Big [Extended Edition]

Titel: Big
Genre: Komedi/Fantasy
Land: USA
År: 1988
Regi: Penny Marshall
I rollerna: Tom Hanks, Elizabeth Perkins, Robert Loggia, John Heard, Jon Lovitz, Mercedes Ruehl

Handling: Josh vill bli vuxen och önskar sig detta av en spåmaskin på ett nöjesfält. Morgonen därpå vaknar han upp med en 30-årings kropp. Men Josh är fortfarande samma 12-årige pojke innanför den åldrade utsidan. Nu måste han lära sig att leva i de vuxnas värld.

Omdöme: 12-årige Josh (David Moscow) längtar efter att bli stor och en kväll önskar han sig just det av en spåmaskin på ett nöjesfält. När han vaknar morgonen därpå har hans önskan gått i uppfyllelse - han befinner sig nu i en 30-årig mans kropp. Förskräckt och panikslagen försöker den vuxne Josh (Tom Hanks) desperat hitta spåmaskinen igen för att kunna bli sitt 12-åriga jag på nytt.


© 20th Century Fox

Josh, med hjälp av sin bästis Billy (Jared Rushton), beger sig till New York för att lokalisera spåmaskinen. Det blir även en möjlighet för honom att hålla sig undan, eftersom han inte kan återvända hem i sitt nuvarande tillstånd. Han tvingas försörja sig och lyckas få jobb på ett leksaksföretag tack vare att han är duktig på datorer och expert på leksaker. Där kommer han i kontakt med företagets ägare MacMillan (Robert Loggia) samt Susan (Elizabeth Perkins), som ingår i företagsledningen.


© 20th Century Fox

Detta är Extended Edition, som är hela 25 minuter längre än bioversionen. Den innehåller givetvis en hel del extra scener, men frågan är om det verkligen behövs. Det är trots allt en komedi, och de behöver inte alltid fördjupa sig. Med det sagt är det inte vilken komedi som helst. Det är inte gjort som en larvig ungdomskomedi - den har faktiskt mer djup än man normalt sett kan förvänta sig.


© 20th Century Fox

Tom Hanks, som Oscarsnominerades och vann en Golden Globe, må inte vara strålande, men han har en viktig egenskap som passar rollen väldigt bra - barnasinnet. Det kommer liksom naturligt för honom att agera som ett stort barn, utan att gå till överdrift. Detta lyckades åstadkommas genom att först låta David Moscow (unge Josh) visa hur han skulle agera; därefter spelade Hanks rollen i samma stil.


© 20th Century Fox

Det finns något oskyldigt och lekfullt över Josh, vilket väcker Susans nyfikenhet och som hon till slut dras till. Hon är givetvis omedveten om att han är en 12-åring i en 30-årings kropp, men det skapar ett intressant moraliskt dilemma, inte minst med tanke på en del sexuella anspelningar. Manuset samskrevs av Anne Spielberg, lillasyster till Steven Spielberg. Ursprungligen lär huvudkaraktären ha varit en flicka, innan rollen ändrades till en pojke. Man kan bara tänka sig hur dynamiken skulle förändras om Josh istället varit en 12-årig flicka i en 30-årings kropp, och inlett en relation med en vuxen man...


© 20th Century Fox

Även om det inte är en personlig favoritfilm, är det svårt att inte uppskatta den. Den lyckas till stor del charma en och blir tack och lov inte så tillrättalagd eller sockersöt som den lätt kunde ha blivit. Om Steven Spielberg, som från början var tänkt att regissera, hade gjort filmen, hade det med största sannolikhet blivit en barnvänligare film. Istället regisserades filmen av Penny Marshall, som blev den första kvinnan att regissera en film som spelade in över $100m.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

Big Business

Titel: Big Business / Två systrar för mycket
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Jim Abrahams
I rollerna: Bette Midler, Lily Tomlin, Fred Ward, Michele Placido

Handling: Två tvillingpar förväxlas vid födseln. Det ena felande tvillingparet bor på landet, det andra i New York. Ett företag som hotas av nedläggning gör att de återförenas och förvecklingar uppstår.

