The Killers

Titel: The Killers / The Killers - Bödlarna
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1964
Regi: Don Siegel
I rollerna: Lee Marvin, Clu Gulager, John Cassavetes, Angie Dickinson, Ronald Reagan

Handling: Två vetgiriga yrkesmördare mördar en man och försöker sedan rekonstruera hans levnadsöde för att komma över $1m.

Omdöme: Charlie (Lee Marvin) och Lee (Clu Gulager) är två yrkesmördare som anländer till en skola för de blinda. Iklädda solglasögon och bärandes på vapen med ljuddämpare, har de kommit dit för att genomföra sitt uppdrag. Deras måltavla är Johnny North (John Cassavetes) som jobbar som lärare på skolan. Eftersom alla är blinda finns inga vittnen.


© Universal Pictures

Efter att de hittat Johnny North och avrättat honom är Charlie fundersam över varför han inte försökte försvara sig eller fly trots att han visste att de var ute efter honom. Charlie övertygar Lee om att ta reda på Johnnys bakgrund och vad som hänt med de $1m som han lär ha varit inblandad i att råna.


© Universal Pictures

Charlie och Lee väljer att söka upp Johnnys vänner och kumpaner vilket inkluderar Johnnys mekanikervän Earl Sylvester (Claude Akins), hans gamla flamma Sheila Farr (Angie Dickinson) och gangstern Jack Browning (Ronald Reagan). De delar med sig historier om Johnny North som vi tar del av i form av flashbacks som formar en bild av Johnny och vad som ledde till situationen som uppstått.


© Universal Pictures

Don Siegel regisserar denna version av Ernest Hemingways korthistoria som tidigare filmatiserades som noir-filmen The Killers (1946). Filmen skulle från början vara en tidig gjord för TV-film i färg, men då den visade sig vara våldsammare än väntat släpptes den istället på bio. Det förklarar varför filmen filmades i 4:3 formatet då den alltså var tänkt för TV. Det känns lite konstigt då 60-tals filmer brukar presenteras i widescreen, men med vetskapen att den initialt producerades för TV klarnar bilden. Den har även släppts i widescreen-formatet (klippt i övre och undre bildkant) men filmades alltså i 4:3 formatet.


© Universal Pictures

Filmen har en stil som liksom med flit ger det hela en noirig känsla med dialogen och hur det hela är iscensatt. Detta tillsammans med en hård och ibland våldsam yta som snarare påminner om det man hittar i 70-tals filmer ger det en intressant blandning på det hela. Dessutom med fotot och formatet som känns något ovant men på något sätt funkar det när man vant sig.


© Universal Pictures

Tillbakablickarna är ganska långa och följer då Johnny North och hur femme fatalen Sheila Farr (en bra Angie Dickinson) lindar honom runt sitt finger och drar in honom i hennes farliga värld. Den första tillbakablicken är den svagaste då den drar ut på det hela vilket känns lite onödigt. Sedan blir det bättre. Bäst är det egentligen när vi följer yrkesmördarna Charlie (en skön Lee Marvin) och Lee som är hårda och inte lägger några fingrar emellan när de vill få någon att prata.


© Universal Pictures

Det är en film som absolut har något som skiljer sig. Lite synd att filmen gjordes för TV då man i en del scener märker att man hållit nere budgeten med studiokänsla. Tänker inte minst när de kör bil. Det blir en hel del bilkörning eftersom Johnny North är en racingförare under stora delar av historien. Samtidigt får man se det som lite av en blinkning till 40-tals filmerna där ju originalet hör hemma.


