Rosemary's Baby

Titel: Rosemary's Baby / Rosemarys Baby
Genre: Drama/Skräck
Land: USA
År: 1968
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon, Sidney Blackmer, Ralph Bellamy, Charles Grodin, Tony Curtis (röst)

Handling: Rosemary och Guy flyttar in i sin drömvåning i New York. Rosemary upptäcker att hon är gravid samtidigt som hon börjar drömma märkliga drömmar. Drömmarna känns kusligt verkliga och hon börjar misstänka att hon är offer för en djävulsk komplott.

Omdöme: Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) är överlyckliga när de hittar sin nya lägenhet. Den behöver piffas upp efter den tidigare hyresgästen, men det är en stor lägenhet i ett gammalt anrikt hyreshus i New York. Rosemary, som är hemmafru, och Guy, som är skådespelare och väntar på sitt stora genombrott, har planer på att skaffa barn. Nu när de har flyttat in i sin nya lägenhet kan de börja skapa sitt drömliv.


© Paramount Pictures

Paret bekantar sig med det äldre grannparet Minnie (Ruth Gordon) och Roman (Sidney Blackmer), som är vänliga men även väldigt nyfikna. Guy, som till en början är skeptisk till att ens träffa grannarna, visar sig komma väldigt bra överens med framförallt Roman. Rosemary börjar dock uppleva konstiga saker. Det blir inte bättre när hon under mystiska omständigheter blir gravid och börjar må allt sämre.


© Paramount Pictures

Det tar inte lång tid för denna Roman Polanski-klassiker att etablera den obehagliga stämning som kommer att genomsyra filmen. Barnvisan som spelas under förtexterna är både vacker och illavarslande. Att sedan följa det unga och glada paret Rosemary och Guy som flyttar in i det gamla hyreshuset är nästan hjärtskärande att se, eftersom man vet att deras lycka inte kommer att bli långlivad.


© Paramount Pictures

Vi har ett psykologiskt drama med rysarinslag som bygger mycket på den sinnesstämning som filmen försätter både oss och Rosemary i. Det blir svårt att inte tycka synd om henne och frukta för hennes välbefinnande. Lycklig och full av liv ser hon fram emot att få barn och leva ett lyckligt liv med Guy. Verkligheten blir inte riktigt som hon föreställt sig på grund av var de valt att flytta in - de hjälpsamma grannarna har nämligen djävulska planer för paret.


© Paramount Pictures

Tillsammans med den obehagliga stämningen hamnar skådespelarprestationerna i fokus. Mia Farrow passar verkligen bra som den unga kvinnan som inte direkt är naiv, men väljer att lita för mycket på människorna omkring sig. John Cassavetes är lite småkuslig med sin blick och väcker en osäkerhet kring hans inblandning i det hela. Ruth Gordon knep en Oscarsvinst för bästa kvinnliga biroll och sticker ut som näsvis och påträngande granne. Sidney Blackmer som hennes make Roman är inte lika påträngande utan håller sig mer i bakgrunden, men när han pratar lyssnar man. Han har en distinkt röst och stil som ger karaktären tyngd - en blandning mellan en mysfarbror och något desto mer ondskefullt.


© Paramount Pictures

Det är en film som är svår att älska, men samtidigt uppskattas den för vad den är. Känslorna och stämningen som den skapar är till stor del vad filmen handlar om. Det är definitivt ingen munter film, snarare en väldigt mörk historia. Den håller en i sitt grepp, och genom den intet ont anande Rosemary får man en oskuldsfull huvudperson man inte vill ska råka illa ut. Därför känner man sig maktlös när de alltmer olycksbådande händelserna börjar ta över hennes liv och kropp. Även om filmen inte riktigt uppskattas fullt ut som någon favorit, har den sin plats i filmhistorien - en film man sent glömmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Machine Gun McCain

