The Strange Vice of Mrs. Wardh

Titel: Lo strano vizio della signora Wardh / The Strange Vice of Mrs. Wardh / Mannen med rakkniven
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Spanien
År: 1971
Regi: Sergio Martino
I rollerna: Edwige Fenech, George Hilton, Ivan Rassimov, Alberto de Mendoza

Handling: Julie upptäcker att en av männen i hennes liv kan vara en seriemördare. Antingen hennes man, ett ex eller hennes älskare.

Omdöme: Det är alltid småtrevligt att se en giallo och denna hör till de bättre. Efter en tid i New York återvänder Julie Wardh (Edwige Fenech) och hennes make Neil (Alberto de Mendoza) till Wien. Staden har på senare tid skakats av en rad kvinnomord utförda av en seriemördare som ger sig på sina offer med rakkniv.


© Devon Film

Julie, som inte är helt återställd efter ett turbulent förhållande med sitt ex Jean (Ivan Rassimov), blir påmind om de traumatiska händelserna när Jean dyker upp i Wien. Hennes make känner till det tidigare förhållandet och finns där för henne som stöd. Vad Neil däremot inte vet är att Julie inleder ett förhållande med en ny man, George (George Hilton), som är kusin till bästa väninnan Carol (Conchita Airoldi). När fler mord sker i Julies bekantskapskrets börjar hon frukta för sitt eget liv - en av männen i hennes liv kan vara mördaren.


© Devon Film

När man ser en giallo måste man vara medveten om och beredd på att den är dubbad. De italienska filmerna på den här tiden dubbades mer eller mindre per automatik, vilket inte är att föredra men får accepteras. Samtidigt fanns en viss fördel med tanke på att rollistan oftast hade en internationell prägel. Här har man förutom en del italienska skådespelare även franska, spanska, uruguayanska och argentinska skådespelare i de stora rollerna. En salig blandning med andra ord, där dubbningen nästan är ett måste. Man kan dock inte sticka under stolen med att det är något störande, samtidigt som det har en viss charm på ett B-filmsaktigt sätt.


© Devon Film

Fransk-italienska Edwige Fenech blev ett av de kvinnonamn som kom att förknippas starkast med giallogenren - en sexsymbol som uppenbarligen hade vad som krävdes för att göra sig ett namn i dessa filmer om våld och sex. Uruguayanen George Hilton medverkade i en rad italienska produktioner, inte minst inom giallo och spaghettivästern. Han var den som rekommenderade sin argentinske vän Alberto de Mendoza för rollen som maken. Den som kanske är mest minnesvärd är italienaren med serbiska rötter, Ivan Rassimov, som var känd för att spela elakingar som här. Han har definitivt utseendet och pondusen som krävs för att spela den här typen av farliga och hotfulla karaktärer.


© Devon Film

Vad som tidigt är tydligt är att det ska visas upp en hel del naket. I många fall känns det som att det görs bara för att - ett sätt att "ge publiken vad de suktar efter". Ta bara en tidig scen där Julie är på en hemmafest. En ung kvinna dansar medan två män nämner att hon har en klänning gjord av papper och sedan river de sönder den. Hon börjar i sin tur att bråka med en annan kvinna och rätt vad det är har vi två nakna kvinnor som rullar runt på golvet. Lite mer naturligt blir det när offren ses komma hem och genast klär av sig innan de blir överfallna av rakknivsmördaren. Det är inte det mest subtila man skådat, men det är en del av denna era och dessa filmer, och det har trots allt sin charm.


© Devon Film

Filmens två främsta egenskaper är fotot och musiken. Bildlösningarna bjuder på en hel del lekfullhet och det är utan tvekan en film som lever mer på det ytliga än innehållet. Storyn är inte dålig, men åtminstone till en början är den inte så viktig. Vad gäller musiken av Nora Orlandi är filmens huvudmelodi kusligt vacker, med en nästan drömlik kvalitet som döljer något illavarslande. Quentin Tarantino återanvände för övrigt denna melodi i Kill Bill: Vol. 2 (2004).


