Beware, My Lovely

Titel: Beware, My Lovely
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1952
Regi: Harry Horner
I rollerna: Ida Lupino, Robert Ryan, Taylor Holmes, Barbara Whiting

Handling: Hemma hos en änka får en händig man arbete. Han är dock sinnesrubbad och håller änkan fången i hennes eget hus.

Omdöme: Helen Gordon (Ida Lupino) driver ensam ett pensionat efter att hennes make omkom i kriget. Ibland får hon hjälp med städning och fixande runt huset. Detta är en sådan dag. En av de boende ska vara bortrest över jul och nyår, och Helen passar på att städa och förbereda inför helgerna. Hon tar hjälp av Howard Wilton (Robert Ryan), en händig man som hon anlitar över dagen.


© RKO Radio Pictures

Allt verkar till en början gå bra, och Howard hjälper till med att polera golvet och fixa runt huset. Helen märker dock att något tynger honom, och inser att han inte vill dela med sig vad det är. Snart blir det tydligt att Howard inte är frisk. Han minns inte saker och blir misstänksam mot Helen, övertygad om att hon tänker ringa polisen. Det får honom att hålla henne fången i huset, och det är bara en tidsfråga innan situationen eskalerar.


© RKO Radio Pictures

Med en speltid på 77 minuter har filmen den rätta längden om man vill ha en kortare film, men särskilt rapp är den inte. Det är föga överraskande att det till stor del blir ett kammarspel mellan Ida Lupino och Robert Ryan eftersom det bygger på en pjäs. Förväntningarna på en tät och möjligtvis spännande noir infrias inte - snarare får man ett drama, och inte ett särskilt minnesvärt sådant.


© RKO Radio Pictures

Premissen med en sinnessjuk man som terroriserar en ensam änka har potential att bli något nervkittlande, men det får man inte med denna film. Det finns alldeles för lite i storyn för att det ska engagera som önskat. Istället blir det mest att Howard uppvisar starka tendenser av schizofreni. Helen måste försöka kalla på hjälp eller få honom ut ur huset, vilket blir lättare sagt än gjort.


© RKO Radio Pictures

Tycker inte Robert Ryan riktigt kommer till sin rätt i rollen som Howard. Brukar annars gilla honom, men föredrar när han spelar hårda, tuffa och iskalla karaktärer. Här spelar han snarare konfunderad, och hans inre kamp når inte riktigt fram.


© RKO Radio Pictures

Till slut förstår man varför filmen är kort - den har helt enkelt inte mycket till handling. Hade den åtminstone lyckats skapa en del nerv hade det kunnat funka. Men som den är nu blir det en lättglömd film som man med gott samvete kan hoppa över utan att missa något av värde.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

Out of the Fog

Titel: Out of the Fog / Ljuset bortom dimman
Genre: Drama/Kriminalare/Film-Noir
Land: USA
År: 1941
Regi: Anatole Litvak
I rollerna: John Garfield, Ida Lupino, Thomas Mitchell, Eddie Albert

Handling: En flicka faller för en smågangster, omedveten om att han pressar hennes far på pengar.

Omdöme: En främling dyker upp vid båthamnen i Brooklyn och tuttar eld på en av båtarna. Främlingen visar sig vara smågangstern Harold Goff (John Garfield) som utpressar fiskare och andra båtägare för "beskydd" mot betalning. Hans nya måltavlor blir Jonah Goodwin (Thomas Mitchell) och Olaf Johnson (John Qualen) som varje kväll tar sig ut i sin gemensamma båt för att fiska. De har siktet inställt på en större fiskebåt för pengarna de lagt undan, men Goffs utpressning sätter käppar i hjulet.


© Warner Bros.

Under tiden som Goff gör sig hemmastadd i området och utpressar stackarna, bekantar han sig med Stella (Ida Lupino). Hon är förvisso ihop med George (Eddie Albert) men känner sig uttråkad av relationen och livet som hon inte tycker leder någonvart. Så när hon träffar Goff är det spännande och han visar henne en glimt av livet hon skulle kunna ha. Vad hon inte vet är att han utpressar hennes far.


© Warner Bros.

Det känns som en liten film sett till det begränsade området som historien utspelar sig på. Det bygger också på en pjäs vilket kan förklara varför det hålls till få platser och känns kompakt. Men intressant nog blir det lite annorlunda än bara en historia i mängden. Något skiljer sig från vad man förväntar sig. Kanske för att man väntar sig en mer renodlad film-noir vilket man inte riktigt får.