© Universal Pictures

En sak som tyvärr sänker filmupplevelsen en del är musiken. John Williams (här som Johnny Williams) står för musiken i början av sin karriär. Det låter inte som hans musik utan istället drar den på och blir skrikig på flera håll och kanter. Kanske hade det passat en halvkass TV-serie men i en sån här film där det ska skapas stämning och god atmosfär med passande musik fyller den inte sin funktion.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Play Misty for Me

Titel: Play Misty for Me / Mardrömmen
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Jessica Walter, Donna Mills, John Larch, Don Siegel

Handling: Dave Garver är en populär radiopratare, som flera gånger uppfyller en kvinnlig lyssnares önskningar om att spela en viss sång. När kvinnan Evelyn Draper stämmer träff med Dave på hans favoritklubb blir det början till en brännande het kärleksaffär. Men när Dave försöker bryta förhållandet förvandlas Evelyns passion till våldsam besatthet. Allt och alla i Daves omgivning blir utsatta för Evelyns iskalla och livsfarliga angrepp.

Omdöme: Radioprataren Dave Garver (Clint Eastwood) lever ett lugnt singelliv i Carmel längs Kalifornia-kusten. Han har inga problem med att ragga upp kvinnor och detsamma kan sägas om rollerna är omvända då Dave inte tackar nej om han blir uppraggad. En kvinna har ringt in till radiostationen när Dave jobbar och ber honom spela låten Misty åt henne, vilket han givetvis gör för sitt fan.


© Universal Pictures

En kväll när Dave kopplar av med en drink och att snacka lite strunt med bartendern Murphy (Don Siegel) på sitt stamhak, träffar han Evelyn Draper (Jessica Walter). Hon ser till så Dave följer med henne hem och avslöjar sedan att det är hon som ringer in och ber honom spela Misty. Dave kan inte stå emot sitt kanske största fan vilket leder till en het affär.


© Universal Pictures

Dave har gjort det tydligt för Evelyn att han inte vill binda sig och hon känner likadant. Men när Evelyn börjar dyka upp oannonserat känner Dave att han måste förtydliga deras förhållande, något Evelyn inte har några problem med. Det är åtminstone vad hon säger.


© Universal Pictures

Saker och ting kompliceras ytterligare när Daves gamla flamma Tobie (Donna Mills) återvänder efter att ha varit borta i ett par månader. Dave är redo att göra henne till sin stadiga flickvän. Samtidigt börjar han inse att han har en renodlad stalker efter sig i Evelyn som kommer göra hans liv till ett levande helvete.


© Universal Pictures

Clint Eastwoods regidebut utspelar sig på en plats som hade betydelse för honom. Från början skulle handlingen utspela sig i Los Angeles, men han kände att det skulle vara bättre med en mer avkopplande miljö runt Carmel där han senare skulle komma att bli borgmästare. Och det är ett lyckat val får man säga då det är lite småmysigt i den lite sömniga staden och trevliga omgivningen längs kustlinjen.


© Universal Pictures

Vad filmen lyckas bra med är karaktären Evelyn och den obehagliga stalkerpsykopaten som hon är. Det är en riktig mardröm som nog alla kan föreställa sig och sätta sig in i. Bara för att vi har en stark man som blir stalkad gör det inte mindre skrämmande än om rollerna varit de omvända. När man har att göra med en psykopat kan ingen känna sig säker. Detta är något filmen får fram väldigt bra och det är en smått olustig känsla man har varje gång Evelyn dyker upp.


© Universal Pictures

Man kan fullt förstå att en man som Dave, som inte är sen med att hoppa i säng med diverse kvinnor, inte kan värja sig för Evelyns förförelse. Men sedan är det för sent att bli av med henne då hon är övertygad om att hon älskar honom och han henne. Hennes tendenser är uppenbara ju mer han umgås med henne. Hon lider av en stark personlighetsstörning som gör att hon är rädd för att bli övergiven, uppvisar stark ilska, kan skada sig själv och inte minst andra med våldsgärningar.


© Universal Pictures

Vad filmen gör mindre bra är att det märks lite att det är en regidebut av en oerfaren regissör som vill få med mer än vad som hade behövts. För själva scenerna med Evelyn är oftast effektiva, det är en del av utfyllnaden vid sidan om historien med Evelyn som blir temposänkare och ibland helt onödiga. Tänker inte minst på en sekvens med en jazzfestival som borde ha klippts bort helt. Även en del scener mellan Dave och Tobie när de gång på gång visas ute i naturen som ett par känns efter ett tag något långdraget.