© Devon Film

Även om filmen under långa stunder mer handlar om ytan än handlingen, sparas det mesta av det bästa till den sista halvtimmen då storyn istället tar över. Vad som bara verkade vara en film om en ordinär seriemördare övergår till ett mer invecklat mysterium. Det är vändningar och avslöjanden man inte direkt såg komma. Det känns smart samtidigt som det är lite väl långsökt, men man kan inte klaga på att det skulle vara förutsägbart. När man låter hela filmen och upplevelsen smälta är frågan om det trots allt inte blir en svag fyra. Betyget landar någonstans mellan en stark trea och svag fyra.


© Devon Film

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

10 Rillington Place

Titel: 10 Rillington Place / Stryparen på Rillington Place
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1971
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Richard Attenborough, John Hurt, Judy Geeson, Pat Heywood

Handling: I ett stillsamt bostadsområde i efterkrigstidens London flyttar en ung familj in i ett hyreshus där en till synes vänlig och hjälpsam granne snart börjar väcka obehag. Samtidigt utvecklas en serie händelser bakom stängda dörrar som ingen riktigt tycks förstå vidden av.

Omdöme: I efterkrigets London, närmare bestämt på 10 Rillington Place i Notting Hill, bor den medelålders John Christie (Richard Attenborough) med sin fru Ethel (Pat Heywood). För att tjäna en extra slant hyr de ut övervåningen till det unga gifta paret Timothy Evans (John Hurt) och Beryl (Judy Geeson), som flyttar in tillsammans med sin nyfödda dotter. Christie är hjälpsam och proper, men vad ingen kan ana är att han har ett mörkt förflutet - en ondska som döljer sig bakom hans till synes harmlösa fasad.


© Columbia Pictures

John Christies begär går inte att stilla och när han får upp ögonen för Beryl finns inget som kan stoppa honom från att leva ut sina mörka fantasier. Det intet ont anande paret Evans befinner sig mitt i spindelns nät. När han har lekt färdigt och inte längre kan stå emot sitt begär kommer han se till att få vad han suktar efter. Han har gjort det förr och kommer att göra det igen.


© Columbia Pictures

Den amerikanske regissören Richard Fleischer plockades in för att regissera denna fasansfulla och starka verklighetsbaserade historia om den beryktade seriemördaren John Christie. Kanske var det inte så konstigt att just Fleischer fick uppdraget, han hade trots allt tidigare gjort verklighetsbaserade filmer om mördare som Compulsion (1959) och The Boston Strangler (1968). Hans amerikanska perspektiv gav den brittiska filmen en lite annan prägel än den sannolikt hade fått med en brittisk regissör. Fleischer var dessutom intresserad av att göra filmen mer åt skräckhållet, vilket förstärkte filmens mörka och kusliga atmosfär.


© Columbia Pictures

Det är intressant att en film som utspelar sig i en så grå, trist och deprimerande tid i Storbritannien kan vara så engagerande. Det är liksom sättet filmen är gjord på som gör att man känner sig så uppslukad av karaktärerna, stämningen och spänningen att skådeplatsen blir sekundär. Stora delar av filmen utspelar sig i flervåningshuset där Christie bor, men det finns aldrig en tråkig stund, något som är en styrka och visar prov på stark regi.


© Columbia Pictures

Richard Attenborough är utomordentligt bra som John Christie. Det är en karaktär som är intelligent, iskall och manipulativ, och Attenboroughs rollprestation ger kalla kårar. Det är en sorts prestation som påminner en del om vad Anthony Hopkins senare skulle bli känd för. Christie uppvisar en slags överlägsenhet, men samtidigt är han ofta obekväm och osäker. Richard Attenborough sa själv att det var en roll han inte gillade att spela med tanke på vem han gestaltade, men att han genast tackade ja till rollen och aldrig hade känt sig så uppslukad av en roll som denna.


© Columbia Pictures

Minst lika imponerande som Richard Attenborough är i huvudrollen som John Christie är John Hurt i birollen som Timothy Evans. Tim, som han kallas, är en godtrogen och simpel man som försöker göra det rätta för sin familj, men samtidigt är han analfabet och inte den skarpaste kniven i lådan. Hurt spelar rollen med en sådan skörhet att man inte kan annat än tycka synd om karaktären. Man känner verkligen Tims hjälplöshet och förstår varför en man i hans position skulle lita på John Christie. Självklart lyssnar han när en betydligt mer bildad man som verkar veta vad han pratar om erbjuder sin hjälp. I själva verket manipulerar John Christie alla på ett eller annat sätt.


