Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo

Titel: Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo / Christiane F. / Vi barn från Bahnhof Zoo
Genre: Drama
Land: Västtyskland
År: 1981
Regi: Uli Edel
I rollerna: Natja Brunckhorst, Thomas Haustein, Christiane Reichelt, David Bowie

Handling: Historien utspelar sig i drogträsket i 70-talets Västberlin. 14-åriga Christiane bor med sin mamma och lillasyster i ett tråkigt bostadsområde. Christiane är fascinerad av Sound, ett nytt disco. Fast hon är för ung övertalar hon sina vänner att ta med henne dit. Där träffar hon Detlev, vilket blir början till hennes drogkarriär.

Omdöme: Det är slutet av 1970-talet i Västberlin. Den snart 14-åriga Christiane (Natja Brunckhorst) bor med sin frånskilda mamma, medan hennes syster flyttar in hos pappan. Under denna period börjar hon besöka nattklubben Sound, en mötesplats för ungdomar. Där spelas musik av David Bowie, som hon är ett stort fan av, och drogerna flödar. Hela hennes vänskapskrets håller på med droger, och det dröjer inte länge innan hon själv testar partydroger.


© Neue Constantin Film

Christiane får syn på den något äldre Detlev (Thomas Haustein), och snart blir de ett par. Han och de flesta av vännerna tar heroin, något Christiane till en början håller sig undan från. Men eftersom hon vill känna det Detlev känner väcks hennes nyfikenhet, och efter en David Bowie-konsert bestämmer hon sig för att prova. Det blir början på ett starkt beroende som drar ner henne i ett allt mörkare drogmissbruk, som det till synes inte finns någon återvändo från.


© Neue Constantin Film

När man ser en sådan här film känns det som ett rejält knytnävsslag - rakt i magen. Att följa den unga tonåringen Christiane är förödande, inte minst eftersom hon verkar vara en helt normal tjej. Tyvärr kommer hon i kontakt med droger och är i en ålder då hon är extra lättpåverkad. Hon känner att livet är trist och den enda spänningen kommer i form av Sound, David Bowie och hennes vänner - vilket för henne in i drogmissbruket.


© Neue Constantin Film

Filmen gör ett oerhört bra jobb med att måla upp drogscenen i Västberlin i slutet av 70-talet. Det är minst sagt mardrömslikt vad man får ta del av - drogerna härjar fritt och ungdomarna pundar. Tar man ett steg tillbaka blir helhetsbilden en epidemi. Det är inte bara nattklubben Sound som blir en plats där ungdomarna skaffar droger. Platsen kring Bahnhof Zoo är skrämmande med tanke på hur ungdomarna helt öppet säljer sexuella tjänster och tar droger, utan att någon ens höjer ögonbrynen.


© Neue Constantin Film

Det är en film som bygger på verkliga händelser, vilket ger den en stark känsla av realism. Natja Brunckhorst är också mycket bra i huvudrollen som Christiane, inte minst då hon känns väldigt övertygande som drogmissbrukare. Hennes prestation bidrar till att filmen blir så pass stark som den är. Även de övriga ungdomarna känns trovärdiga, och ibland har riktiga missbrukare använts, vilket förstärker filmens semidokumentärkänsla.


© Neue Constantin Film

En sak man kan analysera lite närmare är Christianes situation i hemmet och i skolan. Vi får ofta se henne i hemmet, där hon har en normal relation med mamman. Hon verkar dock inte ha någon vidare koll på vad dottern har för sig. Skolan pratas det om, men vi får aldrig se Christiane där. Vad är deras roll i det hela? Märker ingen att hon förändras? Visserligen nämns det att nattklubben är en helggrej, men när hennes drogmissbruk eskalerar blir förändringen tydlig - något som borde väcka varningsklockor hos de vuxna.