© Universal Pictures

En film som har tillräckligt med värde för att funka någorlunda väl. Det är inte direkt i nivå med Psycho (1960) sett till en psykopat som ger sig på folk utan den har snarare mer gemensamt med en film som Fatal Attraction (1987) där ju Glenn Close minnesvärt stalkar Michael Douglas efter att de haft en affär. En del nämner den intressant nog som en slag inofficiell remake på denna. De har också en del likheter med varandra. Även om det är en bättre film än vad denna är, har denna en obehagskänsla som bitvis är mer åt rysarhållet när Evelyn är i farten.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

The Beguiled

Titel: The Beguiled / Korpral McB - anmäld saknad
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Don Siegel
I rollerna: Clint Eastwood, Geraldine Page, Elizabeth Hartman, Jo Ann Harris

Handling: Under brinnande inbördeskrig i 1800-talets amerikanska söder hittar en liten flicka en svårt skadad soldat.

Omdöme: Vi befinner oss i den amerikanska södern mitt under det amerikanska inbördeskriget, 1863. En liten flicka är ute och letar svamp när hon påträffar en svårt skadad nordstatssoldat. Soldaten visar sig vara korpral John "McB" McBurney (Clint Eastwood). Med flickans hjälp lyckas han ta sig till en flickskola som drivs av rektorn Martha (Geraldine Page).


©Universal Pictures

Martha tillsammans med skolfröken Edwina (Elizabeth Hartman) och eleverna i olika åldrar är både förskräckta och nyfikna på den svårt skadade fiendesoldaten. Enligt reglerna måste de tillkalla sydstatssoldater och lämna över honom. Men eftersom han är så pass svårt skadad bestämmer de sig för att vårda honom och lämna över honom när han inte längre är döende, även om de är medvetna om att han med största sannolikhet kommer dö eller dödas i sydstatsfängelse.


©Universal Pictures

Korpral McB delar flickorna och kvinnorna i två läger. De flesta vill få bort honom därifrån så fort som möjligt men vissa tänker göra allt för att behålla honom där. De flesta har trots allt inte varit i närheten av en man på väldigt länge, i synnerhet inte en attraktiv man som det dessutom är något farligt och förbjudet över. McB märker snart att han har sin skara beundrare, något han försöker använda till sin fördel för att slippa hamna hos fienden.


©Universal Pictures

En Clintan-film som inte hade setts tidigare eftersom den inte direkt lockade då en viss typ av film förväntades. Men det är trots allt en Don Siegel-film och den kom samma år som utmärkta Dirty Harry (1971). Nu har filmerna inte så mycket mer gemensamt än Siegel och Eastwood, men som det visar sig besitter filmen mer än vad den nog hade gjort med en annan regissör.


©Universal Pictures

Det blir faktiskt ett smått fascinerande psykologiskt drama som på ett klart intressant vis balanserar mellan att McB manipulerar för sin vinning och att han både hålls som fånge och potentiellt en slags sexslav. Och det blir inte bara en eller två som söker hans uppmärksamhet och tillgivenhet, något han inte har något emot. Man känner att han utnyttjar deras sårbarhet men samtidigt förstår man hans utsatta position då han försöker rädda sitt liv. Det kan dock vara farligt att leka med andras känslor.


©Universal Pictures

På sätt och vis kan man i vissa avseenden nästan dra lite paralleller med Misery (1990) då en man i båda fallen hålls mot sin vilja efter att ha blivit svårt skadad. Här har man dock fler bollar i luften eftersom det inte bara är en utan flera som tar hand om honom. De sexuella spänningarna är också tydliga och blir en del av det psykologiska spelet från båda sidor.


©Universal Pictures

Det får sägas att filmen funkar bra överlag, till stor del bättre än förväntat. Det som kanske överraskar mest är att det inte bara är Clint Eastwood som gör filmen utan kanske framförallt flera av de kvinnliga karaktärerna, från snart 13-åriga flickan Amy (Pamelyn Ferdin) till den äldsta, bestämda rektorn Martha med en mörk hemlighet. Där emellan timida skolfröken Edwina, sexuellt drivna eleven Carol (Jo Ann Harris) och svarta hushållerskan Hallie (Mae Mercer). McB får fullt upp med de olika personligheterna och att försöka charma dem för att få dem på sina sida.