© Columbia Pictures

Det är inte en skräckfilm om man ser till genren, likväl är den på många sätt obehagligare än vad många renodlade skräckfilmer lyckas vara. Mycket av filmens obehag härrör från vetskapen om att det som skildras är verklighetsbaserat. Men det är sättet det hela presenteras på som är av yttersta vikt. Det är en i högsta grad effektiv seriemördarfilm som lyckas trots att förutsättningarna talar emot den sett till inramningen. Man hade inte varit förvånad om det blivit ett tråkigt och teatraliskt melodrama av det hela. Istället är det ett isande porträtt av en fasansfull man och hans makabra dåd.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

The French Connection

Titel: The French Connection / French Connection – Lagens våldsamma män
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: William Friedkin
I rollerna: Gene Hackman, Roy Scheider, Fernando Rey, Tony Lo Bianco, Marcel Bozzuffi

Handling: Bygger på en verklig händelse om kriminalinspektörerna Jimmy "Popeye" Doyle och Buddy "Cloudy" Russo i New York. De jobbar med att avslöja en narkotikasmugglarliga och kommer "The French Connection" på spåren.

Omdöme: En narkotikaliga, känd som "The French Connection", smugglar en stor mängd heroin från Marseille till New York. Bakom operationen står fransmannen Alain Charnier (Fernando Rey), en ytterst listig man som agerar kallt och kalkylerat. Han kommer att göra livet surt för New York-polisen.


© 20th Century Fox

Jimmy "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och partnern Buddy "Cloudy" Russo (Roy Scheider) är narkotikaspanare vid New York-polisen. De har rykte om sig att vara bland de bästa och har många gripanden varje år. Men deras chef Simonson (spelad av Eddie Egan, som "Popeye" Doyle är baserad på) är föga imponerad eftersom de främst griper småpotatis.


© 20th Century Fox

När Doyle och Russo börjar spana på småkriminelle Sal Boca (Tony Lo Bianco), som ses tillsammans med välkända personer inom narkotikavärlden, bestämmer de sig för att gräva djupare i hans affärer. Samtidigt får de ett tips om att en stor heroinleverans är på väg till New York. Snart är de "The French Connection" på spåren - ett tillslag de inte tänker låta slinka genom fingrarna, kosta vad det kosta vill.


© 20th Century Fox

Denna flerfaldigt Oscarsnominerade klassiker belönades med fem Oscars för bästa film, regi, manus, klippning samt bästa manliga huvudroll. Den hämtade mycket av sin stil från de franska regissörerna Jean-Pierre Melville och Costa-Gavras, vars filmer under 1960-talet hade ett starkt inflytande på William Friedkin. Inte minst Costa-Gavras Oscarsbelönade film Z (1969) var en tydlig inspiration, då den gav Friedkin idén att använda en semi-dokumentär stil som förstärkte filmens realism.


© 20th Century Fox

Filmen inleder lite lätt med att introducera premissen och karaktärerna när vi dels får följa narkotikaligans förberedelser i Marseille och dels får se hur Jimmy "Popeye" Doyle och Buddy "Cloudy" Russo arbetar som narkotikaspanare i Brooklyn, New York. Det är en gammal hederlig tjuv- och polisberättelse som bygger på verkliga händelser.


© 20th Century Fox

Efter den något trevande men inte ointressanta inledningen kan temperaturen sakta men säkert vridas upp. Spaningen blir mer intensiv och att följa efter de misstänkta blir en svår uppgift, inte minst när det gäller "Groda ett", som Chevalier så passande kallas. Det leder till ett par numera klassiska och ytterst minnesvärda scener där spänningen eskalerar på New Yorks gator.


