For Love of the Game

Titel: For Love of the Game
Genre: Drama/Sport/Romantik
Land: USA
År: 1999
Regi: Sam Raimi
I rollerna: Kevin Costner, Kelly Preston, John C. Reilly, Jena Malone, J.K. Simmons, Brian Cox

Handling: Baseballproffset Billy Chapel, som på toppen av sin karriär tvingas omvärdera sitt liv. Efter 20 år med Detroit Tigers ryktas han på grund av ett ägarbyte bli flyttad till en annan klubb, samtidigt som hans älskade Jane lämnar honom. På ett fullsatt stadium, med skrikande fans, ger han en bländande uppvisning i baseball när den är som bäst. Själv vet han att denna match kanske blir hans sista och för första gången förstår Billy att han inte kan få allt han vill ha - han måste välja mellan kärleken och karriären.

Omdöme: Det känns som Kevin Costner dykt upp i var och varannan baseball-film genom åren. Men faktum är att han "bara" medverkat i tre baseball-filmer. Dessa är Bull Durham (1988), Field of Dreams (1989) och denna. Det är främst Field of Dreams (1989) som gjort att man förknippar honom med baseball-filmer då det är en klart bra och trevlig film.


©Universal Pictures

Billy Chapel (Kevin Costner) är ett baseballproffs vars långa och framgångsrika karriär lider mot sitt slut. Han spelar för Detroit Tigers som inte kommer nå slutspelet och vars ägare Gary Wheeler (Brian Cox) i ett privat samtal med Billy avslöjar att han säljer laget. De nya ägarna har gjort det klart att de tänker byta bort Billy efter säsongen. Wheeler nämner att stora spelare som Billy Chapel har en chans att sluta på egna villkor om han lägger av efter säsongen.


©Universal Pictures

För Billys del är baseball allt här i livet. Det är hans stora passion och kärleken för sporten har gjort att han vid 40 års ålder fortfarande är med i matchen. Men det har också gjort att han är ensam utan familj. En dag under en visit i New York under en bortamatch träffar han Jane Aubrey (Kelly Preston). De kommer inleda en relation som de båda bestämmer ska vara lättsam. Varje gång Billy har match i New York träffas de och har kul, resten av tiden lever de sina liv.


©Universal Pictures

Nu när Billy ska spela sista matchen för säsongen och matchen äger rum i New York, är tanken att han ska träffa Jane. Men efter fem år har Jane fått nog och lämnar Billy då hon ska flytta till London. Billy går in i säsongens sista match som även kan bli hans sista i karriären. Samtidigt som han spelar sitt livs match blickar han tillbaka på relationen med Jane och inser att han kanske gått miste om sin stora kärlek vid sidan om baseballen.


©Universal Pictures

Filmen har gott om budskap och regisseras av Sam Raimi som kände sig rörd av manuset. En kombination av att kunna visa upp baseball som han älskade och en historia som utspelar sig under matchen gjorde att han kände att det skulle bli hans nästa projekt efter lyckade A Simple Plan (1998). Man ser vad han såg i manuset, sen är frågan om han får ut det mesta i filmen.


©Universal Pictures

Något saknas för att filmen ska greppa tag i en ordentligt. Det är egentligen ett ganska intressant koncept med att låta vad som kan vara Billy Chapels sista match i karriären utspela sig samtidigt som han blickar tillbaka på sin relation med Jane. De många känslorna som dyker upp som han måste kämpa mot och bearbeta mitt under pågående match skapar ett upplägg som kan leda till fyrverkerier.


©Universal Pictures

På sina håll blir det lite känslosamt och man vill gilla filmen mer än vad man gör. Den känns också lite för utdragen efter ett tag, något som nog är medvetet för att spegla hur Billy måste kämpa både fysiskt och psykiskt under matchens gång. Till stor del blir det mer en kärleksfilm där romantiken mellan Billy och Jane får ett stort utrymme. En relation som visar hur Billys prioriteringar påverkar honom negativt då han oftast tänker på sig själv och baseballen framför Jane utan att han inser det. Att komma till insikt med vad som faktiskt är viktigt i hans liv blir vad han tampas med under matchens gång.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Horizon: An American Saga - Chapter 1

Titel: Horizon: An American Saga - Chapter 1
Genre: Drama/Västern
Land: USA
År: 2024
Regi: Kevin Costner
I rollerna: Kevin Costner, Sienna Miller, Sam Worthington, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson, Jeff Fahey, Jena Malone, Danny Huston, Will Patton, James Russo, Giovanni Ribisi

Handling: Vid tiden för det amerikanska inbördeskriget pågår den amerikanska koloniseringen av de västra territorierna som ska komma att ingå i USA. Människor flyttar ut och kommer i kontakt med apacher och andra urinvånare.

