The Untouchables

Titel: The Untouchables / De omutbara
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Kevin Costner, Sean Connery, Andy Garcia, Charles Martin Smith, Robert De Niro, Richard Bradford, Patricia Clarkson

Handling: Al Capone styr Chicago med järnhand. Ingen kan komma åt honom. Ingen kan stoppa honom. Tills Elliot Ness och några utvalda män beslutar sig för att få honom på fall.

Omdöme: Den federala agenten Eliot Ness (Kevin Costner) har i uppgift att sätta stopp för den illegala alkoholdistributionen under förbudstiden i 1930-talets Chicago. Al Capone (Robert De Niro) har fingrarna i de flesta brottsligheterna som begås i staden. Men att komma åt honom är allt annat än enkelt eftersom han mutar allt och alla, inklusive polisen och hela vägen upp till stadens borgmästare.


© Paramount Pictures

Eliot Ness inser att det enda sättet att ha en chans att komma åt Al Capone är genom att organisera en liten grupp ärliga män. Han rekryterar veteranpolisen Jim Malone (Sean Connery), den lovande nyligen utexaminerade polisen George Stone (Andy Garcia) samt revisorn Oscar Wallace (Charles Martin Smith). Gruppen kommer att kallas för The Untouchables - De omutbara.


© Paramount Pictures

Inspirerat av verkliga händelser har Brian De Palma och filmmakarna tagit sig vissa friheter i att berätta denna historia. En historia som är en klassisk berättelse om gott mot ont. Om ett par män som är övertygade om att det goda måste segra även om det kan kosta dem livet. Det enkla vore att blunda för Al Capones illegala verksamhet och få en nätt liten summa i fickan varje månad. Men då skulle Chicago sjunka allt djupare i korruption och brottslighet.


© Paramount Pictures

Ennio Morricone står för musiken och det är i mångt och mycket filmens hjärtslag som håller tempot. En blandning av toner från spaghettivästerns, eurocrime och lite mer storslagna filmer som han stått för tidigare i sin karriär. Oftast bra och passande, inte minst då det nästan blir lite som en slags västern i storstadsmiljö.


© Paramount Pictures

Gillar kvartetten omutbara. De anförs av Kevin Costner men det är utan tvekan som bäst när Sean Connery styr och ställer i sin Oscarsvinnande biroll. Han agerar fadersfiguren i gruppen och Jim Malone lever på sina street smarts. Svårt att säga emot honom när han talar. Och för det mesta har han rätt och levererar resultat.


© Paramount Pictures

Något filmen gör bra är att man börjar bry sig om kvartetten. Det är helt enkelt svårt att inte heja på hjältarna i det här fallet. De är något av underdogs trots allt då ingen riktigt tror på dem. Och ju effektivare de blir, ju farligare blir det för dem eftersom Capone tänker se till att tysta dem en gång för alla med hjälp av sina utsända män.


© Paramount Pictures

Lite intressant att en av filmens mest ikoniska scener, som utspelar sig på tågstationen Union Station, hade jag fått för mig att filmen avslutade med. Så är inte fallet men det är en minnesvärd sekvens som satt sig och sticker ut. En annan scen som sätter sig är påhälsningen som Malone får. Det är starkt och gripande, vilket även har att göra med att filmen lyckats få en att bry sig om de omutbara.


© Paramount Pictures

Det är tveklöst en klassfilm som rakt igenom håller en hög nivå i det mesta. Även om Brian De Palma gjorde en del filmer där emellan, har filmen en del likheter med hans tidigare film Scarface (1983) och senare film Carlito's Way (1993). I samtliga fall är det brottets bana som synas och även om det här går ut på att bekämpa den organiserade brottsligheten, har filmerna lite samma stil och känsla över sig. Framförallt är det tre utmärkta filmer som man blir sugen på att återbesöka med jämna mellanrum.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.8

A Perfect World

Titel: A Perfect World
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1993
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Kevin Costner, Clint Eastwood, Laura Dern, T.J. Lowther, Bruce McGill

Handling: Butch Haynes är på flykt undan ett fyrtioårigt fängelsestraff för väpnat rån. Som en desperat "säkerhetsåtgärd" kidnappar han en åttaårig pojke. Den ärrade sheriffen Red Garnett leder jakten på Haynes. För honom är det inget rutinuppdrag - han vill till varje pris stoppa Haynes i en värld som är allt annat är perfekt...