Omdöme: När två par tvillingflickor föds samtidigt på ett litet sjukhus på landsbygden, råkar den förvirrade sjuksköterskan blanda ihop barnen och tvillingparen skiljs åt. Båda tvillingparen får namnen Rose och Sadie. Som vuxna lever Shelton-systrarna Rose (Lily Tomlin) och Sadie (Bette Midler) ett liv i lyx i New York, där de driver företaget de ärvt av sin far. Samtidigt bor Ratliff-systrarna Rose (Lily Tomlin) och Sadie (Bette Midler) kvar i det lilla samhället där de föddes.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Shelton-systrarna, med den dominanta och hänsynslösa Sadie i spetsen, vill sälja det lilla dotterbolaget ute på landet där de föddes. Detta motsätter sig Ratliff-systrarna, eftersom en försäljning skulle påverka det lilla samhället negativt. De beger sig därför till New York för att försöka övertyga företagsledningen att inte sälja. Det leder inte bara till ett storstadsäventyr som heter duga, utan också stora komplikationer när alla fyra systrarna befinner sig på en och samma plats.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Filmen är regisserad av Jim Abrahams, som tidigare var med och gjorde crazy-komedin Airplane! (1980), men humorn är lyckligtvis inte lika extrem. Detta blev hans första film som solo-regissör, och humorn är något mer nedtonad. Det betyder inte att filmen går på säkerhet, men den förlitar sig inte enbart på slapstickhumor.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Efter de inledande tio minuterna, som utspelar sig i det sena 40-talet på landsbygden där tvillingsystrarna föds, förflyttas handlingen till 80-talets New York. Med en gång känner man hur mysigt det är med 80-talet - Twin Towers, musiken och hela känslan av staden. Det går inte att komma ifrån att denna tidsperiod har något smått magiskt i amerikanska filmer.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Filmen blir som allra roligast när Ratliff-systrarna anländer till New York. Nu kan roligheterna börja, och efter ett tag avlöser de varandra i rask takt. Det blir till en klassisk förväxlingskomedi som bjuder på många skratt. På sätt och vis går tankarna till What's Up, Doc? (1972), då båda filmerna utspelar sig på hotell där förväxlingarna äger rum.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Det är en 80-talskomedi som funkar klart bra. Det blir faktiskt roligare än vad den mindes som och det blir svårt att hålla sig för skratt när Rose och Sadie är i farten. Bette Midler må vara den större stjärnan, men Lily Tomlin är den bättre skådespelerskan. Båda funkar dock bra och är roliga i sina roller. Gillar verkligen kontrasten mellan storstadssystrarna och landsbygdssystrarna, men också hur alla som kommer i kontakt med dem blir konfunderade, eftersom tvillingarnas personligheter skiljer sig åt så pass mycket. Allt som allt blir det en mysig och rolig förväxlingskomedi.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

The Accidental Tourist

Titel: The Accidental Tourist / Den tillfällige turisten
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1988
Regi: Lawrence Kasdan
I rollerna: William Hurt, Kathleen Turner, Geena Davis, Bill Pullman

Handling: Macon Leary skriver reseböcker. När hans son dör i en olycka, och hans fru lämnar honom, slås hans liv i spillror, och han stänger in sig känslomässigt.

Omdöme: Ett år har gått sedan Macon Leary (William Hurt) tragiskt förlorade sin son i en olycka. Han fortsätter jobba med att skriva reseguider, vilket innebär att han ibland är på resande fot. Hans äktenskap tar slut när hans fru Sarah (Kathleen Turner) bestämmer sig för att lämna honom. Att de inte lyckats gå vidare efter förlusten, och att Macon är känslomässigt frånvarande, är den främsta anledningen till separationen.


© Warner Bros.

Macon fortsätter att resa och skriva, men efter en oväntad händelse flyttar han temporärt in hos sina tre syskon, som bor ihop: bröderna Porter (David Ogden Stiers), Charles (Ed Begley Jr) och systern Rose (Amy Wright). Tillsammans utgör de fyra en säregen skara syskon. Detta är något Macons bokförläggare Julian (Bill Pullman) upptäcker när han besöker Macon. Han blir särskilt fascinerad av Rose.


© Warner Bros.