Omdöme: När jag först hörde talas om att Kevin Costner var på gång med en ny västern, kändes det lockande med vissa reservationer. Någon trailer sågs och det såg inte så tokigt ut. Att filmen skulle vara tre timmar lång var i sig inget problem, en episk film behöver ofta tid på sig att berätta sin historia. Men då det visade sig att det bara var första kapitlet av fyra, gick tankarna genast till att det lät som en miniserie på fyra delar.


©New Line Cinema

Historien tar vid år 1859 och följer bosättare, indianer och soldater som alla försöker komma överens. Vi kastas mellan historierna och slängs oftast in i hetluften utan att veta vilka vi följer. En historia följer familjen Kittredge där modern Frances (Sienna Miller) och dottern Lizzie (Georgia MacPhail) försöker komma undan och gömmer sig för Apache-indianerna som går till attack. De befrias av soldaterna ledda av löjtnant Gephart (Sam Worthington).


©New Line Cinema

En annan historia följer Ellen (Jena Malone) och hennes man som ska försöka sälja mark/en gruva till några intressenter. Dessa visar sig vara män som Ellen flytt från. Samtidigt är en lokal prostituerad, Marigold (Abbey Lee) barnvakt åt Ellens pojke. Men hon har fått upp ögonen för en nyanländ främling i stan, nämligen Hayes (Kevin Costner) som snart blir indragen i deras affärer. Ytterligare historier med både goda och onda, däribland Apache-indianerna, följs.


©New Line Cinema

Ok, om man börjar med det initiala intrycket så går det inte att komma ifrån att filmen saknar den där riktiga filmkänslan. Costner gjorde ju underbara Oscarsvinnaren Dances with Wolves (1990) som har magisk filmkänsla. Även hans andra västernfilm Open Range (2003) hade god filmkänsla. Hade ändå hoppats på något liknande här vad gäller filmkänslan och looken. Istället är det svårt att inte tänka på det hela som en miniserie gjord för TV-formatet och inte stora duken. Det har bl.a. att göra med fotot och bildformatet.


©New Line Cinema

Vad gäller själva upplägget med att berätta det hela som man gör är jag inget fan av detta. Det hade varit en sak att dela upp filmen i två delar, kanske hade det funkat i fyra delar. Problemet är hur filmen är upplagd och klippt. Hela första timmen gör att man får svårt att få grepp om vilka man följer och vad bakgrunden är. Det känns nästan som man klippt bort en del som hade förklarat detta, men så som det blir nu hade man hellre sett att man i princip klippt bort hela första timmen med tanke på hur den är ihopsatt.


©New Line Cinema

Det är inte förrän efter en timme som Kevin Costner dyker upp och det blir egentligen första gången man känner att filmen hamnar rätt. Äntligen får man lite av en introduktion av en karaktär och historia som man kan börja bry sig om. Därför känns timmen innan dess ganska onödig när man nu ser hur det skulle gjorts.


©New Line Cinema

Grejen är att man måste försöka se denna film som inledningen som lägger grunden för vad som komma skall i nästkommande del och delar. Problemet är att det inte funkar så bra i filmformat. Detta skulle ha hållits till en miniserie i TV-format så som det är gjort. Alternativet, som hade varit att föredra för egen del, hade varit en eller max två filmer som dock hade haft ett annat upplägg och klippts ihop på ett annat sätt. Låt oss lära känna karaktärerna och historierna från början och följa med på en episk resa med dem. Som det är nu känns det till stor del alldeles för spretigt där i princip endast historien då Costner är med funkar bättre.


©New Line Cinema

Något en sådan här episk berättelse behöver för att ge det hela den storslagna upplevelsen som önskas är något extra från ljud och bild-avdelningen. Dances with Wolves (1990) hade detta och även om det är smått omöjligt att överträffa eller komma i närheten av den, är nivån i den här filmen mer medioker. Ingen kan ersätta musiken som John Barry skapade. Så även om musiken här är ok och inte gör bort sig är den en bra bit från att vara storslagen och kunna höja scenerna på egen hand. Detsamma kan sägas om fotot som inte är dåligt men återigen inte på den skala som hade önskats i en sån här episk historia.