Omdöme: Året är 1962 då Butch Haynes (Kevin Costner) lyckas rymma från fängelset. Efter att han och fängelsekumpanen Terry Pugh (Keith Szarabajka) gjort inbrott för att komma över mat, hamnar de i en väpnad konflikt. Det leder till att de kidnappar åttaårige pojken Phillip (T.J. Lowther) som de sedan har som gisslan när de ger sig ut på vägarna i sitt flyktförsök.


©Warner Bros.

Butch och Phillip kommer att bekanta sig under sin roadtrip och skapa ett band med varandra. Tanken är att de ska ta sig från Texas hela vägen upp till Alaska. Längs vägen kommer de göra diverse stopp för att byta bil, införskaffa kläder och mat. Varje stopp innebär dock en risk eftersom de är efterlysta och kan hamna i svåra situationer. Butch är dock villig att ta till våld om så krävs då han är en desperat man på flykt undan rättvisan.


©Warner Bros.

Efter sig har de hela Texas poliskår ledda av Red Garnett (Clint Eastwood), chef för Texas Rangers. Red, tillsammans med kriminologen Sally Gerber (Laura Dern) och en FBI-man, ger sig ut på vägarna i jakt efter Butch och pojken. Red har borgmästarens stöd att finna och stoppa den förrymde fången men för Red är det också personligt.


©Warner Bros.

Lite kul att Oscarsvinnande regissörerna Clint Eastwood för Unforgiven (1992) och Kevin Costner för Dances with Wolves (1990) slog sig ihop och samarbetade på denna film. Costners krav för att medverka i filmen var att Eastwood också skulle spela i filmen, något han till en början inte hade tänkt. Men han gick med på det. Samarbetet som regissör och skådespelare var inte helt friktionsfritt, men Costner insåg till slut att det trots allt var Eastwood som stod för regin och fick anpassa sig till hans sätt att filma vilket skilde sig från vad han själv gillade (Eastwood föredrar få och effektiva tagningar).


©Warner Bros.

Detta var nog en av få Clint Eastwood-filmer som tidigare hade setts och som inte mindes särskilt väl, åtminstone bland de kvalitativare filmerna. Så när filmen drar igång är det till stor del som att se den för första gången. Eastwood själv tar ett steg tillbaka som skådespelare då han inte känns helt involverad i rollen som Red. Istället låter han Costner få stå i rampljuset och han gör det klart bra.


©Warner Bros.

Filmen är till stor del en roadmovie och som sådan blir det viktigt med samspelet mellan Butch Haynes och pojken Phillip. Det är ett samspel som funkar bra. Costner sköter sig alltså klart bra men även pojken spelad av T.J. Lowther passar. Han har en egenskap som passar rollen bra då han känns nyfiken och lite oförstörd, precis som karaktären kräver. Även om Phillip är gisslan tar Butch med honom på ett oförglömligt äventyr och öppnar upp ögonen för en värld han inte känt till tidigare.


©Warner Bros.

Filmen har tendenser till att bli något ännu bättre men det finns en del som håller den tillbaka från det. För när man följer Butch och Phillip är det mestadels bra och ibland fint. Det blir dock aldrig riktigt vackert och gripande. Allvaret i situationen hinner också ikapp dem på sina håll. Scenerna vid sidan om dem är lite svagare med Red och gänget hack i häl. Och musiken är tyvärr inte något av filmens starkare kort vilket gör att den rätta stämningen inte alltid infinner sig. Lite väl lång också med en bit över två timmar. Men överlag en bra film, bara inte en Eastwood-favorit.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

For Love of the Game

Titel: For Love of the Game
Genre: Drama/Sport/Romantik
Land: USA
År: 1999
Regi: Sam Raimi
I rollerna: Kevin Costner, Kelly Preston, John C. Reilly, Jena Malone, J.K. Simmons, Brian Cox

Handling: Baseballproffset Billy Chapel, som på toppen av sin karriär tvingas omvärdera sitt liv. Efter 20 år med Detroit Tigers ryktas han på grund av ett ägarbyte bli flyttad till en annan klubb, samtidigt som hans älskade Jane lämnar honom. På ett fullsatt stadium, med skrikande fans, ger han en bländande uppvisning i baseball när den är som bäst. Själv vet han att denna match kanske blir hans sista och för första gången förstår Billy att han inte kan få allt han vill ha - han måste välja mellan kärleken och karriären.