Vändpunkten för Macon blir ett möte med Muriel Pritchett (Geena Davis) som ska ta hand om hans hund medan han är bortrest. Hon visar sig vara en excentrisk kvinna han först inte direkt uppskattar, men hennes ihärdighet och sätt att vara ger resultat. Även om det tar emot, börjar han sakta öppna upp sig och komma ut ur sitt skal.


© Warner Bros.

Ett par år efter den lyckade neo-noiren Body Heat (1981) återförenades trion Lawrence Kasdan, William Hurt och Kathleen Turner. Denna gång var det i något helt annat. Istället för het passion, förförelse och mystik, fokuserar filmen på sorg, separation och att försöka finna sig själv på nytt.


© Warner Bros.

Det är inte en film som går rakt på sak. Den berättar historien på sitt sätt, vilket både har sina för- och nackdelar. En fördel är att filmen utan problem kan ses om, eftersom den liksom sick-sackar sig fram istället för att bara ta sig från punkt A till B. Samtidigt kan en nackdel vara att den utelämnar en del som hade kunnat utforskas mer.


© Warner Bros.

Macon skriver alltså reseguider och ger sig ibland ut på resor. Detta hade gärna fått utgöra en större del av historien, eftersom det är när han är på resande fot som filmen känns mest lekfull. Hans lite torra stil och känslolösa sinnestillstånd ger filmen en särskild lätthet när Macon berättar om sina upplevelser och delar med sig av texterna ur reseguiderna. Nu hade det förmodligen blivit en helt annan sorts film, men att se honom besöka olika destinationer och ta del av både hur hans knep lyckas och hur saker ibland går emot honom hade man faktiskt kunnat göra en hel del med.


© Warner Bros.

Istället för att fokusera mer på resandet slingrar sig filmen fram lite mer. Macons plötsliga visit hos syskonen funkar förvisso, men blir samtidigt lite konstig eftersom de är något udda och egensinniga, även om det inte gör något. Däremot när bokförläggaren Julian kommer in i bilden känns det mer som ett sidospår som inte direkt för historien framåt.


© Warner Bros.

Till slut har Macon börjat hitta tillbaka till ett liv som han verkar trivas med, men riktigt så enkelt blir det inte. Han måste välja mellan två kvinnor som betyder mycket för honom. Den ena har han ett förflutet med och många minnen tillsammans. Den andra har öppnat hans ögon, men ser han en framtid med henne? Inget enkelt val, men om han följer sitt hjärta kommer han inse vad som är rätt.


© Warner Bros.

Något som hela tiden gör filmen mysig är musiken av John Williams. Den är finstämd och lågmäld, och skiljer sig från det mesta man brukar höra från honom. Gillar den faktiskt mer än det mesta av hans mer storslagna och hyllade verk. Filmen hade kunnat dra ännu mer nytta av musiken och låta sig ledas av den, eftersom den visar vägen.


© Warner Bros.

Sammanfattningsvis är det en film som är ganska bra, men som satt på ännu mer potential. Den tar inte riktigt tillvara på allt den har på gång, och väljer ofta att snirkla sig fram när den istället hade kunnat gå lite mer rakt på sak. Humorn hade gärna fått mer utrymme, eftersom den oftast funkar med den lite mörka humorn. Gillar ändå filmen som den är, inte minst då den får till det klart bra på sina håll.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

The Accused

Titel: The Accused / Anklagad
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Jonathan Kaplan
I rollerna: Jodie Foster, Kelly McGillis, Leo Rossi, Bernie Coulson

Handling: Sarah dricker öl och röker marijuana i en bar och blir våldtagen av flera unga män, som blir påhejade av andra män. Nu är frågan om hon skall kunna få upprättelse i domstolen. En kvinnlig advokat försvarar Sarah, som kommer från en helt annan värld.

Omdöme: Sarah Tobias (Jodie Foster) är en ung kvinna som anmäler att hon utsatts för gängvåldtäkt på en bar. Hennes utsaga, tillsammans med de medicinska bevisen, pekar på att ett brott har begåtts, men fallet visar sig inte vara så enkelt. Hon tilldelas den allmänna åklagaren Katheryn Murphy (Kelly McGillis), som är osäker på om hon kan vinna fallet om det går till rättegång.