Titel: Gli intoccabili / Machine Gun McCain / Jakten på Machine Gun McCain
Genre: Kriminaldrama
Land: Italien
År: 1969
Regi: Giuliano Montaldo
I rollerna: John Cassavetes, Britt Ekland, Peter Falk, Gabriele Ferzetti, Gena Rowlands, Florinda Bolkan

Handling: Efter att ha avtjänat 12 år bakom galler för väpnat rån blir Hank McCain en bricka i spelet för en hänsynslös maffiaunderhuggare som vill ha en del av kakan i Las Vegas. När McCain upptäcker att han blivit bedragen och övergiven av sin nya arbetsgivare, hämnas han med att genomföra en kupp mot ett kasino i Las Vegas, som bryter ut i fullt krig på gatorna i Los Angeles, San Francisco och New York. Inte blod, ej heller lust eller bröllopslöften kan komma mellan McCain och hans pengar... eller hans kulspruta.

Omdöme: Bankrånaren Hank McCain (John Cassavetes) släpps ur fängelset efter 12 år, sedan hans son lyckats betala $25.000 för att få ut honom. McCain är nu en fri man, men sonen behöver hans hjälp med att genomföra ett rån mot ett kasino i Las Vegas - en plan som han påstår sig ha kommit på och planerat.


© Euro International Film

McCain, som finner det högst misstänksamt hur sonen i första taget lyckats få tag på pengarna för att få ut honom, bestämmer sig för att koppla av och ha lite trevligt innan han avgör om han ska hjälpa till med rånet. Under tiden plockar han upp Irene (Britt Ekland) på en bar för en het natt, men känslor uppstår.


© Euro International Film

McCain upptäcker att sonen jobbar åt maffian, eftersom Charlie Adamo (Peter Falk), som styr västkusten, rekryterat honom att genomföra rånet mot kasinot. Allt vänds dock på sin spets när det visar sig att maffian driver kasinot. McCain låter sig inte hindras från att slå till mot kasinot på egen hand, något som utlöser en vansinnesjakt då maffian inte tänker låta honom komma undan med $2m.


© Euro International Film

En italiensk-producerad film löst baserad på en amerikansk bok. Filmen utspelar sig i USA, närmare bestämt i San Francisco, New York och Las Vegas. Skådespelarna har en internationell prägel med främst amerikaner och italienare, men även en svenska. En salig blandning som italienska filmer ofta bjöd på under 60- och 70-talet, vilket inte var något problem då filmerna ändå dubbades.


© Euro International Film

Kan inte säga att den här filmen har vad som krävs för att bli bra - något saknas och känns liksom "off". Egentligen är det inget fel på handlingen, problemet ligger snarare i hur filmen är ihopsatt, med regin och klippningen. Det blir lite rörigt och saknar det rätta flytet. Det var förvisso inget ovanligt i italienska produktioner från den här tiden, men filmen tillåter aldrig tittaren att komma in i den fullt ut.


© Euro International Film

Efter ungefär en timme blir det aningen bättre då filmen verkar lägga i nästa växel. Det är liksom färdiglekt och McCain visar att han menar allvar. Gena Rowlands kliver även in i handlingen mot slutet, och man känner genast att hon har ett bra samspel och kemi med John Cassavetes - de var ju gifta i verkligheten. Det blir även kul att se Peter Falk som elak mafioso, särskilt med tanke på att han senare främst blev känd i komiska roller och som lite av en mysfarbror.


© Euro International Film

Sista halvtimmen är starkast och räddar filmen en aning, men överlag känns den något oinspirerad - eller så var det helt enkelt en regissör som inte lyckades få till det. Detsamma kan sägas om musiken av Ennio Morricone som inte når några högre höjder, även om den har sina ögonblick, inte minst den lekfulla låten i eftertexterna som låter som tagen från en spaghettivästern. Stark tvåa till svag trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

The Killers

Titel: The Killers / The Killers - Bödlarna
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1964
Regi: Don Siegel
I rollerna: Lee Marvin, Clu Gulager, John Cassavetes, Angie Dickinson, Ronald Reagan

Handling: Två vetgiriga yrkesmördare mördar en man och försöker sedan rekonstruera hans levnadsöde för att komma över $1m.