Omdöme: Det känns som Kevin Costner dykt upp i var och varannan baseball-film genom åren. Men faktum är att han "bara" medverkat i tre baseball-filmer. Dessa är Bull Durham (1988), Field of Dreams (1989) och denna. Det är främst Field of Dreams (1989) som gjort att man förknippar honom med baseball-filmer då det är en klart bra och trevlig film.


©Universal Pictures

Billy Chapel (Kevin Costner) är ett baseballproffs vars långa och framgångsrika karriär lider mot sitt slut. Han spelar för Detroit Tigers som inte kommer nå slutspelet och vars ägare Gary Wheeler (Brian Cox) i ett privat samtal med Billy avslöjar att han säljer laget. De nya ägarna har gjort det klart att de tänker byta bort Billy efter säsongen. Wheeler nämner att stora spelare som Billy Chapel har en chans att sluta på egna villkor om han lägger av efter säsongen.


©Universal Pictures

För Billys del är baseball allt här i livet. Det är hans stora passion och kärleken för sporten har gjort att han vid 40 års ålder fortfarande är med i matchen. Men det har också gjort att han är ensam utan familj. En dag under en visit i New York under en bortamatch träffar han Jane Aubrey (Kelly Preston). De kommer inleda en relation som de båda bestämmer ska vara lättsam. Varje gång Billy har match i New York träffas de och har kul, resten av tiden lever de sina liv.


©Universal Pictures

Nu när Billy ska spela sista matchen för säsongen och matchen äger rum i New York, är tanken att han ska träffa Jane. Men efter fem år har Jane fått nog och lämnar Billy då hon ska flytta till London. Billy går in i säsongens sista match som även kan bli hans sista i karriären. Samtidigt som han spelar sitt livs match blickar han tillbaka på relationen med Jane och inser att han kanske gått miste om sin stora kärlek vid sidan om baseballen.


©Universal Pictures

Filmen har gott om budskap och regisseras av Sam Raimi som kände sig rörd av manuset. En kombination av att kunna visa upp baseball som han älskade och en historia som utspelar sig under matchen gjorde att han kände att det skulle bli hans nästa projekt efter lyckade A Simple Plan (1998). Man ser vad han såg i manuset, sen är frågan om han får ut det mesta i filmen.


©Universal Pictures

Något saknas för att filmen ska greppa tag i en ordentligt. Det är egentligen ett ganska intressant koncept med att låta vad som kan vara Billy Chapels sista match i karriären utspela sig samtidigt som han blickar tillbaka på sin relation med Jane. De många känslorna som dyker upp som han måste kämpa mot och bearbeta mitt under pågående match skapar ett upplägg som kan leda till fyrverkerier.


©Universal Pictures

På sina håll blir det lite känslosamt och man vill gilla filmen mer än vad man gör. Den känns också lite för utdragen efter ett tag, något som nog är medvetet för att spegla hur Billy måste kämpa både fysiskt och psykiskt under matchens gång. Till stor del blir det mer en kärleksfilm där romantiken mellan Billy och Jane får ett stort utrymme. En relation som visar hur Billys prioriteringar påverkar honom negativt då han oftast tänker på sig själv och baseballen framför Jane utan att han inser det. Att komma till insikt med vad som faktiskt är viktigt i hans liv blir vad han tampas med under matchens gång.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

The Guardian

Titel: The Guardian
Genre: Drama/Action
Land: USA
År: 2006
Regi: Andrew Davis
I rollerna: Kevin Costner, Ashton Kutcher, Melissa Sagemiller, Sela Ward, Clancy Brown, John Heard

Handling: I ett försök att finna sin plats i livet, tar en ung man värvning vid den amerikanska kustbevakningen. Där tas han om hand av en ryktbar räddningsledare, som vid en olycka förlorat hela sitt team.