© Warner Bros.

Fiskarfantasterna Jonah och Olaf hamnar i en pressad situation och det är på fullaste allvar när Goff hotar dem om de inte betalar. Trots det är Jonah och Olaf lite som typ Helan & Halvan vilket ger mer komiska ögonblick än vad man skulle kunna tro. Kombinationen är inte helt lyckad även om det alltså blir lite annorlunda. Hade det inte funnits hade filmen kanske blivit mörkare och mer stämningsfull men då hade nog historien känts alltför ordinär utan att ge så mycket.


© Warner Bros.

Avslutningsvis får man lite intressant läsning då det visar sig att Humphrey Bogart var tänkt att spela rollen som Harold Goff. Ida Lupino och Bogart hade precis spelat mot varandra i They Drive by Night (1940) och High Sierra (1941) men hade inte kommit överens. Lupino var emot rollsättningen av Bogart i denna film och fick igenom sin vilja eftersom hon var ett större namn än vad han var på den tiden. John Garfield funkar bra i rollen men filmen hade nog blivit större med Bogart i rollen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

Private Hell 36

Titel: Private Hell 36 / Heta pengar
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Don Siegel
I rollerna: Steve Cochran, Howard Duff, Ida Lupino, Dorothy Malone, Dean Jagger

Handling: Två polisdetektiver undersöker ett rån där 300.000 dollar tagits. De finner pengarna, men en av de båda har fallit för en kvinna med 'god' smak.

Omdöme: Ett rånmord har begåtts i New York där rånarna kommit över $300.000. Handlingen förflyttas till Los Angeles där en av de märkta sedlarna påträffas vid ett annat rån. De inblandade rånarna hade inget med rånmordet i New York att göra, men polisen har nu åtminstone fått upp ett spår de kan gå efter. Polisdetektiverna Cal Bruner (Steve Cochran) och hans kollega Jack Farnham (Howard Duff) kopplas in på fallet och börjar göra efterforskningar.


©The Filmakers

Spåren leder till en bar där sångerskan Lilli Marlowe (Ida Lupino) uppträder. Det visar sig att hon fick en $50 sedel i dricks av en man som polisen nu misstänker kan vara en av rånarna. Cal, som är singel, tar tillfället i akt att spendera extra mycket tid med Lilli. Inte bara för att försöka få mer information utan även för att han fattar tycke för henne. Kollegan Jack är upptagen med familjelivet då han har en nyfödd dotter med sin fru Francey (Dorothy Malone).


©The Filmakers

Regissören Don Siegel, som senare inte minst blev känd för sitt samarbete med Clint Eastwood och gjorde Dirty Harry (1971), hade bl.a. gjort noir-filmerna The Verdict (1946) och The Big Steal (1949) innan denna. Även om dessa tidiga filmer inte är de mest minnesvärda kan man se dem lite som en uppvärmning innan han två år senare gjorde fina klassikern Invasion of the Body Snatchers (1956).


©The Filmakers

Upplagt för fart och fläkt i denna relativt korta 80 minuter långa film, men inte lika fartfylld som en del andra filmer i noir-genren. Två polisdetektiver, ett rånmord, $300.000 på villovägar och en potentiell femme fatale som kan få en man att göra dumma saker. Intressant nog väljer filmen att låta karaktärerna utvecklas istället för att vrida upp tempot.


©The Filmakers

Något som är värt att notera är att Ida Lupino, som var med och skrev manuset och dessutom ägde produktionsbolaget som gjorde filmen, inte alltid lär ha kommit överens med Don Siegel över hur filmen skulle göras. Ida Lupino var för övrigt något av en kvinnlig pionjär då hon redan tidigare hade regisserat en del filmer i genren.


©The Filmakers

Filmen är främst sevärd tack vare skådespelarna som uppvisar kvalitet. Gillar inte minst Steve Cochran som påminner en del om en blandning mellan Colin Farrell och Treat Williams. Han spelar en tuff och kanske inte genomgod polis som drar in sin desto mer ärliga kollega i en prekär situation. Det hela blir också intressantare runt halvvägs in när de båda polisdetektiverna hamnar i ett dilemma med rånbytet. Innan dess hade filmen gärna fått vara tempostarkare, men överlag har filmen fler plus än minus att ta med sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7