© 20th Century Fox

Kontrasten mellan de kriminella, som njuter av dyrt boende och flotta restaurangbesök, och narkotikaspanarna, som tvingas stå ute i kylan och dricka billigt kaffe, målar en tydlig bild av hur otacksamt polisernas arbete är. Det gör också att man verkligen känner hur frustrationen kokar inom "Popeye" Doyle, som tar till alla medel för att få tag i de kriminella.


© 20th Century Fox

Gene Hackman blev Oscarsbelönad för sin roll som Jimmy "Popeye" Doyle och det är en prestation som är övertygande rakt igenom. Han har en självklarhet och närvaro som får en att känna att han verkligen är karaktären och inte bara spelar den. Roy Scheider får ibland kliva åt sidan eftersom Hackman får ta störst utrymme, men även han är duktig som Buddy "Cloudy" Russo. Fernando Rey ska inte heller glömmas bort då hans lite överlägsna stil passar utmärkt för rollen som filmens huvudantagonist. Han hör hemma bland filmhistoriens mest minnesvärda skurkar.


© 20th Century Fox

Sett till hela speltiden är det en film som har en stegrande intensitet och spänning ju längre filmen går. Den första tredjedelen har ett långsammare tempo och bygger upp karaktärerna genom deras dagliga rutiner. Sedan vrids tempot upp allt eftersom med spaningen som till slut kulminerar i en våldsam biljakt - en av de bästa och mest ikoniska som gjorts. I grunden handlar det bara om en bil som följer efter en tunnelbana, men sättet det är filmat på och klippningen resulterar i en pulshöjande upplevelse. Detsamma kan sägas om filmen som helhet, som både är skoningslös och kompromisslös.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 7.6

Dirty Harry

Titel: Dirty Harry
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Don Siegel
I rollerna: Clint Eastwood, Andrew Robinson, Reni Santoni, Harry Guardino, John Vernon, Josef Sommer

Handling: Den första filmen om San Francisco-snuten Harry Callahan - ordkarg ensamvarg som inte drar sig för att bryta mot reglerna - där han är ute efter en galen och oförutsägbar krypskytt som kallar sig Scorpio.

Omdöme: En galning börjar terrorisera San Francisco. Efter att en oskyldig kvinna skjutits till döds i en swimmingpool hittar kriminalinspektören Harry Callahan (Clint Eastwood) en tomhylsa och ett brev som mördaren lämnat efter sig på brottsplatsen. I brevet hotar mördaren att slå till igen och döda varje dag om han inte får $100.000.


© Warner Bros.

Harry får en ny partner på fallet, Chico Gonzalez (Reni Santoni), eftersom hans förre partner ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten. När mördaren slår till på nytt beslutar sig borgmästaren (John Vernon) för att betala lösensumman. Mördaren, som går under namnet Scorpio (Andrew Robinson), hotar att döda en 14-årig flicka som han kidnappat och gömt någonstans. Callahan får i uppdrag att leverera väskan med pengarna och måste följa Scorpios instruktioner till punkt och pricka för att ha en chans att rädda flickans liv - och kanske även få tag i galningen.


© Warner Bros.

San Francisco, tidigt 1970-tal och Lalo Schifrins musik sätter direkt tonen under öppningsscenen bland stadens hustak. Den kallblodige mördaren Scorpio visar genast att han inte är att leka med. Han bryr sig inte om att han dödar oskyldiga och verkar snarare njuta av det. Han uppvisar tydliga sadistiska drag och verkar få tillfredsställelse av den skräck han sprider.


© Warner Bros.

Scorpio är en galning, en psykopat som leker med polisen och terroriserar staden. Han ger sig också på barn, något som visar att han inte har några som helst spärrar. Det gör honom bara mer skrämmande och Andrew Robinson spelar honom riktigt obehagligt och förträffligt bra. Han hör tveklöst hemma bland de bästa filmskurkarna någonsin.


© Warner Bros.

Clint Eastwood var redan en etablerad skådespelare innan Dirty Harry-filmerna, men denna film och rollen som Harry Callahan cementerade honom som en av de största stjärnorna. Han känns helt självklar i rollen som polisen som får göra skitgörat och är trött på att hans överordnade klagar och lägger sig i hur han ska sköta sitt jobb. Han är effektiv och får resultat, även om det inte alltid är enligt regelboken. Harry är alltid i full kontroll, verkar ha is i venerna och är en sjuhelsikes skytt. Han tvekar inte att använda sitt skjutvapen, vilket har gett honom hans rykte - det finns bara en Dirty Harry.