Omdöme: Ben Randall (Kevin Costner) är inte bara en veteran inom kustbevakningen, han är även en legendar. Trots att han kommit upp i åren är han fortfarande aktiv och en av de främsta livräddarna inom kustbevakningen. Han jobbar vid Alaskas kust där väderförhållandena är hårda och förrädiska. Under ett räddningsuppdrag mister han hela sitt team när olyckan är framme i en storm.


©Buena Vista Pictures

Ben, vars hustru Helen (Sela Ward) lämnar honom då han verkar vara mer gift med sitt arbete än henne, får ett ultimatum av sin chef kapten Hadley (Clancy Brown). Antingen pensionerar han sig med omedelbar verkan eller så får han ta en position som instruktör på kustbevakningens utbildningscenter i Louisiana. Och om han efter de 18 veckorna är redo att komma tillbaka är han välkommen att återgå till sin gamla tjänst.


©Buena Vista Pictures

På kustbevakningens utbildning får Ben ett gäng rekryter att drilla. De är de bästa i landet och Jake Fischer (Ashton Kutcher) verkar vara den absolut bästa av dem. Han är en utmärkt simmare och gör det tidigt klart att han tänker slå alla rekord som en viss Ben Randall innehar. Men även om Jake har förmågan att slå rekorden är frågan om han har rätt inställning och personlighet för att rädda liv och vara en del av ett livräddarteam. Det är något han och de övriga hoppfulla ska ta reda på med Bens hjälp.


©Buena Vista Pictures

En film om heroiska livräddare inom kustbevakningen som verkligen sätter sina liv på spel för att rädda andra i nöd. Det krävs en viss typ av människa och det gäller att de har det rätta psyket. För det är en sak att bokstavligt talat hoppa ner i avgrunden och veta att det kan kosta en livet, det är en annan att vara förberedd på att inte kunna rädda alla och ha det på samvetet.


©Buena Vista Pictures

På sätt och vis kommer Top Gun (1986) upp i tankarna. Istället för en elitutbildning för stridspiloter har vi livräddare inom kustbevakningen. Kanske inte lika sexigt men likheterna finns trots allt där. Även i upplägget med den unge Jake Fischer som har en småkaxig och arrogant stil då han är medveten om att han är bäst. Han inleder även ett förhållande med Emily Thomas (Melissa Sagemiller) som är en lokal förmåga som han träffar under en barrunda med grabbarna.


©Buena Vista Pictures

Det som inte riktigt funkar med filmen är främst två saker. Den ena är Ashton Kutcher som tyvärr inte har vad som krävs som skådespelare. Han har inte talangen eller charmen som rollen skulle behöva. Den andra är relationen mellan Jake och Emily som mest blir en temposänkare då det inte direkt slår gnistor om dem. Det är också en anledning till att filmen är på nästan 140 minuter. En halvtimme kortare hade varit att föredra.


©Buena Vista Pictures

Vad filmen gör bra är att det är välgjort och att det mestadels känns som äkta vara under räddningsuppdragen. Även om det inte är helt fulländat kommer man in i räddningsuppdragen under början och slutet av filmen. Där emellan blir det träning, drillning och hur veteranen Ben försöker ta reda på vad som driver Jake. De båda männen visar sig ha något gemensamt som gör att Ben tar sig an en mentorroll då han ser potentialen hos Jake. Överlag en ok film av Andrew Davis vars The Fugitive (1993) fortfarande är hans bästa film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

The Company Men

Titel: The Company Men
Genre: Drama
Land: USA
År: 2010
Regi: John Wells
I rollerna: Ben Affleck, Tommy Lee Jones, Chris Cooper, Kevin Costner, Rosemarie DeWitt, Maria Bello, Craig T. Nelson

Handling: Bobby Walker lever den amerikanska drömmen; bra jobb, vacker familj, skinande Porsche i garaget. När företaget skär ner blir han och hans medarbetare, Phil Woodward och Gene McClary, utan jobb och tvingas tänka över sina liv som män, makar och fäder...