© Neue Constantin Film

Även om det är en film som setts en gång i tiden och lämnat spår efter sig, är det svårt att inte bli tagen av vad man får se. Bästa jämförelsen skulle nog vara dokumentärer som lyckas framkalla så pass starka känslor. Det blir verkligen en gripande historia att ta sig igenom, men en viktig sådan. Filmen är lika effektiv idag som när den kom eftersom den verkar i ett avskräckande syfte och har ett viktigt budskap: börja aldrig med droger.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

The Bird with the Crystal Plumage

Titel: L'uccello dalle piume di cristallo / The Bird with the Crystal Plumage / Ljudet från kristallfågeln / Svarta handsken / Dödens fågel
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Västtyskland
År: 1970
Regi: Dario Argento
I rollerna: Tony Musante, Suzy Kendall, Enrico Maria Salerno, Eva Renzi, Mario Adorf

Handling: En ung man blir en kväll vittne till vad som synes vara ett mord inne på ett konstgalleri. Inlåst i lokalens glastäckta entré, tvingas han bli vittne till dådet. Som enda vittne blir han själv föremål för utredning, och snart riskerar han att bli såväl anklagad som nästa offer.

Omdöme: Det blev en regidebut som heter duga av Dario Argento. Filmen kom att gå på bio i tre och ett halvt år hemma i Italien och filmen ledde till en våg av giallo-filmer till följd av succén. Inte bara av Argento utan även av en rad andra italienska regissörer. Dock var han inte "gudfadern" av giallo då Mario Bava redan under 1960-talet introducerade genren och mördaren med svarta handskar, regnrock och hatt i och med The Girl Who Knew Too Much (1963) och Blood and Black Lace (1964).


© Titanus

Amerikanske författaren Sam Dalmas (Tony Musante) har kommit till Italien och Rom med sin flickvän Julia (Suzy Kendall) för lite semester och för att få inspiration då han fått skrivkramp. Skrivkrampen består och det är bara ett par dagar innan han ska flyga hem. Då blir han en kväll vittne till hur någon attackerar en kvinna inne på ett konstgalleri.


© Titanus

Attacken inne på konstgalleriet bevittnas av Sam som fastnar i glasentrén mellan ingången och skyltfönstret. Allt han kan göra är att se på hur den blodiga kvinnan som blivit attackerad håller på att dö. När polisen anländer ledda av inspektör Morosini (Enrico Maria Salerno), blir Sam både huvudvittne och huvudmisstänkt.


© Titanus

Tre mord har skett i staden den senaste tiden och allt tyder på att det är samma gärningsman. Polisen står dock handfallna då de inte har mycket att gå efter. De få ledtrådarna de har tack vare bevisen och Sams vittnesmål stämmer in på 150.000 personer i staden. Sam bestämmer sig för att själv luska i fallet och blir en slags privatdetektiv som gör polisens arbete. Under tiden får han mördaren efter sig, något polisen kan dra nytta av.


© Titanus

Det är en typ av film som kan ses om då det inte är särskilt lätt att minnas hur allt ligger till. Det enda som egentligen mindes var själva attacken inne på konstgalleriet som Sam bevittnar. Men även det ligger till lite annorlunda än vad det verkar. Sam försöker pussla ihop vad han sett, något stämmer inte riktigt men han kan inte komma på vad det är. Det blir därför ett pussel i ett pussel eftersom hans version av vad som hänt ändras med tiden.


© Titanus

Filmens främsta egenskaper är fotot och manuset. På ett typiskt giallo-vis är det ganska invecklat vilket gör det hela till ett mysterium man inte kan lista ut så enkelt. Det är lite kul när man inte bara har en mördare som serveras tidigt och man sedan följer polisens jakt på identiteten som man som tittare redan vet.


© Titanus

Vad som förbryllar en del är att en författare och turist ska leda utredningen. Lite komiskt att polisen liksom gett upp och inte ens verkar försöka utreda. De ger liksom nycklarna till utredningen till Sam som inte har något emot att göra efterforskningar och utsätta sig för livsfara. Man tycker ändå att polisen borde göra lite mer än att bara följa Sam.