© Warner Bros.

En intressant aspekt är att det inte bara är en polisfilm, en kriminalare eller en thriller. Den är så mycket mer än så och var definitivt med och banade väg för hur framtida filmer i genren kunde se ut. Den är inte bara ikonisk - den är stilbildande och till stor del oöverträffad.


© Warner Bros.

En annan sak som är värd att notera är att filmen faktiskt har en del skräckelement. Den täta stämningen som byggs upp i jakten på mördaren, Scorpios psykopatiska beteende och hur vissa scener är iscensatta bidrar till detta. Det är väldigt effektivt och skapar mer obehag än vad man skulle kunna förvänta sig av en polisthriller.


© Warner Bros.

Vad man får är en rakt igenom riktigt vass film. Den må inte vara högoktanig hela tiden, men den bygger upp en sådan atmosfär att man har svårt att inte bli uppslukad av den. Det handlar inte bara om Callahans jakt på mördaren, även om det blir ett återkommande tema när han väl fått upp blodspåret. Clint Eastwood som Dirty Harry Callahan, Andrew Robinson som Scorpio, San Francisco som skådeplats, musiken av Lalo Schifrin, ett tätt manus och en skarp regi gör det här till en sjuhelsikes bra film som håller en på tårna från början till slut. Det är en klassiker som har så mycket på gång och gör det riktigt bra att det inte kan bli annat än en femma.


5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
23 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5 alt. 9.0
IMDb: 7.7

Duel

Titel: Duel / Duellen
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 1971
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Dennis Weaver, Jacqueline Scott, Lou Frizzell, Carey Loftin

Handling: David bilar genom Kalifornien, men när han försöker köra om en rostig oljetankbil verkar han förarga föraren. Föraren i oljetankbilen trappar upp något som från början ser ut som en lek till att bli en regelrätt duell, där det bara kan finnas en vinnare.

Omdöme: David Mann (Dennis Weaver) ser fram emot en lugn bilresa genom Kalifornien på väg till ett möte. Han ringer sin fru (Jacqueline Scott) och lovar att försöka vara hemma i tid eftersom hennes svärmor ska komma över. David har dock inte räknat med att han kommer att stöta på problem längs vägen.


© Universal Pictures

Vad som till en början verkar vara en simpel omkörning av en oljetankbil visar sig bli starten på något mycket allvarligare än så. Föraren av oljetankbilen verkar ta illa upp när David kör om honom. Från det ögonblicket blir David en måltavla som jagas och terroriseras vart han än tar vägen.


© Universal Pictures

Denna gastkramande actionthriller, som utspelar sig på ödsliga vägar, regisserades av den då endast 24-årige Steven Spielberg. Han blev intresserad av att göra en långfilm baserad på Richard Mathesons kortberättelse, som Spielbergs fru hade läst i Playboy. Matheson skrev sedan manuset, och filmen gjordes ursprungligen för TV med en speltid på 75 minuter. Därefter spelades ytterligare scener in och filmen fick en 90 minuter lång bioversion. Filmen räknas numera som en av de bästa TV-filmerna som gjorts, även om det är denna längre version som senare visades på bio.


© Universal Pictures

Stora delar av filmen utspelar sig på vägarna och det är därför något av en roadmovie. Men en sådan brukar ofta vara ett tillfälle för karaktärerna att lära känna varandra och kanske även finna sig själva. Här är det inga sådana trevligheter. De enda som bekantar sig med varandra är stötfångarna när vansinnesjakten blir allt mer intensiv.


© Universal Pictures

Det är en relativt enkel grundhistoria som kräver en del av regissören. Förmodligen var det något som tilltalade Steven Spielberg, som kunde visa upp sin talang och komma med smarta bildlösningar för att effektivt berätta historien. Annars hade filmen lätt kunnat bli repetitiv och oengagerande. Istället behåller filmen spänningen och intresset när David Mann inser att han inte har någonstans att fly. Detta görs genom variation i hur scenerna är filmade, men även genom att hotet trappas upp tills det blir en kamp på liv och död.


