan följer polisens jakt på identiteten som man som tittare redan vet.


© Titanus

Vad som förbryllar en del är att en författare och turist ska leda utredningen. Lite komiskt att polisen liksom gett upp och inte ens verkar försöka utreda. De ger liksom nycklarna till utredningen till Sam som inte har något emot att göra efterforskningar och utsätta sig för livsfara. Man tycker ändå att polisen borde göra lite mer än att bara följa Sam.


© Titanus

Inte den mest skrämmande eller grafiska giallon men den är trots allt stilbildande och bjuder på tillräckligt med smått och gott för att det ska funka. Ennio Morricones musik är oftast passande men inte något av hans mest framstående verk. Istället är det alltså fotot och manuset som höjer sig en del när vi följer mysteriet med skräckinslag då den kniv- och rakbladsviftande mördaren sätter skräck i staden.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1