© Titanus

Inte den mest skrämmande eller grafiska giallon men den är trots allt stilbildande och bjuder på tillräckligt med smått och gott för att det ska funka. Ennio Morricones musik är oftast passande men inte något av hans mest framstående verk. Istället är det alltså fotot och manuset som höjer sig en del när vi följer mysteriet med skräckinslag då den kniv- och rakbladsviftande mördaren sätter skräck i staden.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

The Name of the Rose

Titel: Der Name der Rose / The Name of the Rose / Rosens namn
Genre: Mysterium/Drama/Thriller
Land: Västtyskland/Italien/Frankrike
År: 1986
Regi: Jean-Jacques Annaud
I rollerna: Sean Connery, Christian Slater, F. Murray Abraham, Michael Lonsdale, Ron Perlman, William Hickey

Handling: Munken William kommer till ett kloster. När han installerat sig, ställs han inför frågan om han skall hjälpa till att lösa de mystiska mord som begåtts där.

Omdöme: Detta munk-mordmysterium tar oss till ett avskilt munkkloster under 1300-talet. William av Baskerville (Sean Connery) och hans adept Adso av Melk (Christian Slater) anländer till klostret för att närvara vid ett konvent. William, som har ett förflutet med utredningar, upptäcker per omgående att en ung munk nyligen dött. Det mesta tyder på att den unge munken begått självmord genom att hoppa från ett av tornen på klostret. När William inspekterar platsen misstänker han dock att den unge munken inte begick självmord. Kan någon ha mördat honom?


©Warner Bros.

William och Adso börjar sakta göra sig hemmastadda i klostret och snokar runt. Inte minst får de upp ögonen för böckerna och biblioteket som mystiskt nog är dolt från munkarna. Kan nyckeln till mysteriet finnas där mån tro? Innan de hinner fundera så mycket på det sker ytterligare ett dödsfall med en munk och denna gång råder inget tvivel om att munken blivit dödad. Det blir ett i raden dödsfall i detta komplexa mordmysterium.


©Warner Bros.

Efter den inledande halvtimmen sätter mysteriet igång på allvar då William och Adso gräver fram ledtrådar, bevis och en poteniell motivbild. På sätt och vis blir de lite som Sherlock Holmes och Dr. Watson. Det finns en del humor här men det är på fullaste allvar vilket inte minst den hårda, kalla och tuffa miljön på och runt klostret sannerligen visar upp med råge.


©Warner Bros.

Filmen kryllar av sköna karaktärer och fula skådespelare. Franske regissören Jean-Jacques Annaud valde specifikt ut fula skådespelare för birollerna på klostret. Sedan hjälper det att de har getts fruktansvärda frisyrer. En av favoriterna är utan tvekan Ron Perlman i rollen som puckelryggige Salvatore. En Salvatore som kan underskattas för sitt utseende och till synes nedsatta mentala förmåga. Men man ska veta att han talar sex språk, samtidigt...


©Warner Bros.

Sean Connery är annars filmens stjärna och han är precis så bra som man kan önska sig. Intressant att läsa att han på den här tiden inte direkt var i ropet vilket gjorde att de hade svårt med finansieringen av filmen. Istället var det F. Murray Abraham som var lite av dragplåstret då han nyligen hade vunnit en Oscar för Amadeus (1984). Han dyker dock inte upp förrän under filmens sista tredjedel. Istället är det alltså Connery som drar det tunga lasset i huvudrollen och gör det klart bra.


©Warner Bros.

Har alltid gillat detta klassiska mordmysterium som kan ses med jämna mellanrum när man känner sig upplagd. Det kanske inte är en film man kan plocka fram när som helst, men när man känner för den och vill se ett bra mordmysterium blir man inte besviken när man väl börjat titta. Det är också tillräckligt invecklat för att man ska kunna se den utan att komma ihåg hur det ligger till och vem eller vilka av munkarna som är inblandade.


©Warner Bros.

Intressant nog gick filmen inte alls bra i USA när den gick upp på bio. En anledning kan ha varit att det var en europeisk produktion, en annan att den amerikanska filmpostern mer får det att se ut som en komedi än ett spännande mordmysterium. Filmen gick dock desto bättre i Europa och idag har den ett mycket gott ryckte som den klassiker det är.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.7