© Universal Pictures

Man kan definitivt se filmen som en prolog till vad som skulle bli en ytterst framgångsrik filmkarriär för Spielberg. Man kan se en del liknande drag och grepp som sedan kom att fulländas i Jaws (1975). I båda fallen handlar det dessutom om människan mot ett till synes ostoppbart hot - här i form av oljetankbilen och där i form av en jättehaj. Det finns även en kul blinkning till Psycho (1960), med tanke på att stråkarna som hörs under den senare delen av filmen påminner om de toner som hörs i Alfred Hitchcocks skräckklassiker.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Harold and Maude

Titel: Harold and Maude / Harold å Maude
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1971
Regi: Hal Ashby
I rollerna: Bud Cort, Ruth Gordon, Vivian Pickles, Tom Skerritt

Handling: Harold är en ung, depressiv man som har som hobby att begå fejkade självmord inför sin mor, samt gå på begravningar. En dag möter han den snart 80-åriga kvinnan Maude som också gillar att gå på begravningar. En udda, men stark vänskap uppstår.

Omdöme: Harold (Bud Cort) är runt 20 år och bor med sin mamma, Mrs. Chasen (Vivian Pickles) som har det gott ställt. Harold har en tendens att dras åt det morbida och har som hobby att iscensätta fejkade självmord. Om han gör det för sin egen skull eller för moderns är oklart. Hon är så pass van vid hans påhitt att hon mestadels inte engagerar sig. Harold går dock i psykoanalys för att prata ut och bearbeta sin depression.


© Paramount Pictures

En dag när Harold går på en begravning - något han ofta gör - möter han Maude (Ruth Gordon). Hon är en snart 80-årig kvinna, full av energi och liv. Det blir början på en underbar vänskap. Trots den stora åldersskillnaden finner de varandra. Hon visar honom sin glädje för livet, och han får henne att känna sig ung.


© Paramount Pictures

Hal Ashby regisserar, men intressant nog bygger filmen på ett manus av Colin Higgins, som ett par år senare skrev och regisserade favoriten Foul Play (1978). Filmen introducerar något nytt då den för ihop två udda karaktärer med vitt skilda bakgrunder och ålder. Den är gjord som en svart komedi, men handlingen behåller fortfarande fötterna på jorden. På så vis blir det inte alltför bisarrt, samtidigt som kärnan i historien är vänskapen och relationen som ger dem en känsla av "vi mot världen".


© Paramount Pictures

En aspekt som uppskattas är musiken. Även om det inte direkt påminner om Simon & Garfunkel i The Graduate (1967), har filmen valt ett soundtrack bestående av flera låtar av Cat Stevens. Dessa integreras väl i handlingen och spelas med jämna mellanrum, vilket passar bra. Resultatet ger en något annorlunda, kanske lite melankolisk stämning jämfört med om traditionell filmmusik använts.


© Paramount Pictures

Burt Cort och Ruth Gordon är båda duktiga i huvudrollerna, och deras interaktioner blir ofta lekfulla. Hon uppvisar ett barnasinne och en extrovert personlighet, medan han är mogen för sin ålder, eftertänksam och introvert. Det känns aldrig krystat när de umgås och ger sig ut på diverse äventyr som hon drar med honom på. Även de mer intima och lugna stunderna känns naturliga och skämtas inte bort, något som filmen vinner på. Vivian Pickles, som spelar Harolds mamma, är också bra, Eric Christmas som prästen är rolig, och Tom Skerritt (under ett annat namn) syns i en tidig roll som motorcykelpolis.


© Paramount Pictures

Filmen har flera komponenter som funkar - bland annat den svarta humorn på sina håll, en del fina scener och relationen mellan Harold och Maude. Trots detta finns det något som håller den tillbaka från att bli bättre. Den är fortfarande bra, men uppskattas inte fullt ut, varken första gången den sågs eller vid omtitten. Hade ändå hoppats att den skulle tilltala en mer och växa på en. Sevärd och inte alls tokig, men långt ifrån en personlig favorit för egen del.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8