Omdöme: När finanskrisen slår till under 2008 drabbar det ett stort antal människor och familjer. En av dessa är 37-årige Bobby Walker (Ben Affleck) som efter 12 år på samma företag blir av med jobbet när det görs nedskärningar. Bobby och hans fru Maggie (Rosemarie DeWitt) har två barn ihop, lever gott men har stora utgifter som nu blir ett problem utan hans inkomst. Bobby tar det hela med ro till en början då han är övertygad om att han får ett annat liknande jobb med en gång. Så enkelt blir det dock inte eftersom marknaden är överöst med minst lika kvalificerade personer som också blivit avskedade.


©The Weinstein Company

På samma företag där Bobby jobbade har veteranerna Phil Woodward (Chris Cooper) och Gene McClary (Tommy Lee Jones) till en början fått behålla sina jobb. De håller båda högre positioner än vad Bobby gjorde, men när en andra våg uppsägningar äger rum ryker de båda. Gene var företagets VD James Salingers (Craig T. Nelson) bästa vän men det hjälper föga. Detta eftersom Gene motsätter sig uppsägningarna då de inte alls bryr sig om det etiska i sammanhanget.


©The Weinstein Company

Bobby och Phil får svårt att komma på fötterna igen där kampen för att hitta ett nytt jobb är smått lönlöst. Det tär på dem, självförtroendet går ner i botten och familjelivet blir lidande. Bobby är trots allt fortfarande relativt ung men för Phils del är han i 60-års åldern och trots lång erfarenhet och kunskap är det inte många som kan tänka sig anlita honom i rådande klimat.


©The Weinstein Company

En småjobbig film att ta sig igenom då det blir deprimerande att se hur de uppsagda behandlas. Det blir kanske tydligast när Bobby och Phil hamnar i en slags förvaringsplats. Ett kontor där de avskedade får söka jobb och träffa en kontaktperson som ska ge dem tips, hjälpa dem med CV osv. Men istället för att vara stöttande och hjälpande har det omvänd effekt. De känner sig förödmjukade och behandlade som skräp. Kanske är meningen att ge dem en smak av verkligheten, av situationen som råder. Men det skapar bara ångest och en känsla av hopplöshet som man känner genom rutan.


©The Weinstein Company

En av anledningarna till varför filmen togs an var för att den samlat ett par bra skådespelare. Tommy Lee Jones, Chris Cooper och Kevin Costner är alltid duktiga. Costner får dock en mindre roll än väntat och det känns inte som hans roll riktigt passar honom i rollen som Bobbys svåger. Däremot får man säga att Ben Affleck, som aldrig direkt brukar övertyga, funkar ganska bra här.


©The Weinstein Company

En annan anledning var att förhoppningen fanns på att filmen skulle kunna vara något bra i stil med Up in the Air (2009) och Boiler Room (2000) som handlar om uppsägningar respektive finansbranschen. Även en film som Glengarry Glen Ross (1992) kommer man att tänka på, filmpostern har bl.a. lånat från den. Denna film har inte lika mycket på gång som nämnda filmer. Den har skådespelarna och grunden till något bra. Filmen släpptes även under Oscarstider med förhoppningar att kamma hem ett par nomineringar och priser, men så blev det inte. Den funkar att se på men intrigerna finns inte riktigt där för att få vattnet att koka. Och eftersom det snarare blir en ångestfylld filmtitt får man inte någon vidare trevlig filmstund.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Table for Five

Titel: Table for Five / Ett bord för fem
Genre: Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Robert Lieberman
I rollerna: Jon Voight, Richard Crenna, Marie-Christine Barrault, Kevin Costner

Handling: En frånskild man försöker få en andra chans att bli en bättre pappa men någon annan har tagit hans plats. Han tar med sina tre barn på en kryssning till Medelhavet utan att ana hur besvärlig resan kommer att bli.