Omdöme: Charlie (Lee Marvin) och Lee (Clu Gulager) är två yrkesmördare som anländer till en skola för de blinda. Iklädda solglasögon och bärandes på vapen med ljuddämpare, har de kommit dit för att genomföra sitt uppdrag. Deras måltavla är Johnny North (John Cassavetes) som jobbar som lärare på skolan. Eftersom alla är blinda finns inga vittnen.


© Universal Pictures

Efter att de hittat Johnny North och avrättat honom är Charlie fundersam över varför han inte försökte försvara sig eller fly trots att han visste att de var ute efter honom. Charlie övertygar Lee om att ta reda på Johnnys bakgrund och vad som hänt med de $1m som han lär ha varit inblandad i att råna.


© Universal Pictures

Charlie och Lee väljer att söka upp Johnnys vänner och kumpaner vilket inkluderar Johnnys mekanikervän Earl Sylvester (Claude Akins), hans gamla flamma Sheila Farr (Angie Dickinson) och gangstern Jack Browning (Ronald Reagan). De delar med sig historier om Johnny North som vi tar del av i form av flashbacks som formar en bild av Johnny och vad som ledde till situationen som uppstått.


© Universal Pictures

Don Siegel regisserar denna version av Ernest Hemingways korthistoria som tidigare filmatiserades som noir-filmen The Killers (1946). Filmen skulle från början vara en tidig gjord för TV-film i färg, men då den visade sig vara våldsammare än väntat släpptes den istället på bio. Det förklarar varför filmen filmades i 4:3 formatet då den alltså var tänkt för TV. Det känns lite konstigt då 60-tals filmer brukar presenteras i widescreen, men med vetskapen att den initialt producerades för TV klarnar bilden. Den har även släppts i widescreen-formatet (klippt i övre och undre bildkant) men filmades alltså i 4:3 formatet.


© Universal Pictures

Filmen har en stil som liksom med flit ger det hela en noirig känsla med dialogen och hur det hela är iscensatt. Detta tillsammans med en hård och ibland våldsam yta som snarare påminner om det man hittar i 70-tals filmer ger det en intressant blandning på det hela. Dessutom med fotot och formatet som känns något ovant men på något sätt funkar det när man vant sig.


© Universal Pictures

Tillbakablickarna är ganska långa och följer då Johnny North och hur femme fatalen Sheila Farr (en bra Angie Dickinson) lindar honom runt sitt finger och drar in honom i hennes farliga värld. Den första tillbakablicken är den svagaste då den drar ut på det hela vilket känns lite onödigt. Sedan blir det bättre. Bäst är det egentligen när vi följer yrkesmördarna Charlie (en skön Lee Marvin) och Lee som är hårda och inte lägger några fingrar emellan när de vill få någon att prata.


© Universal Pictures

Det är en film som absolut har något som skiljer sig. Lite synd att filmen gjordes för TV då man i en del scener märker att man hållit nere budgeten med studiokänsla. Tänker inte minst när de kör bil. Det blir en hel del bilkörning eftersom Johnny North är en racingförare under stora delar av historien. Samtidigt får man se det som lite av en blinkning till 40-tals filmerna där ju originalet hör hemma.


© Universal Pictures

En sak som tyvärr sänker filmupplevelsen en del är musiken. John Williams (här som Johnny Williams) står för musiken i början av sin karriär. Det låter inte som hans musik utan istället drar den på och blir skrikig på flera håll och kanter. Kanske hade det passat en halvkass TV-serie men i en sån här film där det ska skapas stämning och god atmosfär med passande musik fyller den inte sin funktion.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0