© Paramount Pictures

För Sarahs del handlar det främst om upprättelse, och hon vill att gärningsmännen ska få så långa fängelsestraff som möjligt. Problemet är att försvaret inte är villigt att gå med på någon förlikning i ett våldtäktsmål, eftersom de inte vill att deras klienter ska ha det i sina brottsregister. Katheryn inser dock för sent att det är av yttersta vikt att Sarah får en chans att berätta i domstol vad som faktiskt hände. På så vis kan hon få ett avslut och försöka gå vidare med sitt liv.


© Paramount Pictures

Jodie Foster vann sin första Oscar för denna roll. Hon lär själv ha varit högst tveksam och kritisk till sin prestation när hon först såg filmen och trodde hon skulle behöva sadla om till en annan karriär. Istället blev det tvärtom, något som bland annat ledde till att hon fick rollen som FBI-agenten Clarice Starling i The Silence of the Lambs (1991), vilket resulterade i hennes andra Oscarsvinst.


© Paramount Pictures

Det är en film som setts tidigare och givetvis minns man det starka ämnet, men inte mycket mer. Ett rättegångsdrama är sällan fel, och filmen leder så småningom dit. Frågan är om den lyckas bli gripande eller spännande längs vägen. Svaret är inte riktigt. Trots det starka ämnet blir det faktiskt ganska mediokert.


© Paramount Pictures

Filmen har speciellt en väldigt stark sekvens som sticker ut. Man hade kanske inte velat se mer av just det, däremot hade det varit välkommet om filmen lyckats engagera mer innan dess. Nu behöver det absolut inte bli ett mysterium eller en thriller vid sidan av rättegångsdramat, men det ska helst finnas något som gör att filmen höjer sig över mängden. En sådan sak hade t.ex. kunnat vara fler duktiga skådespelare i birollerna, men det hade också krävt fler bra karaktärer i manuset.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Midnight Run

Titel: Midnight Run
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Brest
I rollerna: Robert De Niro, Charles Grodin, Yaphet Kotto, John Ashton, Dennis Farina, Joe Pantoliano, Philip Baker Hall

Handling: Jack Walsh är en före detta polis som numera jagar reda på brottslingar och får betalt för det. Han får i uppdrag att hitta Jonathan Mardukas. Men det visar sig bli aningen svårt att få med honom hem. Han har nämligen maffian, FBI och en av sina kollegor efter sig.

Omdöme: F.d. Chicago-polisen Jack Walsh (Robert De Niro) är numera en prisjägare som letar rätt på efterlysta brottslingar och plockar in dem mot betalning. Vanligtvis får han ett par hundra eller tusen dollar för besväret. Denna gång handlar det om klart mycket mer pengar som han skulle kunna pensionera sig med.


© Universal Pictures

Borgenären Eddie Moscone (Joe Pantoliano) är desperat. Eftersom han är i färd med att förlora upp emot en halv miljon dollar ifall Jonathan Mardukas (Charles Grodin) inte är i hans förvar vid midnatt på fredag, är han villig att betala Jack $100.000 om han lyckas leverera honom i tid.


© Universal Pictures

Jack använder sina kunskaper och kontakter från tiden inom polisen för att lokalisera Jonathan som förskingrat $15m från maffiabossen Jimmy Serrano (Dennis Farina). Serrano var orsaken till varför Jack tvingades lämna Chicago-polisen. Jack och Jonathan får nu Serranos män efter sig, men även FBI ledda av specialagent Alonzo Mosely (Yaphet Kotto) och Jacks prisjägarkollega Marvin Dorfler (John Ashton).


© Universal Pictures

Serrano vill döda Jonathan Mardukas, inte bara för att han kommit undan med en stor summa pengar utan främst för att han sitter på känslig information som kan sätta dit Serrano. FBI vill plocka in Mardukas för att kunna sätta dit Serrano. Eddie är orolig för att Jack inte ska lyckas och skickar därför Marvin efter dem. Och Jack får inte bara alla efter sig, han måste även dras med Jonathan som går honom på nerverna.


© Universal Pictures

Vissa favoriter är värda att se om och om igen. För trots att denna film setts många gånger och minns ganska väl, är det en typ av film som alltid gör en på bra humör. Martin Brest hade gjort favoriten Beverly Hills Cop (1984) ett par år tidigare och han har plockat med sig samma entusiasm. Det är en film full av skaparglädje med en hel del minnesvärda scener och karaktärer filmen igenom.