Omdöme: J.P. Tannen (Jon Voight) är ett f.d. golfproffs som efter sin skilsmässa från Kathleen (Millie Perkins) inte varit där för sina tre barn. Istället har barnens styvfar Mitchell (Richard Crenna) tagit sitt ansvar och skapat ett bra hem för de tre barnen och och Kathleen. J.P. känner nu att han är en förändrad man och vill vara en del av barnens vardag, och förhoppningsvis Kathleens som han fortfarande har känslor för.


©Warner Bros.

De tre barnen, som består av flickan Tilde (Roxana Zal), pojken Truman-Paul (Robby Kiger) och adoptivsonen Trung (Son Hoang Bui), ska följa med pappa J.P. på en kryssning som bär av från New York till Medelhavet. J.P. försöker övertyga Kathleen om att han är en förändrad man och hoppas på att få med henne på kryssningen, men hon lever ett lyckligt liv med Mitchell.


©Warner Bros.

Kryssningen blir en chans för J.P. och barnen att återansluta kontakten igen. Det visar sig dock bli svårare än väntat eftersom J.P. har svårt att vara en far. Han är van vid att endast träffa dem ibland för en dag, gratta dem på födelsedagar osv. Att spendera ett par veckor med dem under kryssningen visar sig bli en utmaning för de fyra, inte minst då J.P. börjar spana in singelkvinnor ombord.


©Warner Bros.

En film som passade in i profilen av vad som skulle kunna vara ett bortglömt och mysigt familjedrama. En far som försöker komma nära sina barn igen, tidigt 80-tal med Jon Voight och Richard Crenna. Det bådar också gott när filmen drar igång och J.P. tar med barnen på kryssningen. Han är på gott humör även om han innerst inne bär på en viss besvikelse då han hade hoppats på en återförening med ex-frun under kryssningen.


©Warner Bros.

Runt halvvägs in på den två timmar långa filmen sker något litet oväntat som förvisso bryter mönstret en del under kryssningen men som även gör att filmen blir mer sorglig. Fast inte på ett gripande sätt som skulle göra filmen bättre. Istället för ett fint familjedrama blir det lite för sorgligt utan att lyckas bygga vidare på historien fullt ut. Det är inte dåligt, bara inte så bra som det kunde ha blivit.


©Warner Bros.

Robert Lieberman gjorde här sin regidebut och även om han gjorde ett par filmer till kom han främst att jobba inom TV. Ett tecken på att han nog inte var rätt person att få ut allt och göra det hela till en så trevlig och mysig film som det borde kunnat bli. Tycker inte heller Jon Voight lyckas övertyga fullt ut i en del emotionella scener vilket kan tyda på att regin saknar något. Det är dock lite småtrevligt att se platserna de besöker under stoppen de gör runt Medelhavet. Just det, kul att få syn på en ung Kevin Costner som en av passagerarna på kryssningen som dyker upp lite här och där i bakgrunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

Horizon: An American Saga - Chapter 1

Titel: Horizon: An American Saga - Chapter 1
Genre: Drama/Västern
Land: USA
År: 2024
Regi: Kevin Costner
I rollerna: Kevin Costner, Sienna Miller, Sam Worthington, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson, Jeff Fahey, Jena Malone, Danny Huston, Will Patton, James Russo, Giovanni Ribisi

Handling: Vid tiden för det amerikanska inbördeskriget pågår den amerikanska koloniseringen av de västra territorierna som ska komma att ingå i USA. Människor flyttar ut och kommer i kontakt med apacher och andra urinvånare.

Omdöme: När jag först hörde talas om att Kevin Costner var på gång med en ny västern, kändes det lockande med vissa reservationer. Någon trailer sågs och det såg inte så tokigt ut. Att filmen skulle vara tre timmar lång var i sig inget problem, en episk film behöver ofta tid på sig att berätta sin historia. Men då det visade sig att det bara var första kapitlet av fyra, gick tankarna genast till att det lät som en miniserie på fyra delar.


©New Line Cinema

Historien tar vid år 1859 och följer bosättare, indianer och soldater som alla försöker komma överens. Vi kastas mellan historierna och slängs oftast in i hetluften utan att veta vilka vi följer. En historia följer familjen Kittredge där modern Frances (Sienna Miller) och dottern Lizzie (Georgia MacPhail) försöker komma undan och gömmer sig för Apache-indianerna som går till attack. De befrias av soldaterna ledda av löjtnant Gephart (Sam Worthington).