©New Line Cinema

Avslutningsvis har man valt att låta de avslutade fem minuterna vara en lång teaser för kommande del eller delar. Har lite blandade känslor kring det. Det är välgjort och bra klippt där man får se en hel del godis som man vill se mer av. Samtidigt känns det lite som ett billigt knep för att locka en att titta vidare. Det känns även som en miniserie där man avslutar med att visa vad som ska komma i nästa del. Det får en även att tänka på hur bra denna film hade kunnat bli om man inte valt att berätta det hela som en miniserie gjord för TV-formatet utan istället lagt mer krut på att anpassa det för filmformatet. Hade kunnat berättas mer likt Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004), alltså som två filmer istället för som en miniserie som det känns nu.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Love Lies Bleeding

Titel: Love Lies Bleeding
Genre: Kriminalare/Action/Romantik/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2024
Regi: Rose Glass
I rollerna: Kristen Stewart, Katy O'Brian, Ed Harris, Dave Franco, Jena Malone

Handling: I den tävlingslystna, egocentriska bodybuilding-världen befinner sig Lou, en tillbakadragen person som faller hårt för den ambitiösa Jackie. Deras relation leder dock inte till något gott när båda blir indragna i Lous kriminella familj.

Omdöme: Jackie (Katy O'Brian) är ny i staden, letar efter ett jobb och någonstans att bo. Hon är en bodybuilder som siktar på att ställa upp i en tävling som ska hållas i Vegas om en månad. Hon skaffar jobb på den lokala skjutbanan som ägs av Lou Sr. (Ed Harris). På fritiden tränar hon på gymmet där Lou (Kristen Stewart) jobbar. Lou får genast upp ögonen för denna främling och rätt vad det är inleder de ett förhållande och Jackie får tak över huvudet.


©A24/Lionsgate

Det tar inte alls lång tid för filmen att etablera vad vi har att göra med. Stämningen sätts med en gång under förtexterna i rött till musik av Clint Mansell. En Clint Mansell som gjort musik till filmer som bl.a. Requiem for a Dream (2000), The Wrestler (2008), Moon (2009) och Black Swan (2010). Med en gång känner man sig trygg i hans händer och inledningen bådar gott för vad som skall komma.


©A24/Lionsgate

Vi förstår tidigt att Lou och Jackie kommer inleda en romans, något som leder till en del heta scener. Filmen blir sedan något i stil med Blood Simple (1984) av bröderna Coen. Detta då filmen utspelar sig i en liten småstad, det är slutet av 80-talet och intrigen tätnar när Lou och Jackie blir indragna i en del kriminella aktiviteter. Detta väcker den sovande björnen till liv, något som inte minst Lou försöker ställa till rätta.


©A24/Lionsgate

Vad gäller de båda huvudpersonerna är varken Lou eller Jackie genomgoda. Till viss del tvingas de till en del gärningar, men i grund och botten är båda skyldiga till både det ena och det andra. I Lous fall är det främst för att hon faller för Jackie och vill hjälpa henne, även om det är hon som försatt henne i knipan. Varken Kristen Stewart eller Katy O'Brian ger ett helt sympatiskt intryck men de sköter sig och känns övertygande nog i sina respektive roller.


©A24/Lionsgate

Filmen har en tilltalande stil som man inte finner i filmer varje dag, men ibland händer det. Gillar när en film skapar god stämning och atmosfär med hjälp av olika ingredienser. Musiken, det visuella, mystiken kring det förflutna i Lous familj och inte minst karaktären Lou Sr. som spelas skönt av Ed Harris som inte ser klok ut med sitt långa hår. Till en början tror man att han endast kommer vara med på ett hörn som comic relief när man ser honom, men han visar sig få en större roll längre in och ha en ganska elak sida.


©A24/Lionsgate

Skulle kategorisera filmen som en tillfredsställande kriminalthriller som hela tiden håller intresset uppe och aldrig direkt släpper greppet. Visst kan man se det som man gjort det lite enkelt för sig genom att försätta handlingen till 1989 så att man slipper tänka på modern teknik som skulle göra det svårare att komma undan med diverse brott som begås. Men det är ju en del av charmen och tycker man fångar det bra utan att gå till överdrift. Helt enkelt en mestadels lyckad film som har en del på gång och där man känner sig klart nöjd när eftertexterna börjar rulla.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2