© Universal Pictures

Robert De Niro och Charles Grodin blir ett bra radarpar som ger sig ut på en road trip som ska ta dem från New York till Los Angeles. De gnabbas och har sig som ett gammalt par. Till en början ogillar de varandra och Jonathan tar till alla knep han känner till för att försöka komma undan. Jack Walsh är mer street smart medan Jonathan Mardukas är lurig.


© Universal Pictures

Yaphet Kotto är helskön som ledande FBI-agenten Alonzo Mosely vars tålamod blir ordentligt testat. Likväl är John Ashton underbar att skåda som småkorkade Marvin Dorfler som tror han är smart men hela tiden tabbar sig när det väl gäller. Han dyker gång på gång upp som gubben i lådan och bidrar med en hel del humor. Detsamma kan sägas om Joe Pantoliano som den upprörde och sliskige borgenären. Dennis Farina som Jimmy Serrano och hans två maffiamedhjälpare ska inte heller glömmas bort. Det är helt enkelt en film fylld med utmärkta karaktärer och prestationer.


© Universal Pictures

Vad som till slut cementerar filmen som en klassiker är hur den får ihop allt när man når upplösningen. I princip alla karaktärer samlas på ett och samma ställe och det är både smart och roligt. Helt enkelt ett välskrivet manus och en film som inte har någon uppenbar svacka under de två timmarna. Dessutom med en del hjärta längs vägen och även på slutet vilket på ett passande vis sätter punkt för denna favorit.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.5

The Presidio

Titel: The Presidio / Presidio - brottsplatsen
Genre: Kriminalare/Mysterium/Action/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Mark Harmon, Sean Connery, Meg Ryan, Jack Warden

Handling: Överstelöjtnant Caldwell och polisen Jay Austin tål inte varandra. Caldwell såg nämligen till att Austin fick lämna militärpolisen för några år sedan. När ett brutalt mord sker på militäranläggningen Presidio tvingas de att samarbeta för att lösa mordet. För att spetsa till det hela ännu mer blir Austin passionerat förälskad i Caldwells dotter Donna.

Omdöme: Ett mord begås på en militärpolis inne på militäranläggningen Presidio i San Francisco och två San Francisco-poliser skadas i den efterföljande biljakten. Jay Austin (Mark Harmon) är polisen som sätts att utreda fallet. Han är själv en f.d. militärpolis i Presidio och har kännedom om hur det går till på militäranläggningen och vilka som styr och ställer.


© Paramount Pictures

Jay ska samarbeta med överstelöjtnant Caldwell (Sean Connery) vilket skapar en del problem. Det var nämligen Caldwell som var orsaken till varför Jay lämnade tjänsten som militärpolis. Men om de vill försöka lösa fallet måste de lägga det åt sidan så gott det går och samarbeta. Det faktum att Jay blir förtjust i Caldwells dotter Donna (Meg Ryan) och hon i honom gör inte direkt situationen enklare.


© Paramount Pictures

Detta är en film som borde vara bättre än vad den är. Ingredienserna finns där men det faller liksom inte på plats. Regissören Peter Hyams filmer har ofta en tendens att locka med mer än de lyckas leverera. En del undantag hittas bland hans filmer men flera av filmerna lever inte upp till potentialen. Med det sagt finns det något som lockar och gör att man ibland känner för att se om och omvärdera dem i hopp om att de ska vara bättre än de är.


© Paramount Pictures

Sean Connery, som vann en Oscar för The Untouchables (1987) året innan, hade samarbetat på Peter Hyams ett par år tidigare på lyckade Outland (1981). Han behöver inte förta sig i rollen men det är alltid lika trevligt att se honom. Meg Ryan är helt ok men hennes roll och hela kärlekshistorien bidrar tyvärr inte med mycket mer än utfyllnad. Och så har vi Mark Harmon som inte gör bort sig men känns något lättviktig i huvudrollen. Kevin Costner var påtänkt för rollen och det hade givetvis varit mer intressant men han hade inte kunnat lyfta filmen så som den är nu.