©New Line Cinema

En annan historia följer Ellen (Jena Malone) och hennes man som ska försöka sälja mark/en gruva till några intressenter. Dessa visar sig vara män som Ellen flytt från. Samtidigt är en lokal prostituerad, Marigold (Abbey Lee) barnvakt åt Ellens pojke. Men hon har fått upp ögonen för en nyanländ främling i stan, nämligen Hayes (Kevin Costner) som snart blir indragen i deras affärer. Ytterligare historier med både goda och onda, däribland Apache-indianerna, följs.


©New Line Cinema

Ok, om man börjar med det initiala intrycket så går det inte att komma ifrån att filmen saknar den där riktiga filmkänslan. Costner gjorde ju underbara Oscarsvinnaren Dances with Wolves (1990) som har magisk filmkänsla. Även hans andra västernfilm Open Range (2003) hade god filmkänsla. Hade ändå hoppats på något liknande här vad gäller filmkänslan och looken. Istället är det svårt att inte tänka på det hela som en miniserie gjord för TV-formatet och inte stora duken. Det har bl.a. att göra med fotot och bildformatet.


©New Line Cinema

Vad gäller själva upplägget med att berätta det hela som man gör är jag inget fan av detta. Det hade varit en sak att dela upp filmen i två delar, kanske hade det funkat i fyra delar. Problemet är hur filmen är upplagd och klippt. Hela första timmen gör att man får svårt att få grepp om vilka man följer och vad bakgrunden är. Det känns nästan som man klippt bort en del som hade förklarat detta, men så som det blir nu hade man hellre sett att man i princip klippt bort hela första timmen med tanke på hur den är ihopsatt.


©New Line Cinema

Det är inte förrän efter en timme som Kevin Costner dyker upp och det blir egentligen första gången man känner att filmen hamnar rätt. Äntligen får man lite av en introduktion av en karaktär och historia som man kan börja bry sig om. Därför känns timmen innan dess ganska onödig när man nu ser hur det skulle gjorts.


©New Line Cinema

Grejen är att man måste försöka se denna film som inledningen som lägger grunden för vad som komma skall i nästkommande del och delar. Problemet är att det inte funkar så bra i filmformat. Detta skulle ha hållits till en miniserie i TV-format så som det är gjort. Alternativet, som hade varit att föredra för egen del, hade varit en eller max två filmer som dock hade haft ett annat upplägg och klippts ihop på ett annat sätt. Låt oss lära känna karaktärerna och historierna från början och följa med på en episk resa med dem. Som det är nu känns det till stor del alldeles för spretigt där i princip endast historien då Costner är med funkar bättre.


©New Line Cinema

Något en sådan här episk berättelse behöver för att ge det hela den storslagna upplevelsen som önskas är något extra från ljud och bild-avdelningen. Dances with Wolves (1990) hade detta och även om det är smått omöjligt att överträffa eller komma i närheten av den, är nivån i den här filmen mer medioker. Ingen kan ersätta musiken som John Barry skapade. Så även om musiken här är ok och inte gör bort sig är den en bra bit från att vara storslagen och kunna höja scenerna på egen hand. Detsamma kan sägas om fotot som inte är dåligt men återigen inte på den skala som hade önskats i en sån här episk historia.


©New Line Cinema

Avslutningsvis har man valt att låta de avslutade fem minuterna vara en lång teaser för kommande del eller delar. Har lite blandade känslor kring det. Det är välgjort och bra klippt där man får se en hel del godis som man vill se mer av. Samtidigt känns det lite som ett billigt knep för att locka en att titta vidare. Det känns även som en miniserie där man avslutar med att visa vad som ska komma i nästa del. Det får en även att tänka på hur bra denna film hade kunnat bli om man inte valt att berätta det hela som en miniserie gjord för TV-formatet utan istället lagt mer krut på att anpassa det för filmformatet. Hade kunnat berättas mer likt Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004), alltså som två filmer istället för som en miniserie som det känns nu.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9