©Universal Pictures

Till slut blir filmen överraskande mörk och ganska stark. Helt klart effektfullt då det inte riktigt förväntades gå så långt som det gör. Produktionsbolaget ville att man skulle gå en annan väg mot slutet men Don Siegel och Clint Eastwood kämpade och var bestämda då de ville vara trogna boken filmen byggde på. Det blev ingen kassasuccé men å andra sidan var och är det en film som nog tilltalar en smalare skara fans än de vanliga Clint Eastwood-filmerna runt den här tiden.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Private Hell 36

Titel: Private Hell 36 / Heta pengar
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Don Siegel
I rollerna: Steve Cochran, Howard Duff, Ida Lupino, Dorothy Malone, Dean Jagger

Handling: Två polisdetektiver undersöker ett rån där 300.000 dollar tagits. De finner pengarna, men en av de båda har fallit för en kvinna med 'god' smak.

Omdöme: Ett rånmord har begåtts i New York där rånarna kommit över $300.000. Handlingen förflyttas till Los Angeles där en av de märkta sedlarna påträffas vid ett annat rån. De inblandade rånarna hade inget med rånmordet i New York att göra, men polisen har nu åtminstone fått upp ett spår de kan gå efter. Polisdetektiverna Cal Bruner (Steve Cochran) och hans kollega Jack Farnham (Howard Duff) kopplas in på fallet och börjar göra efterforskningar.


©The Filmakers

Spåren leder till en bar där sångerskan Lilli Marlowe (Ida Lupino) uppträder. Det visar sig att hon fick en $50 sedel i dricks av en man som polisen nu misstänker kan vara en av rånarna. Cal, som är singel, tar tillfället i akt att spendera extra mycket tid med Lilli. Inte bara för att försöka få mer information utan även för att han fattar tycke för henne. Kollegan Jack är upptagen med familjelivet då han har en nyfödd dotter med sin fru Francey (Dorothy Malone).


©The Filmakers

Regissören Don Siegel, som senare inte minst blev känd för sitt samarbete med Clint Eastwood och gjorde Dirty Harry (1971), hade bl.a. gjort noir-filmerna The Verdict (1946) och The Big Steal (1949) innan denna. Även om dessa tidiga filmer inte är de mest minnesvärda kan man se dem lite som en uppvärmning innan han två år senare gjorde fina klassikern Invasion of the Body Snatchers (1956).


©The Filmakers

Upplagt för fart och fläkt i denna relativt korta 80 minuter långa film, men inte lika fartfylld som en del andra filmer i noir-genren. Två polisdetektiver, ett rånmord, $300.000 på villovägar och en potentiell femme fatale som kan få en man att göra dumma saker. Intressant nog väljer filmen att låta karaktärerna utvecklas istället för att vrida upp tempot.


©The Filmakers

Något som är värt att notera är att Ida Lupino, som var med och skrev manuset och dessutom ägde produktionsbolaget som gjorde filmen, inte alltid lär ha kommit överens med Don Siegel över hur filmen skulle göras. Ida Lupino var för övrigt något av en kvinnlig pionjär då hon redan tidigare hade regisserat en del filmer i genren.


©The Filmakers

Filmen är främst sevärd tack vare skådespelarna som uppvisar kvalitet. Gillar inte minst Steve Cochran som påminner en del om en blandning mellan Colin Farrell och Treat Williams. Han spelar en tuff och kanske inte genomgod polis som drar in sin desto mer ärliga kollega i en prekär situation. Det hela blir också intressantare runt halvvägs in när de båda polisdetektiverna hamnar i ett dilemma med rånbytet. Innan dess hade filmen gärna fått vara tempostarkare, men överlag har filmen fler plus än minus att ta med sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7