© Paramount Pictures

En sak som blir tydlig med filmen är att den har flera scener som känns onödiga och bara blir utfyllnad. Det sänker tempot på sina håll och gör att själva mordutredningen och mysteriet som borde vara central istället blir sekundär, vilket är en miss. För att kompensera det slängs det in en del actionscener som snarare överkompenserar för de onödiga scenerna istället för att bli direkt spännande. En del scener funkar bättre men överlag känns filmen alldeles för oinspirerad. När man läser att Tony Scott var tänkt att regissera är känslan att det hade kunnat bli något klart bättre i hans händer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

Shoot to Kill

Titel: Shoot to Kill / Deadly Pursuit / Skjut för att döda
Genre: Kriminalare/Action/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Roget Spottiswoode
I rollerna: Sidney Poitier, Tom Berenger, Kirstie Alley, Clancy Brown, Richard Masur, Andrew Robinson

Handling: En FBI-agent jagar en mördare i skogarna i norra USA. Till hjälp har han en lokal guide.

Omdöme: Ett kidnappningsfall i San Francisco gör att FBI kopplas in med FBI-agenten Warren Stantin (Sidney Poitier) i spetsen. Den erfarne FBI-agenten blir tagen på lite av en katt och råtta-lek av förövaren som inte bara verkar ligga steget före hela tiden utan även är villig att döda för att visa vem som bestämmer. På ett spektakulärt sätt lyckas förövaren komma undan med värdefulla diamanter och lämnar Stantin med svansen mellan benen.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Stantin har givetvis svårt att släppa fallet men han har inte mycket att gå på. Det enda han vet är att förövaren är en vit man, mellan 20-40 år och att han måste ha dödat tidigare då han på ett kallblodigt vis dödade i det här fallet. När så en man hittas dödad på exakt samma sätt i bergen på gränsen mellan USA och Kanada, är Stantin övertygad om att det är mannen han eftersöker som ligger bakom.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Stantin beger sig till platsen i nordvästra USA för att jaga rätt på förövaren då det visar sig att den döda mannen var en av fem som skulle vara med på en guidad fisketur i bergen. Den lokala guiden Sarah (Kirstie Alley) har tagit fem män upp genom bergen och en av dem är en mördare, men vem? Stantin får hjälp av Jonathan Knox (Tom Berenger) som inte bara kan bergen innan och utantill, han är även Sarahs partner.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Lite kul med en film som setts ett par gånger men ändå minns man inte så värst mycket som det visar sig. Hela inledningen med kidnappningshistorien var inget som mindes, men den är inte alls tokig och är minst lika minnesvärd som när handlingen sedan förflyttas till bergen.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Till en början håller man identiteten på kidnapparen och mördaren dold vilket gör att det blir lite kul att spekulera i vem av de fem som kan vara mördaren. Kul nog har man ett par kända namn och ansikten bland de fem, inklusive flera som spelat skurkar tidigare. Men man gör nog rätt i att avslöja identiteten på mördaren en bit in istället för att göra ett mysterium av det hela in i det sista.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Den huvudsakliga delen av historien uppe på berget kommer att utspela sig mellan Stantin och Knox. Två helt olika individer som tvingas samarbeta och där båda vill brösta upp sig och visa att de är ledaren. Knox är trots allt på hemmaplan, kan sina grejer vad gäller bergen och vill rädda sin Sarah. Men Stantin är på jakt efter mördaren och är en FBI-veteran som är mer än kvalificerad för att jaga rätt på mördaren.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

Det blir faktiskt lite av en buddy cop-film av det hela vilket är kul att se. Det ger också filmen en del humor som oftast funkar bra då ingen av dem vill visa en svaghet inför den andre. Stantin är dock lite som en fisk på land då han är en storstadsmänniska som inte direkt gillar eller känner sig hemma i naturen. Det medför en del roliga situationer men det blir även en chans för de två att inse att de faktiskt har en del gemensamt.


© Buena Vista Pictures / Touchstone Pictures

En sån där film som tål att ses om med jämna mellanrum. Den har tillräcklig variation för att hålla intresset uppe och bjuder både på en del spänning, lite äventyr och även humor. Skådeplatsen i bergen får en ibland att tänka på First Blood (1982) och mycket riktigt är det delvis inspelat på samma plats i British Columbia, Kanada. Musiken av John Scott måste också nämnas då den för det mesta funkar bra och inte minst den återkommande huvudmelodin uppskattas.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8